Kampen mot de onda makterna

Kampen mot de onda makterna är denna söndags överskrift. Det är också ämnet för predikan. Vi säger därför för det första:

Kampen mot de onda makterna är verklig

Finns djävulen? Om man frågar människor av idag tror jag man skulle få ganska blandade svar. Rätt ofta anser man väl att djävulen finns, men man är inte särskilt rädd för honom. På samma sätt menar man nog mången gång att det finns en gud, men man bryr sig inte så mycket om honom heller. Många människor har över huvud taget ingen genomtänkt livsåskådning, utan tror än det ena, än det andra, oavsett om det går ihop eller inte. Kanske säger de att de inte tror på Gud och djävulen, och ändå blandar de friskt in djävulens namn i sitt språk för att ge eftertryck åt det de säger. De kallar honom fan, som är ett gammalt ord som hör ihop med ordet fiende. Så åberopar de någon som de inte tror på. De är vilsna.

Denna vilsenhet är typisk för vår tid. Människorna är, som vi säger, sekulariserade. De tror inte på något bestämt, har inga fasta hållpunkter och ansluter sig inte till någon viss religion. Detta är resultatet av något som började som en övertro på vetenskapen, en övertro på människans eget förnuft. Förnuft heter på latin ratio, och förnuftstron kallas rationalism. Utifrån vad man kan se och bevisa med inomvärldsliga argument tror rationalister inte att det finns något övernaturligt. Rationalismen har i vetenskapens namn rensat bort allt som inte följer naturlagarna, det vi kan iaktta, mäta och väga. Men förnuftstron, rationalismen, ger inte själen någon tröst. Därför har vårt samhälle och vår kultur lämnat rationalismen, som också kallas modernismen, och i alla fall till betydande del övergått till postmodernismen, där man kan vara öppen för det övernaturliga, men har avsvurit sig rationalismens tro på förnuft, logik och konsekvens.

År 1909 i mars yttrade den svenske prästen Nils Hannerz offentligt följande mening: I min religiösa uppfattning har jag icke plats för någon djäfvulsföreställning. (Källa: Wikipedia) På modern, enkel svenska betyder det: I min tro finns inte djävulen. Detta förnekande av djävulens existens hade han inte kommit fram till genom att läsa noggrant i Bibeln, utan det var ett uttryck för hans rationalism. Han anmäldes till konsistoriet för att ha lämnat Svenska kyrkans lära, men han blev frikänd.

Så ser vi att det både innanför och utanför den yttre kristenheten finns människor som inte tror på djävulen. Att människor som inte tror på Bibeln inte tror på djävulen och hans anhang är kanske inte så förvånande, det är värre att de som menar sig vara kristna inte tror på honom. Låt oss slå fast: Bibeln talar tydligt om djävulen, satan, och den talar också klart och påtagligt om onda andar och orena andar, som tagit människor i sitt våld . Detta framgår med all tydlighet av dagens text. Ja, kampen mot djävulen och hans onda demoner är det genomgående temat för de tre första söndagarna i fastan. I predikan ska vi nu för det andra behandla

Jesu kamp mot de onda makterna

De orena andar som Jesus kämpade mot var väldigt påtagliga. De orsakade kroppsliga och själsliga plågor för sina offer. I dagens text orsakade demonen att en man blivit stum. Andra gånger var verkan en annan, en gång vred sig en pojke i ett epileptiskt anfall, och en annan gång innebar det att en man slog sig själv med stenar. Att dessa människor var besatta av onda andar hade fysiska och psykiska följder, men problemet var inte bara dessa följder, dessa symptom. Vi ska inte tro som en del gör att människorna så att säga bara var sjuka, och att talet om de onda andarna är något slags uttryck för den tidens bristande medicinska förståelse, att de liksom inte visste bättre och i en slags vidskeplighet hittade på att det var onda andar som plågade dessa människor. Textens mening är uppenbarligen att det var något mer än sjukdom, människorna var verkligen kroppsligen besatta av demoner, som orsakade dessa åkommor.

Allt ont som sker, sker ju för att Gud låter det ske. Gud är allsmäktig, och han godkänner allt som sker. Inte så att Gud är nöjd med allt som sker, men han låter det ändå ske. Genom att vid tiden för Jesu predikoverksamhet låta djävulens medhjälpare, de onda andarna, framträda på detta kroppsliga, fysiska sätt kunde Jesus visa sin makt mycket påtagligt. Genom att driva ut de onda andarna helade Jesus dessa människor och demonstrerade öppet för alla sin gudomliga auktoritet. Dessa kroppsliga besättelser var en del av de under som Jesus gjorde. Han gjorde dem för att vi människor skulle se hans kraft och förstå att han talade sanning. Så skulle vi tro honom och veta att han är vår Frälsare, att han dött för våra synder. Genom att göra dessa under, påtagliga för ögonen, ville Jesus visa att han även kan göra osynliga under, nämligen driva djävulen ur själen, ur en människas hjärta.

Men alla uppskattade inte Jesus och hans kamp. I vår text ser vi tre olika reaktioner.

De första är de frommaste. De förundrade sig över Jesu makt, och de tackade säkert Gud för detta. Detta är den lilla hopen, som fått sina ögon öppnade så att de ser Ordets härlighet och gudomliga kraft.

Så har vi den andra och den tredje gruppen, som inte vill tro. De ser Jesu under, men vill inte tro på honom ändå. Den ena gruppen av dem säger att det är med djävulen själv, med Beelsebul, som Jesus utför sina under. De sitter hårt fast i sin otro. De är blinda och förvända. Om de ändå hade sagt: Han driver ut den orene anden, kanske har han fått denna kraft från Gud? Men nej, det sade de inte. De förhärdade sina hjärtan.

