Ge inte upp!

Denna söndag handlar om den kämpande tron. Och den kanaaneiska kvinna som vi hört om i dagens evangelium hade verkligen en sådan tro. Hon kommer till Jesus och ber om hjälp för sin svårt sjuka dotter. Han uppträder till att börja med kallsinnigt mot henne – är hård och avvisande på ett sätt som inte alls är likt honom. Men hon ger inte upp. Hon är övertygad om att Jesus både kan och vill hjälpa henne.

Hur hade hon fått en sådan tro på Jesus? Vi har ju lärt oss att tron inte är något vi kan ta oss själva. Den uppväcks av den Helige Ande genom Ordet och predikan om Jesus på olika sätt. Så var det också för kvinnan. Hon hade hört talas om honom, hur han hjälpte människor i nöd. Det väckte tro och hopp i hennes hjärta. Markus berättar, att när hon fick höra talas om honom, kom hon genast ”och föll ner för hans fötter” (Mark. 7:25) – och det trots att Jesus kom från ett folk med annan tro än hennes eget. Men Guds Ande var med och drog henne till Jesus.

Där det finns tro på Jesus blir det snart kamp – en kamp att hålla fast vid sin tro. Så blev det också för den kanaaneiska kvinnan. Satan försöker alltid, som vi hörde förra söndagen, ta tron ifrån oss och skilja oss från Jesus. Men för kvinnan var det förunderligt nog Jesus själv som var problemet: han tog inte emot henne med öppna armar och verkade inte alls vilja veta av henne. Och det gjorde att hennes tro sattes på hårda prov. Säkert anfäktades hon, ansattes av oroande tankar om att hon kanske hade fel för sig om Jesus. Men hon slog bort dem och höll fast vid sin tro. Till sist fick hon rätt: hennes tro segrade och hon fick den hjälp hon hoppats på.

Jesus ställer i dag fram denna kanaaneiska kvinna för oss som ett stort exempel på en kämpande tro som vinner seger. Han vill att vi skall lära av henne.

Det var två oväntade motgångar som hon mötte och övervann: det första var att Jesus teg, det andra var att han sedan direkt avvisade henne. Också vi kan hamna en liknande situation som kvinnan. Också vi har en kamp att kämpa mot anfäktelser, tvivel, trötthet och t.o.m. funderingar på att, som många andra, ge upp tron på Jesus och på Bibeln som Guds Ord. I denna vår kamp ljuder i dag en hälsning från den kanaaneiska kvinnan. Hennes budskap är: Ge inte upp!

1. Ge inte upp, när Gud är tyst och inte alls verkar vilja höra din bön

Jesus och lärjungarna hade dragit sig undan. De hade gått norrut mot gränsen till Fenicien för att få vara ensamma och vila ett tag. Plötsligt störs stillheten av en kvinnas gälla rop: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.” Gång på gång ropar hon i sin nöd, men Jesus är tyst: ”han svarade henne inte med ett ord.”

Det är den första missräkningen hon möter, den första prövningen på trons väg. Hon måste ha tänkt: är verkligen den här mannen, som alla talar om, så barmhärtig och god mot alla fattiga, sjuka och betryckta människor som det sägs? Han svarar ju inte ens! Tänk om ryktet om honom är falskt och han är ytterligare en i raden av religiösa bedragare. Förargad och besviken på Jesus kunde hon ha vänt honom ryggen och gått därifrån. Men det gjorde hon inte. Hon ville inte ge upp sin tro att hjälpen trots allt fanns hos honom.

Det finns en del karismatiskt-svärmiska förkunnare som försöker inbilla oss, att bara vi tror på Jesus, så försvinner alla svårigheter och allt är härligt och ljuvligt. Så är det inte alls. Se på denna kvinna – vars tro Jesus senare prisade och sade att den var stor – hur hon fick uppleva Guds tystnad! Det har många kristna fått göra. I Psaltaren möter vi upprepade gånger fromma som klagar över tystnaden ovanifrån. Så står det t.ex. i Ps. 28:1: ”Till dig, Herre, ropar jag, min klippa, var inte stum mot mig. Om du är tyst mot mig blir jag lik dem som far ned i graven.”

