[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Fastlagssöndagen

TEXT: Luk. 18:31-43


Guds kärleks väg

”Guds kärleks väg” är Fastlagssöndagens rubrik. Det talas mycket om Guds kärlek och barmhärtighet inte bara i kristna kyrkor utan också i andra religioner, som t.ex. islam. Varje sura eller kapitel i Koranen inleds med orden: ”I Guds, den nåderikes, den barmhärtiges namn.” Men kärleken och barmhärtigheten är där inte den gudomliga, självutgivande kärleken som uppenbarats av Jesus, Guds Son som blev människa och gav sitt liv för att frälsa världen. Kärleken som i beskrivs i Joh. 3:16 saknas: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Andra religioners kärlek handlar om en av människor önskad form av kärlek, där Gud älskar människan för vad hon är och för det goda hon förmår göra. Det handlar alltid om en kärlek som människan gjort sig förtjänt av.

Av naturen är vi människor totalt blinda för Guds kärleks väg. Vi är i andligt avseende lika blinda som den blinde tiggaren var innan han botades av Jesus. Även som kristna lider vi av sviterna av denna blindhet. För det visar sig att vi har oerhört lätt att återfalla i tron på vår egen kärleks väg till Gud i stället för på hans kärleks väg till oss.

Vi ser av vår text att även Jesu lärjungar var blinda för det verkliga syftet med Jesu ankomst till världen, nämligen att bli ”Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). De hade under sina vandringar med Jesus fått se hans makt att bota och hjälpa sjuka och olycksdrabbade människor. Den sortens kärlek förstod de och var hänförda över. Det var en härlig tid.

Men så hände något som de inte alls förstod. Jesus började med stort allvar tala om att gå upp till Jerusalem, där han skulle utlämnas åt hedningarna, hånas, skymfas, gisslas och dödas och sedan uppstå igen på tredje dagen. Lärjungarna förstod orden, men fattade ändå ingenting. Detta kunde väl ändå aldrig vara Guds mening! Dessutom var det tredje gången som Jesus hade pratat på detta konstiga vis. Första gången hade Petrus försökt att tala honom till rätta: ”Detta skall aldrig hända dig”, försäkrade han Jesus. Då hade Jesus avvisat honom skarpt och sagt: ”Gå bort ifrån mig Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:22-23). Så lite hade alltså Petrus och de andra lärjungarna förstått vad Guds kärleks väg var.

Även vi behöver gång på gång bli ställda inför Jesu lidande och död som Guds kärleks väg till oss. Satan gör allt han kan för att få oss bort från denna väg, tänka fel om den och inte få någon tröst och glädje av den. Därför behöver vi noga lyssna till vad vår text i dag lär oss om vägen.

1.   Jesus lidande var förutsagt av profeterna

Det är det första Jesus säger, när han vänder sina steg upp mot Jerusalem. Han var ingen profet som kommer med några egna, nya och konstiga idéer. Därför stryker han under att hans lidande och död var en uppfyllelse av ”allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen”.

GT innehåller en lång rad profetior om Messias eller Kristus som han kallas på grekiska. NT citerar eller hänvisar ett nittiotal gånger till sådana profetior, som gick i uppfyllelse när Jesus kom. I dessa profetior står hans lidande och död på korset i centrum. Särskilt tydligt är det i en del psalmer i Psaltaren och hos Jesaja, som talar om Herrens lidande tjänare och säger: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande ... Han var sargad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:3, 5). Han var sänd i världen för att göra bot för våra synder genom att lida och dö för oss och på så sätt öppna vägen till Gud för oss.

Första profetian om detta har vi redan i berättelsen om syndafallet, där ormen med sina lögner fick Adam och Eva att göra uppror mot Gud. Då sade Gud till ormen: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen” (1 Mos. 3:15). Det var ett gudomligt löfte om att en dag skulle en frälsare, född av kvinna, komma och krossa Satans, syndens och dödens välde över människorna. Satan var medveten om vem Jesus var när denne kom. Han rustade sig och hela den onda andevärlden till strid mot Jesus, frestade honom och försökte få honom på fall. Till sist högg han honom i hälen för att med sitt gift plåga honom till döds och få bort honom en gång för alla. Men han misslyckades. På tredje dagen uppstod Jesus med seger och befrielse för alla syndare som Satan härskade över. Han uppstod med syndernas förlåtelse och evig frälsning för alla syndare. Därigenom berövades Satan sin makt över syndare. Han stod och står maktlös inför dem som tror på Jesus. Hans huvud är krossat.

