[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

5 sönd. i Fastan

TEXT: Matt. 21:33-43


Marias hyllning av Jesus på lidandets väg

På sin sista resa till Jerusalem stannar Jesus till i Betania sex dagar före judarnas påsk. Man ordnade där en festmåltid för honom. Hans tre närmaste vänner i byn, syskonen Marta, Maria och Lasarus, var med.

Vid måltiden gör Maria något som särskilt retade Judas, han som snart skulle förråda Jesus. Det hon gör liknar vad en annan kvinna, synderskan i fariséns hus, gjorde vid ett annat tillfälle (Luk. 7:36-38). Hon tar fram en flaska med nardus. Nardus var en välluktande olja som pressades fram ur roten på en ört som växte i Indien på Himalayas sluttningar. Denna dyrbara, importerade parfym av högsta kvalitet tar hon och smörjer Jesus med. Matteus och Markus säger att festen ägde rum i ”Simon den spetälskes” hus och att en kvinna där göt oljan över Jesu huvud (Matt. 26:7, Mark. 14:3). Johannes skrev sitt evangelium sist av evangelisterna. Han kännetecknas av att han inte upprepar vad de andra evangelisterna redan sagt utan kompletterar med en del som de inte tagit med. Så gör han också här. Vi får reda på att kvinnan med nardusoljan var Maria, Martas syster (inte Maria Magdalena som man ibland har menat). Och hon smörjer inte bara Jesu huvud utan också hans fötter. Hon löser upp sitt hår och låter det falla ner och torkar sedan hans fötter med det. Det var det senare med fötterna som Johannes också ville få bevarat åt eftervärlden.

En ärbar kvinna borde inte uppträda som hon gjorde. Det var närmast oanständigt, tyckte nog flera av gästerna. Men Maria brydde sig inte om vad folk tyckte. Hennes sinne var upptaget av en enda sak: att få hylla Jesus med det dyrbaraste hon ägde. En del har förundrat sig över att en from, kristen kvinna som Maria höll sig med en sådan ”världslig” lyxparfym. Men Jesus försvarar och prisar Maria för vad hon gör. Både hos Matteus och hos Markus står det att Jesus sade: ”Överallt i hela världen, där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne” (Matt. 26:13, Mark. 14:9).

Och det är också vad vi gör i dag. I porten till stilla veckan, då folket hänfört hyllade Jesus med palmblad och hosiannarop vid hans intåg i Jerusalem – vilket snart skulle ersättas av ropet: ”Korsfäst honom!” – skall vi stanna vid Marias hyllning av Jesus på smärtornas väg som är av ett helt annat slag. Vad låg bakom hennes hyllning?

1.   Maria hyllar Jesus för alla de gånger hon fått sitta vid hans fötter och lyssna till hans undervisning

Maria och Jesu fötter – det låter bekant! Den som kan sin Bibel känner igen detta från ett tidigare tillfälle, då Jesus hälsade på hos Marta och Maria i Betania. Det var den gången då Marta ägnade sig åt hushållsbestyr, men Maria ”satte sig vid Jesu fötter och lyssnade till hans ord” (Luk. 10:39). Marta blev sur för att inte Maria hjälpte till. Men Jesus försvarade Maria och sade att hon valt den goda delen, och att den inte skulle tas ifrån henne. Det var inte fel av Marta att tjäna vid bordet – hon gjorde det vid den här festen också: det står att hon ”passade upp”. Jesus hade den gången bara velat påminna henne om att inte glömma det viktigaste i livet: ”Bara ett är nödvändigt” (Luk. 10:42), nämligen att höra hans ord och undervisning. Och det är något vi alla ofta behöver bli påminda om.

Vid Mästarens fötter hade varit Marias älsklingsplats. Där hade hon suttit många gånger, lyssnat och tagit in. Med sina ord hade Jesus öppnat en helt ny värld för henne. Hon hade fått skåda in i Guds rikes hemligheter, och hon var honom evigt tacksam för dessa stunder.

Och det visar hon också nu genom att böja sig ner, smörja in Jesu fötter och torka dem med sitt utslagna hår. I detta låg inte alls något oanständigt. Det Maria gjorde var inte ett led i någon romantisk kärlekshistoria som en del vill få det till. Hennes kärlek var av ett helt annat slag. Den hade tänts av Guds Ord, av att sitta vid Mästarens fötter och lyssna. Där hade hennes tro och kärlek till Jesus som Frälsaren väckts.

