[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

1 sönd. e. Påsk

TEXT: Joh. 20:19-31


Tvivla inte, utan tro!

Av vår text ser vi att Kristi uppståndelse ända från början möttes av tvivel och otro, och det inte bara bland Kristi fiender utan också i själva lärjungakretsen. Det han sade till Tomas: ”Tvivla inte utan tro!” behöver han också säga till oss. Tvivlet är inget att leka med. Det är ett förstadium till otro och kan sluta i ren förnekelse av Kristus om det inte botas i tid. Texten ger oss i dag anledning att tala om tro och otro inför den Uppståndne.

1.   Jesu fiender vill inte alls tro på uppståndelsen

Lärjungarna satt på påskdagen bakom låsta dörrar av fruktan för judarna. Dessa judar bestående av översteprästerna och fariséer var å sin sida också rädda. De hade, till skillnad från lärjungarna, kommit ihåg att Jesus sagt att han skulle uppstå på tredje dagen (Matt. 27:63). Därför hade de bett Pilatus sätta ut vakt vid graven. De var fulla av oro och ängslan, inte för att de trodde att någon uppståndelse skulle ske, utan för att kroppen skulle stjälas av lärjungarna som sedan skulle gå ut och påstå att Jesus uppstått. När så översteprästerna och fariséerna på påskdagens morgon fick höra av de skräckslagna vakterna att graven var tom, greps de av panik. ”Säg att hans lärjungar kom på natten och rövade bort honom medan vi sov” sade de till vakterna (Matt. 28:13). Att somna på sin post var ett allvarligt brott för väktare. Det kunde leda till dödsstraff. Men nu erbjöds de en summa pengar för att sprida en lögn om gravrov ­– dessutom en dålig lögn: Hur kan man veta vem tjuven är om man sover?

Att graven var tom måste till varje pris bortförklaras, ges någon annan förklaring än att Jesus uppstått på riktigt. Varför var det så viktigt? Därför att om det skulle vara så att Jesus verkligen uppstått, finns det starka skäl att tro att han verkligen var den han sade sig vara, nämligen Guds Son. Och var han det, så var också hans lära sann. Då kunde den inte avfärdas utan vidare. För judarna innebar Jesu uppståndelse djupast sett ett hot mot den fariseiska tron på människan och hennes möjligheter att genom gärningar vinna frälsning. Jesus var en villolärare som saboterade detta genom att släppa in syndare i Guds rike utan att de gjort sig förtjänta av det. Han och hans lära fick bara inte uppstå igen.

På liknande sätt är det fortfarande i dag bland kristendomens fiender. Under första hälften av 1900-talet var det många som förnekade uppståndelsen av s.k. vetenskapliga skäl. Sådana under kunde helt enkelt inte ske. Man trodde att förnuft och vetenskapen hade svar på allt. Men i dag är det inte så mycket resonemang om uppståndelsen i sig var möjlig eller inte. Att en död människa kan återvända till livet är inte längre något otänkbart. Vad man däremot inte vill veta är den lära som biblisk kristendom knyter till Kristi uppståndelse. Och i det avseendet liknar man uppståndelsens fiender på Jesu tid. Man vill inte ha en uppståndelse som bevisar att Jesus är Guds Son som gav sitt liv till lösen för våra synder och som uppstod med syndernas förlåtelse och rättfärdighet åt alla människor. Den moderna människan vill inte ha någon som dör och uppstår för henne. Hon vill överhuvudtaget inte ha någon som talar om för henne vad hon skall tro eller hur hon skall leva. Hon vill vara fri och obunden, och sköta sin eventuella relation till Gud på eget vis.

Att uppståndelsens frälsningsbudskap av många uppfattas som ett störande och hotande inslag i tillvaron som man värjer sig emot, skall vi inte förvåna oss över. I stället skall vi frimodigt fortsätta att rakt in i otrons värld vittna om Kristi uppståndelse. Den har än i dag kraft i sig att förvandla otroende till troende.

Men det förutsätter att vi själva tror. Och med den saken hade lärjungarna i början betydande problem med. Låt oss nu se hur de på sin kant hade det på den första påskdagen.

