Hur Anden vittnar om Jesus

Från sin upphöjelses härlighet i himlen, som vi talade om på himmelsfärdsdagen, uppfyller Jesus sitt löfte till lärjungarna i dagens text: ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.” Han, som var korsfäst till döds, utövar nu sin gudoms makt fullt ut, där han sitter på Faderns högra sida. Det visar han bl.a. genom att sända ut den Helige Ande, som villigt utgår på hans befallning, för att skapa och uppehålla Kristi kyrka på jorden. Så utgår Anden inte bara från Fadern utan också från Sonen, som vi bekänner i den nicenska trosbekännelsen. Den första pingstens andeutgjutelse med den kraftiga tillväxten av kyrkan på en enda dag är en direkt följd av Kristi himmelsfärd, hans tronbestigning och maktutövning.

När vi vissa tider känner det tungt och svårt att arbeta för Kristi kyrka på jorden och är färdiga att ge upp, skall vi komma ihåg att det inte är vi som skapar och uppehåller kyrkan, utan den Helige Ande. Vi skall tänka på den utsände Hjälparen, om vilken Jesus säger: ”Han skall vittna om mig.” Och om hur han, den Helige Ande, vittnar skall vi tala i dag.

1. Anden vittnar om Jesus genom apostlarnas ord

Anden blev inte utsänd med några nyheter. Han skulle inte vittna med nya uppenbarelser eller komma med kompletteringar till vad Jesus tidigare lärt. Han skulle vittna om just det Jesus lärt lärjungarna, när de följde honom under tre år. Han skulle påminna dem om allt vad han sagt och gjort och inte bara det: han skulle hjälpa dem att förstå och tolka det rätt, så att de inte villade bort sig med sina mänskliga funderingar.

Jesus lovar sina ängsliga apostlar att de skulle få all den kraft och förmåga som behövdes för det uppdrag som han gett dem. Så skulle hans löfte till dem: ”Den som hör er, han hör mig” (Luk. 10:16) förverkligas och bli kyrkans fasta grundval. Och det var precis vad som skedde. I pingstens andeutgjutelse fick de Andens särskilda gåva att på ett tillförlitligt sätt vittna om Jesus, så att vad de sade verkligen var vad Jesus sade.

Det betyder inte att de själva vara passiva och satt och väntade på någon röst från ovan eller något liknande talade om för dem vad de säga och skriva om Jesus. Tvärtom använde de naturliga gåvor de ägde. De tänkta efter, mindes, kontrollerade uppgifter, samlade in upplysningar från andra som mött och hört Jesus. Kort sagt: de bedrev saklig forskning. Men mitt i allt i detta var Anden med dem och såg till att allt väsentligt kom med och var i överensstämmelse med det som Jesus sagt och lärt. Och apostlarna kände att det var så. Det var inte deras egna påhitt. De sade: ”Detta förkunnar vi, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord” (1 Kor. 2:13).

Deras andeingivna vittnesbörd om Jesus skrev de ner eller lät skriva ner det. Två av evangelisterna, Markus och Lukas, var inte apostlar, utan apostlalärjungar. Men vad de skrev granskades och sanktionerades av apostlarna. Så gick det till när vi fick tillgång till Andens vittnesbörd om Jesus som vi har i vårt NT.

Det apostoliska ordet är ett stycke av inkarnationens under. Ordet blev kött i Jesus. Liksom Jesus blev människa utan synd och brist, så har hans ord genom den Helige Ande bevarats utan fel och brister. Sanningens Ande vittnar inte falskt om Jesus. Allt är gudomlig sanning i mänskliga, begripliga ord. Det innehåller allt vi behöver veta för att finna vägen till Gud och bli saliga. Jesus, som såg hela GT som Guds ofelbara och andeingivna ord, har sett till att de apostoliska skrifterna också blivit det genom att sända Anden över apostlarna och föra dem ”in i hela sanningen” (Joh. 16:13). Man talar om olika bibelsyner. Vilken bibelsyn skall vi ha? Vi skall ha Jesu egen bibelsyn.