Guds kärleks väg började inte med hans löfte om Frälsaren vid syndafallet. Den går tillbaka på Guds beslut i evigheten, före all tid. Vägen fanns hela tiden i Guds hjärta. Paulus talar i högstämda ord om detta i sitt brev till församlingen i Efesus. Han säger: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut” (Ef. 1:3-5). Frälsning genom tro på Jesus är Guds vilja och beslut. Denna frälsning var verksam även i Gamla testamentets tid.

På många sätt visade Jesus i ord och handling att han var den utlovade Messias som profeterna talade om. Jesus krävde inte att man skulle tro på honom bara för att han sade sig vara den som profeterna talat om. Det fanns nu och då andra som utgav sig för att vara Messias. Men de dog och försvann. Men det gjorde inte Jesus. Han bevisade att han var Guds Son och den som profeterna talade om. Han gjorde de gudomliga under som dessa sade var Messias kännetecken. Han var ett med Fadern, ägde samma gudomliga natur. Jesus säger: ”Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull” (Joh. 14:11).

Muhammed gjorde inga under, inte heller Buddha eller andra religionsgrundare. Ingen av dem har heller utgett sig för att bära världens synder, och ingen har uppstått från de döda. Alla predikar de människotankar. De kommer med krav och regler om vad människan måste offra, lida och göra för att behaga Gud och vinna frälsning. De predikar den egna kärlekens och godhetens väg till Gud. Men hur skulle vi som har ormens gift i oss kunna göra något gott? Av oss själva älskar vi inte Gud, vi håller inte hans bud och kan aldrig sona och gottgöra några synder, ja, inte en enda. Något helt annat måste till. Gud själv måste ingripa. Och det gör han genom att sända sin Son som offrar sig för oss. Då frågar vi oss:

2.   Varför måste Jesus lida och dö?

Var det för att de judiska ledarna såg honom som en falsk och farlig profet som förvillade folket och därför måste röjas ur vägen? Var det för att Judas av någon anledning var besviken på Jesus och därför förrådde honom? Var det för att Pilatus gav efter för påtryckningarna och dömde honom till döden, fast han förstod att Jesus var oskyldig? Inget av detta var den verkliga orsaken till att Jesus måste dö.

Den verkliga orsaken var en annan: att Jesus med sin död skulle förverkliga Guds kärleks väg ”att samla och förena Guds kringspridda barn” som aposteln Johannes säger (Joh. 11:52), dvs. hans skapade barn som kommit bort från sin rätte Gud och Fader, fallit i synd och blivit djävulens byte. Han kom för att ge sitt liv till lösen för dem. Med öppna ögon gick han mot döden. Han visste vad som väntade honom, och ändå styrde han målmedvetet sin steg upp till Jerusalem där fienderna var samlade för att göra slut på honom.

I kraft av sin gudom hade Jesus kunnat avstyra alltsammans – precis som han gjorde den där gången han besökte Nasaret, sin barndoms stad, och predikat i synagogan. Då greps folket av raseri för att han sade sig vara den som profeten Jesaja talade om. Man förde honom ut ur staden och ville störta honom utför en klippbrant. Men Jesus gick lugnt och stilla rakt igenom den ilskna folkhopen, utan att de kunde bära hand på honom (Luk. 4:30). Så gjorde han inte nu. För nu var stunden inne att göra det som han kommit till världen för att göra.

Han skulle bli svag, ”lik ett lamm som förs bort till att slaktas” (Jes. 53:7). Han skulle inte bruka sin makt att göra sig fri och slå ner sina fiender utan låta sig gripas och korsfästas. Jesus sade själv om sitt liv: ”Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka” (Joh. 10:18).

Men varför, frågar många sig, måste Guds kärlek ta vägen över en så försmädlig, vidrig och kvalfull död? Varför dessa plågsamma krucifix som hänger över altaren eller från taket i så många kyrkor? Många, särskilt i vår tid, tycker att Gud, om han nu är kärleken, borde kunna förlåta ändå, utan det blodiga och otäcka dramat på Golgata.

