Kallelsen till Guds rike

Jesus var inbjuden att äta middag hos en av de ledande fariséerna. Under bordssamtalet var det någon som plötsligt sade: ”Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike!” (Luk. 14:15). Då passade Jesus på att berätta dagens liknelse om det stora gästabudet. Med den liknelsen vill Jesus visa hur angelägen Gud i sin kärlek är att kalla syndare till sitt rike, och hur viktigt det är för var och en att komma när Gud kallar.

Denna kallelse till Guds rike gäller nu inte bara sådana som står helt utanför kristna sammanhang, utan också oss som brukar gå i kyrkan. Liknelsen berättades för fromma fariséer, som flitigt besökte templet och synagogorna. De var övertygade om att de var med i Guds rike. Ändå stod de utanför. Men vi är väl inga fariséer! säger du kanske. Nej, låt oss hoppas det. Å andra sidan bör det sägas, att det är få saker som vi har så lätt för som att tänka och tro just som fariséerna gjorde.

Kallelsen till Guds rike är inte något som vi svarar ja på bara en gång. Vi kallas varje dag att vara med i det. Vad hjälper det att jag redan som ett litet barn tog emot Guds rike i dopet, om jag i dag inte längre är med i det? Vad hjälper det om jag sade ja till kallelsen för ett par år sedan, men inte gör det i dag? Vårt liv förlöper tyvärr inte så, att vi vandrar spikrakt på Guds vägar och självklart förblir i riket. Starka krafter är alltid i rörelse för att få oss bort från Gud. Vi överrumplas av syndafall, plågas av missmod, trötthet och tvivel och frestas till avfall. Varje dag behöver vi Guds goda kallelse, och varje dag behöver vi få del av den glädje och tröst som kommer av att vara bordsgäst i Guds rike. Om kallelsen till detta rike säger vi nu följande:

1. När Gud kallar så är det bara att komma – allt är förberett och klart

”Kom, nu är allt färdigt.” Så låter det alltid när Gud genom evangelium kallar syndare till sitt rike.

Helt oberoende av oss, vår duglighet eller oduglighet, fromhet eller ofromhet, tro eller otro har festen förberetts och allt gjorts färdigt. Det har skett genom att Gud i Kristus blev människa, bar våra synders börda och fullbordade sitt försoningsverk på Golgata. Jesus bytte plats med oss och lät domen och rättvisan gå ut över sig själv tills allt vad vi var skyldiga var betalt och gottgjort. På korset kunde han till sist utropa: ”Det är fullbordat” (Joh. 19:30). Och det stora beviset på att allt verkligen var fullgjort är att Kristus på tredje dagen uppstod från de döda. Hade något fattats, så hade han inte uppstått. Att Gud uppväckte honom var en kraftig och offentlig bekräftelse på Jesu seger, på att ”nu är allt färdigt!” Samtidigt var det Guds stora kallelse till alla människor i alla tider att tro detta och gå in i Guds rike.

Hade kallelsen till Guds rike på något sätt varit beroende av oss, vår värdighet, lämplighet eller förmåga, så hade kallelsen inte låtit som den gör här i liknelsen. Då hade det i stället hetat: ”Kom och var med! Inte för att allt är färdigt men för att det kan bli det, om du ställer upp med vad du har och hjälper till.”

Men så kallar och inbjuder inte Gud till sitt rike. Han kallar till det som är färdigt och fullkomligt, nämligen till en förlåtelse som omedelbart och fullkomligt renar oss från all synd och till en rättfärdighet som omedelbart och fullkomligt gäller inför Gud – precis som om vi aldrig hade syndat och alltid varit goda och heliga människor. Allt detta ges oss nämligen genom Kristus. Ty han är den som har förberett festen, gjort allt färdigt och sett till att ingenting fattas.

Det finns en falsk kallelse och ett falskt evangelium som vill konkurrera med Guds kallelse och Guds evangelium. Den brukar utmärkas av att den gärna undviker ordet ”allt”. Något måste vi ju göra själva! Jesus ger väl en ny start, säger man, men du måste själv gå vidare. Når dig en sådan kallelse, så skall du veta att den inte kommer från Bibelns Gud, utan från djävulen själv, som inte vill se någon enda människa i Guds rikes festsal. Aposteln Paulus säger: ”Om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse” (Gal. 1:9). Det är Guds stränga dom över dem som förfalskar den himmelska kallelsen.

”Nu är allt färdigt” är den öppna dörren till Guds rike. Den leder in till livets källa som varje kristen dricker ur och till den mat som ger näring till ett kristet liv. Vid varje nattvardsgång sätter vi oss till bords i Guds rike och äter och dricker av det som ”är färdigt”, av Kristi offer som bars fram ”en gång för alla” (Hebr. 7:27).

”Nu är allt färdigt” – mot den bakgrunden kallas således alla in i Guds rike. Och alla borde med glädje ta emot denna kallelse och med glädje tacka ja. Men så sker tyvärr inte.

2. När Gud kallar ursäktar sig många och kommer inte

Det är den tragiska fortsättningen i Jesu liknelse – och den bekräftas ofta av verkligheten.

De flesta av oss är intresserade av allt som ger vinst. Vi utnyttjar gärna extrapriser och gratiserbjudanden. Och många drömmer om den högsta lotterivinsten som i ett enda slag skall lösa dem från alla skulder och ge ekonomisk frihet. Gav nu evangeliet chans till sådan vinst, så skulle det säkert bli rusning till kyrkorna.

