Fångade för att fånga

I dag är det apostladag. Vi firar denna söndag till minne av de två apostlarna Petrus och Paulus. Petrus verkade mest bland judarna. Paulus blev hedningarnas apostel. Bägge dog enligt traditionen martyrdöden i Rom. Under kejsar Neros förföljelse av kristna på 60-talet korsfästes Petrus i Rom, enligt traditionen med huvudet nedåt. En kort tid därefter halshöggs Paulus. De lät sig hellre avrättas än att förneka sin tro på Jesus och sin kärlek till honom.

Att vara apostel var något alldeles speciellt. En apostel var personligt och direkt kallad av Jesus själv att vara hans representant eller ombud, dvs. en sådan som hade fullmakt att tala i hans ställe och förmedla hans ord och undervisning. Om apostlarna sade Jesus: ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig” (Luk. 10:16). Vad Jesus hade sagt till dem, skulle de föra ut till hela världen. Och på apostlarnas ord är den kristna kyrkan uppbyggd. Hon är en apostolisk kyrka, som vi bekänner i den nicenska trosbekännelsen.

I dag kallar Gud inga nya apostlar. Det var en unik kallelse och ett unikt ämbete som några få fick av Jesus. Men han kallar än i dag genom kyrkan män till det offentliga predikoämbetet för att de troget skall predika vad Jesus lärde apostlarna. När präster gör det gäller Jesu ord även dem: ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig.” Alla blev inte apostlar, alla blir inte präster. Men alla kallas vi att vara Jesu lärjungar. Som kristna är vi alltid lärjungar, precis som apostlarna var i början. Vi är elever samlade kring Mästaren. Kristendomen är en lärandets religion. I kyrkan står alltid Kristi ord och undervisning i centrum.

I vår evangelietext möter vi några av Jesu första lärjungar: Simon Petrus, och bröderna Jakob och Johannes. Men det är mest Petrus som det handlar om. Lärjungarna fick vara med om ett underbart fiskafänge. De fick så mycket fisk att båtarna höll på att sjunka. De blev både förskräckta och djupt tagna av detta under. Petrus upplevde starkt närvaron av något stort och gudomliga. Han föll ner på knä för Jesus och kallar honom ”Herre”. Han såg Gud i Mästaren. Plötsligt kände han sig liten och ovärdig, och ber Jesus lämna honom för han var en syndig människa. Men det gör inte Jesus. Inte heller kunde Petrus lämna Jesus. Efter Gennesarets fiskeunder var han helt fast för Jesus och ville inget annat än följa honom. I slutet av vår text ger Jesus honom uppdraget att i sin tur fånga människor, att bli människofiskare för Guds rike. Detta ger oss ämnet för dagens predikan: Fångad av Jesus för att fånga.

1. En Jesu lärjunge är fångad av Jesu ord

Folket på Gennesarets strand trängde sig på Jesus för att lyssna till Guds Ord. Jesus fick t.o.m. lov att använda Petrus båt som predikstol och åka ut en bit från land för att fler skulle kunna se och höra bättre. Det var härliga tider för Jesus och hans lärjungar. De gladdes åt att så många människor vill lyssna till Guds Ord.

När Jesus predikade var det som om han kastade ut ett nät i människohavet. Många blev gripna och fångade av hans undervisning. Men när den första hänförelsen var över var det också många som glömde bort eller skakade av sig vad de hört. Bara en mindre del av den goda säden som Jesus sådde ut föll i god jord, slog rot och bar frukt (Matt. 13). Att människor blev gripna av Jesus skedde ibland där man minst anade det. Vi kan tänka på den gången då tempelvakterna hade skickats ut av översteprästerna och fariséerna för att gripa Jesus. Men de kunde bara inte. Varför inte det? För att de själva blev så tagna av hans ord. När de kom tillbaka och försökte förklara varför de misslyckats med sitt uppdrag, kunde de bara säga: ”Aldrig har någon människa talat som han” (Joh. 7:46).

Petrus själv hade för inte så länge sedan mött Jesus för första gången – det var hans bror Andreas som förde honom till Jesus. Jesus frågade honom inte om hans tro eller om andliga status. Han bad honom bara följa med. Sedan fick han själv lyssna, lära och se. Och Petrus blev snart tagen av vad han hörde. Han tyckte att ingen talade Guds Ord som denne Jesus. Snart blev han en ivrig och hänförd lärjunge. Men av NT ser vi också att Petrus var impulsiv och hade lätt att slå över i övermod. Han var benägen att handla först och tänka sen. Ja, Petrus hade sina fel och brister. Men han var tveklöst en hänförd lärjunge till Jesus. Han trodde på honom och ville göra precis allt vad han sade. Och det har vi ett fint exempel på i vår text.

