[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

4 sönd. e. Trett.d.

TEXT: Matt. 8:23-27


Med Jesus i båten

Av gammalt har man använt dagens evangelium om båten med Jesus och lärjungarna på stormig färd över Gennesarets sjö som en bild av kyrkan. Kyrkans skepp seglar över tidens oroliga hav med alla döpta och troende kristna ombord på väg mot evighetens strand och härlighetens rike.

Våra liv kan liknas vid en resa över ett hav, från en strand till en annan – härifrån till evigheten. Men var landar vi på andra sidan? Jesus och Skriften talar endast om två slutdestinationer: antingen det goda livet hos Gud i ljusets och kärlekens rike, eller livet utan Gud i ”mörkret utanför”, där man, som Jesus säger, skall ”gråta och skära tänder” i vanmakt och förbittring (Matt. 8:12). Vad blir vårt öde? Det beror på vilken båt vi tar. Man når inte rätt destination genom att kliva på vilken båt som helst. Döden skänker inte automatiskt evig frid och lycka åt alla.

Hos Markus börjar berättelsen om båtresan med att Jesus säger till lärjungarna: ”Låt oss fara över till andra sidan” (Mark. 4:35). Det är vad Jesus säger också till oss i dag med tanke på vårt livs resa. Han säger inte: ”Far ni över till andra sidan”, utan: ”Låt oss fara över …” Han erbjuder sig att vara med på resan. Om denna resa med Jesus i båten skall vi tala i dag.

1.  Först handlar det om att med Jesus stiga i båten

”Jesus steg i båten, och hans lärjungar följde honom”, står det. Att ta båten ut på sjön var inget nytt för lärjungarna. Det hade de ofta gjort. Flera av dem var yrkesfiskare. Vad skilde då den här sjöresan från många andra som de gjort? Jo, den här gången var Jesus med. Det var han som tog initiativet, det var han som sade att de skulle fara över på andra sidan. Med Jesus klev de ner i båten.

”Följ mig”, hade Jesus sagt en dag, när han kallade dem att bli hans lärjungar, och de hade lämnat sina båtar och fisknät och följt honom. Under sin lärotid hos Jesus växte insikten om att han var mer än en stor människa. Hans ord hade väldig makt: det blev alltid som han sade. Också på denna båtresa skulle de få erfara det. Långt senare, efter nära tre års lärjungaskap, frågade Jesus dem vem de ansåg Människosonen vara. Petrus svarade tveklöst: ”Du är Messias den levande Gudens Son” (Matt. 16:16). Vid ett annat tillfälle sade han: ”Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh. 6:68-69).

Lärjungarna som med Jesus kliver i båten låter vi i dag bli en påminnelse om det viktigaste av allt på vår resa genom livet, nämligen att vi har Kristus, Guds Son med det eviga livets ord, med oss på resan. Det är något oändligt stort och livsavgörande som sker, när han säger: ”Följ mig!” och vi med honom stiger i båten.

Många anser att man inte alls behöver följa just Jesus för att nå målet. Man kan följa andra eller gå sin egen väg, göra det som känns bäst för en själv. Ofta tänker man, att finns det en god och kärleksfull Gud, så kan han inte låta alla goda och hyggliga människor gå evigt förlorade, bara för att de inte trott på Jesus och gått i kyrkan. Så kan det självfallet inte vara, tänker man.

Men det resonemanget håller inte i Guds Ords ljus. Det utgår från ett felaktigt antagande: nämligen att vi människor genom vår godhet och hygglighet kan nå det goda målet på andra sidan. Men det kan vi inte. I så fall hade Gud inte behövt sända sin Son i världen för att med sitt lidande och sin död vinna frälsning åt alla. Då hade inte Ordet behövt bli kött och försoningens kors aldrig resas. Hade vi klarat av att nå målet i egen kraft, hade det inte varit så livsviktigt att med Jesus stiga i båten. Men nu har Gud sänt sin Son. Han hänvisar oss entydigt till honom: ”Denne är min Son, den Älskade … Lyssna till honom!” sade Gud på förklaringsberget (Matt. 17:5). Och Jesus själv säger: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6).