Men evangeliet kallar till något annat än silver och guld jordiska rikedomar. Det erbjuder gemenskap med Gud och ett liv fyllt av mening, Andens kraft och glädje. Det ger oss något som aldrig tar slut och som ingen död kan ta ifrån oss. När nu ett sådant erbjudande når människor genom Guds tjänare, vad händer då? Jo, det möts ofta av kallsinne och undanflykter: ”De började alla ursäkta sig.” Det finns ju så mycket annat – husköp, semesterresor, ny bil och ny kvinna eller man – som är långt viktigare. Många tycker sig ha fullt giltiga skäl att tacka nej till Guds kallelse.

Hur kan vi människor reagera så otacksamt och dåraktigt, när Gud, den Högste, kallar oss till sitt rike? Det beror på att människohjärtat är ont och fördärvat.

För det första är världen och dess rikedomar människans största intresse. Vi söker vår trygghet i det som kan säkra vår existens på jorden, ge oss ett gott och behagligt liv och göra det så länge som möjligt. Vårt onda kött dras till ”att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen”, som aposteln säger (Rom. 1:25). Ger oss Gud inte vad vi begär och vill ha, är vi snara till att bittert börja anklaga honom. Kallar våra avgudar på oss, så kommer vi gärna. Men kallar Bibelns Gud oss till sitt rike, så svänger vi oss och hittar alla möjliga ursäkter.

För det andra är vi benägna att tacka nej på grund av vår medfödda stolthet. Det är nämligen motbjudande för vår stolta och högmodiga natur att ta emot det som ”är färdigt” och ges av ren nåd. Evangeliets inbjudan kränker både vår naturliga självkänsla och vår rättskänsla. Har man syndat, så skall man väl själv ha chans att rätta till det, och inte fly till någon Frälsare som dör på ett kors för att sona människornas brott! Så tänker många och svarar därför Gud som man gjorde i liknelsen: ”Jag hoppas du ursäktar.”

Om evangeliet hade handlat om vad vi skulle göra, så hade det legat mer i linje med vårt sätt att tänka. Många tycker att lagen i själva verket är ett gladare budskap än evangeliet. För den ställer krav på oss och behandlar oss som ansvariga. Budorden tolkar man gärna som att Gud ger oss en hederlig chans att ställa saker och ting till rätta. Det känns alltid bra att få göra något själv. Det är sådana här tankegångar som gör att olika sekter och rörelser som talar mycket och engagerat om att utnyttja människans dolda resurser till att förverkliga sig själv ofta har så stor framgång. De driver den falska tesen att Gud bara hjälper den som hjälper sig själv. De som tänker så förstår inte att uppskatta evangeliets kallelse till Guds rike.

Liknelsen förmedlar ett allvarligt domsord över alla dem som likt de först inbjudna föraktar Guds inbjudan. De är ganska säkra på sin sak. Inte skall de förlora Guds rike för att de låter annat, som dessutom måste betraktas som legitimt, gå före! Det måste väl den ärade inbjudaren förstå. Men det gör han inte: ”Ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid”, säger han. När vi står fast vid vårt ”Nej, tack!” tas inbjudan tillbaka. Den kallelse vi får i dag kan vara den sista.

Fast många ursäktar sig och uteblir så fylls till sist rikets festsal ändå – men av andra. Tjänaren fick befallning att gå ut med kallelsen igen ”så att mitt hus blir fullt”. Och många tackade ja. Vilka var det som kom?

3. När Gud kallar är det de behövande som kommer

Vad var det som gjorde att de fattiga, blinda och halta i slutet av liknelsen tog emot kallelsen och med häpen och förväntansfull glädje intog sina platser i salen? De inbjöds inte för att de var eller ansågs vara bättre människor än de först inbjudna. Vad Jesus här visar, liksom så ofta annars, är att Guds rike öppnar sig för syndare som ingenting är, ingenting kan och ingenting har att erbjuda. Allt fattas dem och allt skänks dem av nåd – av honom som gjort allt färdigt.

Vi måste i andligt avseende bli som dessa fattiga och ofärdiga som kom. Vi måste föras till den punkt där vi behöver evangelium mer än något annat. Och dit förs vi, när vi ställs inför Guds lag som kräver helighet och godhet och låter lagen visa oss sanningen, nämligen att vi inte kan och att våra liv präglas av motsatsen, av en mängd orena, onda och syndiga begär. Lagen dömer oss och gör oss till intet. Ja, ”bokstaven – lagen – dödar”, säger aposteln. Den sprider död och hopplöshet, ”men Anden ger liv” (2 Kor. 3:6). Hur då? Genom att kalla syndare, upplysa dem och väcka tro på evangelium. Det ger liv, inte lagen.

För en del blir evangeliets ”nu är allt färdigt” nästan för bra för att vara sant. De har svårt att tro det, fast de gärna ville. De är som de där ute på vägarna och stigarna som tjänaren i slutet av liknelsen fick befallning ”att nödga” att komma för att festsalen skulle bli full. Detta nödgande är naturligtvis inte fråga om något slags tvångskristnande. Ty evangeliet hotar och tvingar aldrig. Det är i stället Guds kärlek som med Kristi evangelium vill driva all tvekan och otro på flykten, så att man vågar tro att Guds inbjudan är sann och allvarligt menad – och att den gäller just mig.

Må i dag alla våra ursäkter och invändningar tystna och falla platt till marken, och Guds kärlek tvinga oss att frimodigt komma, när han kallar till sitt rike. Det finns inget här i livet som är större och viktigare än att hörsamma den himmelska kallelsen. Amen.

S Bergman

[^]