[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

9 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Luk. 16:1-9


Lärdomar från en ohederlig förvaltare

Denna söndag handlar om trohet och klokhet i Kristi tjänst. När Jesus i dag skall lära oss något om detta, så gör han det på ett mycket märkligt sätt. Han låter en smart förskingrare och bedragare stå som förebild eller modell för ”ljusets barn”, för kristna, när det gäller att vara klok och trogen.

Självfallet vill inte Jesus lära oss att förskingra andras pengar utan något helt annat. Så låt oss i dag fråga oss: Vad är det för trohet och klokhet vi har att lära av den ohederlige förvaltaren? Först kan vi nämna detta:

1.  Att se sanningen i ögonen och handla klokt

Förvaltaren blev angiven för förskingring. Han såg katastrofen närma sig. Han visste att vid en närmare granskning av hans räkenskaper, så skulle snart hans fiffel med bokföringen upptäckas. Han förstod också att han inte skulle kunna prata sig ur sin knipa och bortförklara bedrägeriet. Han såg sanningen i ögonen. Och han satte sig ner och planerade för livet efter sin avsättning. Däri var han klok.

Också vi kommer en dag att bli kallade till räkenskap, och då inte bara för några enstaka handlingar, goda eller dåliga, utan för allt vi har tänkt, sagt eller gjort. Vi skall ställas till svars för hela vårt liv, hur vi förvaltat de uppdrag och gåvor vi har fått. Då är det Herren själv, vår Skapare och Frälsare, som kallar oss till räkenskap.

Vi äger egentligen ingenting själva. ”Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren”, står det i Ps. 24:1. Det är ytterst Gud som äger allt. Han har gett oss livet och en jord full av rikedomar, för att vi skall ta vara på dem, förvalta dem väl, så att de blir till glädje och nytta inte för oss själva utan också för andra. Hade alla gjort det, inte bara tänkt på sig själva utan delat med sig, så skulle ingen behöva lida nöd och gå hungrig. Men vi har varit usla förvaltare. Alla försöker girigt roffa åt sig så mycket som möjligt för egen del. Jorden och dess rikedomar förstörs av människans hänsynslösa rovdrift. Det är inte Guds fel att världen ser ut som den gör. Det är människan som illa förvaltar vad Gud ger.

Den ohederlige förvaltaren i vår text är en påminnelse om att hela världen är full av sluga tjuvar och bedragare, skickliga på att skinna sina medmänniskor, ofta under sken av lag och rätt. Det kan t.o.m. ske under kristen täckmantel. Det var inte utan anledning som aposteln Paulus skrev till församlingen i Efesus: ”Tjuven skall sluta att stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver” (Ef. 4:28).

Alla former av brott mot sjunde budet, som förbjuder oss att stjäla och befaller oss att ge till de behövande, är illa skött förvaltarskap. Gud säger till oss som ägaren sade till förvaltaren: ”Lämna redovisning för din förvaltning.” På räkenskapens dag skall allt komma i dagen och få sin rätta lön. Det är klokt att i tid se sanningen i ögonen.

Vi planerar ofta för våra liv. Och det är inget fel i det. Det skall vi göra om vi vill vara kloka förvaltare. Är vi unga funderar vi vad vi skall utbilda oss till, var vi skall bo och arbeta, hemma i Sverige eller kanske i utlandet. Men som kristna har vi också ett andligt förvaltarskap att tänka på, nämligen hur vi förvaltar frälsningens gåvor som vi fått redan i dopet. När vi planerar våra liv, planerar vi då också för hur vi skall kunna vara med i kyrkans liv, ta oss till gudstjänster, där Kristi ord förkunnas rent och klart och vi får möta honom i nattvardens trosstärkande under? Att inte planera för det är ett uselt förvaltarskap av nådens livsviktiga gåvor. Den som försummar det och prioriterar annat sviker sin Herre och Frälsare och begår en svår synd.

