Ogräset bland vetet

Vi har hört liknelsen om ovännen som sådde ogräs bland vetet. Både vetet och ogräset skall få växa tillsammans tills skördetiden, sägs det. Först då skall en gallring ske: ogräset bränns upp och vetet samlas in i ladan.

Den här liknelsen får vi förklarad av Jesus själv. Lärjungarna bad honom särskilt om det: ”Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern”, sade de (Matt. 13:36). Och då gjorde Jesus det. Åkern är världen. Den som sådde den goda säden är Människosonen. Ovännen som sådde ogräs är djävulen. Vetet är rikets barn, den kristna kyrkan, ogräset är den ondes barn. Och skördetiden är tidens ände, den yttersta domen. Sin utläggning avslutade Jesus med orden: ”Hör, du som har öron att höra med!” (Matt. 13:43). Det betyder: Detta är viktigt att du hör, förstår och tar till dig.

Av liknelsen om ogräset bland vetet skall vi dag lära oss följande.

1. Kyrkan får aldrig vara i fred

När Guds Ord träffar människor i hjärtat, väcker syndakännedom, ånger och tro på evangelium, då skapas den goda säden. Då föds människor på nytt och blir rikets barn, medlemmar i Kristi kyrka. Ty det står att ”evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom. 1:16). Genom tron upptas vi i riket, som är fullt av syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid, glädje och kraft i den Helige Ande. Alla dessa rikets gåvor kommer från Jesus som är försoningen för våra och hela världens synder. Riket är ett underbart rike för alla döpta och troende. Det är deras hem, deras borg, deras tillflykt i all nöd och fara och deras framtidshopp för tid och evighet.

Men mot detta rike reser sig ovännen, en mäktig, ondskefull makt, som inte kan tåla dess existens. Det finns ett gammalt ordstäv som säger, att där Gud bygger kyrka, där bygger djävulen kapell. Och det är just vad Jesus säger i denna liknelse: där den goda säden sås, sår ovännen ogräs. Det bekräftas också av kyrkans egen erfarenhet och av hennes historia.

Redan i den första församlingen av troende, Adams familj som väntade på kvinnans säd som skulle krossa ormens huvud (1 Mos. 3:15), så sådde djävulen ogräs bland vetet. Han fick Kain att dräpa sin bror för hans tros skull. Noa hade söner som gjorde narr av honom. Också Abraham, Isak och Jakob plågades av närstående som blev ogräs och handlade illa. Och i det gamla Israel, Guds egendomsfolk, som fått lagen och Guds Ord, sådde ovännen ofta ogräs och uppviglade folket till missnöje med Gud, avgudadyrkan och avfall. Han lockade dem till förbjuden religionsblandning och förde in Baalsdyrkan i Israel.

När sedan Jesus kom och utvalde tolv apostlar som pelare i den nytestamentliga kyrkan visade det sig att en av dem, Judas, hade gett sig i djävulens våld och förrådde sin Herre och Mästare. Och av breven i NT ser vi många exempel på att där människor kom till tro och församlingar bildats, där smög sig snart villfarelser och stridigheter in. Det blev partier, kiv och bråk i kyrkan. Så har det fortsatt ända in i våra dagar.

För sådana här saker skull grips kristna ibland av uppgivenhet, trötthet, förvirring och missmod. Varför blir det jämt så? undrar man. Svaret ger oss Jesus i dagens liknelse. Det är inte Guds fel: ”en ovän har gjort detta.” Där Gud bygger kyrka, där bygger djävulen kapell.

Ovännen gör det på olika sätt. Han kan uppvigla världen, som är idel ogräs, till hat och förföljelser mot de kristna. Men ändå farligare är han, när han snirklar sig in i kyrkan och får över folk på sin sida. Han är mån om att de som han lockar och förleder till att bli ogräs fortfarande kallar sig kristna och ger sken av att vara äkta vete. Desto lättare är det för honom att så ut ytterligare ogräs i kyrkan.

Han sådde sina ogräsfrön ”när folket sov”, säger Jesus i liknelsen, dvs. han gör det under natten, när man inte är uppmärksam och på sin vakt. Då sår han i smyg. I början märks inte så mycket av ogräsfröna. Men när de gror, växer upp och får strå och ax, då ser man att det är ogräs. Försvar av synd eller förnekelse av det ena eller det andra i Kristi ord och undervisning blir allt tydligare.

För ogräs får kyrkan aldrig vara i fred. Någon absolut ren kyrka där alla medlemmar garanterat är äkta vete finns inte på denna jord och kommer aldrig att finnas. Djävulen försöker alltid så ogräs bland vetet. Det är vad Jesus lär oss i dag.

