Den sista kampen

Vi står i dag på Långfredagen inför de tre korsen på Golgata. På dem hänger två rövare och Jesus i mitten. Alla tre kämpar sin sista kamp.

Var och en av dem har ett budskap till oss. En dag skall också vi kämpa vår sista kamp. Hela livet är en kamp för att leva. Men till sist måste vi alla utkämpa den sista striden, den mot döden. Hur skall den sluta för oss? Vart går vi, när vi måste lämna denna världen?

Huvudpersonen på Golgata är han i mitten, Frälsaren, Jesus Guds Son. Låt oss börja med hans kamp.

1. Frälsarens sista kamp

Jesus var inte främmande för kamp. Hela hans liv var en kamp mot fiender av olika slag. Bakom dem alla stod den store fienden, Satan. Tidigt, ute i öknen, hade han frestat honom att gå en annan väg än korsets: ”Om du är Guds Son, så befall de här stenar att bli bröd”, sade han. Han förde upp Jesus överst på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner!” Och han visade Jesus alla riken i världen och sade: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.” Men Jesus svarade: ”Det står skrivet… Gå bort, Satan” (Matt. 4:1-11).

Petrus ville en gång i sitt oförstånd hindra Jesus att gå upp till Jerusalem, lida och dö. När han hörde Jesus tala om det, sade han: ”Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig!” Men Jesus kände igen frestaren också när han talade genom lärjungen Petrus och sade: ”Gå bort ifrån mig, Satan” (Matt. 16:22-23).

Jesu uppgift var att dö för våra synder. För det hade han kommit i världen. In i det sista frestades han att svika denna sin kallelse. Kampen blev hårdare i Getsemane, när han för sin inre blick fick se lidandeskalken, fylld av straffet över alla människors synder. Den skulle han dricka. Han greps av svår ångest, ”hans svett blev som blodsdroppar” (Luk. 22:44). Men han gick segrande ur kampen, viss om att det ställföreträdande lidandet var den gudomliga rättvisans och kärlekens väg att frälsa och upprätta de fallna. Utan försoning var världen förlorad.

På korset når hans kamp sin kulmen. Han utkämpar där sin sista strid under sina fienders hånfulla smädelser: ”Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!” (Matt. 27:40). Visst hade han kunnat stiga ner från korset. I kraft av sin gudom hade han kunnat slå ner soldaterna, ta tillbaka sina kläder och bara gå därifrån. Men han gjorde det inte. Han led stilla och tyst, likt ett lamm som fördes bort för att slaktas. Han hotade och smädade inte tillbaka. I stället bad han för dem som korsfäste honom. Korsfästelse var antikens mest utdragna, vanärande och ohyggliga sätt att avrätta människor på. Denna död fick Jesus lida under spott och spe.

Men det värsta var ändå inte den kroppsliga plågan, utan de själsliga kval han led under det stora mörkret som började vid sjätte timmen och varade till nionde timmen. Det är då vi hör honom ropa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Matt. 27:46). Det är början på den 22 psalmen i Psaltaren, som profetiskt beskriver Messias lidande. Var han verkligen övergiven av Gud, eller kände han det bara så? Han var övergiven. I Getsemane hade han ännu kunnat bedja ”Abba, Fader” (Mark. 14:36). Han fick där uppleva Guds närhet och fick styrka av en ängel. Här på korset fann han ingen faderlig närvaro, inga änglar som tröstade honom. Han var övergiven av Gud, förbannad och fördömd som den värste syndare. Himmelen var stängd för honom, den rene och oskyldige. Han var helt utlämnad åt det svarta mörkret. Detta var hans svåraste stund. Men det var våra smärtor han bar. Syndens straff är att vara övergiven av Gud. Det var det han fick smaka i syndares ställe. Han pinades i vår fördömelse, var i det eviga mörkret som hör oss till – ”Såsom Jesus smärta var, aldrig någons varit har”.

På Golgata blev han ”gjord till synd”, som aposteln säger (2 Kor. 5:21). Han, som i sig var den enda rena och goda människan på jorden, ”blev en förbannelse i vårt ställe” (Gal. 3:13). All synd lades på honom, och allt utkrävdes av honom. Så gick profetian hos Jesaja i uppfyllelse: ”Han var genomborrad för våra överträdelser skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid” (Jes. 53:5). Detta var hans sista och stora kamp. Det var försoningen, Sonens syndoffer för att vi skulle få leva – ”Såsom Jesu kärlek var, aldrig någons varit har”.

Sin sista kamp förlorade han inte. Han höll ut och blev lydig hela vägen intill slutet. När det värsta lidandet var över sade han: ”Det är fullbordat” (Joh. 19:30). Hans verk var slutfört. Det inte människa kunde göra, det gjorde han som var sann Gud och sann människa. Lagen hade inget mer att kräva. Allt blev försonat i hans sista kamp, allt betalat och gottgjort intill sista skärven.

Till sist viker mörkret i Frälsarens kamp, och hör en ljus klang i han sista ord på korset: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande” (Luk. 23:46). Och när Jesus ger upp andan och dör rämnar förlåten i templet. Det stora draperiet som hängde framför det allra heligaste brast mitt itu. Vägen till Gud var fri. Marken skakar. Döda går ut ur sina gravar. Allt detta är redan på Långfredagen förskalv och förebud om Påskdagens uppståndelse och glädje.

2. Den obotfärdige rövarens sista kamp

Också hans liv hade varit en kamp. Han hade kämpat för att vinna så mycket som möjligt av denna världens goda. I den kampen blev han som en som inte drog sig för att begå brott för att nå sina syften. Hur mycket han vann på det, innan han åkte fast, vet vi inte. Vi vet bara att han dömdes till döden för sina brott. Han korsfästes. Och så började hans sista kamp.