När Jesus sade till honom: ”Lägg ut på djupet”, så hade han kunnat tänka: Jag är yrkesfiskare och jag vet ju, att där ute på sjön går inte fiskarna till, i vart fall inte mitt på dagen. Fiska ska man göra nära land och göra det på natten eller i gryningen! Men Petrus försöker inte undervisa Mästaren i fiskekonst. Han säger bara: ”Vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning skall jag kasta ut näten”. Så for han ut med båten och kastade ut näten på djupet. Även om det Jesus sade lät underligt, så hade han lärt sig så pass mycket under sitt lärjungaskap att det alltid var bäst att göra som Jesus sade. Detta visar, att Petrus var en verklig lärjunge. Och det bör ge var och en av oss anledning att fråga oss själva: Är jag lika beredd som Petrus att utan invändningar göra vad Jesus säger? Eller slingrar jag mig undan när det känns svårt och besvärligt för mitt bekväma och själviska jag?

”På din befallning – eller ’på ditt ord’ som det står i äldre översättningar – skall jag kasta ut näten”, sade Petrus. Att tro och handla på Jesu befallning, på hans ord är det kristna lärjungaskapets grundton, dess främsta kännetecken. Är vi inte Ordets hörare och görare lär vi oss ingenting av Jesus. Det är nu inte alltid så lätt att tro och handla på Jesu ord, men är vi sanna lärjungar, så låter vi till sist, precis som Petrus gjorde, våra egna tankar och invändningar fara, böjer oss för Mästarens ord och gör som han säger. Om vi vill vara Jesu lärjungar, måste vi förstå att sanningen om livet med Gud inte kommer från oss, utan från Gud och Jesus, den han har sänt för att vi skall lyssna till honom. Det är alltid vi som måste ödmjuka oss, lyssna och lära av honom. Det är inte han som skall lära av oss och göra som vi vill. Det finns många i dag som inte direkt förkastar Jesus, men de vill forma om honom så att han passar dem. Men då blir det en annan Jesus än den vi möter i NT. Hur blir vi sådana lärjungar som helhjärtat följer endast NT:s Jesus? Vi blir det, när vi likt Petrus och Paulus fängslas av Jesus och förblir vid hans ord och stannar kvar hos honom. Även om vi inte förstår allt. Det var mycket som Petrus inte hade klart för sig i början.

När Jesus gjorde det stora bespisningsundret var det tusentals som hänfört trängdes omkring honom. Men när han började tala om sig själv som livets bröd och hur nödvändigt det var att äta av det för att få del av det eviga livet med Gud, ja, då började skarorna glesna. Hänförelsen rann av. Många tyckte han talade för hårt och snävt och vände honom ryggen. Så fångade ville de inte bli! Då vände sig Jesus till de tolv och frågade dem: ”Inte vill väl också ni gå bort?” Petrus svarade för dem alla: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh. 6:67-68). Hans och de andras kunskap om Jesus hade växt. Om så alla andra övergav Jesus, kunde de inte tänka sig ett liv utan honom.

Låt oss nu gå vidare och fråga oss, vad det är i Jesu undervisning som skapar sanna lärjungar, sådana som inte vänder honom ryggen när många andra gör det utan stannar kvar?

2. En Jesu lärjunge är fångad av nåden som Jesus predikar

När en människa av olika anledningar börjar höra eller läsa Guds Ord är det nästan alltid så, att hon först fastnar för det som sägs om vad vi skall göra och inte göra: att vi skall älska Gud, be, gå i kyrkan, sluta ljuga och vara oärliga, älska våra medmänniskor osv. Man är kort sagt mest intresserad av den del av Guds Ord som handlar om vad vi skall göra för att bli goda människor – dvs. lagen.

Men håller man på så ett tag, blir man förr eller senare en trött, nedstämd och sliten lärjunge, som börjar fundera på om det inte är lika gott att ge upp alltsammans. För ingenting fungerar som man tänkt. Varken bön eller olika försök att bli en bättre människa som man ägnat sig åt. Varför fungerar det inte? Därför att man försöker nalkas Gud på lagens och gärningarnas väg. Och där får man ingen hjälp av Jesus, för det är fel väg.

Hur viktig och sann Guds lag än är, så måste vi förstå och lära oss att den inte leder till frälsning och inte till frid med Gud. Tvärtom anklagar och dömer den oss och visar oss hur hårt vi sitter fast i synden och hur långt borta från Gud vi är. När man trälar under lagen blir man trött, slut och tom, ungefär som Petrus efter det misslyckade fiskafänget. ”Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något”, sade han. Slitet på lagens väg ger inget: när vi drar in nätet och ser vad vi fått ut av vår möda, så är det tomt eller bara bottenskrap och värdelöst skräp.

