[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Pingstdagen

TEXT: Joh. 14:23-31


Jesus och Anden

I den nicenska trosbekännelsen sjöng vi nyss: ”Jag tror … på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna.” Och just så framställer Bibeln Anden. Han är en gudomsperson, en i den heliga Treenigheten, lika mycket Gud som Fadern och Sonen. Därför är det rätt och riktigt att vi prisar och åkallar också Anden eller Hjälparen, som Jesus kallar honom.

Vi firar i dag minnet av den stora dagen, då Anden utgöts över apostlarna och de ca 120 kristna som fanns i Jerusalem (Apg. 1:15) och gav dem kraft att frimodigt och på olika språk vittna om den uppståndne Jesus för hela världen. Petrus predikan i Andens kraft resulterade i att antalet kristna ökade med omkring tre tusen som lät döpa sig. Det var en så stor händelse att man brukar räkna detta som den nytestamentliga kyrkans födelsedag. Utan Anden skulle ingen kristen kyrka finnas.

Vi har inte fått något löfte om Andens utgjutande över oss på samma dramatiska sätt med eldslågor och tungotal som skedde under kyrkans grundläggningstid. Men det betyder inte att Anden har slutat att verka. Han är även nu en livgivande Herre som låter en ström av liv från Gud gå ut som förökar och uppehåller Kristi kyrka här i världen.

Anden kallar oss genom evangelium, upplyser oss med sina gåvor, helgar och behåller oss hos Jesus Kristus ”i den enda rätta tron”, som Luther säger i Lilla katekesen. Det där med den rätta tron har i svenska utgåvor uppmjukas till ”i en rätt tro” – vilket lätt kan ge intryck av att det finns flera olika slag av riktig tro på Jesus. Men det gör det inte: vägen till Gud är en och Anden verkar en och samma tro på Jesus hos alla sanna kristna i alla tider.

Vår text handlar om Jesus och Anden som han sänder. Vi får se hur Anden helgar och bevarar oss hos Jesus. Låt oss börjar med det som är grundförutsättningen för allt kristet liv.

1.   Anden förmedlar Kristi frid till oss

Jesus säger: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger.”

Jesus har åt oss och alla andra syndare i världen vunnit frid med Gud. Han har röjt undan allt som skiljer oss från Gud, all synd och all fiendskap mot honom. Det gjorde han genom att dö i alla syndares ställe. Han tog på sig vår synd och vårt straff för att vi skulle få frid. Det första Jesus efter uppståndelsen sade till sina lärjungar, som förskrämda satt bakom låsta dörrar, var detta: ”Frid vare med er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande” (Joh. 20:21-22). Han kom med friden som han vunnit på korset. Jesus är vår frid med Gud, vårt goda förhållande till honom. Genom honom blir vi Guds älskade barn, lika älskade som Jesus själv. Och vi får ”barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: Abba! Fader!” (Rom. 8:15). Det är denna Kristi frid som Anden vill förmedla till oss, göra levande för oss så att vi verkligen tror och förtröstar på den.

Hur gör han det? Genom att förmå oss att släppa taget om vårt gamla, själviska och ogudaktiga liv. Det sker på samma sätt som på den första pingstdagen. När folket hörde Petrus predika ”högg det till i hjärtat på dem” (Apg. 2:37). De förstod hur illa de handlat mot Gud genom att korsfästa Jesus, korsfästa Guds frälsande kärlek. Vad skulle de ta sig till med sin förfärliga synd och otacksamhet? Petrus hänvisade dem till dopet i Jesu Kristi namn: där fanns syndernas förlåtelse i Jesus namn. Där fanns det som gav samvetet frid. Anden drog dem till Jesus.

Detta är ett exempel på hur Anden verkar genom Ordet och dess predikan i våra samveten, denna märkliga inre domstolsfunktion som finns hos alla människor som gör att vi kan känna skuld. Anden får oss att uppleva vår synd och skuld. Men han gör det för att bereda väg för Kristi frid som renar våra samveten och skänker oss det goda förhållandet till Gud genom Jesus. I tro på honom är vi rättfärdiga inför Gud. Så förverkligas ordet: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1).