Han fick utstå samma yttre plågor som Jesus: råa soldaters smutsiga och grymma hantering av hans kropp. Han blev utsatt för åskådarnas blodtörst och sadistiska lustar, fick se hur de njöt av att se honom plågas. Och inte heller han hade någon som tröstade och hjälpte honom.

Den ende som ville och kunde göra det var Jesus på det mittersta korset. Men denne rövare smädade honom: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!” sade han bittert och hånfullt. Han visade inte minsta tecken på sorg eller ånger över sitt liv. Så slutade hans sista kamp i svartaste mörker. Som en förlorad syndare gick han ur tiden och in i evighetens mörker. Och detta fast han hade haft världens Frälsare alldeles inpå sig.

När vi ser denne obotfärdige rövares sista kamp, så skall vi fråga oss: Vill jag att min sista kamp skall bli sådan? Det vill väl ingen. De flesta vill få ett värdigt slut på livet, utan plågor. Finns det en himmel vill man komma dit. Men hur vet vi att vi slutar där? Vad har vi för garantier för det? Jag är ingen rövare eller rånare, säger du. Det är bra, men det räcker inte för att dö saligt. Jesus sade en gång, att om vår rättfärdighet inte går utöver de skriftlärdas och fariséernas, kommer vi inte in i himmelriket (Matt. 5:20). De var utåt sett mycket fromma, ärbara och skötsamma, men det räckte inte för himmelriket. Så är det med all den rättfärdighet som vi kan prestera.

Rövaren, som vi här talat om, hänger på sitt kors som ett för alla tider varnande exempel på hur det går när man är obotfärdig, inte vill omvända sig utan föraktar och bespottar Guds kärlek i Kristus.

3. Den botfärdige rövarens sista kamp

Hans livskamp hade i stort liknat den andre rövarens: det gällde att få tag på pengar. Men i hans sista kamp förändrades allt på ett förunderligt sätt.

På korset såg han tillbaka på sitt liv, på allt han gjort och allt han försummat. Och – kanske för första gången i hans liv – bröt en syndabekännelse fram i hans inre, en äkta sorg och ånger inför Gud. Den slutsatsen kan vi dra av hans ord till den andre rövaren, när denne smädade Jesus: ”Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom. Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat.” Och så lägger han till: ”Men han har inte gjort något ont.” (Luk. 23:40 f.)

Det fanns inte bara ånger hos denne rövare, utan också tro. Det är möjligt att han hört om Jesus tidigare. I vart fall lärde han känna honom nu på nära håll. Han förstod att Jesus inte levt ett ont liv. Det var något ovanligt med denne man på det mittersta korset. Han var inte som andra. Han förbannade, hotade och skrek inte som andra korsfästa. Han var en konung stod det på överskriften som man satt upp ovanför hans huvud – men en konung med törnekrona.

Det är märkligt med denne rövares tro. Han sätter sitt hopp till en pinad, blödande, korsfäst och döende människa vid hans sida. På något sätt ser han honom som en som kan hjälpa och rädda honom. Han vänder sitt ansikte mot Jesus och ber till honom som en gudomsperson: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike” (Luk. 23:42).

Och från Jesu läppar får han ett svar som bär honom igenom de sista kvalen och gör att hans sista kamp slutar i himmelsk frid: ”Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” Så dör denne rövare och går i samma stund in i paradiset. Om hans död kan vi verkligen säga som det står i en psalm vi sjunger i dag: ”Den så dör, han dör väl.”

Så skall också vår sista kamp sluta, om vi söker samma nåd hos samme Frälsare som denne rövare gjorde. Nåden, som Jesus vann åt oss alla i sin sista svåra kamp, är rövarnåd, ingenting annat. Paradisets portar öppnas inte av ett hederligt och laglydigt liv eller av att vi gör så gott vi kan. Vi är syndare, och om det predikar Jesu lidande på korset starkare är något annat. Om det funnits en god gnista i oss, hade Jesus inte behövt dö på korset för oss. Det är sant som det står i en sångstrof: ”Det hos mig i bästa stunden fanns, var inget annat värt än törnets vassa krans.”

Detta är korsets stötesten, det som gör att många inte vill veta av korset. Man vill ha något eget att komma med. Men vi har inget.

Intet kan jag giva dig. Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber, Hjälplös, upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås, Herre, annars jag förgås.

Denna vers i psalmen ”Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig” är till sitt innehåll inget annat än den botfärdige rövarens bön. Med en sådan tro och bön i hjärtat slutar inte vår sista strid i nederlag och evigt mörker, utan i den eviga glädjen hos Gud. Jesus vänder sig aldrig bort från den som ber så.

Något som vi inte skall lära oss av den botfärdige rövaren är att skjuta upp vår omvändelse till sista minuten. Det är inte hans budskap till oss. Tänk på att Bibeln bara berättar om en sådan omvändelse. Det är farligt och riskfyllt att tro att möjlighet till omvändelse alltid finns på dödsbädden. Då kan sinnet vara fördunklat och försvagat av allt möjligt. Nej, vad den botfärdige sista kamp vill säga oss är att nåden alltid är rövarnåd, en nåd för syndare som inget gott har att visa upp. Och den nåden behöver vi ta emot nu och leva av varje dag, så att vi är beredda, närhelst Gud kallar, att bryta upp och vara med Jesus i paradiset. Amen.

S Bergman

[^]