[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

6 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Matt. 5:20-26


Femte budet om vrede och försoning

Kärlekens lag är denna söndags överskrift. Att hålla Guds lag förknippas i dag för det mesta inte alls med kärlek, utan med fariseism och kärlekslöshet. Kärleken kräver frihet, den förkvävs av bud, menar man. En radikal präst hävdade i ett debattprogram i TV, att om vi finner ord eller bud i Bibeln som strider mot kärleken, så måste vi helt enkelt stryka dem. Ett bud som man direkt brukar stryka är sjätte budet. När sex sker i kärlek så är det rätt oavsett om det utövas inom eller utom äktenskapet eller med motsatta kön eller samma kön. Och man blir väldigt upprörd över alla som har något att invända mot det. Men Jesus lär oss inte att stryka bud som inte passar oss. Han förkunnar Guds heliga lag som är kärlekens lag som talar om för oss vad verklig kärlek är. Och Jesus gör det med stor skärpa oavsett vad människor i olika tider tycker och tänker. Han själv är också den stora förebilden i lydnaden för Tio Guds bud. Vill du se en människa som hållit kärlekens lag fullkomligt, så se på Jesus.

I dagens predikotext, som är hämtad från Bergspredikan, utlägger nu Jesus inte sjätte budet utan det femte: Du skall inte dräpa – eller ”mörda” som det står i nyare översättningar. När han utlägger det, så finner vi att också det budet går stick i stäv med vad vår själviska natur tycker är rimligt. Som vanligt går Jesus på djupet och låter oss förstå att budet handlar om mycket mer än mord i vanlig mening. Jesus lär oss i dag följande:

1.   Budet förbjuder vrede och hat mot vår nästa

Vreden och hatet har alltid varit och är fortfarande en mycket destruktiv kraft i människornas liv. Den åstadkommer, som vi ser varenda dag, förfärliga saker bland såväl enskilda individer som hela folkgrupper.

När Jesus inledningsvis säger: ”Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen”, så talar han om den samhälleliga lagen som domstolarna dömer efter. Där döms och straffas man för brott mot gällande lag, t.ex. för mord, dråp eller andra våldshandlingar. Men ingen blir dömd och satt i fängelse för att han känt vrede, ilska eller tänkt onda tankar. Så var det också i det israeliska samhället på Jesu tid. Detta tycker vi är rätt och rimligt. Och det är det också ur samhällelig synvinkel.

Därför hajar vi kanske till, när Jesus går vidare och säger: ”Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen.” Vad menar han med det? Vilken domstol talar han om? Han talar inte om någon jordisk domstol, utan om Guds, den Högstes, domstol. Vi skall komma ihåg att Jesus varken här i Bergspredikan eller någon annanstans kommer med några anvisningar hur om rättsväsendet, som har till uppgift att upprätthålla lag och ordning i ett land, skall döma. I stället utlägger han Guds bud andligt, dvs. i relation till Gud. Han ställer oss inför Gud och låter budens ljus lysa in i vårt inre, i våra hjärtan och samveten – där inne där allt börjar, där alla våra tankar, ord och gärningar föds. Jesus visar oss att kärlekens lag kräver långt mer än vad vi tror. Inför Gud handlar det om mycket mer än yttre skötsamhet, t.ex. att vi låter bli att stjäla och bedra, råna och mörda osv. Sådana saker kan de flesta av oss nog klara av att undvika. Vi förstår att det är fel och får förödande konsekvenser för oss här i livet.

Men Jesus går bakom allt sådant där och talar om vreden och hatet i hjärtat: ”Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen.” Alltså: redan den uppblossande ilskan och vreden är synd. Även nedsättande ord som slinker ur oss i ilskan, liksom också föraktfulla miner och åthävor, är synd. Det är vad Jesus påminner oss om med orden: ”den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet. Och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna.”