Det var för allt vad hon fått vid Mästarens fötter som hon gav honom sin hyllning med den dyrbara nardusoljan som fyllde hela huset med vällukt. Så hade hon själv upplevt hans ord – som en gudomlig ”kunskaps väldoft”, som aposteln Paulus säger på ett ställe (2 Kor. 2:14).

Vid Mästarens fötter, ödmjukt lyssnande till hans ord och undervisning – det är så Gud vill finna även oss, i synnerhet nu under stilla veckan. Att sitta vid någons fötter eller böja sig ner över dem var på den tiden ett uttryck för ödmjuk aktning. Det skall vi lära av Maria. Hon gjorde inte som många gör i dag: vrakar och väljer i Mästarens undervisning, tar vara på somligt och förkastar annat som man inte känner för eller tycker strider mot förnuftet. För Maria var allt han sade heliga ord, värda att ta vara på, gömma och begrunda i sitt hjärta.

Det är där, vid Mästarens fötter, i kyrkan och vid den uppslagna Bibeln hemma, som också vi måste hålla till, om vi skall överleva som lärjungar och kristna. Det är också där verkliga och andliga förändringar kan ske – framför allt den förändringen att vi slutar att försvara oss själva och ger upp våra egna föreställningar om Gud: vi vill ju så gärna få honom att passa in i våra själviska mönster. Men vid Jesu fötter leds vi rätt. Där får vi höra sanningen om Gud och om oss själva. Där verkar den Helige Ande syndakännedom och tro på nådens evangelium, och där förändras våra liv så att vi lever som Gud vill att vi skall leva.

Låt oss nu gå vidare och se vad mer som låg bakom Marias hyllning.

2.   Maria hyllar Jesus för hans gudomliga makt

Johannes nämner särskilt vad som skett med en av dem som låg till bords med Jesus: Lasarus, Marias bror. Aldrig skulle Maria glömma det stora under som Jesus gjorde med hennes bror.

Hon kom ihåg de förtvivlade dagarna då Lasarus var svårt sjuk, då hon och Marta sänt bud på bud till Jesus att han skulle skynda sig att komma. Men han kom inte. Lasarus dog och blev begraven. Först fyra dagar därefter kom han. Då hade Maria fallit ner, också då för Jesu fötter, och gråtande sagt: ”Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött” (Joh. 11:32). Fast hon trodde mycket om Jesus, trodde hon inte att Jesus kunde göra något nu, inte nu när Lasarus var död och hans kropp redan hade börjat ruttna i det varma klimatet. Men Jesus hade slagit henne och alla med häpnad. Lasarus kallades ut ur graven, och vad ingen kunde drömma om skedde: den döde reste sig upp med bindlar och allt och gick levande ut ur graven. Denna händelse väckte mycket stor uppmärksamhet och omtalades vida omkring.

Också för detta under med hennes bror Lasarus ville Maria bringa Jesus sin hyllning. Hon var djupt övertygad om att från Jesus utgick livet. Han var starkare än döden! Han var den rätte Messias, Guds Son, inget tvivel om den saken. Genom att smörja honom med den doftande, dyrbara nardusoljan ville hon vittna om detta för alla.

En sådan doft var han tyvärr inte för alla i hennes omgivning. Många ansåg Jesus vara en farlig man med farlig lära: en folkets fördärvare. Vi ser i evangelierna, att just uppväckelsen av Lasarus var det som blev droppen som kom bägaren att flöda över. Efter denna händelse sammankallades Stora rådet och man frågade sig: ”Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta så här, kommer alla att tro på honom” (Joh. 11:47-48). Man beslöt att röja honom ur vägen. Och i dagens text hörde vi att man också beslöt att döda Lasarus, eftersom han var orsak till att många anslöt sig till Jesus och började tro att han var Guds Son.