2.   Jesu lärjungar vill tro, men plågas av tvivel och otro

Det är den stora skillnaden mellan deras tvivel och otro och motståndarnas otro. De senare ville inte tro under några omständigheter. De hoppas att Jesus skulle vara död och borta för alltid. Men så var det inte för lärjungarna: de sörjde och saknade sin älskade Mästare. Visst hade det varit underbart om han levde! Men de kunde bara inte tro att det var sant.

Jesu fiender hade segrat. Allt kändes förlorat. Lärjungarna satt bakom låsta dörrar, förlamade av sorg och rädsla. Och inte väntade de sig någon uppståndelse. Ändå hade Jesus flera gånger talat om för dem vad som skulle ske på tredje dagen. Och nu hade de hört av några kvinnor som varit vid graven, att den var tom och att Jesus levde. Inte heller då drog de sig till minnes vad Jesus sagt. De uppfattade, som Lukas skriver, vad kvinnorna sade som tomt prat, och de trodde inte på dem” (Luk. 24:11).

Lärjungarnas ovilja och oförmåga att tro är en bedrövlig syn. Men allt förändrades när Jesus på påskdagens afton visade sig för dem och sade: ”Frid vare med er.” Lukas berättar att de först trodde att de såg en ande eller ett spöke. Men Jesus sade: ”Se, på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har” (Luk. 24:39. När de äntligen förstod att det var han kände deras glädje inga gränser. Men Jesus förebrådde dem för deras otro (Mark. 16:14): Jesus prisar och upphöjer aldrig tvivlet som man ofta gör i dag.

I otrons bedrövliga tillstånd var dock en av lärjungarna, Tomas, fortfarande kvar en vecka efter uppståndelsen. Han hade inte hade varit med på påskdagen, då när Jesus visat sig för de andra. Tomas kunde för sitt liv inte tro på uppståndelsen utan påtagliga bevis. Han trodde inte ens på vad de andra apostlarna berättade. ”Om jag inte får se märket efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen och min hand i hans sida, så tror jag det aldrig!” sade han mycket bestämt.

I och för sig är det klokt och förståndigt att inte gå på vad som helst och att inte tro rakt ut i luften på saker och ting, utan att det finns skäl för det. Gud kräver inte heller att vi skall tro bara för att någon påstår något rakt ut i luften. Men här fanns det skäl att tro: Skriftens profetior, Jesu egna förutsägelser och de andra lärjungarnas vittnesbörd. Men ändå kunde Tomas inte tro på uppståndelsen. Och det var en plåga för honom.

När nu Jesus visar sig för andra gången för lärjungarna erbjuder han Tomas att få göra det som han kräver och säger: ”Tvivla inte utan tro!” Vad gör Thomas? Han skäms djupt över sin otro. Han utnyttjar inte erbjudandet att sticka sitt finger i Jesu händer och sida, utan faller ned och utropar både förkrossad och med jublande glädje: ”Min Herre och min Gud!”

”Tvivla inte utan tro!”, säger Jesus. Hur viktigt är det inte för oss att tro på hans uppståndelse! Hela vår salighet hänger på att vi tror på den och tror på det evangelium som är knutet till den. Den levande Jesus kom till en ömklig skara lärjungar med påskens gåva. ”Frid vare med er!” var hans första budskap till dem. Frid med Gud är det välsignade resultatet av hans död och uppståndelse. Han uppstod, som vi hörde på påskdagen, med syndernas förlåtelse åt oss. Och tron på denna förlåtelse – eller rättfärdiggörelse, som Paulus kallar den – är det enda som kan ge oss syndare frid med Gud. ”Då vi alltså har gjorts rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus”, säger aposteln Paulus (Rom. 5:1).

Tomas var den typen som drog sig undan, sörjde och tvivlade för sig själv. Han höll sig borta och var inte med de andra lärjungarna på Påskdagens kväll. Det är inget bra sätt alls. Under tiden växte hans tvivel bara mer och mer. Så skall vi inte göra. Vi skall inte dra oss undan kyrkan och dess gudstjänster när vi tvivlar. Ty just där får vi bot mot tvivlet.