Men Guds kärleks väg var något helt annat än vad både lärjungarna och vi tycker att den borde vara. Det hänger samman med att Gud till sitt väsen är både helighet och kärlek. Det kan aldrig ändras, för då vore han inte längre Gud. Hans helighet är som en förtärande eld över allt vad synd och orenhet heter. När vi upplever Guds helighet blir vi förskräckta. Vi bränner oss, härdar inte ut utan vill bara fly bort.

Gud den helige och rättfärdige kan aldrig släppa in någon som är ond och oren i sitt himmelska rike. Han kan inte blunda för synden. Gjorde han det, så skulle himlen inte längre vara någon himmel, där kärleken är ren och oförfalskad och där inget ont finns. Tro inte ett ögonblick att du kommer till himlen utan att vara ren och fläckfri inför Gud!

Men Gud är också kärleken som vill frälsa det som är förtappat och förlorat och kommit i den ondes våld. Han är hundra procent helig och rättfärdig som straffar alla som gör det onda, och samtidigt är han hundra procent kärlek och barmhärtighet som vill frälsa alla syndare, förlåta dem, upprätta dem och öppna himmelriket för dem. Detta får vi inte till att gå ihop.

Men det finns en plats där detta går ihop utan att Gud gör avkall vare sig på sin straffande rättfärdighet eller på sin frälsande kärlek. Den platsen är Kristi kors. På det hänger inte bara en helig och ren människa utan synd, utan Gud själv som i Jesus, tar på sig alla människors synder, lider och dör i deras ställe. Gud kan inte bortse från synden, men han kan försona den, se till att straffet blev avtjänat och skulden blir betald. Det var just det Jesus gjorde. Han bytte plats med oss. Han ”gick en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod (som i Gamla förbundets tempeltjänst) utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). Detta är Guds kärleks väg.

Utan denna väg, där Jesus gjorde vad vi borde och vann evig förlåtelse och rättfärdighet åt oss, är vi förlorade. För vi kan inte sona våra synder, vi kan inte göra om oss till heliga och fläckfria Guds barn. Vi kan inte köpa oss himlen. Vi har inget att betala med, har bara skulder. Men i tro på Guds kärleks väg kan varje syndare på jorden bli frälst, bli skuldfri, bli förklarad rättfärdig och arvinge till det eviga och saliga livet hos Gud. Därför ber vi till sist i dag:

3.   Gud, öppna våra ögon för din kärleks väg

Den blinde tiggaren fick frågan av Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se.” Och han fick sin syn.

Fastan, som är kyrkans stora bottid, vill påminna oss om omvändelsens betydelse. Utan ånger och tro på Jesus blir ingen frälst. Det kristna livet är ett liv i ständig omvändelse, där vi ber med den blinde tiggaren: ”Herre, gör så att jag kan se.” Vi behöver gång på gång få bort slöjan som fördunklar och förvränger vår syn på Jesus och Guds kärleks väg.

Vägen som Jesus öppnat för syndare finns där hela tiden, oavsett om vi tror på den eller inte. Men den är dig till ingen glädje om du inte vandrar på den, dvs. lever i trons förtröstan på evangeliets saliggörande förlåtelse. Fastetidens syfte är inte att vi skall gråta över Kristi lidande och känna medlidande med honom. Det är många runtomkring oss som behöver vår medkänsla, men inte Jesus. Vi behöver gråta över vår egen synd, bekänna den och ta emot Guds kärlek som gör oss till Guds heliga och rättfärdiga barn. I en sådan tro vill Jesus att vi skall leva utan fruktan för döden och domen. I sådan tro vill han att du skall ”bli och leva under honom och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet”, som Luther säger i sin förklaring till andra artikeln.

Till den blinde som blev botad sade Jesus: ”Du får din syn. Din tro har frälst dig.” Guds kärleks väg blev för honom en underbar väg. Den ledde inte bara till att hans fysiska blindhet försvann utan också till att ”han följde Jesus och prisade Gud”. Detsamma sker med oss när vi i syndens mörker ropar till Jesus: ”Herre, gör så att jag kan se.” Det är en bön som aldrig är förgäves, en tro som aldrig återvänder tomhänt. Dina ögon öppnas och du kommer prisa Gud för hans kärleks under med dig. Du kommer längta till efter att vara där Jesus är och genom sitt Ord och sakrament mättar dig med det eviga livets bröd och bevarar dig på Guds kärleks väg. Så gör de som fått sina ögon öppnade. Amen.

S Bergman

[^]