[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

12 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Mark. 7:31-37


Öppnade öron och lösta tungor

När Jesus i dagens evangelium botar en man ”som var döv och nästan stum”, sker det på ett något säreget sätt. Innan han botar honom genom att säga ”Effata!” – Öppna dig! – sticker han fingrarna i öronen på mannen, spottar och rör vid hans tunga. Varför gör han så? Bibelutläggare har haft olika funderingar kring detta. En del menar t.ex. att Jesus spottade saliv med helande verkan på sina fingrar som han sedan beströk mannens öron och mun med. Men tyngdpunkten i texten ligger inte på saliven utan på kraften i Jesu ord, i hans mäktiga ”Effata!” Det är Ordet, den mäktiga befallningen, som är det avgörande. Kanske var det där andra som Jesus gjorde bara ett teckenspråk som talade om för den döve, att nu snart skulle det hända något underbart med hans öra och tunga.

De två kroppsdelar som Jesus rör vid, örat och tungan, är oerhört viktiga för oss. Gud har gett oss dem för att vi skall kunna kommunicera, både med honom och med våra medmänniskor. Han har skapat örat som hör orden som tungan formulerar. Med dessa två organ kan vi dela våra tankar med varandra och uppleva gemenskap. Det är ett svårt handikapp, när öra och talorgan inte fungerar som de ska. En döv känner sig ofta isolerad och utanför.

Det under som Jesus gjorde med den döve har ett större budskap till oss än själva det fysiska botandet, nämligen att han kan och vill bota oss från något värre än sjukdomar och handikapp. Alla Jesu under pekar hän mot något större – mot det Jesus egentligen kom till världen för, nämligen att befria oss från vår fångenskap under synd och död och onda makter.

Döv och stum kan man vara också i förhållande till Gud och därigenom inte ha någon gemenskap med honom. Att vara isolerad från Gud, för evigt skild från honom, är människans största olycka. På det andliga området behöver vi alla öppnade öron och lösta tungor. Jesus kan ge oss det. Om detta säger vi i dag följande.

1.   Vi har alla en medfödd hörselskada

Den har funnits alltifrån den stund då Adam och Eva valde att lyssna till ormen, till ”lögnens fader”, som Jesus kallar honom (Joh. 8:44). Med sin förföriska fråga: ”Har Gud verkligen sagt?” (1 Mos. 3:1) frestade han dem att ifrågasätta Gud: att inte tro att det som Gud, deras Skapare, sade var sant och gott. Från början hade de haft sin stora lust och glädje i att lyssna till Gud. Men när ormens frestelse att bryta med Gud och bli självständiga slog rot i deras sinnen förändrades de. De blev misstänksamma mot Gud, godtog inte vad han sade. De ville själva bestämma över sina liv och över vad som var gott och bra för dem. Det var så den andliga hörselskadan uppstod som vi alla lider av. Vi lyssnar till lögnens fader, är av naturen fiender till Gud och vill inte höra vad han säger och böja oss för det.

Jesus sade till dem som inte ville lyssna till honom: ”Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud” (Joh. 8:47). Bakom oviljan att lyssna till Gud, står alltid djävulen, han som i allt är motståndare till Gud och vill att också vi skall vara det. Han har från början hatat Guds Ord och vill få alla människor att slå dövörat till vad Gud säger.

Det är lögnens fader som står bakom att människor i dag inte vill lyssna till någon gud som i gamla skrifter talar om för henne vad hon skall tro och göra. I den mån den moderna människan vill ha med Gud att göra, skall han ställa upp på hennes villkor. Han skall vara ”demokratisk”, en gud som lyssnar till majoriteten och anpassar sig efter folkets önskemål. Men Bibelns Gud är inte demokratisk. Han är Gud den Högste, allas Skapare och den som har allas liv i sin hand. Det är inte han som skall rätta sig efter oss, utan vi som skall rätta oss efter honom.