3.   Den Uppståndne kommer också till oss med fridens gåva

Ibland önskar vi – särskilt när vi är fyllda av missmod och tvivel – att vi finge se och möta den Uppståndne lika påtagligt som Tomas och de andra lärjungarna fick göra. Då skall vi tänka på vad Jesus sade till Tomas: ”Saliga är de som inte ser och ändå tror.” Det är en fingervisning om att det finns en bättre väg än att kräva det Tomas krävde. Vad Jesus ville säga honom och oss alla är att den sanna tron inte är beroende av att vi själva har sett och mött den Uppståndne som apostlarna eller har fått någon slags extraordinär uppenbarelse. Jesus tänker inte visa sig i några spektakulära seanser för oss. Han erbjuder oss inte att röra vid honom, sticka fingret i hålen i hans händer och sida. I stället har han instiftat nådemedlen där han på olika sätt möter oss och säger sitt: ”Frid vare med er”.

I dagens text lyfts särskilt ett nådemedel fram, ett nådemedel som är unikt för Nya förbundet, nämligen bikten eller den enskilda avlösningen. Dopet och nattvarden har sina motsvarigheter i Gamla förbundets ordningar, men inte bikten. Jesus säger till sina apostlar: ”Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er.” Han andas på dem och säger: ”Tag emot helig Ande.” Sedan ger han dem ett uppdrag. Vilket är det? Att förlåta synder: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem.” Detta är ”himmelrikets nycklar”, vilka redan före påsken först gavs till Petrus och sedan till hela kyrkan (Matt. 16:19, 18:18). Dessa nycklar, som vi brukar kalla löse- och bindenyckeln, är lagens och evangeliets nycklar som kyrkan har fått för att skapa och upprätthålla tron.

Bindenyckeln är ett lagens ord som stänger himlen för självsäkra och obotfärdiga syndare för att de skall vakna upp över sitt onda liv och söka Gud. Därigenom bereds vägen för lösenyckeln som Herren allra helst vill skall komma till användning. Den skall användas på de botfärdiga, dvs. på dem som plågas av dåligt samvete, sörjer över sin synd och vill bli kvitt den.

Biktens avlösning har många tyvärr uppfattat som ett lite tveksamt, oevangeliskt och inte särskilt nödvändigt nådemedel. Men det är alldeles tvärtom. Just denna söndag firar vi bikten som ett gudomligt instiftat nådemedel. Det var den första gåvan den uppståndne kom med. Han andades på apostlarna och ”blåste” in den Helige ande i denna gåva. Den är given till var och en i kyrkan som enskild, personlig avlösning. Det framgår tydligt av den Uppståndnes ord i dag: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de honom förlåtna.”

Om denna påskgåva säger Luther i Lilla katekesen:

Bikten består av två stycken: det ena att man bekänner synden, det andra att man får absolution eller förlåtelse av biktfadern
såsom av Gud själv och inte tvivlar därpå, utan fast tror, att synderna därigenom förlåtas inför Gud i himmelen.

Inte tvivla utan tro – det är vad bikten vill hjälpa oss till. Jesus vill att var och en skall vara förvissade om att äga den förlåtelse, frälsning och frid som han gick ut ur graven med. Därför möter han oss individuellt i bikten och säger mycket mänskligt och konkret genom sin tjänare: ”Jag förlåter dig alla dina synder.”

Vi människor kan krångla till det alldeles förskräckligt med olika system och idéer om vad vi skall göra, när det gäller att finna Gud och friden. Vi vill alltid peta in något eget. Vi har svårt att tro att det kan vara så enkelt att vår salighet kommer av ett ord från Gud som ger vad det säger. Därför har också bikten föraktats och på många håll kommit ur bruk ­– också ur lutherska kyrkor som i början högt aktade detta nådemedel. Vår lutherska bekännelse säger att de som vill avskaffa bikten, visar att de ”inte förstår vad syndernas förlåtelse är” (SKB s. 205). De tror att något annat också måste till. Men det gör det inte. Frälsningens grundval och summa är syndernas förlåtelse och inget annat.

Vill du ha en levande och stark påsktro och seger över tvivel och otro, så glöm inte mötet med den Uppståndne i bikten! Den är inget annat än evangelium i sin allra enklaste, mest oundvikliga och personliga form. I bikten är det du och ingen annan som tilltalas. Utan villkor, utan om och men, blir du på Kristi befallning löst från all synd och allt som tynger, för att du fri och glad skall resa dig upp och med hans frid i ditt hjärta gå ut och tjäna honom. Så vill Herren också genom detta nådemedel gång på gång skänka dig påskens glädje. Försumma inte denna det Nya förbundets särskilda gåva. Tvivla inte, utan tro! Amen.

S Bergman

[^]