”Också ni skall vittna”, sade Jesus till apostlarna. Men han säger det i andra hand också till oss. Men vi skall göra det utifrån apostlarnas ord. Alla kristna är kallade att bekänna NT:s Kristus och de får av Anden frimodighet, kraft och nåd att göra det i ord och handling i sitt vardagsliv. Aposteln Petrus säger till alla kristna: ”Ni är ... ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar” (1 Petr. 2:9). Det är det allmänna prästadömet. Om folk märker att vi är kristna, t.ex. genom att vi går i kyrkan, brukar det förr eller senare komma frågor. Det är gyllene tillfällen att ta vara på. Aposteln Petrus säger: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger” (1 Petr. 3:15).

Men det som gör det så svårt att vittna om Jesus är att världen inte alls uppfattar Guds gärningar genom Jesus som några härliga gärningar. Det leder över till nästa punkt i predikan, där vi lär oss detta:

2. Anden vittnar om Jesus för en motspänstig och hätsk värld

Budskapet om Jesus är i sig ett mycket glatt budskap, ett evangelium om frälsning för alla människor genom Jesus, hur stora syndare de än varit. Men det visar sig snart att detta för människan är ett mycket anstötligt budskap. Det går helt på tvärs mot vad hon tänker och tycker. Jesus kom inte till en värld som i andligt avseende var frisk och klarsynt utan till en värld som var fången i synd och död och var totalt blind och okunnig om den rätta vägen till Gud och gemenskap med honom. Det visade sig att den var direkt fientligt inställd till budskapet om Jesus, som dött och uppstått för deras frälsnings skull. Det var ett glatt budskap men väckte hätskt motstånd.

Det har varit så från början. Jesus själv fick erfara det. Han kom till sina egna men de tog inte emot honom. Varför är det alltid så? Det beror på att människor inte anser sig vara så stora syndare att de behöver en Frälsare som kommer ner från himlen och dör för deras synder för att frälsa dem. Det är för världen ytterst anstötligt att hon inte själv, åtminstone på något sätt, kan förtjäna sin frälsning. Har man syndat vill man själv gottgöra det. I de banorna tänker världens människor. Och man tror sig kunna göra det. Men Gud sände sin Son i världen för att bli syndares Frälsare just för att de själva inte kunde resa sig och gottgöra sin synd. För världen är budskapet om korset och Kristi död i syndares ställe ”en dårskap” (1 Kor. 1:18), en vanvettig tro, och den är det ännu mer för att den framställs som enda vägen till Gud. För det betyder ju att andra religioner inte leder till Gud, och inte heller någon människas egen väg, hur ädel, from och god hon än kan tyckas i våra ögon. Detta står världen inte ut med att höra. Jesus säger: ”mig hatar den, därför att jag vittnar om att deras gärningar är onda” (Joh. 7:7). Själva evangeliet är således roten till motståndet mot kristna.

Jesus säger till apostlarna: ”Detta har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall.” Han bereder dem på att deras arbete med att föra ut Kristi ord och evangelium i världen skulle medföra stora faror och svåra förföljelser: ”Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.” Men med dessa ord vill han vaccinera dem mot besvikelser – besvikelser som lätt kunde leda till att de gav upp och avföll. De skulle hatas och bekämpas av världen precis som Jesus själv. De skulle bekämpas också av religiösa människor som tror sig tjäna Gud genom att döda dem. Allt sådant här hör till den sanna kyrkans kännetecken. Vill du vara kristen måste du bereda dig på motstånd och olika grader av förföljelser – allt från medlidsamma huvudskakningar till utfrysning, fängelse, tortyr och avrättning. Men när du märker något av detta motstånd mot dig för din tros skull skall du inte misströsta utan vara glad, för då har du varit redskap för den Helige Andes vittnesbörd för världen om Jesus. Då har Anden vittnat genom dig. Genom dig har han berört människor och fått människor att reagera, och det är alltid en god början.

