Vem är rättfärdig?

Vi har i dagens evangelium hört Jesus berätta liknelsen om farisén och publikanen i templet. Med den vill Jesus visa oss skillnaden mellan sann och falsk rättfärdighet, mellan den rättfärdighet som ger oss ett rätt och gott förhållande till Gud och den rättfärdighet som inte gör det utan slutar i evig olycka.

Gud är helig och rättfärdig, och han har skapat oss till att vara heliga och rättfärdiga. Tio Guds bud visar oss den rättfärdighet som Gud kräver. Den som håller buden är rättfärdig: ”Vill du gå in i livet, så håll buden”, sade Jesus till den rike unge mannen (Matt. 19:17). Gör vi inte det, kan vi inte leva med Gud, inte umgås med honom.

Rättfärdighet är ett nyckelord i Skriften. Bara den rättfärdige, ”den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt”, får bo på Guds heliga berg (Ps. 15:1-2). Om en människa skall kunna leva med Gud, måste hon således först av allt vara rättfärdig inför Gud. Han släpper inte in någon enda orättfärdig i himlen. Det är en odiskutabel och orubblig biblisk sanning. Men hur blir vi då rättfärdiga? Det är det Jesus vill visa oss i dag. Låt oss nu se på de två männen i liknelsen.

Hurdan var farisén? Han bad till Gud och tackade honom. Det var bra. Det skall vi alla göra. Han tackade Gud för att han inte var en rånare, bedragare och äktenskapsbrytare, och för att han inte hade hamnat i dåligt sällskap och spårat ur i livet som många andra. Visst är det något att vara tacksam för. Farisén fastade, mer än vad som var föreskrivet, och han gav regelbundet 10 % av sin inkomst till kyrkan. Det är inte fel att vissa tider fasta eller avstå från mat och annat för att bättre kunna koncentrera sig på Guds Ord, bön och andakt. Jesus fastade och kristna har gjort det i alla tider. Det borde vi också göra. Ofta har vi en omvänd fasta: vi avstår från bön och gudstjänst för att ägna oss åt annat som vi tycker är viktigare. Och vad gäller kollekter och gåvor till kyrkan, så är de påbjudna av Gud även i NT, fast det där är fritt hur mycket man vill ge. En församling dör ut om den inte får understöd av sina medlemmar. Innehållet i fariséns bön var det inget fel på. Den är ingen dålig, okristlig bön i sig. Sanna kristna tackar också Gud för att de bevarats från dåligt sällskap, knarkelände och annat ont. Det är verkligen något att vara tacksam för.

Publikanen då, hur var han? Publikaner var tulltjänstemän som drev in skatter och avgifter av olika slag, t.ex. från dem som skulle in i staden och sälja sina varor på torget. Publikaner betraktades som landsförrädare eftersom de drog in pengar till den romerska ockupationsmakten. De var välbetalda och välmående, hade bra bostad, fina kläder och guldring på fingret. De skaffade sig ofta extra förtjänster genom att ta ut för höga tullavgifter och stoppa överskottet i egen ficka. Publikaner var korrupta uslingar, djupt avskydda av folket. Ingen skulle komma på tanken att kalla dem rättfärdiga.

Men om dessa två tempelbesökare säger Jesus något totalt oväntat, nämligen att publikanen i templet gick hem rättfärdig, men inte farisén. Därmed vänder Jesus upp och ner på alla mänskliga föreställningar om sann och falsk rättfärdighet. Den rakryggade fariséns till synes rättfärdiga liv gjorde honom inte rättfärdig, inte inför Gud. Men den av synder svårt nedtyngde publikanen gick hem förklarad rättfärdig av Gud själv. Hur kunde det vara möjligt?

För att förstå det måste vi se på fariséns och publikanens olika tro: vad de trodde om Gud och sig själva. Vi har alla någon form av livsåskådning, någon tro som styr hur vi lever och handlar. Kom ihåg att all rättfärdighet, såväl sann som falsk, har med tro att göra. Låt oss nu se på fariséns tro.

1. Fariséns tro var falsk

Jesus säger att han berättade denna liknelse för ”några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra”. Liknelsen framställer farisén i templet som en man övertygad om sin egen förträfflighet. Den lite obehagliga känsla man får av att lyssna till honom är att han är så skrytsam. Han upphöjer sig själv hela tiden.