Det finns alltid skäl att stanna upp och fråga sig: Vart är jag på väg? När jag döptes fördes jag ombord på kyrkans skepp, men är jag kvar där i dag? Det är lätt att komma bort från det liv med Jesus i båten som vi är döpta till. Det finns så många andra båtar här i livet som lockar oss med häftiga resor. Men det är bara Kristi kyrka som för oss till målet som Gud satt upp. Gång på gång behöver vi göras uppmärksamma på det, så att vi vaknar upp, förstår vad som står på spel, vänder om, tror evangelium och på nytt stiger i båten.

De som med Jesus stiger i båten kan vara fullt förvissade om att de är på rätt båt. Men det betyder inte att det blir en stilla och lugn resa.

2.  Med Jesus i båten blir det storm på resan

Det fick lärjungarna erfara vid detta tillfälle: ”Då blåste det upp till full storm på sjön, och vågorna slog över båten.” Den började fyllas med vatten. Skeppet såg ut att gå under. Lärjungarna var dödsförskräckta. Storm och fara får också vi uppleva på kyrkans skepp. Också vi ropar ibland, precis som lärjungarna i båten: ”Herre, hjälp! Vi går under.”

I alla tider har den kristna kyrkan hotats av storm och oväder. Djävulen och världen blåser med all kraft på kyrkans skepp för att få det att gå i kvav. Den ena vågen efter den andra rullar in över båten för att sätta skräck i de kristna ombord och få dem att förtvivla och sluta tro på Jesus.

Så blir det när vi har Jesus med oss på färden: det blir storm och oväder. Så var det när han själv trädde fram och började predika och undervisa. Då började djävulen och alla onda andar att rasa. Jesus blev motsagd och fick många fiender som gaddade ihop sig mot honom. Man vill ha bort honom. Detta förutsade Jesus själv: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” (Matt. 10:34). Svärd står här för strid och splittring för Jesu skull, t.o.m. mellan medlemmar av samma familj. Vill du vara kristen, så bered dig på storm och ofrid. Du får många emot dig, om du tror och öppet bekänner dig till det som Jesus lär.

Det är en farlig missuppfattning att tro att resan med Jesus blir lugn och behaglig. Tror vi det, är risken stor att vi överger Jesus och hans skepp, när det börjar blåsa hårt. Skälet till att det ibland blåser upp till rykande storm kring den sanna kyrkans skepp är att Frälsaren Kristus är med på båten. Djävulen tål den inte. Andra skepp bryr han sig inte om. Dem låter han segla lugnt. De far dit han vill, men denna båt som med frälsta syndare är på väg mot den himmelska stranden, den måste han med alla medel försöka sänka. Det är därför det inte blir någon lugn resa i båten där Jesus är med.

Vi gör vår resa med Jesus under ständiga attacker utifrån och inifrån. Ju trognare kyrkan är Kristi ord och lära, desto mer motstånd möter hon, desto hårdare attackeras hon. Trycket på dagens kyrkor att ändra sig och anpassa sig efter världens värderingar är stort. Sorgligt nog ger många efter för trycket och en del menar t.o.m. att om kyrkan skall överleva måste hon ta ett radikalt grepp och våga göra upp med den gamla synen på Jesus som Guds Son som offrar sig till försoning för världens synder.

Stormen bedarrar, när vi anpassar oss efter världen och prisas av den. Men det är inget gott tecken. ”Ve er, när alla människor talar väl om er!” säger Jesus (Luk. 6:26). Det är ett tecken på att vi inte är i den båt där Jesus är med. För kring den blåser det hårda och snåla vindar.

Ombord på kyrkans skepp attackeras vi också inifrån av vår egen svaghet och otro. När det blåser upp till storm och vi förskräcks över att det ser ut som om kyrkans båt alldeles håller på att gå under, då anfäktas vi. Då börjar vi undra om det är något fel på oss – eller rentav på Kristus och hans lära. Orons vågor i vårt inre går höga. Det känns som om vi håller på att lida skeppsbrott i tro. Lärjungarna i båten är ett exempel på detta: de var panikslagna. Jesus sov. Brydde han sig inte om att de höll på att gå under?