Det är ju så: för våra synders skull är vi värda Guds tystnad, att han inte hör oss. När vi då upplever Guds tystnad, smyger sig anfäktelsen på. Dystra och självanklagande tankar ställer sig i kö: mitt andliga liv är dött, det måste vara något fel på mig, Gud har vänt mig ryggen, jag straffas för mina synder och försummelser, osv. Så grips vi av svårmod och tungsinne. Det blir en kamp att hålla fast vid att Gud inte är som han synes vara. Men anfäktelsen kan också leda till att vi slår över åt andra hållet, blir bittra och anklagar Gud, låter honom förstå att han inte är som han borde vara. Det är stor skillnad på att klaga inför Gud och att anklaga honom. Klaga och tala om hur vi känner, det får och skall vi göra, men att anklaga och beskylla Gud för att han inte finns eller är ond och elak när han inte gör som vi vill, det är synd och hädelse och av det kommer inget gott. Moderna själavårdare brukar säga till folk att det är OK att vara arg på Gud och ge utlopp för sin vrede och ilska. Men så säger aldrig Bibeln. Visserligen berättas det om att den lidande Job gick till rätta med Gud. Men när Gud till sist bröt tystnaden och talade till Job, så står det att denne ångrade sig djupt, ”i säck och aska” och tog tillbaka allt vad han i sitt oförstånd hade förebrått Gud (Job. 42:6).

Av den kanaaneiska kvinnan skall vi lära oss att varken låta anfäktelserna driva oss till misströstan eller bitterhet mot Gud. Vi skall i stället göra som hon gjorde: fortsätta att ropa och inte ge upp. Vi måste lära oss, att Herren ibland dröjer med att svara, och att i denna tystnad ligger en välsignelse fördold. Guds svar och hjälpen kommer i rätt tid, i Guds tid, och ofta på ett helt annat sätt än vad vi har tänkt oss. Så sluta inte att tro, även om du vissa tider möter Guds tystnad. Den behöver inte alls betyda att han övergett dig.

Tystnaden var svår nog för kvinnan, men värre blev det. Den andra anfäktelsen kom av att när han äntligen sade något till henne, så var det ett klart uttalat nej till hennes bön. Men även nu är hennes budskap till oss: Ge inte upp!

2. Ge inte upp, när Gud ställer sig direkt avvisande till din bön

När lärjungarna irriterades av kvinnans efterhängsna rop och bad Jesus att han skulle ge kvinnan besked, så svarade han kallt: ”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.” Jaha, tänkte hon, jag är en främling, kommer från fel folk och från fel land! Därför avvisas jag. Det är den andra stöten hennes tro får.

Vad Jesus sade var sant just då. Hans verksamhet under den tid han vandrade här på jorden var i huvudsak begränsad till Israels folk och land. Så var bestämt i Guds frälsningsplan. Först när hans tunga vandring upp till Golgata och korsdöden var över, när offret som tar bort världens synd var fullbordat och segern förkunnad på tredje dagen i uppståndelsen, först efter det hörs ordet från Jesu mun som spränger alla gränser: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” (Matt. 28:19).

Men hur hårt måste det inte ha känts för den kanaaneiska kvinnan att vid detta tillfälle få höra av Jesus, att han var sänd bara till Israel. Jag hör inte till det utvalda folket, jag är hedning, han vill inte hjälpa mig, han låter min dotter dö! Så malde det i hennes huvud. Men – och det är det märkliga – hon ger inte efter för dessa hemska tankar och känslor. I stället kastar hon sig ner för Jesus och ber ännu ivrigare: ”Herre, hjälp mig!” Hon vägrar helt blankt att ge upp sin tro!

Det händer också oss, när vi ber till Gud i stor nöd, att det inte blir någon lättnad och befrielse. I stället dyker nya svårigheter, motgångar och sorger upp. Det är som om Gud svarar med att bara göra det värre. Då känns det än mer förtvivlat. Vad menar Gud? Vill han knäcka mig helt? Sådana frågor har många kristna fått brottas med. Ändå har de inte slutat att tro. Det ligger i den sanna trons väsen att inte ge upp, utan i alla lägen, hur svart och mörkt det än ser ut, tro att Jesus ”är den Herren, som till slut oss hjälpa skall ur nöden ut”, som vi sjunger i en psalm. Ju större nöden är, desto mer skall vi ropa. Också det skall vi lära av den kanaaneiska kvinnan.

Från vår horisont finns det ofta ett drag av gåtfullhet och obegriplighet över Guds sätt att handla. Luther talade om Deus absconditus, den fördolde, gåtfulle Guden. Och så är Gud vissa tider. Han liksom gömmer sig. Vi förstår inte det. Och vi anfäktas av det.

Men i sådana stunder får vi lära oss något mycket nyttigt: att Gud är Gud, och att vi är små kryp som vet och förstår väldigt lite. Vi kan inte styra Gud och säga åt honom hur han skall vara eller handla. Han ser långt mer och har en helt annan överblick över tillvaron, både i stort och smått, både bakåt och framåt i tiden, än vad vi har. ”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.” Så står det hos profeten Jesaja (55:8-9). Gud har andra, större och bättre planer än vi. Tro handlar om att förtrösta på det – och att vänta. Det sista är inte så lätt, men det måste vi, som är så otåliga och kortsynta, lära oss och öva oss i.

