Jesu pågående verk

Vi anfäktas ibland av känslan att Gud inte gör någonting. Vi ropar till honom i bön, men inget händer. Han är tyst. Och vi frågar oss ibland också, när vi ser oss omkring: Hur kan Gud tillåta så mycket ont i världen utan att ingripa? Sover Gud, undrade ibland Psaltarens fromma. Gud är död, säger trons fiender i dag.

Denna söndags överskrift är ”Guds pågående verk.” Den vill säga oss att Gud inte alls är overksam. Han varken sover eller är död. Det samma gäller om Jesus, Guds Son. I vår korta text säger han: ”Min Fader verkar ännu i denna stund, så verkar också jag” (Joh. 5:17). Detta är ett stort och tröstrikt ord som vi i dag skall stanna inför.

1. Jesus uppehåller med sin gudomsmakt hela skapelsen

När Gud hade skapat världen, lämnade han den inte åt sitt öde. Han uppehåller den dag och natt. Det är detta pågående, uppehållande verk i skapelsen, som vi brukar kalla för Guds försyn. Det innebär att han dagligen försörjer och förser hela skapelsen med allt som behövs för att den skall fungera så att livet på jorden skall bestå. Inte en dag och inte en sekund skulle vi eller några andra på jorden andas och leva, om inte Gud alltjämt verkade. Hela vår tillvaro är beroende av att sol, luft och vatten samspelar med varandra i sina kretslopp, och att det ekologiska systemet med alla dess känsliga kemiska och biologiska processer fungerar. Små, små förändringar kan få katastrofala följder. Höll nu inte Gud allt detta i sin hand skulle livet på jorden braka samman. Aposteln Paulus säger med tanke på detta: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg. 17:28). Det är en nyttig påminnelse för oss människor som ofta klagar och är missnöjda. Vi glömmer lätt att det är ett stort under redan detta, att vi varje dag lever, kan andas och får njuta av mycket gott som vi bara tar för givet. Det är alls inte självklart att det skall vara så – i synnerhet inte, om vi tänker på hur vi förhåller oss till Gud och till de bud som han har satt upp för ett gott liv på jorden.

Allt detta, som hör till mitt dagliga liv, ger mig Gud ”av sin blotta nåd och faderliga godhet utan någon min förtjänst eller värdighet, för vilket allt jag är skyldig att tacka och lova, lyda och tjäna honom”, säger Luther i Lilla katekesen i förklaringen till den första trosartikeln. Hela vår existens vilar på det faktum att Gud alltjämt verkar.

Bakgrunden till vår text är att Jesus på en sabbat hade botat en sjuk. Han blev av sina motståndare genast anklagad för sabbatsbrott. Det är då han säger: ”Min Fader verkar ännu i denna stund, så verkar också jag.” Det är stora ord i munnen på en som man uppfattade bara var en människa. Han säger sig verka med samma makt som Fadern, att han deltar i hans pågående och uppehållande verk! Han ställer sig på samma nivå som Fadern. De ville röja honom ur vägen för dessa ords skull. I versen efter står det ”Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik Gud” (Joh. 5:18).

Att Jesus inte bara är människa utan också Gud fullt ut är vår korta texts stora budskap till oss i dag. Texten är hämtad ur Johannes evangeliums femte kapitel, ett kapitel som innehåller några av de allra starkaste ställena i Nya testamentet om Kristi gudom. Det är här som Jesus, just som en förklaring och utläggning av vårt textord, säger: ”Vad Fadern gör, det gör också Sonen … Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill.” Vidare står det: ”Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern” (Joh. 5:19, 21-22). Den yttersta domen är lagd i Jesu hand. Att vara den högste domaren över levande och döda är något som helt och hållet är förbehållet den som är Gud. Det här är klara ord, vars oerhörda innehåll åhörarna omedelbart uppfattade. Det ser vi av deras starka reaktioner. Det han sade var i deras öron rena hädelsen.

Hade nu Jesus bara allmänt kallat sig för Gud, är det inte alls säkert reaktionen hade blivit så stark. Ty på den tiden kunde beteckningen Gud också användas om människor i överförd bemärkelse. Kungar, furstar och ämbetsmän, som representerade Gud och talade på hans vägnar, kallas i Bibeln ibland för gudar. Jesus själv hänvisade en gång till ett sådant ställe: ”Jag har sagt att ni är gudar” (Ps. 82:6). Det var människor, ”som fick Guds ord”, sådana som fått ett särskilt uppdrag från Gud, som i överförd bemärkelse fick titeln gudar (Joh. 10:35). Men här gör Jesus klart, att han inte alls var gud i någon sådan mening. Han använde aldrig titeln ”Gud” om sig själv.