Att Jesus sov i båten visar att han var en sann människa, som liksom vi behövde ta igen sig ibland. Men han var samtidigt sann Gud med full kontroll över allt som hände i och omkring båten. Han sov och var ändå Gud som aldrig sover utan vakar över de sina. Men det hade lärjungarna svårt att tro i stormen.

När de till sist väcker Jesus med sina förtvivlade rop, förebrår han dem för deras svaga tro: ”Så lite tro ni har!” säger han. Vet ni inte vem jag är, vad jag kan och att ni kan vara trygga när jag är med? Men ändå reste han sig upp, ”talade strängt till vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt”. Visst var deras tro en svag tro, men dock en tro. I sin nöd hade de ändå vänt sig till rätt person.

Av allt detta skall vi lära oss att den otro som i nödens stund ger sig till känna hos oss är en synd som vi skall bekänna, be om förlåtelse för och bekämpa. Men vi skall också låta oss uppmuntras av att det alltid lönar sig att ropa till Jesus i all nöd. Han som är med oss i båten är den Allsmäktige som sagt: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:20). Båten där han är med går inte under: ”Helvetets portar skall inte få makt över den” (Matt. 16:18). Så tröstar han oss som så lätt grips av panik och tror att undergången är nära.

Och i alla stormar och strider får vi bänka oss i kyrkans mittskepp, höra Guds Ord och löften, fira nattvard och få det underbart bekräftat att vi är Guds rätta barn i rätt båt på väg mot det rätta målet.

3.  Med Jesus i båten får vi till sist gå i land

Aposteln Johannes fick i en syn se den andra stranden. Han skriver: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer” (Upp. 21:1).

Vad det innebär att havet inte mer finns, har många undrat över. Men havet, som vill uppsluka kyrkans skepp, kan vi se som en symbol för fördärv och undergång. I den meningen skall det på den nya jorden inte finnas mer.

Det är nu så med oss människor, att vi för det mesta behöver ha något att se fram emot för att livet skall kännas någotsånär bra. Man kan uthärda mycket, bara man har något att se fram emot. Så är det också för Guds barn på det andliga området. Och Gud har verkligen gett oss något att se fram emot: en strand att gå i land på, en ny jord och en ny himmel, en tillvaro som vi inte vet något närmare om annat än att den är genomsyrad av Guds kärlek och godhet.

Han som sitter på tronen säger till alla som stiger i land: ”Det som förr var är borta … Se, jag gör allting nytt” (Upp. 21:5). Det finns inga stormar längre, ingen synd, ingen djävul, ingen död och inga tårar. Allt sådant hör till det förgångna.

Vår text slutade med att folk häpnade och frågade sig: ”Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom.” Men det finns en ännu större makt att häpna över än hans makt över naturens element. Det är hans makt att förlåta synder och stilla oron i vårt inre – oron för livet, oron för döden, oron för vad som väntar på andra sidan. Tron på Kristi evangelium gör hjärtat lugnt och stilla, hur det än stormar omkring oss. ”Då vi har rättfärdiggjorts genom tron har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus”, säger aposteln (Rom. 5:1).

Vindarna och sjön lydde honom; de kunde inte annat. Skall då vi, som till skillnad från dem fått vilja och själsliv och öron att höra med, göra oss döva och oemottagliga, när han som är syndens, dödens och djävulens överman så starkt och mäktigt bjuder oss sin frid?

Når vi inte målet på andra sidan är det inte hans fel. Men har vi Jesus med i båten och hans frid i våra hjärtan, då når vi – tack vare honom – målet. Då slutar helt visst vår livsresa med att vi går i land där Guds kärleks sol lyser evig och stark på paradismark. Amen.

