Jesus öppnar våra ögon

Idag på Fastlagssöndagen förbereder vi oss för fastetiden. Fastan börjar ju nu på onsdag, på askonsdagen och den pågår i fyrtio dagar och slutar på påskafton, eftersom inga söndagar är fastedagar. Dessa fyrtio dagar är en påminnelse om Israels folks vandring i öknen under fyrtio år innan de kom fram till Kanaans land. Så ska Guds folk vandra under strapatser i fyrtio dagar innan vi når frälsningen på Påskdagens morgon.

Att fasta är att avstå från något, att avstå från något som vi annars använder eller gör. Vanligen tänker man på att avstå från mat, helt och hållet eller att avstå från kött, men det kan vara annat också, som godis, alkohol, mobilsurf och nöjen. Att avstå från sådana saker under en tid ibland kan absolut vara nyttigt, men vi ska komma ihåg att detta i sig självt är en allmänmänsklig fasta. Och det är inget fel med det. Men om vi dessutom bygger ut fastan, så att vi använder den tid eller de pengar vi sparar in till något kristligt, blir det en kristen fasta, en fasta med ett kristligt innehåll. Låt oss göra fastan till en tid då vi inte försummar att läsa Guds Ord. Av ålder har man läst Psaltarens botpsalmer under fastan, eftersom fastan är en period av bot och begrundan av Kristi lidande: Psalm 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143.

Nu till vår text. Jesus tar de tolv åt sidan och berättar vad som ska hända, vart de är på väg. Han anger färdriktningen och säger att de nu ska gå upp till Jerusalem, där han ska lida och dö. De hade vandrat en lång tid med honom, lyssnat till hans förkunnelse och sett hans underverk. Och nu skulle de gå på den sista vandringen med honom. Kristi verk skulle fullbordas, ja, Jesus säger att allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Ty Gamla Testamentet var en förberedelsetid. Hela GT pekar fram mot Jesus. Redan vid syndafallet stod det klart att Guds Son skulle komma, besegra djävulen och frälsa världen. Gud sade ju till satan, till ormen: Kvinnans avkomma skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen. (1 Mos. 3:15) Det visar fram på hur Människosonen ska födas av jungfru och besegra satan genom sitt lidande och sin död. Hela GT därefter är Guds frälsningsväg genom historien fram till Jesus, som predikade, gjorde underverk och vandrade upp till Jerusalem och döden på korset. För att frälsa syndare, för att frälsa mig och dig.

Så redan från syndafallet visar GT på Jesus och frälsningen. Ja, redan före syndafallet stod det klart i Guds rådslut att Jesus Kristus skulle komma i världen för att frälsa syndare. Redan innan världen skapades förberedde Gud sig på att han skulle sända sin Son. Gud såg att människorna skulle falla i synd och behöva frälsning. Och Sonen tog på sig att uppfylla Faderns vilja, att gå lidandets väg för människorna. Allt detta var planerat av evighet. Därför kan aposteln Paulus skriva: Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. (Ef. 1:3f.)

Och nu var det dags för den sista biten av Guds plan. Nu skulle Människosonen gå upp till Jerusalem för att lida och dö. Han skulle utlämnas åt hedningarna. De skall håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå. Och som vi vet var det precis så det gick. Jesus utlämnades till Pilatus och Herodes, till romarna, och de hånade och skymfade honom. De spottade på honom, gisslade honom och dödade honom.

Men de tolv förstod inte det Jesus sade till dem. De förstod ingenting av detta. Deras sinnen var förmörkade, ja de var blinda. Så visar vår text idag två exempel på mänsklig blindhet – först lärjungarnas och sedan den blinde mannens – och att Jesus är den som kan öppna våra ögon.

Den blinde mannen ropade: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig! Detta är ett rop på hjälp, ett rop från en som var blind så att han skulle få sin syn. Detta rop är också vårt rop. Vi sjunger i högmässan Herre, förbarma dig. För vi är som den blinde mannen, vi är blinda, hjälplösa människor som behöver ropa till Jesus för att få våra ögon öppnade. Därför är detta vår bön varje högmässa. Om människor försöker stoppa oss från att lyssna till Jesus, då gör vi som den blinde mannen i vår text, som bara ropade högre när folket sa åt honom att tiga.

Och vi vet att Gud hör en sådan bön. Det är bara han som kan göra det, bara Gud som kan öppna våra ögon. Ingen människa kan göra det. Som det står i Psaltaren: Herren öppnar de blindas ögon, Herren reser upp de nerböjda (Ps. 146:8), det vill säga det är Herren Gud som öppnar de blindas ögon. Så när Jesus öppnar den blindes ögon, visade han för dem som var där och för alla oss som får höra det och läsa om det i Bibeln att han är Herren Gud. Han har makt att öppna de blindas ögon.

Så uppfyllde Messias Skriften. Profeten Jesaja säger om det nya förbundet, om Messias tid: Den dagen ska de döva höra bokens ord och de blindas ögon se ur dunkel och mörker. (Jes. 29:18)

För alla vi människor är i oss själva ett folk som vandrar i mörkret. Vi går alla vilse som får, var och en går sin egen väg. Detta är inte Guds fel. Gud är inte orsak till synden och bortvändheten från Gud. Nej, det är vi själva, vi människor som tror på vår egen vishet och på våra egna idéers förträfflighet, att vi är goda och har ljuset inom oss. En oomvänd människa tror att hon kan bestå inför Gud i sin egen kraft. Men till de människor som tror att de själva är rättfärdiga och goda, att de av sig själva har ljus inom sig, säger Jesus: Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret! (Matt. 6:23)

Men det var för alla syndare, alla självtillräckliga, som Jesus gick upp till Jerusalem. Han ödmjukade sig och gick den tunga vägen för alla människors skull. Han tog på sig straffet, för att vi skulle få frid. Han gick in i mörkret, för att vi skulle få ljus, för att vi skulle få våra ögon öppnade.

När vi får våra ögon öppnade, då ser vi vår synd och orättfärdighet. Och vi ser att Jesus är vår frälsning, att han gick till Jerusalem för vår skull. Amen.

J Fjellander

[^]