Jesus säger, att han inte lämnar efter sig och ger ”en sådan frid som världen ger”. Den från Gud bortvända världen har en helt annan uppfattning om vad frid är än Jesus. Världen är full av oro och ångest över allt som kan hota förstöra deras liv på jorden. Tidningar och TV-nyheter är varje dag fyllda av oroande nyheter om krig, terrordåd, brottslighet, börsras, svält, epidemier och katastrofer. Den frid som världen far efter består i att allt ont som hotar människans goda liv i världen undanröjs så mycket som möjligt. Man längtar efter fred och goda tider. Det är den enda frid som världen förstår sig på och är intresserad av.

Men Kristi frid är något helt annat. Den kan man äga mitt under brinnande krig, under sjukdom, bittra sorger, olyckor och nöd av alla möjliga slag. Den kan man äga i ångest och dödsnöd. Den friden ägde martyrerna medan de vrålade av smärta under förfärlig tortyr. Detta är en frid som världen inte kan fatta. Den kan inte förstå hur den fattige Lasarus, vars sår hundarna slickade, kunde stå Gud nära i allt sitt elände. Hans frid kunde man inte se och ta på. Världen förstår bara den frid som syns, den som den rike mannen ägde inne i palatset där han bodde i lyx och överflöd.

Den frid Jesus ger är något mycket mer än en känsla av frid och närhet till Gud som vi kristna nu och då kan uppleva. Jesu frid är något mycket starkare. Det är en objektiv, faktiskt frid som finns oberoende av mina känslor. Den bygger helt och hållet på Jesus, vad han har gjort och är för oss. Och det är en frid som inte bara är baserad på det han en gång gjort för oss för tvåtusen år sedan utan också på vad han gör här och nu, när han sänder sin Ande, rättfärdiggör oss genom evangeliets predikan, avlöser oss i bikten eller stiger ner från himlen och ger sig själv och sitt livsoffer åt oss i nattvardens under. Denna säkra, starka frid vill Anden göra levande för oss så att vi griper om den och prisar Gud för att den är vår.

Jesus säger i vår text: ”Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” Vad är det som gör våra hjärtan oroliga och modlösa? Vanligtvis är det att vi söker friden i det subjektiva, i oss själva och i hurudana vi är: t.ex. när vi ser hur svaga och vacklande vi är och hur stark och självsäker världen är i sin otro. Men i vårt fladdriga inre finner vi inte den starka, bestående friden. Anden hänvisar oss därför till något utanför oss själva, till Kristus som möter oss i Ordet och sakramenten. Där får vi friden ”som övergår allt förstånd” (Fil. 4:7), den som världen inte kan fatta, men som vi får äga hur livet än gestaltar sig och hur det än stormar inom eller utanför oss. Med denna frid uppehåller Anden vår tro och bevarar och behåller oss hos Jesus ”i den enda rätta tron”.

2.   Anden lär oss att älska Kristus och hålla fast vid hans ord

Jesus säger i vår text: ”Om någon älskar mig, så håller han fast vid mitt ord.” Den som i tro tar emot Kristi frid kommer att älska Kristus för denna frids skull. Han vill inte leva utan Jesus i sitt liv. Och kärleken till honom gör att vi håller fast vid hans ord, inte bara evangeliet om förlåtelse utan också hans bud, som Jesus säger ett par versar före vår text (Joh. 14:21). Jesu ord och bud är viktiga, genom dem lär vi känna honom, vad han tänker om oss och vad Gud vill med våra liv. Men den som är likgiltig för eller föraktar Jesu ord föraktar Jesus själv. ”Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord”, säger Jesus. Det kännetecknar världen. Den älskar inte Jesus och bryr sig inte om hans bud.

Att hålla fast vid Jesu ord går stick i stäv med vad många, särskilt i våra dagar, anser vara sann kristendom. Man tycker inte alls att bibeltrohet eller strikt fasthållande vid bibelord är något andligt eller bra. Det ses tvärtom som ett kännetecken på en andefattig, torr och död kristendom. Sådan bibeltrohet, säger t.o.m. en del präster, rent av hindrar den Helige Andes verk i vår tid. Kristendom, menar man, är inte något statiskt och stillastående, utan något levande som ständigt förändras, ja, den måste förändras och anpassas till den tid man lever i. Vad blir resultatet av det? Att Bibeln inte längre ses som en för alla tider given norm för kristen tro och kristet liv. Den är ju bara ett led i en ständigt pågående utveckling.