S Bergman

[^]

 

 

 

 

 

 

4 e Trett Årg 1

 
[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

4 sönd. e. Trett.d.

TEXT: Matt. 8:23-27


Med Jesus i båten

Av gammalt har man använt dagens evangelium om båten med Jesus och lärjungarna på stormig färd över Gennesarets sjö som en bild av kyrkan. Kyrkans skepp seglar över tidens oroliga hav med alla döpta och troende kristna ombord på väg mot evighetens strand och härlighetens rike.

Våra liv kan liknas vid en resa över ett hav, från en strand till en annan – härifrån till evigheten. Men var landar vi på andra sidan? Jesus och Skriften talar endast om två slutdestinationer: antingen det goda livet hos Gud i ljusets och kärlekens rike, eller livet utan Gud i ”mörkret utanför”, där man, som Jesus säger, skall ”gråta och skära tänder” i vanmakt och förbittring (Matt. 8:12). Vad blir vårt öde? Det beror på vilken båt vi tar. Man når inte rätt destination genom att kliva på vilken båt som helst. Döden skänker inte automatiskt evig frid och lycka åt alla.

Hos Markus börjar berättelsen om båtresan med att Jesus säger till lärjungarna: ”Låt oss fara över till andra sidan” (Mark. 4:35). Det är vad Jesus säger också till oss i dag med tanke på vårt livs resa. Han säger inte: ”Far ni över till andra sidan”, utan: ”Låt oss fara över …” Han erbjuder sig att vara med på resan. Om denna resa med Jesus i båten skall vi tala i dag.

1.  Först handlar det om att med Jesus stiga i båten

”Jesus steg i båten, och hans lärjungar följde honom”, står det. Att ta båten ut på sjön var inget nytt för lärjungarna. Det hade de ofta gjort. Flera av dem var yrkesfiskare. Vad skilde då den här sjöresan från många andra som de gjort? Jo, den här gången var Jesus med. Det var han som tog initiativet, det var han som sade att de skulle fara över på andra sidan. Med Jesus klev de ner i båten.

”Följ mig”, hade Jesus sagt en dag, när han kallade dem att bli hans lärjungar, och de hade lämnat sina båtar och fisknät och följt honom. Under sin lärotid hos Jesus växte insikten om att han var mer än en stor människa. Hans ord hade väldig makt: det blev alltid som han sade. Också på denna båtresa skulle de få erfara det. Långt senare, efter nära tre års lärjungaskap, frågade Jesus dem vem de ansåg Människosonen vara. Petrus svarade tveklöst: ”Du är Messias den levande Gudens Son” (Matt. 16: 16). Vid ett annat tillfälle sade han: ”Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh. 6:68-69).

Lärjungarna som med Jesus kliver i båten låter vi i dag bli en påminnelse om det viktigaste av allt på vår resa genom livet, nämligen att vi har Kristus, Guds Son med det eviga livets ord, med oss på resan. Det är något oändligt stort och livsavgörande som sker, när han säger: ”Följ mig!” och vi med honom stiger i båten.

Många anser att man inte alls behöver följa just Jesus för att nå målet. Man kan följa andra eller gå sin egen väg, göra det som känns bäst för en själv. Ofta tänker man, att finns det en god och kärleksfull Gud, så kan han inte låta alla goda och hyggliga människor gå evigt förlorade, bara för att de inte trott på Jesus och gått i kyrkan. Så kan det självfallet inte vara, tänker man.

Men det resonemanget håller inte i Guds Ords ljus. Det utgår från ett felaktigt antagande: nämligen att vi människor genom vår godhet och hygglighet kan nå det goda målet på andra sidan. Men det kan vi inte. I så fall hade Gud inte behövt sända sin Son i världen för att med sitt lidande och sin död vinna frälsning åt alla. Då hade inte Ordet behövt bli kött och försoningens kors aldrig resas. Hade vi klarat av att nå målet i egen kraft, hade det inte varit så livsviktigt att med Jesus stiga i båten. Men nu har Gud sänt sin Son. Han hänvisar oss entydigt till honom: ”Denne är min Son, den Älskade … Lyssna till honom!” sade Gud på förklaringsberget (Matt. 17:5). Och Jesus själv säger: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6).

