Kristi verk – för oss

Långfredagen firas till minne av vår Herres Jesu Kristi lidande och död. Så vill jag för det första slå fast och säga:

Kristus dog

Kristi lidande och död bekänner vi i trosbekännelsen med orden: Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven. Vi bekänner det i högmässan, och vi borde varje dag betänka det. Kristi lidande och död är en huvudartikel i den kristna tron.

Men vad innebär Kristi lidande och död? Vad var det han gjorde egentligen? Den apostoliska trosbekännelsens ord är inte så utförliga: Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven. Det beskriver det yttre skeendet, och det kan ju många hålla för sant, att det var så det gick till. Man behöver inte vara kristen för det.

Detta är naturligtvis ingen kritik av trosbekännelsen. Den växte fram i en särskild situation och tog fram det som behövdes då. Formuleringen slår fast Kristi sanna mänsklighet, att han var en sann människa. För om Jesus inte var sann människa kunde han inte lida och dö i vårt ställe. Denna bekännelse behövdes mot doketismen, som trädde fram omkring år 200. Doketismen menade att Jesus endast skenbart var en människa. Mot dem formulerades trosbekännelsens ord om att Jesus blev människa, att han trädde in i vår verklighet som en historisk, riktig person med kött och blod. Han pinades av Pontius Pilatus, han korsfästes, han dog och han begravdes. När nya villoläror sedan växte fram, fick man arbeta fram nya bekännelser. Så har det alltid varit.

Vi har hört de fyra evangelisternas vittnesbörd i femte akten. De är ögonvittnen till vad som hände. De såg Jesus plågas och dö. Och även de antika källor som nämner Jesus, såsom historieskrivarna Josefus och Tacitus säger direkt eller indirekt att Jesus dog på korset. Det var allmän kunskap.

Men låt oss nu gå vidare till den verkligt viktiga frågan: Vad innebär Kristi lidande och död? Vad var det han gjorde egentligen? Så vill jag för det andra tala om

Kristi verk

Kristus kom till jorden för att utföra ett arbete, han hade en särskild uppgift. Kristi verk är att han genom sitt lidande och sin död försonade människorna med Gud. Gud är rättfärdig och helig, han är vred på synden och syndaren. Den rättvisa följden av detta är att människorna får evigt straff efter döden. Synden gjorde så att människorna drevs ut ur Edens lustgård. Vi läser om det i Första Mosebok: Herren Gud drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd. (1Mos. 3:24) Så kom människosläktet under Guds vrede. Gud är vred på synden, ja, och han är också vred på syndaren: Herren prövar den rättfärdige, men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ. (Ps. 11:5) Detta gäller alla människor, utan undantag, alla människor är syndare: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. (Rom. 3:10, jfr Ps. 14:1-3)

Sådan är situationen utan Kristus: Guds vrede vilar över alla människor. Det rättvisa straffet är evig fördömelse efter döden. Men Jesus Kristus har ändrat situationen! Han utförde sitt verk: Han blev pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven. Han tog det straff som Guds lag kräver. Gud är rättfärdig, han kan inte bortse från synden. Synden måste få ett straff, och syndens lön är döden.

Försoningsstriden

Det finns de som säger att Jesus inte har försonat oss med Gud. Särskilt aktuellt blev detta under 1870-talet när Paul Peter Waldenström trädde fram med sin så kallade subjektiva försoningslära. Waldenström menade att Jesus inte försonat oss med Gud, för Gud är enligt Waldenström inte vred på oss människor, det skulle strida mot Guds kärlek. Efter en tid var Waldenström med och grundade Svenska Missionsförbundet. Det har nu uppgått i Equmeniakyrkan, där många än idag företräder ståndpunkten att Gud inte behöver försonas. Gud är ju kärlek, säger man. Han behöver ingen betalning.