Han väljer att använda andra uttryck som starkare säger att han verkligen är Gud i bokstavlig mening. Vi ser också att han ofta hänvisar till sina gärningar som tecken på det han säger inte är tomma ord. Han utför gudomliga verk, precis som Fadern. Han gör sådant inga människor kan göra utan endast den som är Gud, t.ex. uppväcka döda och ge liv. Han botade med ett ord sjuka, blinda, döva och lama. Han gjorde skapelseunder som t.ex. att förvandla vatten till vin. Av fem kornbröd och två fiskar framskapade Jesus mat för över fem tusen. Och han gjorde det direkt och omedelbart, precis som Gud vid världens skapelse. Den största gärningen av alla var att han förlät synder, vilket kom fariséerna att dra andan av förskräckelse: ”Hur kan han tala på det viset? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud” (Mark. 2:7). Jesus visade klart och tydligt att han ägde gudomlig makt och härlighet. Han visade att han inte bara kan kallas Gud: han är Gud. Därför skall vi ära Sonen, liksom vi ärar Fadern. De har båda samma gudom, samma makt och ära.

Nu vet vi, att Jesus under sitt jordeliv för det mesta avstod från att utöva sin gudomliga makt. Han uppträdde som en vanlig människa med mänskliga begränsningar. När han greps i Getsemane avstod han från att bruka sin makt att slå ner sina fiender genom att tillkalla legioner av änglar. Han lät sig i stället gripas, föras bort och korsfästas som ett svagt och hjälplöst lamm som förs till slakt. Han valde medvetet lidandets väg – för vår frälsnings skull.

Men i dag lever och verkar Jesus utan några som helst begränsningar. Han sitter på Faderns högra sida och utövar sin gudom helt och fullt. Som avskedshälsning strax före sin himmelsfärd gav han oss orden: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matt. 28:19).

Så vilar hela vår tillvaro i Jesu allsmäktiga händer. Det bör fylla oss och alla med den allra största respekt och vördnad för Jesus. Han är ingen bifigur i den himmelska världen. Han är som, aposteln Paulus säger, den ”som är över alla, Gud, välsignad i evighet” (Rom. 9:5).

2. Jesus uppehåller med sin gudomsmakt kyrkan

”Min Fader verkar ännu i denna stund, så verkar också jag.” Det är ett ord av största betydelse också för vår frälsning och för vårt liv i Kristi kyrka.

Men låt oss allra först varna för en felaktig tolkning av detta ord. Det har nämligen använts för att försvara falsk lära om en gudomlig, fortgående uppenbarelse både i och utanför kyrkan. Man har menat, att Gud inte talat färdigt i Bibeln om vår frälsning. Han ”verkar alltjämt” och uppenbarar nya sanningar och nya läror för varje tid, sägs det. Den kristna tron är i ständig utveckling, säger man, och inte någon statisk sanning, given en gång för alla. En sådan syn har t.ex. den romerska katolska kyrkan haft länge. Genom påven uppenbarar Gud nya läror som katoliker är skyldiga att tro på lika mycket som på Skriften.

Denna tro på en fortsatt uppenbarelse har i vår tid svept fram som en vårflod över stora delar av kristenheten. Den är populär, står för något nytt, spännande och fräscht. Gud verkar alltjämt! Och han gör det inte bara i kyrkan, sägs det, utan även i andra religioner som t.ex. islam, hinduism och buddism. Också där finns Jesus, fast under andra former.

Men hur förhåller det sig med detta? Jesus och Skriften lär ingen fortsatt uppenbarelse och ingen frälsning utanför kyrkan eller Guds rike. Några nya läror är inte att vänta från Gud. Kyrkan har fått befallningen ”att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud. v. 3). Jesus bad i sin översteprästerliga förbön: ”Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning” (Joh. 17:17). Han bad inte för andra religionsgrundare utan ”för dem som genom deras (apostlarnas) ord kommer till tro på mig” (v. 20). Han sade också: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Och i Apg. 4:12 står det: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.” Allt är slutgiltigt givet i och genom Jesus. Ingen ny lära är att vänta. 2000-talet får nöja sig med samma frälsningsväg som gällde 100-talet, 1000-talet och 1500-talet.

Men när detta väl är sagt, och det behöver sägas med kraft, så skall vi lyfta fram den rätta, stora och härliga innebörden i ordet: ”Min Fader verkar ännu i denna stund, så verkar också jag.” Fadern hänvisar oss och alla människor alltjämt till Jesus och ingen annan. Och Jesus verkar alltjämt genom att räcka oss människor sitt evangelium, för att vi skall tro, bli frälsta och upptagna i hans kyrka. Jesus är i allra högsta grad verksam – inte genom något nytt evangelium för vår tid, utan genom det redan givna.