Det som fångade trötta och slitna och tomhänta syndare och drog dem till Jesus och Guds rike var inte nya bud och krav, utan det evangelium som Jesus predikade, nåden som inte krävde utan gav, inte fördömde utan förlät, inte slog ihjäl utan gav liv och hopp. Det var denna nåd hos Jesus som fångade syndare och gjorde dem till sanna lärjungar.

Och det var den nåden som Petrus återigen fick uppleva ett stycke av vid detta tillfälle. Han hade slitit och arbetat hela natten och inte fått något. Och så får han i ett nu, utan arbete, svett och möda, hela nätet sprängfyllt av fisk. När Petrus såg detta under, såg han Gud i Jesus. Han upplever sig stå inför Herren, den Helige, och faller ner för Jesus och utropar: ”Gå ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.” Vad menar han egentligen med det? Vill han verkligen att Jesus skall lämna honom? Nej, det gjorde han inte. När han säger ”Gå ifrån mig”, så är det bara ett uttryck för den starka känsla av litenhet och ovärdighet som fyllde honom. Vad han ville säga var detta: ”Jesus, du är Herren, jag är en syndare, din godhet och nåd är alltför stor, jag är inte värd detta!” Så upplever sanna lärjungar det, när de möter Frälsarens nåd. Den känns så oförtjänt stor.

Men sådan är den Gud som Jesus uppenbarar: han ger åt de misslyckade, åt dem som inget annat har än synd och allt det trassel i både det inre och yttre livet som den ställer till med. Det som förenar alla Jesu lärjungar, både stora apostlar och vanliga enkla kristna är erfarenheten av nåden som uppslukar all synd och lyfter dem upp till Gud och innesluter dem i Guds rike, i hans kärleks famn. Paulus sammanfattar denna nåd, som han själv blivit fångad av, så här i dagens epistel: ”Det är ett fast ord, väl värt att ta emot, att Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den störste” (1 Tim. 1:15).

Gud give oss alla att vi är kristna som är fångade av Kristus, inte främst som märklig person med märkliga under, utan för nåden som han ger. Han gav sitt liv för att vi skulle få den. Är vi sådana lärjungar får vi likt Petrus och Paulus också ett uppdrag. Om det säger vi till sist.

3. En Jesu lärjunge är fångad för att fånga

Texten slutar med att Jesus säger till Petrus: ”Frukta inte. Härefter skall du fånga människor”.

På Jesu ord hade undret med fiskarna skett. På Jesu ord gick Petrus och de andra apostlarna ut och fångade människor. Det skedde inte i deras egen kraft, genom deras talekonst och skicklighet att övertala människor. Liksom vid undret på sjön skedde det i kraft av Ordet. På Pingstdagen predikade Petrus för tusentals människor. När han såg ut över folkskaran innan han började tala kanske han tänkte tillbaka på den där dagen med fiskafänget och på nytt sade till Herren: ”På din befallning skall jag kasta ut näten.” I vilket fall som helst blev fångsten stor igen. Gennesarets fiskeunder upprepades ännu mer underbart. Över tre tusen begärde dopet.

Att föra andra till Kristus är den kristna kyrkans stora uppgift. Det är en uppgift för alla, för präst och lekman, för man och kvinna, unga och gamla. När Andreas vann sin bror Petrus för Jesus, sade han: ”Vi har funnit Messias” (Joh. 1:41). Och så tog han honom med till Jesus. Och Filippus som träffade Natanael sade: ”Kom och se” (Joh. 1:46) – vilket betyder: Lyssna inte bara på mig, gå och hör honom själv och bilda dig en egen uppfattning! Så enkelt gick det till då, och så enkelt kan också vi gå tillväga än i dag, när vi vill vinna människor för Jesus. Evangeliet kräver inte smart marknadsföring, stora samlingar och uppskruvade massmöten för att människor skall komma till tro. Att säga ett enkelt ”Kom och se” till sin släkting, vän eller arbetskamrat är ett utomordentligt bra sätt att föra människor till kyrkan och till Jesus. Tre enkla ord – vi borde säga dem lite oftare! Ibland klagar vi över att så få utifrån kommer till kyrkan. Men om vi själva aldrig inbjuder någon, är det ju inte underligt att de inte kommer. Låt oss inte glömma, att vi som Jesu lärjungar är fångade för att fånga. Amen.

S Bergman (2009)

[^]