[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Annandag Påsk

TEXT: Luk. 24:13-35


Från missmod till brinnande tro

På Påskdagens afton var två lärjungar på väg bort från Jerusalem till den lilla byn Emmaus. Den ene hette Kleopas. Vad den andre hette vet vi inte. En del tror att det var Lukas själv, författaren till dagens evangelium, fast han av blygsamhet inte ville nämna sitt eget namn. Och visst, det kan mycket väl ha varit så – men säkra kan vi inte vara.

Mer intressant än att veta vilka dessa två lärjungar var är att höra vad de fick vara med om. Texten handlar om hur de av Jesus förs från missmod och tvivel till brinnande tro och påskglädje. Det är något som också vi, sentida Emmausvandrare, behöver få vara med om. Låt oss därför i dag säga något om hur Jesus för oss från missmod till brinnande tro

1.  Jesus öppnar våra munnar

Han fick lärjungarna på Emmausvägen att börja tala. Han ställde frågan: ”Vad är det ni går här och talar så ivrigt om?” De öppnade sina munnar och lät allt det som tryckte deras sinnen komma ut. Och det var verkligen inget upplyftande som kom ut.

När vi hör dem, finner vi att de helt och hållet förlorat sin tro på Jesus och hans sak. Han var för dem död och begraven för alltid. Den stora härliga epoken med Jesus var över. Visserligen hade de hört några kvinnor berätta om att något mystiskt hänt därborta vid graven – att Kristus inte var där, utan levde. Men det trodde de inte alls på. Det var bara förvirrat kärringprat.

 När den uppståndne Jesus nu närmar sig dem på vägen till Emmaus och börjar prata med dem, så känner de inte igen honom. Det är egentligen lite märkligt. Ty den uppståndne Kristus var inte något spöklikt andeväsen. Han hade samma kroppsbyggnad, anletsdrag och röst som tidigare. Det står att det ”var något som hindrade dem att se, och därför kände de inte igen honom”. Vad kunde det ha varit? Det var säkert deras oförmåga att tro på Guds möjligheter. De kunde bara se på ett sätt och med sitt förnuft bara dra en slutsats. I deras föreställningsvärld var det uteslutet, att Jesus skulle ha uppstått från de döda.

På liknande sätt är det ofta med oss: det vi inte vill förstå och se, det ser vi inte. Fördomar och förutfattade meningar hindrar oss ofta att se.

Det som kom ur lärjungarnas munnar visar tydligt vilken sorts förväntan de har haft på Messias: ”Vi hade hoppats att han skulle förlossa Israel”, säger de. De, liksom många andra judar, hade mycket påtagliga jordiska förväntningar på Messias. Han skulle befria Israel från romarnas ok, kasta ut dem ur landet och upprätta ett starkt och fritt Israel. Nu var det hoppet borta.

Ingen av dem säger något om att Messias skulle förlossa dem och Israel från deras synder. De ord som kommer ut ur deras munnar ger bara uttryck för grusade jordiska förhoppningar.

Så här blir det lätt för oss också. På det andliga området blir det ofta inte alls som vi hoppats och tänkt. Många som velat vara trogna har väntat sig att Jesus och sann kristendom skulle få större genomslag i vår tid, att avfälliga biskopar och präster äntligen skulle vakna upp, att det skulle bli en allmän väckelse och vårt land åter bli ett kristet land osv. Men så har det ju inte alls blivit, utan snarare tvärtom. Det mesta av kristen tro har blivit raserat och djävulen har firat triumfer. Så går vi där suckande och sörjande, besvikna och pessimistiska och suger åt oss allt negativt i tillvaron.

Men låt oss tänka igen på de slokörade lärjungarna på Emmausvägen. Vad gör Jesus med dem?

Vi hade kanske väntat oss att Jesus skulle börja med att trösta dem och visa sitt djupa deltagande, att han skulle säga att han förstod deras svåra situation. Men det gör han inte. Och här skiljer han sig markant från många moderna själasörjare som genast börjar trösta syndaren i hans synd. De kommer med vackra ord om att det är mänskligt att tvivla, och att det är mycket bättre att vara en ödmjuk tvivlare och sökare, än att vara säker på sanningen osv. Det är bara högmodiga som är det, säger man. Ja, i själva verket skall man akta sig för att förlita sig på bestämda sanningar på det andliga området, för då blir man en fundamentalist, en hård, dömande och kärlekslös människa.