Vem har inte känt av ilskan eller den kokande vreden mot den som varit elak mot oss, som kränkt och sårat oss in i själen? Vänliga kan vi vara mot dem som är vänliga mot oss. Det är ingen större konst. Men hur är vi mot dem som stuckit oss genom att vara elak? Kärlekens lag kräver att vi skall älska även dem som gjort oss illa. Och det är långt utöver vad förnuftet och det mänskliga sinnet kan fatta och förstå – och långt utöver vad vi förmår. Sina fiender kan man hata, tycker man. Dem får man svartmåla, baktala, smäda och förbanna och önska all möjlig olycka. Det är ju bara naturligt, tycker man. Men Jesus säger att allt sådant är synd som förtjänar det brinnande Gehenna. När han utlägger femte budet blir det obehagligt. Vi blir brottslingar. Ingen enda av oss går fri. Ingen av oss kan frigöra sig från hatet, vreden och lusten att ge igen, allt detta som femte budet förbjuder. Vi kommer alla till korta när Jesus låter budet drabba vårt inre.

Men låt oss stanna upp ett ögonblick och fråga: Är verkligen all vrede synd mot Guds bud? Nej, inte all. Det finns en helig vrede och en ond vrede. Vrede är i sig en känsla, en förmåga att känna och reagera som Gud själv gett oss. Den kan användas till gott och till ont. Kom ihåg att Bibeln säger, att Gud själv vredgas. Paulus säger: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor” (Rom. 1:18). Hans vrede känner vi av när vi har dåligt samvete. Det är ingen behaglig känsla.

Den heliga vreden möter vi också hos Jesus. När några vid ett tillfälle inte tålde att han botade en sjuk på sabbaten, såg han sig omkring, som det står, ”med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade” (Mark. 3:5). Vi kan också tänka på den gången då Jesus rensade templet. När han såg det vanhelgande marknadsspektaklet på tempelplatsen, greps han av vrede, välte rasande omkull penningväxlarnas och försäljarnas bord och drev ut dem med vinande piskrapp (Joh. 2:13-17). Det var ingen ond vrede, utan helig nitälskan för Gud hus.

Att känna harm och vrede över ondska och orättfärdighet eller över hur människor kränks och misshandlas på olika sätt är en god sak, ett uttryck för kärleken till nästan. Ofta reagerar vi alldeles för lite. Därför behöver vi be som det står i en psalmvers:

Hjälp oss att ej kallt se och tåla allt, men när det blir brott att tiga,
Kom att våra läppar viga och gör rösten varm av din kärleks harm.

Aposteln säger: ”Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle” (Ef. 4:26-27). Alltså: vredgas, när det är befogat. Men var på din vakt, så att du inte grips av den onda vreden, som bara vill skada och ge igen. Det är den onda vreden som vi har så förfärligt lätt för. Vi älskar oss själva och har ett hyperkänsligt jag. Det behövs inte så mycket för att vi skall känna oss förolämpade och gripas av agg.

Det andra som Jesus lär oss i dag är detta:

2.   Budet bjuder oss att söka försoning med vår nästa

Jesus säger: ”Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.”

Jesus låter detta att försona sig med sin broder bli så viktigt, att det t.o.m. går före gudstjänstbesök. Vill man inte ge upp sin oförsonlighet mot människor, så kan man inte vara försonad med Gud och tjäna honom. Aposteln Johannes säger: ”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig” (1 Joh. 3:15). Hat och vrede förstör inte bara relationen mellan mig och min nästa, utan också min gudstjänst, min relation till Gud. Att låta oförsonlighet sitta i orubbat bo är således fullständigt förödande för det andliga livet.

När vi sitter fast i den onda vreden, är vi ofta upptagna av andras oförrätter mot oss. Vi ältar dem. Skall vi försonas och bli vänner med dem igen, så menar vi att det är han eller hon som gjort oss illa som först ska visa sin goda vilja, ta initiativ och be om förlåtelse. Annars får det vara. Men Jesus vänder på det och lär oss i stället att inte vänta på andras initiativ, utan i stället fråga: Vad kan jag göra för att vinna min motpart? Och det är tänkvärt.