Är vi dåliga förvaltare låter Gud oss få reda på det. Han är god och låter oss inte ovarnade spåra ur och gå förlorade. Kanske har han anledning att säga till någon av oss detsamma som till förskingraren i liknelsen: ”Du kan inte längre få vara förvaltare”, dvs. ”Så här kan du inte fortsätta, om du vill vara kristen.” Den ohederlige förvaltaren såg sanningen i ögonen och förnekade och bortförklarade den inte. Han var förutseende. Det var klokt av honom.

Att handla klokt, när vi känner Guds dom i samvetet, är att se sanningen i ögonen, ge Gud rätt och göra som han säger, dvs. ångra och bekänna våra synder och ta emot syndernas förlåtelse och så få nåd att börja om igen. Han som har sänt sin Son till försoning för allas synder söker oss och säger: ”Kom låt oss gå till rätta med varandra… Om era synder är blodröda, så skall de bli snövita” (Jes. 1:18). Det är räddningen för alla usla förvaltare som plågas av dåligt samvete.

Det andra vi skall lära av dagens märkliga liknelse är detta:

2.  Att sträva efter att vara Gud lika trogen som världen är trogen mammon

Jesus säger: ”Den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.” Förvaltaren var inget ljusets barn. Han var ett typiskt världens barn. Han var en oomvänd mammonsträl, en avgudadyrkare som älskade pengar och allt det man kunde få för dem. Det enda ljus han följde var sitt eget förnuft som sade att här gällde det att vara smart för att inte hamna på bar backe. Inte ens när han blev avslöjad hade han någon tanke på att överge mammon. Han var sin avgud trogen till hundra procent.

I sin knipa satte han sig ner och övervägde olika alternativ. Inget av dem var bra: han var för gammal för kroppsarbete, att tigga var förnedrande. Men så lyste hans upp. Nu visste han! Han skulle snabbt, medan han ännu hade kvar sina befogenheter, kraftigt skriva ner några stora skulder som en del låntagare hade hos den rike mannen. På det sättet skulle han få dem till vänner och kunna räkna med deras hjälp när han blev avsatt. Det var ett mycket smart drag. Genom att på detta sätt förskingra den rike mannens pengar ännu mer skulle han klara sig.

Som ljusets barn borde vi vara lika helhjärtat trogna Gud som denne förskingrare var trogen mammon. Men samtidigt säger Jesus att världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn. Han säger det inte som kritik mot ljusets barn, utan mer som ett konstaterande.

Hur helgade kristna vi än blir här i tiden, så blir vi aldrig lika kloka och trogna som världens barn. Vad beror det på? Det beror på att världens barn – även om de tidvis kan känna sig vilsna och splittrade – har en huvudprincip i sitt liv som de troget och hängivet följer. Och det är att söka sitt eget. Det vanligaste uttrycket för det är jagandet efter mammon, efter pengar och jordiska rikedomar. Där tror man att nyckeln till lycka, frihet och oberoende ligger. Mammon får dem att blint följa sina begär och rusa som galningar efter det som förstör dem som människor och till sist leder till evigt fördärv. I hanterandet av det jordiska når vi aldrig upp till deras totala hängivenhet och skicklighet och uppfinningsrikedom när det gäller att nå sitt mål. Förvaltaren i liknelsen får beröm av ägaren. Han greps av beundran för hans skickliga sätt att hantera sin besvärliga situation.

Det som hindrar oss som ljusets barn att vara lika hängivna Gud är att vi inte har en princip i oss utan två. Dessa strider mot varandra och kämpar om herraväldet. Den ena kallar Bibeln för köttet eller den gamla människan, den som alltid girigt söker det jordiska och sitt eget, och den andra kallas för den nya människan, den som fötts på nytt av evangelium och som formas av den Helige Ande att älska Gud och göra hans vilja.

Vore vi helt och hållet bara nya, pånyttfödda människor, utan den gamla människan med alla hennes onda begär, så skulle vi vara lika odelat hängivna och kloka som världens barn. Men nu är vi inte det. Vi har en kamp att kämpa som den oomvända världen slipper. Visst kan även de känna av kampen mellan ont och gott i sina liv och i yttre avseende göra en hel del goda saker som man förstår är nödvändigt för mänsklig samlevnad. Men kampen mellan den gamla människan och den genom tron på evangelium pånyttfödda människan känner de inte av.