Därför är denna liknelse inte bara en varning utan också anledning till allvarlig självprövning bland oss som kallar oss kristna och är med i kyrkan. Var och en måste fråga sig: Är jag äkta vete, är jag ett rikets barn, eller är jag ett falskvete, ett ogräs sått av den onde mitt bland den goda säden?

Hur skall vi kunna veta det? Svaret ligger i vårt förhållande till Människosonen som givit sitt liv till lösen för oss. Sätter vi all vår förtröstan till Jesus och vad han har gjort för oss, då är vi den goda säden planterade av Gud själv. Vill vi följa Jesus och hans ord och aldrig mista honom i liv och död, ja, då är vi vete, sått av Gud. Ogräs som är sått av ovännen kan inte ha ett sådant förhållande till Jesus. Hos dem finns det alltid reservationer, några egna intressen som är viktigare än Jesus.

Men låt oss nu gå vidare och fråga oss hur vi skall förhålla oss till ogräset som vi aldrig får vara i fred för, därför att ovännen alltid försöker så det ibland oss.

2. Kyrkan måste skydda sig mot ogräset – men utan att förgöra det

Liknelsen understryker mycket starkt att vi inte skall rensa bort ogräset: ”Låt bägge sorterna växa tillsammans fram till skörden”, säger husbonden till sina tjänare.

Det här kan tyckas stå i strid med vad Jesus och NT på andra ställen lär om vad man brukar kalla för läro- och kyrkotukt, dvs. att vi skall akta oss för falska profeter (Matt. 7:15), inte stå i gemenskap med dem som lär i strid med Kristus och hans ord, och att vi efter fruktlösa förmaningar skall utesluta uppenbart obotfärdiga syndare ur kyrkans gemenskap som Jesus så tydligt lär i Matt. 18:15-20.

Jesus upphäver i dagens liknelse på intet vis den bibliska kyrkotukten i kyrkan som han själv lär. Vi skall på allt sätt skydda oss mot ogräsets fördärvande inverkan i kyrkan. Vi kan inte hindra ovännens sådd. Men vi skall inte låta det gro ifred, inte göda det och ge det fritt spelrum, och absolut inte låta ogräset komma till tals på våra predikstolar. Då tar det snart över och förkväver den ädla säden. Mot ogräs måste vi skydda oss, annars sprider det sig: ”Lite surdeg syrar hela degen” (1 Kor. 5:6). Så lär Skriften överallt.

Men vad betyder då det som Jesus säger i dag? Liknelsen är en varning för en kyrkotukt som går på tok för långt och därmed blir farlig och förödande. Vad liknelsen nämligen lär oss är att kyrkan inte med våld skall försöka utrota ogräset i världen, t.ex. genom att bränna kättare på bål eller på annat sätt avliva dem. ”Skall vi gå och rensa bort det?” undrade tjänarna. ”Nej låt bli, så att ni inte rycker upp vetet på samma gång som ni rensar bort ogräset”, ropar husbonden förskräckt. ”Låt bägge sorterna växa tillsammans fram till skörden.” Ogräset, den ondes barn, skall få finnas, också inom kyrkan, till domens dag. Gud skall då själv ta hand om utrensningen. Det är detta som Jesus med stor kraft framhåller i liknelsen om ogräset bland vetet. Kyrkan får inte förfölja, döda och utrota rikets fiender.

Men skedde inte det i GT? säger kanske någon. Gud gav ju seger åt sitt folk Israel i krig. Kannans land intogs och fiender fördrevs och krossades genom Herrens arm som var med Israel. Och rensade inte profeten Elia ut ogräs? Han dräpte ju på Guds befallning ca 450 Baalsprofeter efter den stora kraftmätningen med dem på Karmels berg (1 Kon. 18:40).

Men här gäller det att komma ihåg, att NT:s kyrka inte är en jordisk stat som Israel, särskild utvald och direktledd av Gud för ett speciellt syfte. Den kristna kyrkan är inte befalld att med svärd i hand bekämpa fiender och försvara landgränser. Den är nämligen inget yttre, synligt jordiskt rike som Israel, utan ett inre, andligt och fördolt rike som sträcker sig över hela världen.

När Petrus i Getsemane vill försvara Jesus med våld, sade Jesus: ”Stick ditt svärd i skidan!” (Matt. 26:52). Och när Jesus stod bunden inför Pilatus, sade han: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” (Joh. 18:36).

Kyrkan har inte fått svärdet. Hon får inte gå fram med våld och världslig makt. Ändå har kyrkor, oftast i statskyrkans form, med våld försökt utrota vad man ansett vara ogräs. Fruktansvärda saker har skett i kyrkans namn, som inte på något sätt kan försvaras: t.ex. övergrepp och tvångskristnande av samer, indianer och andra befolkningsgrupper. Det har förekommit häxprocesser och kättarbål. Man har bränt vad man trodde var ogräs på bål, men tagit miste och i själva verket bränt Guds barn. Så blir det, när man har glömt bort liknelsens ord: ”Låt bägge sorterna växa tillsammans.”

