[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

1 sönd. i Fastan

TEXT: Matt. 4:1-11


Kristi kamp och seger över frestelsen

I alla dagens texter nämns djävulen eller Satan. Bibeln ger oss ingen närmare förklaring på hur han kom till. Ett är dock säkert: han är inte skapad av Gud, för Gud som alltigenom är god kan aldrig vara ondskans upphov. Gud ”frestas inte av det onda och frestar inte heller någon” (Jak. 1:13). Djävulen däremot är ondskans upphov. Vem var han? Han var en ängel, förmodligen av hög rang, som inte ville nöja sig med sin ställning utan gjorde uppror mot Gud och drog med sig andra änglar. Avfallet var så djupt att det inte kunde repareras: för de fallna änglarna finns ingen frälsning. ”Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han (Gud) i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom”, säger Judas i sitt brev (v. 6). Djävulen var således från början dömd av Gud till undergång. Till domens dag är han fastkedjad: han kan bara gå så långt kedjan räcker, dvs. så långt Gud tillåter.

Vi tycker kanske att Gud borde ha gjort slut på honom med en gång. Men våra tankar är inte Guds tankar. Djävulen tilläts att fresta människan och sätta hennes kärlek till Gud på prov. Och när han sorgligt nog lyckades med att få henne på fall, drabbade Guds dom honom först av alla. Gud sade till honom att hans huvud skulle krossas av kvinnans avkomma, dvs. av Guds Son, född som människa av jungfrun Maria. Till sist skall han, som Jesus säger i den stora domsliknelsen, kastas i ”den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt. 25:41).

Och Guds Son har nu kommit ”för att göra slut på djävulens gärningar”, som vi hörde i dagens epistel (1 Joh. 3:8). Han har kommit för att bryta den ondes fördärvande makt över oss människor, fångna i synd och död. Gud han ”frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike”, säger Paulus till de kristna (Kol. 1:13). I Sonens rike fördärvas vi inte, utan vi föds på nytt och utvecklas till att bli det som vi en gång skapades till, nämligen att vara Guds goda och heliga barn, hans avbilder som lever i kärlek till Gud och till varandra.

I dagens evangelium hör vi om en våldsam sammandrabbning mellan Jesus och djävulen ute i öknen. Den äger rum strax innan Jesus börjar sin offentliga verksamhet. Djävulen uppbådade all sin list och förslagenhet för att få Jesus på fall. Men han stod emot och vann seger. Just därför kan han hjälpa oss, när vi frestas av den onde. Om dessa två saker, Kristi kamp och seger över frestelsen och vår kamp, skall vi tala i dag.

1.   Kristi kamp och seger

Kan Jesus, som är Guds Son, frestas? Nej, som Gud kan han inte frestas till något ont, men han var också människa, och som sådan blev han ”frestad i allt liksom vi” (Hebr. 4:15). Att plågas av Satan var ingen lek utan en del av det lidande han fick utstå för att kunna hjälpa oss.

Berättelse om hur Jesus efter fyrtio dygns fasta frestas av djävulen i öknen är en märklig berättelse. Ja, den är så märklig att många tror att det inte har inträffat i verkligheten, utan bara är en symbolisk berättelse eller en legend. Men den är sann, berättad av Jesus själv för apostlarna, och den ingår i Guds frälsningsverk för oss. Det ser vi av inledningsorden. Det står att ”Jesus fördes av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen”. Satan fick tillåtelse av Gud att fresta Jesus, precis som Adam en gång frestades.

Låt oss se närmare på vad som hände där ute i öknen. För första gången sedan paradisets dagar känner Satan doften av en helig och syndfri människa. Han dras oemotståndligt dit, darrande av upphetsning inför denna nya och stora utmaning. Den förste Adam hade han lyckats få på fall. Men nu gällde det Jesus, den andre Adam, den andra människan utan synd här på jorden. Förblindad av högmod ger han sig på det vanvettiga företaget att fresta Jesus, Guds Son. Han insåg inte att det var Gud själv, himmelens och jordens skapare, som han gav sig på.

I Edens lustgård, föll människan i urtiden för djävulens förföriska lockrop och åt av den förbjudna frukten. ”Har Gud verkligen sagt?” hade ormen frågat (1 Mos. 3:1). Han började med att listigt så ett korn av tvivel på Guds Ord, och när han såg att det gick hem, skyndade han sig att säga att det Gud sade var naturligtvis inte sant. Gud var bara ute efter att förslava dem under sig genom att förbjuda dem att äta av trädet med kunskap om gott och ont. Sedan sätter han in slutstöten: Gör som jag, ta saken i egna händer och slit er loss, så blir ni ”som Gud”, ni blir gudar, fria, självständiga människor som gör vad ni själva vill och bestämmer vad som är gott och ont.