Men en sådan modern själavård finner vi inte alls hos den uppståndne Jesus, där han går vid lärjungarnas sida. I stället börjar han anklaga dem och bestraffa dem. Han skäller helt enkelt ut dem: ”Vad ni är oförståndiga och tröghjärtade till att tro på allt det som profeterna har talat! Måste inte Messias lida allt detta? Var det inte så han skulle gå in i sin härlighet?” Hur kan det komma sig att ni är så blinda och tänker så begränsat? Tror ni inte alls på vad Gud så ofta sagt om Messias?

Med sådana stränga och hårda ord avslöjar Jesus både deras, vår och alla andra människors grundsynd, nämligen otron, detta att vi inte vill tro på Gud, utan bara på oss själva och på vad vårt förnuft och våra känslor säger. Vi måste ut ur denna otrons cirkelgång!

Men vi skall också lägga märke till en annan sak i vår text. Jesus lämnar inte de två lärjungarna med sina stränga, bestraffande ord om oförstånd och tröghet att tro. Han säger inte sin mening och går. Nej, han älskar dem och vill föra dem till en sann och levande tro på påskens härliga evangelium. Därför fortsätter han vandringen med dem. Så vill han göra också med oss. Och vad händer då?

2.  Jesus öppnar Skrifterna för oss

Tålmodigt och vänligt börjar nu Jesus att gå igenom vad som var skrivet om honom ”i alla skrifterna”. Judarna delade upp GT:s böcker i tre grupper. Det är dem som Jesus här nämner. Han talade om för dem vad som stod om Messias i thora, i Moseböckerna, vad som stod om honom i nebiim, i profetböckerna och i kethubim, i de övriga skrifterna. Han gick igenom hela GT.

Vilket härligt bibelstudium måste inte detta ha varit! Tänk om vi hade fått vara med, vi som så ofta har svårt att förstå just Gamla testamentet om Israels folk och alla märkliga föreskrifter och ceremonier i deras gudsdyrkan. Men alla handlar de om Kristus, alla syftar de fram mot honom, alla förebildar de Kristus och hans offer. Det var synd att inte Lukas – om det nu var han – skrev en bok över Jesu utläggning på vägen till Emmaus. Den hade varit intressant!

Men viktigast är ändå, att här får vi återigen av Jesus själv på ett mycket klart och tydligt sätt höra, att läran om Messias, Guds Son och världens Frälsare, finns nedlagd i hela GT, och att vi skall se NT som uppfyllelsen av GT. Kyrkofadern Augustinus har alldeles rätt, när han säger: ”NT är dolt i Gamla testamentet, och Gamla testamentet är uppenbarat i det nya.” Det som är inslaget i GT är uppslaget i NT. Kristus är hela ”Bibelns kärna och stjärna” som Luther säger.

Av orden: ”Måste inte Messias lida allt detta, för att så ingå i sin härlighet?” förstår vi att Jesus i sitt bibelstudium särskilt uppehöll sig vid ställen som talade om korset och det ställföreträdande lidandet. Säkert pekade han på kapitlen om ”Herrens lidande tjänare” hos profeten Jesaja, ställen som än i dag undviks i den judiska synagogans gudstjänster, eftersom de så lätt väcker associationer till Kristus. Sju hundra år i förväg såg profeten Kristus på korset och skriver: ”Han var genomborrad för våra överträdelser skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:5).