Detta är skrivet oss till tröst, för då vi kämpar mot djävulen och predikar Guds Ord ska vi vänta oss att det går likadant som det står här att det gick för Jesus, att några förundrar sig, men de andra förklarar att vår lära är falsk och gör stor skada, på så vis att den drar folk från Gud. Men vi ska inte låta sådant motstånd göra oss nerslagna. Det gick vår Herre Kristus så, att när han med Guds finger gjorde detta underverk och drev ut en ond ande, så hånade man honom. Därför ska vi vara beredda att man hånar även oss.

Den tredje gruppen är nästan som nummer två, de tror inte på Jesus, men de lindar in det och säger det inte rakt ut. De begär ett tecken från himlen, står det. Men vad är detta annat än otro! De hade just fått se ett tecken, ett under av Jesus, men det dög inte för dem. De begärde mer. De verkar ha sett på Jesus som en trollkarl, som skulle tillfredsställa deras önskemål och begär efter sensationer. Sådana reaktioner finns också idag, man säger att Bibeln inte duger, det är bara ord på ett papper, man vill se mera, och man kan inte tro på en så ringa och svag lära som inte förmått samla mer folk. Det kan inte vara Guds vilja säger man. Så ställer man upp villkor och föreskriver Gud hur han ska handla och verka.

Detta är de tre slags människor som vår Herre mötte vid sitt underverk: Somliga förundrades och berömde det, somliga andra blev arga, smädade honom och sade att han var förryckt, den tredje gruppen ville gärna att han skulle göra det efter deras huvud och inte som han själv ville. Och så är det än idag. För än idag ska Guds rike utbredas. Det är kyrkans uppgift.

Hur ska då detta arbete ske att utbreda Guds rike? Vi säger för det tredje:

Kampen mot de onda makterna ska vi föra med Guds ord och sakramenten

Hur är det då, ska vi också idag driva ut onda andar? Låt oss direkt slå fast att djävulen finns också idag. Även de onda andarna finns idag. Som Paulus säger: Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. (Ef. 6:12) Eller som Jakob skriver i sitt brev: Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. (Jak. 2:19)

Däremot har den kristna kyrkan efter Kristi himmelsfärd inget uppdrag att fysiskt driva ut onda andar. När Jesus, som det berättas i Lukas tionde kapitel, däremot som en del av sin predikoverksamhet här på jorden sände ut de sjuttio lärjungarna att gå före honom och bota sjuka, så kom de tillbaka och rapporterade: Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn. Men när Jesus instiftade prästämbetet vid sin himmelsfärd sades det inte så, utan han gav dem det uppdrag som vi kallar Missionsbefallningen: Jag har fått all makt i himlen och på jorden.Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namnoch lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Här ser vi vad som är den kristna kyrkans uppdrag intill tidens slut: Att göra alla människor till kristna genom att döpa och förkunna Guds Ord.

Att vi inte fått uppdraget att fysiskt driva ut demoner, innebär inte att djävulen är sysslolös. Djävulen är inte död. Nej, han är aktiv och har många människor med sig. De som inte är kristna är i hans rike, i hans våld. När en människa tar emot Guds rike, måste djävulen och hans demoner vika från den människan. Det är därför vi i dopritualet har den så kallade exorcismen, utdrivningen av djävulen och de onda andarna. Där Guds Ord blir mottaget och trott av en människa, där går djävulen ut. De nyfödda barnen är i djävulens rike alltifrån födelsen, men i dopet drivs djävulen ut och den Helige Ande kommer in i stället. Så säger vi till sist:

Kampen mot de onda makterna upphör först i evigheten

Som vi ser i vår text säger Jesus att djävulen och hans anhang inte slår sig till ro. De går ständigt omkring och säker efter ett hus där de kan bosätta sig. Vi ska inte tro att vi är fredade för dessa angrepp. Djävulen försöker fresta oss på olika sätt. Han försöker till exempel få oss att tro att Bibeln inte är sann. Han angriper Guds Ord och den kristna läran. Eller säger att de kristna är hycklare, och att de inte är bättre än andra människor. Och det är ju sant på sätt och vis. Vi kristna är alla syndare. Vi är mången gång inte bättre än andra, men vi har det bättre, för vi har förlåtelse för våra synder.

Eller också försöker djävulen lura oss och intala oss att det finns mycket roligare saker att göra än att vara kristen. Han kittlar oss med sina frestelser, han vill locka oss till att samtycka till synden och orenheten.

Därför ska vi hela tiden hålla oss till Jesus. Vi ska inte låta någon bedra oss med tomt prat. Vi ska vandra som ljusets barn i godhet, rättfärdighet och sanning. Vi ska mota bort djävulen genom de vapen som Jesus har gett sin kyrka: Guds Ord och sakramenten. Dopet tar vi emot bara en gång, men nattvarden och avlösningen har vi tillgång till kontinuerligt under vår vandring här på jorden.

Någon säger kanske: Kristen är man om man tror, och tro, det måste man göra själv. Och det är alldeles sant. Men om man av detta drar slutsatsen att man klarar sig på egen hand, då är man i fara. Vi har i vår tid ett väldigt individualistiskt perspektiv, där den enskilda människan sätts över allt annat. Självklart ska vi tänka också på individerna, men Kristi kyrka består så att säga inte av ett antal fristående människor, utan det är en gemenskap i Kristus. Kyrkan på jorden är den kristna hopen, de kristna tillsammans. De är förenade i Kristus. Tillsammans firar de gudstjänst och lovprisar Gud. Tillsammans firar de Herrens åminnelse och förkunnar så Herrens offerdöd till dess Han kommer åter på himmelens skyar. Kampen mot de onda makterna upphör först i evigheten. Gud give att vi alla når målet. Amen.

J Fjellander

[^]