Nu närmar sig Satan Jesus med en liknande frestelse. Med honungslen röst säger han till Jesus, som var hungrig efter den långa fastan: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Men Jesus genomskådar honom genast och svarar snabbt och bestämt: ”Det står skrivet: människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.”

Visst kunde Jesus förvandla stenar till bröd, om han ville. Han kunde göra det precis lika lätt som när han senare gjorde det stora brödundret och bespisade fem tusen män med fem kornbröd och två fiskar. Guds väg var att han skulle ge oss ett annat slags bröd, ett som Satan hatade: det eviga livets bröd som gav syndare liv. Satan fick se sig slagen i den första attacken.

Men han kom igen med en ny frestelse, nu med hjälp av ett bibelcitat, ett ord ur Guds mun, hämtat ur Ps. 91. När han gör det uppträder han som den ”vite djävulen”, förklädd till ”en ljusets ängel” (2 Kor. 11:14) som kommer med Guds Ord i sin hand. Han för Jesus upp på tempelmuren där den var som högst och uppmanar honom att kasta sig ner. Han säger: ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.” Tänk vad häpna och hänförda människorna nere i Kidrons dal skulle bli, när de såg Jesus falla och ändå landa mjukt mitt ibland dem! Men Jesus låter sig inte luras. Han läser inte Bibeln som djävulen gör med lösryckta citat tagna ur sitt sammanhang. Vi vet att på det sättet kan man få Guds Ord att betyda vad som helst. Jesus låter i stället Skriften tolka sig själv och svarar: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren din Gud.” Det hade i detta fall varit en stor synd och ett grovt missbruk av Guds löften att kasta sig utför tempelmuren. Behövde han komma ner utanför muren, fanns det ju trappor och vägar dit. Gud ger inte löften om änglavakt för att vi skall gå och kasta oss ut för stup. Att göra sådant är att fresta Gud och försöka få honom att göra onödiga under. När Gud låter det finnas naturliga och jordiska utvägar och hjälpmedel så skall vi använda dem och inte sätta Guds tålamod på prov, vilket alltid straffar sig. Även denna attack mot Jesus misslyckades.

I sitt tredje försök att komma åt Jesus, kastar djävulen av sig den fromma masken och slutar att dribbla med bibelord. Han säger rent ut vad han är ute efter. Han går rakt på sak och vill få Jesus att falla ner och tillbe honom. Han för honom upp på ett högt berg och visar med en svepande gest alla riken i världen och all dess härlighet och säger: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.” Det är som han sade: ”Jag har hela världen i mitt våld. Den blir din bara du underkastar dig mig!” Jesus avvisar det fräcka förslaget med vrede och avsky: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” Inför detta skarpa besked ger djävulen upp och lämnar slagfältet. Kvar står Jesus som segrare, hyllad av bugande änglar.

Jesus frestades strax efter sitt dop. Det har särskild betydelse i detta sammanhang. För honom var dopet en invigning att gå korsets väg för att lösa oss människor från syndens, dödens och djävulens våld. Alla de tre frestelserna som han utsattes för bestod ytterst i att svika denna kallelse och välja en annan väg, en lättare och populärare väg, där människorna skulle hylla och prisa honom. Bli en jordisk konung, en social och politisk frälsare som ger människor vad de vill ha – och världen är din! Det var Satans frestelse. Men han kom ingen vart. Jesus stod fast, vek inte en tum från sin kallelse att gå lidandets väg. Det är något att tänka på för alla dem som i dag vill göra Jesus till just en sådan Messias som Satan frestade honom att bli. Det är också något för oss att tänka på, så att vi inte låter oss bedras av dessa av Satan ingivna föreställningar om Jesus.

2.   Vår kamp och seger

Också vi har en svår kamp att kämpa mot djävulen. Han har visserligen besegrats av Jesus, men han är inte död utan lever och verkar ännu. Han ”har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort”, säger aposteln Johannes (Upp. 12:12). Han vet att han är besegrad av Kristus. Hans mest fasansfulla dag var den dag då Jesus uppstod på tredje dagen med seger över synd och död för alla människor. Den tid han har kvar ägnar han framför allt åt att få kristna, de av Jesus fritagna, på fall. Det är dem han är ute efter. De andra har han redan.