Det finns alltid skäl att stanna upp och fråga sig: Vart är jag på väg? När jag döptes fördes jag ombord på kyrkans skepp, men är jag kvar där i dag? Det är lätt att komma bort från det liv med Jesus i båten som vi är döpta till. Det finns så många andra båtar här i livet som lockar oss med häftiga resor. Men det är bara Kristi kyrka som för oss till målet som Gud satt upp. Gång på gång behöver vi göras uppmärksamma på det, så att vi vaknar upp, förstår vad som står på spel, vänder om, tror evangelium och på nytt stiger i båten.

De som med Jesus stiger i båten kan vara fullt förvissade om att de är på rätt båt. Men det betyder inte att det blir en stilla och lugn resa.

2.  Med Jesus i båten blir det storm på resan

Det fick lärjungarna erfara vid detta tillfälle: ”Då blåste det upp till full storm på sjön, och vågorna slog över båten.” Den började fyllas med vatten. Skeppet såg ut att gå under. Lärjungarna var dödsförskräckta. Storm och fara får också vi uppleva på kyrkans skepp. Också vi ropar ibland, precis som lärjungarna i båten: ”Herre, hjälp! Vi går under.”

I alla tider har den kristna kyrkan hotats av storm och oväder. Djävulen och världen blåser med all kraft på kyrkans skepp för att få det att gå i kvav. Den ena vågen efter den andra rullar in över båten för att sätta skräck i de kristna ombord och få dem att förtvivla och sluta tro på Jesus.

Så blir det när vi har Jesus med oss på färden: det blir storm och oväder. Så var det när han själv trädde fram och började predika och undervisa. Då började djävulen och alla onda andar att rasa. Jesus blev motsagd och fick många fiender som gaddade ihop sig mot honom. Man vill ha bort honom. Detta förutsade Jesus själv: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” (Matt. 10:34). Svärd står här för strid och splittring för Jesu skull, t.o.m. mellan medlemmar av samma familj. Vill du vara kristen, så bered dig på storm och ofrid. Du får många emot dig, om du tror och öppet bekänner dig till det som Jesus lär.

Det är en farlig missuppfattning att tro att resan med Jesus blir lugn och behaglig. Tror vi det, är risken stor att vi överger Jesus och hans skepp, när det börjar blåsa hårt. Skälet till att det ibland blåser upp till rykande storm kring den sanna kyrkans skepp är att Frälsaren Kristus är med på båten. Djävulen tål den inte. Andra skepp bryr han sig inte om. Dem låter han segla lugnt. De far dit han vill, men denna båt som med frälsta syndare är på väg mot den himmelska stranden, den måste han med alla medel försöka sänka. Det är därför det inte blir någon lugn resa i båten där Jesus är med.

Vi gör vår resa med Jesus under ständiga attacker utifrån och inifrån. Ju trognare kyrkan är Kristi ord och lära, desto mer motstånd möter hon, desto hårdare attackeras hon. Trycket på dagens kyrkor att ändra sig och anpassa sig efter världens värderingar är stort. Sorgligt nog ger många efter för trycket och en del menar t.o.m. att om kyrkan skall överleva måste hon ta ett radikalt grepp och våga göra upp med den gamla synen på Jesus som Guds Son som offrar sig till försoning för världens synder.

Stormen bedarrar, när vi anpassar oss efter världen och prisas av den. Men det är inget gott tecken. ”Ve er, när alla människor talar väl om er!” säger Jesus (Luk. 6:26). Det är ett tecken på att vi inte är i den båt där Jesus är med. För kring den blåser det hårda och snåla vindar.