Anden är medveten om att den vittnar för en motspänstig och hätsk värld där människor kan bli frälsta, endast genom en genomgripande omvändelse, där de får upp ögonen för sin synd och för Jesus som syndares Frälsare, tror på honom och börjar leva ett nytt liv. Och detta är inget som vi med mänsklig kraft och övertalningsförmåga kan åstadkomma, inte hos någon enda. Det kan bara Guds Ande. När Anden är verksam för att föra en människa ut ur världen, så att hon lever i världen men inte av den, blir det strid och kamp i den människans hjärta. Om henne står en strid mellan Anden och Guds rike och djävulen och denna världens rike.

Somliga låter sig överbevisas av Anden och kommer till tro: den goda början får en god fortsättning. Andra förhärdar sig, börjar hätskt bekämpa den kristna tron och förföljer kristna som jordens avskum. Alla apostlarna utom en dog martyrdöden. De lät sig hellre avrättas, ofta på mycket plågsamt sätt, men hellre det än att de gav upp sitt vittnesbörd om Jesus. Det har ofta visat sig att kyrkan växt sig starkare under svåra förföljelsetider.

Men Ordet ur Guds mun kan inte dö. Anden stoppas inte av svärd och kulor. Jesus sade: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå” (Matt. 24:35). Trots alla angrepp lever hans ord än i dag och kommer att göra det intill tidens slut. Varför det? Därför att Anden vakar över det och tar ansvar för kyrkans mission. Han finner alltid dem som vittnar om det apostoliska budskapet om Jesus, och han vinner alltid själar för Jesus, även om många vänder honom ryggen. Så misströsta inte. Vi själva har ju inte blivit kristna för att vi varit så duktiga på att tro på Jesus. Det är Anden som fört oss till tro. Och det kan han göra med andra också. Om inte Hjälparen hade sänts skulle ingen kristen kyrka finnas.

Är du kristen är Anden med dig och verkar genom dig. Gud säger till dig som han sade till Serubbabel, när denne återvände från fångenskapen och under svåra förhållanden skulle bygga upp Jerusalems raserade tempel: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot” (Sak. 4:6).

3. Anden vittnar om Jesus i våra hjärtan och bevarar oss i trons visshet

I dagens epistel står det: ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn” (Rom. 8:16). Det är vad vi brukar kalla för Andens inre vittnesbörd, och att äga det är av största betydelse i vårt kristna liv, inte minst i svåra tider. Vad är det för ett vittnesbörd? Det är inget tillfälligt känslorus nu och då, utan ett inre vittnesbörd som Ande alltid vill ge oss och styrka oss med. Vi får det när Anden gör Kristus så stor och härlig för oss att vi hellre förlorar allt här i världen än att vi överger honom. Andens inre vittnesbörd är kort sagt tron och kärleken till Kristus för att han gav sitt liv för oss, tog bort våra synder, besegrade döden och djävulen och uppstod på tredje dagen som ett evigt bevis på sin seger.

Detta inre vittnesbörd finns inte hos världens människor. Det finns bara hos kristna, av Anden och Ordet pånyttfödda människor. Världens människor tror inte på Kristus och älskar honom inte. De älskar sig själva, de älskar sina synder och friheten att tro och leva som man vill. De älskar allt annat än Jesus. Och sådana hade också vi varit om inte Anden ständigt på nytt drivit oss till kyrkan för att höra det Ord som kan frälsa våra själar och låta oss möta vår uppståndne Frälsare i den heliga nattvarden.

Så skapar Guds Ande en kärlek till Kristus som gör att vi inte kan leva utan honom. Är det så för dig, ja, då äger du Andens inre vittnesbörd. För så blir det ofelbart när ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande” (Rom. 5:5). Men betyder Jesus just ingenting för dig, då saknar du Andens vittnesbörd och har halkat tillbaka till otrons värld och riskerar att gå under med den. Det kan ske även om man till det yttre fortfarande är med i en kristen kyrka. Man kan, vilket Paulus varnade galaterna för, börja i Anden och sluta i köttet (Gal. 3:3). Vad som då behövs är ett andligt uppvaknande som leder till en sann omvändelse med tro på Jesus. Det är just vad Anden vill. Han vill ge oss alla trons visshet om att vi i Jesus har våra synders förlåtelse och är Guds goda och heliga barn. Därför säger den Helige Ande om Jesus: ”I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan” (Hebr. 3:7-8). Amen.

S Bergman (2012)

[^]