Hör, du som har öron att höra med!

Vi har från altaret hört den välkända liknelsen om såningsmannens sådd som faller på fyra olika ställen – vid vägkanten, på stening mark, bland tistlar och i god jord – och vad resultatet blev av det. Vad de fyra olika ställena som säden föll på symboliserar behöver vi inte grubbla mycket på. Jesus förklarade för lärjungarna vad de olika delarna i liknelsen betydde.

Jesus berättade denna liknelse för en stor skara människor som kommit för att lyssna till hans undervisning. Han vänder sig således till Ordets hörare, inte till dem som förkastade honom och inte ville höra vad han hade att säga. Liknelsen har därför i högsta grad ett ärende till oss som brukar gå i kyrkan och kallar oss kristna. Den är oss given för att vi skall pröva oss själva, hur vi hör Guds Ord och tar vara på det. Hör vi så att Ordet bär frukt i våra liv, så att det får verka vad Gud vill? ”Hör, du som har öron att höra med!” säger Jesus med stort allvar. Sexagesima är Ordets söndag och dess budskap är: Ta vara på Guds Ord!

1. Sådden är riklig

”Säden är Guds Ord” är det första Jesus säger, när han förklarar liknelsen. Han är själv den store såningsmannen, Guds Son som sår ut den ädla säden. Och han sår ut den rikligt, på alla möjliga ställen. Jesus ville att Ordets säd skulle ut till alla, inte bara till fromma utan också till publikaner och syndare. Gud ”vill att människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4).

Så länge det funnits människor har det funnits Guds Ord, först i muntlig form sedan i heliga skrifter. Gud har alltid varit angelägen att tala till oss människor. I Hebreerbrevet står det: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1-2). Jesus bekräftade otaliga gånger att Skriften, på hans tid GT, verkligen var Guds Ord. Han hänvisade ständigt till vad som var skrivet. Allt han sade och gjorde var förutsagt i Skriften. NT är Jesu ord och undervisning. Han är Guds stora slutord till oss människor. Utöver vad Jesus sagt, har Gud inget mer att säga oss människor här i tiden. Jesus gav sitt ord och sin undervisning till apostlarna som han utvalde, lärde upp och utrustade med den Helige Ande för att de skulle så ut hans ord i hela världen som en rent och oförfalskat Guds Ord, utan inblandning av människoläror. Och så tog de första kristna emot apostlarnas ord. Det framgår t.ex. av aposteln Paulus ord till församlingen i Tessaloniki: ”Ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är” (1 Tess. 2:13).

Kristendom är den gudomliga Ordets religion. Man brukar i dag säga att Gud aldrig kan fångas i ord. Det sägs ofta med förakt mot dem som tror på Bibeln som Guds Ord. Man kan inte låsa in Gud i mänskliga ord, menar man. Då gör man honom liten och inskränkt. Vad skall vi säga om det? Det är klart att ord inte kan förklara Gud helt och fullt. Han är större än vad som någonsin kan uttryckas med mänskliga ord. Aposteln säger: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar” (Rom. 11:33). Men bara för att det finns ett oändligt djup i Gud och att allt om honom inte är uttömt i Bibeln, så får vi aldrig dra den felaktiga slutsatsen att vi här på jorden kan strunta i vad Gud säger i sitt ord eller att det ger oss oklar och otillräcklig vägledning. Gud har i sitt ord klart och tydligt uppenbarat alldeles tillräckligt för att vi skall kunna lära känna honom, finna vägen till honom och bli frälsta. ”Guds väg är fullkomlig, HERRENS tal är rent” (Ps. 18:31). Det är detta rena tal om Guds väg som Jesus med liknelsen i dag vill få oss att ta vara på.

Bibelns Gud är ingen upphöjd och tigande Gud, utan en Gud som talar. Han har kommit ner till oss på vår nivå och talar till oss på vårt språk, med mänskliga ord som går att höra och förstå. Gud har bestämt att han inte vill handla med oss på något annat sätt än genom sitt ord. Därför kallas Jesus för ”Ordet” i inledningen till Johannes evangelium: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh. 1:1). Det är Ordet som för oss till Gud. Allt annat är av djävulen.

Detta ord är levande och kraftig. Jesus säger att hans ord ”är Ande och liv” (Joh. 6:63). De har kraft att ge liv. Evangeliet ”är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror”, säger aposteln Paulus (Rom. 1:16). I Ordets säd finns allt, säger aposteln, ”för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16). Guds Ord är som ett frö där allt finns inbäddat, livet, kraften och hela utvecklingen till ett färdigt träd eller planta som blommar och bär frukt.