Bibelns Gud är en talande Gud som gjort sin vilja känd på mänskligt språk. Han har gjort det trots människosläktets syndafall, dess ohörsamma och gudsfientliga sinne. Han har talat till människor och därtill också låtit sitt ord bli nedtecknat. Han har låtit detta ord bli bekräftat av många tecken och under, inte minst genom de under Jesus gjorde. Han vill komma till tals med oss. Det vittnar om Guds kärlek till den fallna världen och hans vilja att frälsa. Han ropar än i dag som i Jesajas bok: ”Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva!” (Jes. 55:3).

Kristna kännetecknas av att de lyssnar till Gud och älskar hans ord. Det är deras fötters lykta och ett ljus på deras stig (Ps. 119:105). Med dem har ett under skett: de har fått sina öron öppnade av Jesus. De har fötts på nytt och blivit människor som lyssnar till Gud och älskar honom och prisar hans namn. Ändå måste vi även som kristna ofta ropa till Gud att han öppnar våra öron så att vi hör och förstår och verkligen tror vad han säger. Det har vi fortfarande svårt för, eftersom vår andligt döva och ohörsamma natur fortfarande bor i oss och lögnens fader ständigt vill återta makten över våra liv.

Det andra vi skall säga något om i dag är att vår ohörsamhet mot Gud också påverkar våra ord.

2.   Vi använder talets gåva till onda ting

Vi använder vår tunga till att tala illa om våra medmänniskor varigenom vi sårar och skadar dem. Det finns ett särskilt bud, det åttonde, som handlar om tungans bruk. Det budet förbjuder oss att ljuga om andra. Det vill skydda vår nästas goda namn och rykte. Alla vet vi att genom skvaller och förtal kan man mycket lätt förstöra en annan människas liv. Det kan räcka med bara ett ont och osant ord för att rasera det. Och ändå har vi en otäck förkärlek för sådana aktiviteter.

Genom att svärta ner andra känner vi oss själva upplyfta och åtminstone lite bättre än andra. Elaka och onda ord flyger så lätt ur oss. När de väl har flugit ut ur våra munnar går de inte att ta tillbaka. De har sin verkan så snart de nått andras trumhinnor. I sitt brev säger Jakob: ”Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar ... Tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift” (Jak. 3:5-6, 8). Orden är som förgiftade pilar som skjuts iväg av avundsjuka, förakt, oförsonlighet, ilska, hat, hämndlystnad och andra mörka drivkrafter. Det är skrämmande vilken verkan de har. De sår hat och split människor emellan. Förödande krig börjar vanligtvis med ordkrig, med lögner, anklagelser och motanklagelser. De onda orden har hullingar som gör att de sitter kvar och plågar länge. I åratal kan man komma ihåg och plågas av ett ont och elakt ord som någon sagt om en själv. Hur andra har sårat oss kan vi minnas hur länge som helst. Men hur är det – kommer vi ihåg onda ord som vi själva sagt? Dem har vi lätt att förtränga, urskulda och glömma. Vi kanske inte ens är medvetna om dem.

Jesus säger ”att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag” (Matt. 12:36). Då skall allt fördolt komma i dagen. Då skall vi med förskräckelse få se våra ords historia och se vad de ställt till med. Talförmågan och orden har vi fått för att slå broar mellan människor, befrämja sanning, kärlek och gemenskap. Allt prat som inte gagnat det syftet, är ett missbruk av talets gåva. Om inte förr så hinner det ikapp oss på domens dag.

Här är ingen synd- och skuldfri. Ingen människa har lyckats tämja sin tunga helt. ”Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man”, står det i Jakobs brev (3:2). Det första i livet som tydligt vittnar om att vi är syndare är i våra ord. Redan små barn upptäcker att de kan ljuga, och som föräldrar måste vi lära dem hur viktigt det är att tala sanning. Vi lever i lögnernas värld. Därför måste vittnen i världsliga domstolar svära en ed på att de talar sanning. De lögnaktiga orden som florerar överallt gör världen till en osäker och otrygg plats där människor inte helt kan lita på varandra.