I sin bön framme i templet ägnade han sig i sitt inre åt en jämförande studie mellan sig själv och andra. Och i den jämförelsen framstod han själv i ganska god dager. Det gav honom en känsla av tillfredsställelse. I jämförelse med de dåligas mycket dåliga liv kände han sig privilegierad och gott och väl kvalificerad för Guds rike. Ordet ”jag” återkommer ständigt, varje gång med koppling till något han själv gjort, och varje gång upphöjer han sig själv och håvar in pluspoäng. I sina egna ögon var han verkligen i en klass för sig, och sannerligen inte ”som den där publikanen”. Lägg märke till att han – fast han står i templet inför helig Gud – inte har en enda synd att bekänna. Visst hade han synder, det förnekade han inte, det gjorde inte någon farisé, men hans tro var att de mer än väl uppvägdes av hans goda gärningar. På den grundvalen räknade han med Guds förlåtelse och nåd. Men han tog grundligt miste.

Felet med honom var att han inte kände sin synd. Han hade inte tagit till sig Skriftens lära om syndafallet och därför inte förstått hur hemsk synden är och hur djupt han satt fast i den. Han hade aldrig varit en hjälplös, förtappad och fördömd människa, aldrig bävat för Guds dom. I Psaltaren säger Gud: ”Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda” (Ps. 14:3). Sådana ord slingrade han sig skickligt undan. Det gällde inte honom utan sådana grova syndare som den där publikanen, han som föraktat Guds bud och försuttit sina chanser.

Som god farisé resonerade han så här: Det är sant att vi alla syndar. Men eftersom Gud kräver rättfärdighet av oss för att vi skall få leva med honom, så måste vi ju ha någon förmåga till det. Så djupt har inte människan fallit, menade han, att hon inte kan göra något gott. Hon har fortfarande kvar sin fria vilja och kan välja den goda eller den onda vägen. Med Guds hjälp kan en människa bli rättfärdig. Detta är själva kärnan i fariséns tro. I liknelsen tackar han ärligt och uppriktigt Gud för att han nått så långt på den egna rättfärdighetens väg som han gjort. Han var definitivt inte syndare som den eländige publikanen där bak i templet som valt den onda vägen.

Men fariséns tro var falsk. Han var i själva verket värre än publikanen. Han trodde på en lögn om sig själv. Han såg inte att synden besmittar allt som vi människor tänker och gör. Många av oss vill gärna vara osjälviskt goda. Vi kan drömma om det, men vi lyckas aldrig med det. Våra motiv är orena: vi är alltid ute efter att på något sätt upphöja oss själva, bli uppskattade, prisade, ihågkomna och älskade av både människor och Gud för vad vi är och gör. Högmod, äregirighet, avundsjuka och många andra synder hindrar oss effektivt från att bli rättfärdiga inför Gud. Jesus säger om vår fallna natur: ”Det som är fött av köttet är kött” (Joh. 3:6). Köttet är vår syndiga natur som vi aldrig blir kvitt. ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller”, säger Paulus (Rom. 8:7). Och han inskärper därför gång på gång att ingen människa bli rättfärdig inför Gud genom laggärningar (Rom. 3:20, Gal. 2: 16). Det är precis vad Jesus lär oss i dagens liknelse. Fariséns rättfärdighet var ett enda stort självbedrägeri, en grundfalsk tro. Har du en sådan tro och håller fast vid den slutar det illa. Jesus säger: ”Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad.” Våra insatser och prestationer må vara hur prisvärda som helst i människors ögon, men inför Gud som ser bakom fasaden och in i hjärtat håller de inte måttet. Det är förfärligt att på domens dag upptäcka att man satsat på en falsk rättfärdighet.

Nu går vi över till publikanen och ser på hans tro.

2. Publikanens tro gjorde honom rättfärdig

En sak står genast klar, när vi ser honom stå inför Gud i templet: han har ingen tro på sig själv. Redan hans kroppsspråk vittnar om det. Han står ihopsjunken långt bak i templet, vågar inte ens lyfta sina ögon mot himmelen. Han slår sig för sitt bröst, med sorg och förtvivlan förbannar han sig själv och sitt liv. Ingen rättfärdighet, inget ädelt och gott har han att visa upp inför Gud. Det enda som hörs från honom är en kvidande bön: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.”

Han var djupt medveten om att han var en syndare. Han räknar inte upp några synder. Det var ingen idé, när allt ändå var befläckat och orent. Ändå flyr han märkligt nog inte bort från Gud utan söker sig till hans tempel. Vad är det som får honom att göra det? Det är hans tro på att templets Gud inte bara är helig och rättfärdig utan är en Gud som förlåter och förbarmar sig över just sådana som han. Han visste något väsentligt om templets Gud, något som den kyrksamme och skrytsamme farisén tappade bort eller inte hade något behov av. Publikanens tankar gick till det som fanns längst fram i templet bakom det stora, broderade draperiet. Där inne i det allra heligaste var platsen för nådastolen. Till den satte han sitt hopp. Det var ingen tillfällighet att Jesus lät sin liknelse utspela sig i templet.