Men då har man inte förstått syndens allvar. Jesus gav sitt liv för att ta människornas straff. Han betalade i vårt ställe. Han kunde det, eftersom han är Gud. Ingen människa kan friköpa en annan. Som Koras söner skriver i Psaltaren: Sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och inte se förgängelsen. (Ps. 49:8) Så ser vi här i denna psaltarvers hela situationen sammanfattad: Alla människor är skyldiga och behöver friköpas. Detta pris, denna lösepenning ska betalas till Gud, men människans skuld är så stor att ingen kan betala för sig själv och ännu mindre för sin medmänniska. Den som blir friköpt får leva för alltid, får evigt liv, säger psalmen. Och Koras söner förklarar senare i psalmen hur denna lösen går till, de skriver: Gud skall friköpa min själ från dödsrikets våld, han skall ta emot mig. (Ps. 49:16) För att friköpa en människa är en så stor sak, det kräver en så stor lösepenning, att ingen människa klarar av det. Bara Gud kan göra det.

Därför kom Gud som människa. Därför blev Sonen, den andra personen i Treenigheten, människa för att betala för oss inför Gud, så att vi ska få leva hos Gud i himmelen. Förgängelsen har ingen makt över Guds barn. Detta är Kristi verk. Han blev som vi sade pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven.

När vi läser om Kristi verk i den nicenska trosbekännelsen, så blir vi påminda om ännu en detalj. Nicenska trosbekännelsen är något utförligare än den apostoliska. Där står det att Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. Så säger vi för det tredje:

Kristi verk skedde för vår skull

Kristus utförde sitt verk och gick i döden. Kristus dog i de ogudaktigas ställe, när tiden var inne, säger Skriften (Rom. 5:6). Han gjorde det inte för sin egen skull. Han är ju Gud och har all härlighet han önskar sig. Skriften säger: Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. (Rom. 5:8)

För vi är alla syndare. Jesus har dött för oss. Men, kanske håller du inte med om detta, måhända tänker du att du kanske inte är någon syndare? Du tänker att du är osjälvisk och kärleksfull? Låt oss se efter! I Första Korintierbrevets trettonde kapitel finns det en beskrivning av kärleken, låt oss se om den beskrivningen passar på någon av oss vanliga människor. Jag ska byta ut ordet ”kärleken” och sätta dit mig själv. Så ska vi se om det passar på mig, och samtidigt kan du fundera på om det passar på dig.

Jag är tålig och mild,

jag avundas inte,

jag skryter inte,

jag är inte uppblåst,

jag uppför mig inte illa,

jag söker inte mitt,

jag brusar inte upp,

jag tillräknar inte det onda.

Jag gläder mig inte över orättfärdigheten men har min glädje i sanningen.

Jag fördrar allting,

jag tror allting,

jag hoppas allting,

jag uthärdar allting.

Stämmer detta på mig? Nej, detta passar inte in på mig. Jag är säkert rätt så duktig på en hel del, men inför Guds stränga krav på fullständig syndfrihet håller jag inte måttet: Jag är en syndare. Hur är det med dig, vad kommer du fram till? Är du god, osjälvisk och kärleksfull? Eller, har Bibeln rätt när den säger att alla människor är syndare?

Detta är hemskt. Det är illa att vara en syndare. Syndens lön är döden, säger sankt Paulus i Romarbrevets sjätte kapitel. Tidigare i samma brev skriver han. Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet. (Rom. 1: 18) Så ser vi idag hur Jesus dör, och alltså hade han synder. Vem hade begått de synderna? Jo, det var mina och dina synder, ja, alla människors synder som drev Kristus in i den grymma döden på korset. Sankt Petrus skriver:

Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä,

Så ser vi idag på Långfredagen Guds vrede över våra synder. Detta är fruktansvärt. Våra synder är ett stort elände! Långfredagen är den enda sorgliga dagen under kyrkoåret. Det är våra synder och Kristi lidande som står i centrum här. Att Jesus dog för oss är inte sorgligt, det är en glädje, men att det var våra synder som drev honom in i plågan, lidandet och döden, det ska vi sörja över. Men även på denna dag ska vi påminna oss om att Guds heliga lag inte är det enda som Bibeln förkunnar för oss, utan vi ska alla veta det finns en fortsättning. Jag läser igen citatet från petrusbrevet, men läser även det som kommer just efteråt:

Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. (1 Petr. 2:24)

Så tog Jesus på sig det straff som alla syndare förtjänat. Kristus utförde sitt verk – för oss, för vår skull. I hans sår blir vi botade, i honom har vi förlossningen från alla våra synder. Amen

J Fjellander

[^]