Men hur skall vi kunna stå emot Satans frestelser? Vi är ju inte syndfria och starka som Jesus utan svaga stackare, fortfarande behäftade med natur som lätt låter sig frestas till det onda? Våra syndafall brukar följa samma mönster som vid syndafallet i Edens lustgård. Det sker i tre steg: först får vi en ond ingivelse, sedan fattar vi lust till den och finner behag i den. Och till sist samtycker vi till det onda och sätter det i verket. Frestaren är omåttligt skicklig på att få oss dithän. Han känner våra svaga punkter och svaga stunder då det är lättast att fresta oss. Han är som en orm som bidar sin tid och hugger till i rätt ögonblick.

Synder som man fastnar i och inte vill bekänna och överge är Satans hållhakar på oss. I vår kamp är det oändligt viktigt att förstå vad Jesu egen kamp och seger över frestelserna betyder för oss. Med sin lydnad och sitt lidande ända in till korsets död bröt Jesus syndens, dödens och Satans makt över oss. Genom att bära och sona våra synder vann han åt oss både syndernas förlåtelse som gör oss rättfärdiga inför Gud och makt över synden, så att vi inte längre är slavar under den och gör vad djävulen vill.

Tror vi den förlåtelse som Gud räcker oss i evangeliet om Jesus, som utplånar vår synd och skuld och föder oss på nytt, har den onde ingen hållhake på oss längre. När du kastar evangelium i ansiktet på honom, och säger: ”Gå bort, Satan! Jag är friköpt och döpt till Gud av Jesus Kristus, din överman”, då måste han ge upp och fly fältet, precis som han gjorde i drabbningen med Jesus.

Det allra viktigaste i vår kamp mot frestelserna är därför att höra och tro evangeliet om Kristi seger. Var och en som känner frestelsens makt i sitt liv, som blir huggen av ormen och känner syndens gift i sina ådror, måste fly till Kristus och hämta kraft och styrka av hans seger över djävulen. Den som i tro ser upp till den korsfäste får liv och hälsa precis som de ormstungna israeliterna i öknen. När de på uppmaning av Mose såg på den av honom uppsatta kopparormen, blev de friska (4 Mos. 21:9). Den upphöjda kopparormen är en bild av Kristus, som i vårt ställe ”blev gjord till synd” (2 Kor. 5:21). Han är den ende som kan ”göra slut på djävulens gärningar”. Korsets evangelium är motgiftet som effektivt stoppar förgiftningen och låter livet återvända till våra själar och kroppar.

När Jesus frestades, så svarade han gång på gång: ”Det är skrivet.” Det gjorde han inte för att han behövde göra det – han hade själv gudomlig makt att driva bort djävulen. Han gjorde det för att lära oss att använda Guds Ord som ett kraftfullt vapen mot vår lede fiende. När vi t.ex. känner oss ensamma, nere och bedrövade och borta från Gud, så kommer Satan och viskar i ditt öra: ”Gud bryr sig inte om dig, det ser du ju!”, så skall vi säga: Gå bort Satan! Det är inte sant, för det är skrivet: ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er” (1 Petr. 5:7). När vi hör och frestas av falsk kristendom som talar mycket och vackert om vad vi skall göra men inte ett ord om Kristus och hans försoning, så skall vi säga: Det står också skrivet: ”av laggärningar blir ingen enda människa rättfärdig inför Gud” (Rom. 3:20). Likaså står det skrivet att rättfärdigheten från Gud skänks som en gåva ”genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror” (Rom. 3:22). Och när djävulen då kommer igen – och det gör han – och frestar oss att missbruka evangelium till andlig slöhet och ett liv utan kamp mot synden, så skall vi säga: Det står skrivet: vi är ”skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem” (Ef. 2:10). I kampen mot frestelsen gäller det att veta vad som står skrivet.

Djävulens strategi är att försöka få oss bort från Kristus, bort från gudstjänsten och bort från nattvardsbordets trosstärkande och livgivande möte med Frälsaren. Han försöker på allt sätt slå in en kil mellan oss och Jesus och åter fånga oss i synder av olika slag. Låt honom inte göra det. Hör vad aposteln Petrus, av egen bitter erfarenhet, säger: ”Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka. Gör motstånd mot honom, orubbliga i tron” (1 Petr. 5:8-9).

Det är alltid bäst att på ett tidigt stadium känna igen frestelsen, och genast börja bekämpa den med Guds Ord under åkallan och bön. Ändå händer det att vi trasslar in oss, misslyckas och faller. Då kallas vi till bot och bättring. Fast alltsammans är vårt eget fel, och vi tycker Jesus borde ha tröttnat på oss för länge sedan, får vi komma till honom med all vår synd och skam. Vi får gå till bikt och nattvard och bli upprättade av hans nåd. Han älskar oss och har ett ofattbart tålamod med oss svaga stackare. I hans kraft segrar vi – utan honom är vi förlorade. Amen.

S Bergman

[^]