Men med denna s.k. utveckling, som i själva verket är en av djävulen skickligt dirigerad avvecklig av Guds Ord, har givetvis Anden ingenting att göra. Det är i stället fråga om ”onda andars lära” som Jesus och NT varnar oss för (1 Tim. 4:1). Dessa andar har inget intresse av att lära och påminna oss om allt vad Kristus sagt och allra minst att vi håller fast vid hans ord. Men Hjälparen, sanningens Ande, som Jesus sänder, han påminner dig om vad Jesus säger och hjälper dig att hålla fast vid det, inte av tvång utan av kärlek till honom. Denne Hjälpare behöver vi, för det är inte lätt att hålla fast vid Kristi ord, när de flesta andra inte gör det.

I vår text betonar Jesus att hans ord inte är hans ”utan kommer från Fadern som har sänt mig”. Med det vill Jesus säga att hans ord och lära inte var något uttänkt av honom som människa, vilket en del säkert trodde. De ord han talade var Guds Ord, de kom från Fadern. Jesus hänvisar till något högre än hans mänskliga auktoritet.

Han säger också: i slutet av vår text: ”jag älskar Fadern och gör vad Fadern har befallt mig.” Också av det kan vi lära. Liksom han älskar Fadern och gör hans vilja, så skall också vi älska Jesus och hålla fast vid hans ord. Att göra det är inte oandligt utan Andens rätta kännetecken. Om vi gör det – det är möjligt för oss att inte göra det – men om vi älskar Kristus och håller fast vid hans ord så är det Anden som verkat det i oss. Glöm inte det!

3.   Anden hjälper oss att leva ett nytt liv

Anden förändrar inte Kristi ord, han ändrar inte den kristna läran, han kommer inte med något nytt evangelium för vår tid. Men Anden förändrar dem som håller fast vid Kristi ord och tror evangelium. Han helgar eller inviger oss till att leva som Jesus, till att i vår vardag likna honom.

Vad var det som särskilt präglade Jesu mänskliga liv på jorden? Det kan sammanfattas i ett enda ord: kärlek – kärlek till Fadern och kärleken till alla människor. Men hur skall vi kunna likna honom; vi som även som kristna har så lätt att låta allt möjligt gå före Gud och låter egenkärleken gå före nästankärleken?

Synden bor i oss och den kan vi inte behärska och råda över om inte den Helige ande bor i oss. Och det gör han i alla som tror på Jesus och äger hans frid. Jesus säger om den som älskar honom och håller fast vid hans ord: ”vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.” I detta ”vi” är både Fadern och Anden inräknad. Den heliga Treenigheten är ett med varandra i samma gudom så att där en är även de andra två. Men i dag, på pingstdagen, tänker vi särskilt på Anden. Vår kropp är ”ett tempel åt den Helige Ande”, säger aposteln (1 Kor. 6:19). Att Anden bor i oss är hemligheten med att kunna leva ett nytt liv. Vi har ju inte blivit frälsa för att fortsätta leva vårt gamla, onda liv utan för att leva det nya livet. Anden får oss att hata synden, han ger oss kraft att råda över den, bekämpa den, döda den och leva heligt som Kristus, i kärlek till Gud och våra medmänniskor enligt Guds bud.

Detta, som vi kallar helgelse, innebär inte att vårt kött eller vår gamla syndiga människa förvandlas till det bättre. Den blir aldrig bättre. Den måste dödas dag för dag under hela livet. Men där Anden bor och regerar en människas tankar, ord och gärningar, där växer samtidigt det av evangelium födda nya livet till, det som alltid återspeglar Kristus och hans kärlek. Detta är ett stort Andens under, som vi inte alltid ser själva, men andra gör det. Helgelsen är inte till för självbespegling eller för att vi skall tycka oss vara duktiga. Den är avsedd att vara till ljus och glädje för människor omkring oss, ”så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen”, som Jesus säger i Bergspredikan (Matt. 5:16).

Så har vi dag hört om Anden som för oss till friden som övergår allt förstånd, som lär oss älska Kristus och hålla fast vid hans ord. Gud give oss alla nåd att varje dag leva Andens nya liv och växa till i tro och helgelse. Amen.

S Bergman

[^]