Jesus lär oss att man måste vara god för att tala det som gott i Guds mening. Hjärtat, vårt inre där orden föds, måste vara gott. Men hurudana är våra hjärtan? Jesus säger: ”Det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:18-19). De två sista synderna har med våra ord att göra. Falskt vittnesbörd är att ljuga om andra, hädelse att ljuga om Gud, håna och bespotta hans ord. Det senare är det värsta missbruket av talets gåva.

Men även lögnens och de onda ordens förbannelse har Jesus kommit för att frälsa oss ifrån. Han suckar djupt över vårt onda hjärta och vad som kommer ut ur munnen. Men liksom han förbarmade sig över den dövstumme vill han i dag förbarma sig över oss. Han rör vid våra öron för att vi skall höra hans goda och läkande ord. Därför säger vi till sist:

3.   Med sitt mäktiga ord gör Jesus under med våra öron och tungor än i dag

”Allt har han gjort gott! De döva får han att höra och de stumma att tala!”, utropade folket häpet, när de såg vad som skedde med den dövstumme. Effekten av ordet ”Effata!” glömde de aldrig. När det blev dags att på grekiska nedteckna denna händelse i NT behöll evangelisten Markus det ursprungliga, arameiska ordet som botade den döve. Han ville bevara det för eftervärlden.

Jesu ”Effata!” har sedan dess inte upphört att ljuda med samma kraft, ja, med ännu större kraft, nämligen att förlåta synder – förlåta så att de verkligen stryks och tas bort och inte avhandlas på domens dag. Detta starka och mäktiga ord gav Jesus till sina apostlar, och genom dem till kyrkan på jorden. Ännu hörs hans ”Effata!”, hans ”Hör, så får din själ leva!”

Att andligen döva människor, som av inte vill höra Guds Ord, ändå börjar göra det, omvänder sig och tror evangelium är i sanning ett stort Guds under. Vi människor är ju inte som vattnet i krukorna på bröllopet i Kana, inte som stormvindarna på sjön. Dessa jordiska ting gjorde inte motstånd. De blev genast vad Jesus befallde dem att bli. Men med oss människor är det en annan sak. Vi gör motstånd. Vi vållar Gud möda och arbete, när han vill nå oss. Guds Son blev sänd till världen för att sona våra synder, lida och dö i vårt ställe. Det har Jesus gjort för att befria oss från syndens och ondskans makt. Men han måste också nå fram till oss och in i våra hjärtan med sin seger över synden och ondskans makt. I det syftet instiftade han nådemedel: dop, predikan, avlösning och nattvard. I dem ljuder hans mäktiga ”Effata”. I dem verkar den helige Ande som rör vid våra hjärtan så att vi verkligen hör. Han visar oss vår synd och öppnar våra hjärtan för evangeliets gåva så att vi tar emot den. Det undret vill den Helige Ande ständigt på nytt göra med oss alla. Salig är den människa som lyssnar till Herrens ord och låter hans kärlek strömma in i sitt hjärta och utföra sitt goda verk.

Den dövstummes öppnade öron ledde också till en markant förändring med hans tunga: han kunde nu tala ”tydligt och klart.” Säkert använde han sin tunga till att prisa och lova Jesus för detta under. De öppnade öronens nya liv känns igen på att man med sin mun prisar Jesus och bekänner sig till honom som sin Frälsare. Sådant gör bara de som älskar honom för allt gott han gjort dem. Så blir tungan genom tron på evangelium löst till sitt rätta bruk, till att tala gott och rätt om Gud och prisa hans namn. Den blir också löst till att tala gott och rätt om andra, tala ord som inte river ner utan bygger upp och blir till välsignelse. Så kvävs de onda, elaka och hårda orden som vi har så lätt för.

Låt oss nu ta till oss det vi har talat om i dag. Får Kristi kärlek och Guds Ande bo och råda i ditt hjärta kommer det helt visst att märkas också på dina ord. Amen.

S Bergman

[^]