Ombord på kyrkans skepp attackeras vi också inifrån av vår egen svaghet och otro. När det blåser upp till storm och vi förskräcks över att det ser ut som om kyrkans båt alldeles håller på att gå under, då anfäktas vi. Då börjar vi undra om det är något fel på oss – eller rentav på Kristus och hans lära. Orons vågor i vårt inre går höga. Det känns som om vi håller på att lida skeppsbrott i tro. Lärjungarna i båten är ett exempel på detta: de var panikslagna. Jesus sov. Brydde han sig inte om att de höll på att gå under?

Att Jesus sov i båten visar att han var en sann människa, som liksom vi behövde ta igen sig ibland. Men han var samtidigt sann Gud med full kontroll över allt som hände i och omkring båten. Han sov och var ändå Gud som aldrig sover utan vakar över de sina. Men det hade lärjungarna svårt att tro i stormen.

När de till sist väcker Jesus med sina förtvivlade rop, förebrår han dem för deras svaga tro: ”Så lite tro ni har!” säger han. Vet ni inte vem jag är, vad jag kan och att ni kan vara trygga när jag är med? Men ändå reste han sig upp, ”talade strängt till vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt”. Visst var deras tro en svag tro, men dock en tro. I sin nöd hade de ändå vänt sig till rätt person.

Av allt detta skall vi lära oss att den otro som i nödens stund ger sig till känna hos oss är en synd som vi skall bekänna, be om förlåtelse för och bekämpa. Men vi skall också låta oss uppmuntras av att det alltid lönar sig att ropa till Jesus i all nöd. Han som är med oss i båten är den Allsmäktige som sagt: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:20). Båten där han är med går inte under: ”Helvetets portar skall inte få makt över den” (Matt. 16:18). Så tröstar han oss som så lätt grips av panik och tror att undergången är nära.

Och i alla stormar och strider får vi bänka oss i kyrkans mittskepp, höra Guds Ord och löften, fira nattvard och få det underbart bekräftat att vi är Guds rätta barn i rätt båt på väg mot det rätta målet.

3.  Med Jesus i båten får vi till sist gå i land

Aposteln Johannes fick i en syn se den andra stranden. Han skriver: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer” (Upp. 21:1).

Vad det innebär att havet inte mer finns, har många undrat över. Men havet, som vill uppsluka kyrkans skepp, kan vi se som en symbol för fördärv och undergång. I den meningen skall det på den nya jorden inte finnas mer.

Det är nu så med oss människor, att vi för det mesta behöver ha något att se fram emot för att livet skall kännas någotsånär bra. Man kan uthärda mycket, bara man har något att se fram emot. Så är det också för Guds barn på det andliga området. Och Gud har verkligen gett oss något att se fram emot: en strand att gå i land på, en ny jord och en ny himmel, en tillvaro som vi inte vet något närmare om annat än att den är genomsyrad av Guds kärlek och godhet.

Han som sitter på tronen säger till alla som stiger i land: ”Det som förr var är borta … Se, jag gör allting nytt” (Upp. 21:5). Det finns inga stormar längre, ingen synd, ingen djävul, ingen död och inga tårar. Allt sådant hör till det förgångna.

Vår text slutade med att folk häpnade och frågade sig: ”Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom.” Men det finns en ännu större makt att häpna över än hans makt över naturens element. Det är hans makt att förlåta synder och stilla oron i vårt inre – oron för livet, oron för döden, oron för vad som väntar på andra sidan. Tron på Kristi evangelium gör hjärtat lugnt och stilla, hur det än stormar omkring oss. ”Då vi har rättfärdiggjorts genom tron har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus”, säger aposteln (Rom. 5:1).

Vindarna och sjön lydde honom; de kunde inte annat. Skall då vi, som till skillnad från dem fått vilja och själsliv och öron att höra med, göra oss döva och oemottagliga, när han som är syndens, dödens och djävulens överman så starkt och mäktigt bjuder oss sin frid?

Når vi inte målet på andra sidan är det inte hans fel. Men har vi Jesus med i båten och hans frid i våra hjärtan, då når vi – tack vare honom – målet. Då slutar helt visst vår livsresa med att vi går i land där Guds kärleks sol lyser evig och stark på paradismark. Amen.

S Bergman

[^]