Det är nu inte alltid som en utsträckt hand tas emot. Din motpart kan tyvärr vägra försoning. Men då har i alla fall du gjort ditt enligt apostelns ord i dagens epistel: ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er” (Rom. 12:18).

Är vi kristna som tror att Gud förlåtit oss våra synder, kan vi inte fira gudstjänst och nattvard med ett oförsonligt hjärta som tänker: ”Aldrig någonsin skall jag räcka den där människan handen, jag vill inte ens se honom!” Med det sinnet blir nattvarden inte till välsignelse utan till dom, eftersom vi inte vill ge upp vårt hat. Men är vi villiga och beredda till försoning, ja, då kan vi frimodigt gå fram till altaret och få del av Kristi försoning för våra synder och så få ny kraft och nåd att lägga bort vreden och förlåta, precis som Gud ständigt gör med oss.

Om handen räcks ut till din broder före eller efter nattvardsgången är inte det avgörande. Det är ditt sinnelag, att du bestämt dig för att så snart som möjligt ta initiativ till försoning, som är det avgörande. Tänk på vad Jesus säger: ”Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen.” Låt inte ”solen gå ner” över din vrede. Vänta inte till nästa dag, om du kan göra det i dag.

Femte budet ger sannerligen anledning till självprövning och syndabekännelse. Därför säger vi till sist i dag:

3.   Budet driver oss till Kristus och omvändelse

Jesus säger i början av vår text att vår rättfärdighet måste gå långt utöver de skriftlärdes och fariseernas. Annars kommer vi inte in i himmelriket. Det skall vi inte förstå så, att vi med uppbådande av våra yttersta krafter måste bli bättre än dessa fromma människor, som menade att de blev frälsta genom att hålla lagen. Vi vet att Jesus förkastade deras rättfärdighet helt och hållet. Den var bara sken och utanverk.

Hur skall vår rättfärdighet kunna överträffa deras? När Kain greps av hat mot sin bror Abel, varnade Gud honom för synden som lurade vid dörren. Han sade: ”Den har begär till dig, men du skall råda över den” (1 Mos. 4:7). Den har alltid begär till oss, det vet vi av egen erfarenhet. Men hur skall vi kunna råda över den, råda över vilddjuret och vreden som så lätt blossar upp? Det kan vi inte av oss själva. Och budordet eller lagen hjälper oss inte heller. Den visar bara vad Gud kräver av oss och fyller oss med samvetskval och betryck. Vad skall vi göra då? Jo, vi skall låta lagen driva oss till Kristus, till honom som dött för alla våra synder. Vi får falla ner inför honom och säga: ”Herre, du ser att jag förgås av hat och ilska, förlåt mig mina onda tankar. Herre, hjälp mig, annars går jag under.” När vi på det sättet förtvivlar om oss själva kommer Kristus till oss, förbarmar sig över oss och förlåter oss alla våra synder. Vi förklaras rättfärdiga inför Guds domstol, vilket är stort och underbart. Och då kommer den Helige Ande in i våra hjärtan och ger oss nåd och kraft att råda över synden, att hålla den i schack. Han ger oss också kraft att hålla kärlekens lag på ett nytt och riktigt sätt. Så får vi genom Jesus den rättfärdighet som går långt utöver fariseernas.

Men utan Kristus är allt förlorat. Utan honom blir du en sådan som domaren överlämnar till fångvaktaren. Du kastas i fängelse. ”Du slipper inte ut därifrån förrän du har betalat till sista öret”, säger Jesus, dvs. aldrig i evighet. Skulden är alldeles för stor. Men Kristus har med sitt liv och sin död betalat för allt, också för all ond ilska, vrede och hämndlystnad som finns i dig och mig. Han har betalat till sista öret och du blir fri, du slipper ut ur ondskans fängelse och kan börja leva på det nya viset. Amen.

S Bergman

[^]