Även om kättarbålen inte brinner i dag, så finns det anledning att komma ihåg liknelsens varning. Det vi i vår tid ser runt omkring oss av synd och lösaktighet, ogudaktighet och ondska, avkristning och hån av biblisk kristendom gör oss upprörda. Som kristna fylls vi av sorg och vrede och det är inget fel i det. Också Gud vredgas, när han ser all orättfärdighet på jorden (Rom. 1:18).

Men med vår vrede är det så, att den lätt kan slå över i ohelig ilska, människoförakt och ondskefull hämndlystnad. Det råkade apostlabröderna Johannes och Jakob ut för, när en samaritisk by vägrade ge dem och Jesus husrum på genomresa till Jerusalem. Då rann ilskan över och de frågade Jesus: ”Herre, vill du att vi skall kalla ned eld som faller från himmelen och förtär dem?” (Luk. 9:54). Jesus tillrättavisade dem mycket skarpt. Han var inte ute efter att fördärva utan frälsa.

Vi får som kristna aldrig ge oss in på att förfölja och hämnas på ogräset i världens åker, inte ens när det trängt in i kyrkan. Ogräsets folk må förfölja oss med lögner och förtal, men aldrig vi dem. Vill de inte lyssna, så skall vi lämna dem. Jesus älskade den gudsfientliga världen, som fullsådd av ogräs. Han brann av iver att frälsa var och en. Men han tvingade och klängde sig aldrig på någon. Han lät folk gå om de inte ville höra. Han förbannade inte, hotade inte och kastade inte okvädningsord efter dem. Av honom skall vi lära. ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte”, säger aposteln (Rom. 12:14).

Ogräset skall således få finnas kvar och växa i samma värld som vetet. Vi kan ibland undra varför Gud inte gör slut på ovännen och hans ogräs med en gång. Men det är väl att han inte gör det. Att det får finnas kvar, beror på att Gud till tidens slut är en Gud som vill frälsa det som är förlorat. Låt oss komma ihåg, att vi har själva varit ogräs. Måhända är någon av oss det fortfarande, fast vi går i kyrkan. Guds Ord och kallelse ljuder då i dag för att få till stånd en ändring på den saken. Än kan ogräs bli vete. Om detta säger vi till sist.

3. Kyrkans största uppgift är att samla in till skörd

Världens åker med all dess ogräs är ett missionsfält. Det skall vi inte glömma. Det får aldrig bland oss bli fråga om att bara skydda sig från ogräset, utan också att vinna det för Guds rike. Det var Jesu perspektiv.

När han en gång stod och såg på folkskarorna står det att han förbarmade sig över dem, ”eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde”. Han såg nöden och eländet, ovännens verk. Och hans hjärta brann för att göra något åt det. Sedan sade han till lärjungarna: ”Skörden är stor, men arbetarna är få” (Matt. 9:36-37). Vid ett annat tillfälle sade Jesus när han var i Samarien: ”Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd” (Joh. 4:35). Han såg inte bara hedendom och samaritiska förvillelser, utan också möjligheterna till välsignad skörd för Guds rike. Ogräset kunde bli vete.

Ja, även det allra värsta ogräs kan förvandlas till vete. Paulus var en gång ett riktigt otäckt ogräs som ägnade all sin tid åt att förfölja kristna och utrota Kristi evangelium. Men han blev omvänd. Han blev hedningarnas apostel.

”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, säger Jesus i sin missionsbefallning (Matt. 28:19). Det är kyrkans stora kallelse på jorden, att samla in till skörd. Men det får inte ske med våld och tvång, inte med fysiska eller psykiska övergrepp, inte med list och lurendrejeri, bara med Ordet och bönen, bara med evangeliet som kallar syndare in i riket. Kyrkans främsta och största uppgift är att samla in till den skörd som en gång skall bärgas in i den himmelska ladan.

”När skördetiden kommer skall jag säga till arbetarna: Samla först in ogräset och bunta ihop det för att bränna det. För sedan in vetet i min lada.” Om vetet – de av nåd rättfärdiggjorda kristna – som samlas in, säger Jesus: ”Då skall de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike” (Matt. 13:43). Då skall rikets härlighet bryta fram i strålande glans.

Så skall ske när skördetiden är inne och änglarna samlar in vetet, och så kommer också ske med oss, om vi tar vara på den tid då ogräs kan bli vete och låter Kristi evangelium föda oss på nytt och bevara oss som Guds barn. Amen.

S Bergman (2003)

[^]