Vilken kontrast mellan den vällukt från Jesus som Maria låter huset fyllas av och det osande hatet mot honom som växte bland hans fiender. Jesus väcker kärlek och hänförelse hos somliga, men avsky och vämjelse hos andra: ”en doft av död till död”, som aposteln säger. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men det skall inte hindra oss som tror på Jesus att sprida hans kunskaps väldoft. För undret kan ske att den avskydde Jesus för en människa till sist ändå blir ”en doft av liv till liv” (2 Kor. 2:16).

I dag skall vi fråga oss: Hyllar vi Jesus med en kärlek som Marias? Och gör vi det så, att man verkligen lägger märker till det? I dag skall man helst vara privatreligiös, ha sin tro tyst och stilla för sig själv och inte störa andra med den. Men för Maria var Jesus ”uppståndelsen och livet” (Joh. 11:25). Inte bara för henne utan för alla. Hennes tro var inte privat. Hon visade öppet vad Jesus betydde för henne. Doften uppfyllde hela huset.

3.   Maria hyllar Jesus för hans lidande och död

När Judas klagar över att Maria slösar den dyrbara nardusoljan på Jesus i stället för att sälja den och få pengar att ge till de fattiga, så tar Jesus henne i försvar och säger: ”Låt henne vara, hon har sparat denna olja för min begravningsdag”, eller som det står hos Markus: ”I förväg har hon smort min kropp till begravningen” (Mark. 14:8). På den tiden var det sed att smörja de döda med välluktande oljor och kryddor, innan de lades i graven.

Jesus visste att hans död var mycket nära förestående. Flera gånger hade han sagt till lärjungarna att detta var sista resan till Jerusalem. Han skulle överlämnas i syndares händer, hånas, gisslas, korsfästas och dö. Men lärjungarna förstod det inte. Inte kunde väl något sådant ske med Jesus, han som hade gett prov på så stor gudomlig makt!

Men det fanns en i kretsen kring Jesus som förstod vad som var på gång. Det var en kvinna: Maria från Betania. Hon verkar ha förstått att Jesus måste dö för att fullgöra sin uppgift som världens Frälsare. Hon kände väl till Jesajas märkliga profetia om Herrens lidande tjänare, han som ”var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid” (Jes. 53:5). Allt tyder på att Maria från Betania i Jesus såg denne Herrens lidande tjänare. Därför smorde hon hans huvud och fötter inför hans begravning, som en hyllning för det ställföreträdande lidande och den försoningsdöd han var på väg till. Mot den bakgrunden blir det än mer begripligt, varför Jesus så starkt lovprisar hennes gärning som något som skulle bli omtalat i hela världen.

En som inte alls hyllar Jesus är Judas. Han är besviken och bitter. Jesus hade inte blivit den sorts Messias som han väntat sig: revolutionären som skulle befria och återupprätta den judiska staten och ge lärjungarna som följt honom ära och rikedom. Judas gav sken av att han var intresserad av att hjälpa de fattiga, men den ende fattige han verkligen ville gynna var sig själv. Han älskade pengar och hade för vana att stjäla ur lärjungakassan som han hade hand om. Marias tårfyllda kärlek till Jesus och hennes slöseri med nardusoljan äcklade honom. Den hade man kunnat göra stora pengar på. Snart förrådde han sin Mästare för futtiga trettio silverpenningar – en bråkdel av nardusens värde. Judas är ett varnande exempel för oss. Så kan djävulen, med ondska och förräderi slå till i självaste lärjungakretsen.

Av Maria skall vi i dag lära oss att hylla Jesus för hans ord och undervisning, för hans gudomliga makt och allra mest för att han gav sitt liv för vår skull, för att frälsa syndare. Aposteln Paulus säger: ”Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud” (Ef. 5:2). Det enda alltigenom äkta offer som behagar Gud är hans Sons offer på Golgata. Med sitt lidande och sin död har Frälsaren löst oss från alla våra synder och vunnit liv och salighet åt oss alla – också åt Judas, bara han hade velat tro det. I en passionspsalm sjunger vi:

Den börda du har burit min synd och ondska är.
Den skörden, som du skurit, jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer, hos dig jag söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer: Se ned till mig i nåd!

Att ropa och bedja så är den rätta hyllningen av Jesus på hans lidandes väg. Den kan vi bara ge honom som botfärdiga syndare som tar emot hans nåd och kärlek. Amen.

S Bergman

[^]