Det var inte slut med kvinnans prövningar med detta. När hon envist vägrar att acceptera ett nej från Jesus, möts hon av ett verkligt dråpslag. Jesus avvisar henne på ett närmast brutalt sätt. Han säger: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Barnen var Israels folk, hundarna var hedningarna. Hon var en eländig byracka, en smutsig hedning. Vem skulle inte uppfatta sådana ord som en ren förolämpning, ilsket vänt på klacken och gått därifrån? Men kvinnan gjorde det inte. Tvärtom låter hon sig förödmjukas. Ja, hon ger t.o.m. rätt i vad han säger.

Här kommer nu det riktigt stora i hennes tro. Hon tror nämligen att Jesus har hjälp också för ”hundar”. Hon fångar Jesus i hans egna ord och säger: ”Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.” Visst, jag är en hedning, en synderska, inte mer värd än en hund! Men inte kan väl du vara sämre än vanliga hundägare? Hur dåliga de än är, brukar de åtminstone låta sina hundar äta av det som hamnar på golvet. Smulor var nog för henne! Det var hennes svar. Det är uppenbart, att hon såg något annat i Jesus än blott och bart en hård och dömande Gud.

Ack, hur mycket har vi inte att lära av henne! Hon böjde sig under Jesu och lagens dom, men trodde ändå på hans barmhärtighet. Så skall också vi göra. Gud dömer oss hårt och strängt, och det med rätta, ty vi är syndare, värda både tystnad och död och fördömelse, ett evigt nej från Guds sida. Men den sanna, levande tron håller envist fast vid att det också finns en annan sida hos Gud: barmhärtigheten som förlåter och frälsar av nåd allena. Jesus själv säger: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17). Kvinnan såg en glimt av Guds frälsande kärlek i Jesus. Hon grep om den och släppte den inte ur sikte. Till oss säger hon till sist i dag:

3. Sluta aldrig att tro på Jesus – den som tror på honom vinner seger

Plötsligt ändras bilden totalt – och nu känner vi igen Jesus! Han faller till föga, låter sig besegras av kvinnan och prisar högt hennes tro: ”Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill.”

Men varför betedde sig Jesus mot henne så som han gjorde i början? Varför gjorde han så? Han gjorde det naturligtvis inte för att knäcka hennes tro. Djävulen ägnar sig åt sådant, men inte Jesus. Han prövar oss, men det gör han enbart för öva och stärka vår tro. Så gjorde han också här. Han såg hela tiden kvinnans tro och gladde sig över den.

Jesus handlade som han gjorde också av ett annat skäl, nämligen att kvinnans tro skulle komma i dagen och bli en förebild för oss alla. Normalt betedde han sig inte som han här gjorde. Men han gjorde det för oss, för att kvinnans stora tro riktigt skulle komma fram. Den kämpande tron är som denna kvinnas tro, en tro som aldrig ger upp, inte dukade under för anfäktelser av något slag utan går stärkt ur varje prövning.

En gammaltestamentlig motsvarighet till den kananeiska kvinnan har vi i berättelsen om Isaks son, Jakob, när han är på väg hem från sin landsflykt. Han hade stannat till vid Jabboks vadställe. Han är orolig inför mötet med Esau. På natten kommer en okänd man fram och brottas med honom ända till gryningen. Jakob förstår snart att det är Herren själv han brottas med. Han får till sist ett hårt slag på höftleden, så att den går ur led. Men Jakob ger inte upp utan klamrar sig fast vid sin motståndare och säger: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Och så får han höra: ”Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, du har kämpat med Gud och med människor och segrat” (1 Mos. 32:26, 28). Och Jakob blev till sist välsignad av Herren, precis som kvinnan i vår text.

Vi kommer inte undan svåra tider, anfäktelser och kamp. Då gäller det att likt Jakob i GT och kvinnan i vår text att inte släppa taget om Herren. Sluta aldrig att tro! Har du ändå gjort det eller börjat göra det, så bekänn det, börja om, ödmjuka dig inför Gud och lyssna till hans Ord. Där tiger han inte. Han förlåter och fyller oss med Helig Ande. Han vill inget hellre än att ge dig den tro som övervinner allt, den kanaaneiska kvinnans tro som aldrig ger upp och till sist vinner seger. Amen.

S Bergman (2009)

[^]