Men också uppståndelsen finns med i Jesu bibelstudium. Han säger ju att Messias måste lida ”för att så ingå i sin härlighet”. Hans död var inte, som lärjungarna trodde, den slutliga katastrofen, utan själva förutsättningen för att han skulle bli den store konungen, den fullkomlige översteprästen om vilken det står: ”Han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo” (Hebr. 9:24). Döden kunde inte behålla honom, när synden, som är dödens orsak, var försonad och borttagen. Han uppstår med syndernas förlåtelse och träder ut ur graven med en evig rättfärdighet för oss alla! Med Jesu uppståndelse går också den stora messianska psaltarpsalmen 110 i uppfyllelse. I den hör vi Guds ord till Sonen på Påskdagen: ”Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt” (Ps. 110:4). Gud utnämner i uppväckelsens ögonblick Jesus till Melki-Sedek, ”rättfärdighetens konung” – till kungen och prästen som gör syndare rättfärdiga av nåd allena. Han är i sanning, som Jeremia säger: ”Herren vår rättfärdighet” (Jer. 33:16). Så uttydde Jesus under en längre fotvandring allt vad som var sagt om honom. Och vad hände med lärjungarna?

Vår tids lärjungar somnar ibland under predikan, eller låter i vart fall tankarna flyga åt annat håll. Inte så med de två på vägen till Emmaus! De tröttnade inte och tuppade inte av. De lyssnade alltmer spänt. Fjäll föll från deras ögon. De gick från klarhet till klarhet.

Det är stort när Jesus får öppna Skriften för oss. Men han öppnar mer.

3.  Jesus öppnar våra hjärtan och gör dem brinnande

”Blev inte våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och lät skrifterna öppna sig för oss.”

Här besannas apostelns ord: ”Tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord” (Rom. 10:17). Jesu utläggning öppnade deras hjärtan och tände trons låga. Den unkna otrosluften vädrades ut. Och Skriftens ord gav friskt syre och näring till trons låga så att deras hjärtan började brinna av tro och hänförelse. Vilken kontrast till den modlöshet som präglade dem tidigare!

Så här kan det bli också i dag, när Jesus får tala till oss genom Skriften, och när vi lyssnar till honom som de två på Emmausvägen. I sin bedrövelse hörde de på honom. Så skall också vi göra. Det är till Skriftens ord vi skall hålla oss, till det andeingivna profetiska och apostoliska ordet. Ty där möter oss i dag den levande och uppståndne Herren, och där klarnar med tiden det ena efter det andra och där blir våra hjärtan brinnande. Visst slokar och slocknar vi ibland, trötta av motgångar och svårigheter. Vår tro blir som ”ett brutet strå” och ”en tynande veke” (Matt. 12:20, Jes. 42:3). Ofta är det vårt eget fel, eftersom vi lyssnar så mycket på otrons människor och vad de säger. Ändå säger han att han inte vill utsläcka en sådan bruten och tynande tro. Han vill låta den flamma upp i full låga igen. Men då måste vi fortsätta vandringen med honom, hålla oss nära honom och höra vad han säger.

Låt oss allra sist säga något om de tre vandrarnas kvällsmåltid. Hänförda över vad de fått höra bjöd lärjungarna Jesus att stanna kvar hos dem efter vandringen. De känner igen Jesus när han tar brödet, välsignar, bryter och ger det åt dem. Ofta har man velat se detta som att Jesus här firar nattvard med de två. Men egentligen sägs det inget om det. Någon kalk med vin omnämns t.ex. inte. Det kan vara fråga om en vanlig måltid för trötta vandrare efter en lång dagsvandring.

Men hur det nu är med den saken, så kan vi visst låta kvällsmåltiden i Emmaus, som öppnade lärjungarnas ögon för den Uppståndne, få påminna oss om Altarets heliga sakrament, denna välsignade måltid där vår store, uppståndne och levande överstepräst kommer till oss i bröd och vin och låter oss underbart få del av sig själv som Guds Lamm som tar bort världens synd.

”Stanna kvar hos oss!” bad lärjungarna när de kom fram. Det är en sann lärjungabön. Må den bli vår. En sann kristen vill för allt i världen inte förlora Jesus. Må vi be honom att stanna kvar hos oss, be att han öppnar våra munnar till syndabekännelse, be att han öppnar Skriften för oss och gör våra hjärtan brinnande. Jesus lämnar aldrig dem som ber honom stanna kvar. Amen.

S Bergman

[^]

<