I templet som Salomo lät bygga ställdes i det allra heligaste arken, kistan av akacieträ, som innehöll lagtavlorna från Sinai med Tio Guds bud. Locket, som var av rent guld, kallades för ”nådastolen” (2 Mos. 25:17). Två keruber av rent guld stod med sina vingar böjda över nådastolen. På denna nådastol brukade översteprästen en gång om året stänka offerblod till försoning för folkets synder mot Guds bud. ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”, står det i Hebreerbrevet om tempelgudstjänsten i GT (Hebr. 9:22). Detsamma gäller i NT. Den blodbestänkta nådastolen var en förebild till Kristus och hans offerdöd på Golgata som det enda verkligt syndborttagande offret. Om honom står det: ”han gick en gång för alla in i det allraheligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). Jesus är vår nådastol. ”Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron” (Rom. 3:25).

När det första templet invigdes, bad Salomo en lång och gripande invigningsbön. Gång på gång ber han att templet med dess offer skulle få bli en plats i Israel, där man fick ropa till Gud när man var i nöd, särskilt i syndens nöd. ”Och när du hör, så må du förlåta”, ber Salomo (2 Krön. 6:21). Försoning och förlåtelse från Gud var således alltifrån invigningen det allra största och viktigaste i templet. Detta kände publikanen till och det tog han fasta på. Därför gick han till templet och bad sitt miserere: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.” Det var bönen som botfärdiga israeliter bad vid nådastolen.

Jesu ord: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” uppfylldes på denna publikan som ingen egen rättfärdighet hade. I hans tomma händer lades den enda rättfärdighet som gäller inför Gud: syndernas förlåtelse. Han gick hem, rättfärdiggjord, upphöjd av Gud, fri och glad.

Så lär oss Jesus genom denna liknelse vad den sanna rättfärdigheten är, den som gäller inför Gud. Den kallas i NT för ”rättfärdigheten från Gud genom tron” (Fil. 3:9). Den kommer inte från oss, utan från Gud som steg ner till oss som inte kunde stiga upp till honom. Den vanns av Jesus, som utgöt sitt blod, led, dog och uppstod för oss alla. Hans blod är Guds blod som renar från alla synd. Detta som han har gjort för oss är vår rättfärdighet inför Gud. Det är den sanna rättfärdigheten i vilken inget fattas. Den kan aldrig förtjänas, bara tas emot i tro, när Gud kallar och drar syndare till nådastolen – som i vårt fall är Jesus som vi möter i nådemedlen.

3. Vilken rättfärdighet äger jag – fariséns eller publikanens?

Det är den frågan var och en av oss bör ställa oss efter att ha lyssnat till Jesu liknelse i dag. När vi gör det skall vi komma ihåg, att man inte kan blanda sann och falsk rättfärdighet och ta lite av varje. Vi kan inte samtidigt ha fariséns och publikanens tro. För dessa två diametralt olika vägar till rättfärdighet inför Gud utesluter varandra. Trons rättfärdighet står i Bibeln i skarp motsättning till all rättfärdighet genom gärningar. Det är fråga om ett antingen eller. Vilken rättfärdighet är min, den falska eller den sanna, fariséns eller publikanens?

Det är förödmjukande att i Guds ljus se sanningen om sig själv, se att man innerst inne är som publikanen. Farisén var en syndare, men han ville inte vara en sådan hjälplös syndare som publikanen. Det var hans olycka. Må Gud bevara oss från den falska rättfärdigheten. När du ställer dig nere hos publikanen och av hjärtat ber som han, då är Gud nära i nåd, nära för att upphöja. Och då säger han inte bara: ”Jag förlåter dig, du är frikänd, din synd tillräknas dig inte!” Du blir inte förlåten för att du skall börja om igen på nytt och försöka bli rättfärdig. Gud säger: ”Du är rättfärdig – verkligt och helt och hållet rättfärdig i Kristus, han som uppfyllt all rättfärdighet i ditt ställe.” Han är den sanna rättfärdigheten, den bergfasta, säkra grundvalen för ett liv med Gud. I honom är du alltid rättfärdig. Håll alltid fast vid den tron.

Må nu Gud ge oss sin Andes nåd att med publikanen sätta vår tro och tillit till Guds nåd och barmhärtighet i Kristus. Det är all sann kristendoms början och slut. Amen.

S Bergman

[^]