Men han gör det inte blott som en upplysning om vad han gjorde förr, för 2000 år sedan, då när han bar våra synder på korset och sedan uppstod på tredje dagen med syndernas förlåtelse, liv och salighet för alla. Han är förvisso verksam också i dag. Han talar nu, avlöser, förlåter, upprättar och rättfärdiggör syndare i kraft av sin försoning. Han lever och verkar nu i kyrkan och gör det genom de nådemedel som han instiftat.

Efter avslutat försoningsverk har Jesus inte dragit sig tillbaka och sagt: ”Nu har jag gjort mitt, resten får ni ordna själva. Ni får tro och omvända er bäst ni kan.” Så säger han verkligen inte. Jesus vet nämligen hur det förhåller sig med oss: att vi inte kan tro av egen kraft, och att vi inte kan omvända oss själva. Vi besitter ingen fri vilja i detta avseende, utan är i syndens och djävulens våld. Både tron och omvändelsen är därför helt och hållet ett Guds verk i oss. Vilka kan säga: Jag är kristen, för att jag har varit så duktig att jag omvänt mig och avgjort mig för Gud? Bara falska kristna. Ingen av oss hade varit kristen och pånyttfödd, om inte Gud kallat och dragit oss till sig, om inte Gud uppväckt den tro som griper om det saliggörande evangeliet. Så är Jesus ständigt verksam i kyrkan med sin Ande och sitt ord, och utan denna verksamhet blir och förblir ingen kristen. Äran för frälsningen tillhör honom allena, inte oss, inte till någon del.

Innan Jesus lämnade världen, sade han: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:20). Att Jesus nu även som människa sitter på Faderns högra sida, betyder inte att han är inlåst i himmelen och inte kan vara här hos oss. Det är precis tvärtom. Just därför att han sitter där som Gud, den Högste, med all makt i himlen och på jorden, så kan han vara verksam överallt och han är det alldeles särskilt i sin kyrka på jorden. Han kallar präster som predikar och undervisar, han döper och förmanar, han söker dem som gått vilse, tröstar och helar dem som fallit, styrker de svaga och försagda i den heliga nattvarden. Så uppehåller Jesus med sin gudomliga makt sin bräckliga kyrka på jorden. Han är ständigt verksam. Om det inte vore så, skulle kyrkan falla ihop. Men det gör den inte. Den står till tidens slut och lever under löftet att ”helvetets portar skall inte få makt över den” (Matt. 16:18).

3. Jesu pågående verk skall vara vår tröst och trygghet här i världen

Gud är inte död. Han är inte overksam. Han har inte lämnat sin fallna skapelse åt sitt öde i djävulens och ondskans våld. Han har älskat oss, sänt oss sin Son, och utgjutit den Helige Ande över kyrkan, i vilken han, som Luther säger: ”dagligen och rikligen förlåter mig och alla trogna alla synder”. Han och hela Treenigheten är ständigt verksam i och omkring kyrkan.

Men hur kan Gud tillåta så mycket ondska och lidande här i världen, undrade vi i början. Varför ingriper han inte? Han ingriper mer än vad vi ser från vår begränsade horisont. Det är också nyttigt för oss att ett ögonblick fundera på hur det skulle vara om Gud genast straffade all orättfärdighet och i dag utplånade allt ont. Hur skulle vi klara oss då? Skulle vi själva bestå? Det är väl, att han inte gör det utan är långmodig: han har tålamod med oss och ger oss tid för omvändelse (2 Petr. 3:9). Gud har tack och lov valt en annan väg än att genast straffa. Han lät ondskan drabba sin Son, Jesus, för att skona oss. Det är vår och alla ondas räddning. Vi behöver inte drabbas av vredesdomen, av ”den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt. 25:41) I stället får vi lyssna till Jesus, vända om och tro nåden som renar oss från all synd och gör oss till Guds barn. Än är nådens och omvändelsens tid. Men hur länge den varar, vet vi inte.

Många frågor här i livet förblir obesvarade – men inte den om Gud och vår salighet. Där har vi fått svar, tydligt nog. Tar vi inte vara på det, lever vi utan Gud och hopp i världen. Men varför leva så? Det finns inget mer tryggt och hoppfullt i denna värld än att framleva sitt liv i tro på Jesus, att tro att han som alltjämt verkar och har allt i sin hand är min Gud och Frälsare. Eller som Mose sade kort före sin död: ”En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar” (5 Mos. 33:27). Amen.

Staffan Bergman

[^]