Detta ord är något att vara oändligt tacksam för. Gud har talat. Han har inte lämnat oss åt vårt öde, inte lämnat oss till att gissa oss fram till honom eller söka honom i oss själva eller i mystiska upplevelser. Han har sått ut sitt ord rikligt. Han finns i Ordet, genom det verkar han.

Men – Gud tvingar inte med våld sitt ord på människor. Han låter det inte verka oemotståndligt. Fast Ordet har kraft i sig att frälsa alla, så blir resultatet ändå inte att alla tar emot det. Det ser vi av liknelsen.

2. Sådden kan misslyckas – Ordet kan avvisas

Tre gånger berättar liknelsen om misslyckad sådd, där säden inte grodde ordentligt, växte upp och bar frukt. Det var inte säden det var fel på, utan på marken, på människohjärtat som på olika sätt stöter bort Guds livgivande ord och inte låter det slå rot. Gud tvingar inte med våld sitt ord på människor. Säden gror inte oemotståndligt.

Först har vi säden som föll vid vägen och åts upp av fåglar. Det är sagt om dem, säger Jesus, ”som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta”.

Det händer ofta. Människor hör Guds Ord, kanske vid ett tillfälligt besök i kyrkan, men det hinner aldrig slå rot. För djävulen är kvickt där och viskar i örat: ”Det där behöver du inte ta så allvarligt. Det finns så många tolkningar, och ingen vet säkert vad som är sant. Det är inte så farligt att bryta mot Guds bud, det gör ju alla nuförtiden.” Med sådana och andra liknande tankar vill han bryta udden av Guds Ord, så att man skakar det av sig och inte bryr sig om det.

Men djävulen vill inte bara plocka bort Ordet ur tillfällighetsbesökarens hjärta. Han vill göra det hos mer trogna kyrkobesökare också. Även våra tankar försöker han avleda i kyrkan. Han får dem att fladdra från än det ena till det andra under gudstjänsten. Vi har vår kropp placerad i kyrkan, men tankarna kan vara långt, långt borta. Djävulen, som på intet vis tål att man hör Guds Ord, tror och blir frälst, vill få det bli en vana, detta att man hör och ändå inte hör.

Det andra stället som säden faller på är den steniga marken. Det är sagt om dem ”som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall.”

Denna grupp är något bättre än den förra. De kan bli riktigt tagna av predikan. De tar emot Ordet med glädje, Det har väckt dem och t.o.m. gjort dem hänförda. De tycker att det är underbart att vara i kyrkan. Djävulen har i första ronden inte lyckats avleda deras tankar och ta bort Ordet ur deras hjärtan. Det har slagit rot. Men Ordets svurne fiende, som med förskräckelse ser detta, biter ihop tänderna och bidar sin tid. Han kommer snart igen i en andra rond.

Den ronden börjar när svårigheterna med att vara kristen här i världen ger sig till känna, när det börjar kännas obehagligt, när man får pikar och hånfulla gliringar för sin tro, kort sagt då det visar sig inte vara så härligt längre att bekänna sig till Jesus och hans ord. Det kommer en punkt, där man tycker priset för att vara en kristen är för högt. Då börjar man förneka eller i vart fall tiga om vad Jesus och Guds Ord säger. Då blir man som den steniga marken där rötterna inte kan tränga ner. Man viker sig och växlar över till en mer tolerant eller mjukare form av kristendom, som är mer accepterad av världen. Så slipper man obehag. Hur ofta går det inte så.

Det tredje stället som säden faller på är bland tistlar. Det är sagt om dem ”som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt”.

Till denna grupp kan man höra även om man flitigt går i kyrkan, är mån om den kristna läran och också försvarar den. Man låter sig inte skakas av motstånd och förföljelser. Men man faller för en annan frestelse: att låta sitt hjärta fångas av begär efter pengar, rikedom och njutningar. I det fördolda har man avgudar. Det handlar om vad hjärtat är mest fäst vid. Hur lätt är det inte, att Gud och Guds rike, kyrkan och gudstjänsten, kommer i andra hand och får vika när det gäller att välja. Säden slår rot, jorden är bra, men också tistlar tar sig. Den rensas inte bort, tillåts växa och förkväver säden, så att den inte kommer till mognad och bär frukt.