Men det gör vi som kristna. Just på grund av denna dubbelhet inom oss blir vår väg tidvis ganska krokig och vinglig, kantad av frestelser och syndafall. Vi måste gång på gång med sorg bekänna, att vi inte är lika obrottsligt trogna Gud som denna världen är trogen mammon. Men Gud är god. Om han inte varje dag överskylde oss med syndernas förlåtelse och med Kristi rättfärdighet, så skulle det vara ute med oss. Det är denna tro som gör oss till ljusets barn, den tro som leder till ”de eviga boningarna”.

Men detta betyder inte på något sätt att vi skall slå oss till ro och tillåta eller tolerera att vi drivs av två principer. Jesus ställer upp den ohederlige förvaltarens helhjärtade trohet som riktmärke för oss. Så skall vi i tro på Kristus tjäna Gud. Som kristna har vi inga förpliktelser mot den gamla människan och dess själviska begär. Aposteln säger: ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär” (Gal. 5:24). Köttets begär skall inte på något sätt tolereras. De skall spikas fast och dödas varje dag. Jesus säger: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt. 6:24). Detta säger han till ljusets barn och det är helt i linje med budskapet i dagens liknelse. Världens barn behöver inga förmaningar att vara sin linje trogen. Det är de alldeles av sig själva. Men vi behöver dem, för att mammon inte skall få makt över oss igen och göra oss till sina slavar.

Det sista vi skall lära av den ohederlige förvaltaren är detta:

3.  Att med hjälp av mammon vinna vänner för himlen

Förvaltaren skaffade sig vänner för framtiden genom att generöst skriva ner deras skulder. Det vann han på. Överfört på oss som ljusets barn säger Jesus: ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.”

Vad vill han säga oss med det? Jo, han visar oss ett ypperligt sätt att använda den orättfärdige mammon på. Som kristna kan vi tvinga mammon, som ständigt lockar oss till avgudisk och orättfärdig hantering av pengar och ägodelar, att tjäna Guds och evangeliets sak.

Vi kan ta Lydia, den första i Europa som blev kristen, som exempel. Hon bodde i Filippi i Makedonien och hade en liten lyxbutik, där hon sålde dyrbara purpurtyger, mest till fint folk. När hon mötte Paulus på hans andra missionsresa kom hon till tro och lät döpa sig med hela sin familj. ”Herren öppnade hennes hjärta, så att hon tog till sig det som Paulus predikade”, läser vi i Apg. 16:15.

Det står inget om att hon gjorde sig av med sin butik, när hon blev kristen. Hon fortsatte att tjäna pengar på sin lyxbutik. Man kan kanske tycka att sådana flärdfulla varor inte riktig passar en kristen kvinna att sälja. Men den Lydia som nu stod i butiken var en annan människa än tidigare. Hon använde nu en stor del sin inkomst till att stödja mission. Hon öppnade sitt hem för aposteln och hans medarbetare, så att de kunde bo och äta där. Det lade hon sina pengar på. Hennes hus blev ett centrum för den första församlingen i Filippi. Människor kom till tro i hennes hem. Hon använde den ohederlige mammon så att hon fick vänner som en gång skulle möta henne i himmelen. På liknande sätt gjorde också tullmannen Sackeus, han som efter sin omvändelse gav hälften av allt vad han ägde till de fattiga. Någon har sagt, att det sista som blir omvänt hos människan är börsen. Så var det inte för Sackeus. Han öppnade sin börs direkt. Han lurade den orättfärdige mammon, som han tidigare troget tjänat, och skaffade vänner för Guds rike genom att leva ut det nya liv han fått genom tron på evangelium.

Så skall vi använda ”den orättfärdige mammon” till understöd för Guds rike. Det har vi här Jesu egen befallning om. Får inte kyrkan ekonomiskt stöd, dör hennes verksamhet snart ut. Men i all hantering av mammon skall vi komma ihåg, att vi aldrig kan köpa frälsningen, varken vår egen eller andras, med pengar eller gärningar. Den är en ren och oförtjänt gåva som vi får gratis och för intet av vår Herre Jesus Kristus, som köpt oss fria ”inte med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död”. Amen.

S Bergman

[^]