Att Ordet inte bär frukt, beror inte på Ordet. På det är inget fel. Det beror på oss som inte tar emot det och låter det verka. Och det beror på djävulen och alla onda krafter i världen som vill få oss bort från Gud och från nådens och frälsningens ord. Där Ordets ädla säd sås ut blir det kamp och strid. Vill du vara kristen, så bered dig på det. Känner du igen dig i de exempel på dålig jordmån som Jesus här ger oss, så skynda dig till Jesus med din synd och bed honom om förlåtelse att du så illa aktat på hans ord. Och bed honom om nåd att bli som den goda jorden som till sist nämns i liknelsen. Om den säger vi till sist.

3. I den goda jorden bär sådden avsedd frukt

Vilken var den goda jorden, där säden slog rot, växte upp och gav riklig skörd? Jesus säger att det är sagt om dem ”som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga”. Det är så han vill att hans och Guds ord skall tas emot. Där det sker slår sådden inte fel.

Är den goda jorden något som vissa människor av naturen har och andra inte? Ibland får vi för oss att somliga har bättre anlag eller förutsättningar att bli och vara kristna än andra och att detta skulle vara den goda jorden. Men så är det inte. Hos oss människor finns det från början inte bättre och sämre jordar. Jesus sår inte ut sitt ord bland goda människor, utan bland syndiga, onda och ogudaktiga människor. Han gör det för att Gud älskar dem och vill att de skall omvända sig, ångra sig och tro evangelium och bli frälsta.

Vi har alla av naturen en riktigt dålig jordmån. Det är därför som vi så lätt känner igen oss i beskrivningen av de tre första slagen av åhörare. Vår naturliga jordmån är köttet, begärens och det gudsfrånvända sinnets åker. ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud”, säger aposteln (Rom. 8:7). I det finns verkligen ingen spontan lust att höra Guds Ord och bära frukt. Hesekiel talade om människans ”stenhjärta”, ett hjärta, likgiltigt, hårt och oemottagligt för Guds Ande och ord (Hes. 11:19). Sådant är den fallna människans hjärta. Men hur skall det då kunna bli en god jord, där Ordets säd sås ut, slår rot och växer upp?

Svaret är att den goda jorden inget annat är än hård och otjänlig mark som Gud själv bearbetat. Han luckrar upp och bereder den så, att den duger att så och växa i. Han kan göra det genom händelser i livet som skakar om oss och får oss att tänka till och fråga: Hur lever jag egentligen? Vart är jag på väg? Var finns Gud i mitt liv? Hur ofta har inte motgångar och nöd fått människor att stanna upp och börja lyssna till vad Gud säger i sitt ord! Och det är genom Ordet, som pånyttfödelsens under sker. Aposteln Petrus säger: ”Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består” (1 Petr. 1:23). Gud låter oss få se och känna vår synd, men också Frälsaren som tagit bort all synd.

Den goda jorden är det hjärta som hör Ordet, behåller det, låter det verka, följer det och håller ut med det. Jesus lovar att sådden där inte skall slå fel. Han säger: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar” (Joh. 8:31), ”Om någon förblir i mig och jag i honom , bär han riklig frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra” (Joh. 15:5).

Den unge Saulus var en stenhård kristendomsfiende och ägnade all sin tid att bekämpa och förfölja de kristna. Men på vägen till Damaskus, dit han var på väg för att gripa kristna, mötte han Jesus i ett starkt ljussken och hörde hans röst: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” (Apg. 22:7). I ett förfärande ögonblick stod det klart för honom vilken galenskap han höll på med. Hans liv, hans tro, allt han levde och kämpade för slogs sönder av Guds hammarslag. Han förföljde ju Messias, Guds Son! Blind och förkrossad leddes han in i Damaskus, där den kristne Ananias tog hand om honom och talade Guds Ord till honom. Och nu föll det i god jord. Saulus blev döpt, fick sina synder borttvättade. Han blev född på nytt. Förföljaren blev Paulus, hedningarnas apostel. Utsädet gav verkligen ”hundrafaltig skörd”.

Den goda jorden verkas av Gud själv. Den finns där en människa genom Ordet låtit sig föras till omvändelse och tro på evangelium. Men, som vi sett av dagens liknelse, kan vi trotsa Guds goda avsikt med sådden. Vi kan göra oss hårda, stöta bort och förkväva det goda utsädet. Därför ropar Jesus högt efter liknelsen: ”Hör, du som har öron att höra med!” Och därför står det i Skriften: ”I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan” (Hebr. 3:7:8). Amen.

S Bergman (2006)

[^]