[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

13 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Luk. 10:23-37


Jesus – den nästa vi behöver

Vi har i dag hört den kända liknelsen om den barmhärtige samariten. För att förstå den rätt måste vi se den i sitt sammanhang. Texten börjar med att Jesus prisar lärjungarna för vad de fick se när de följde honom: ”Saliga är de ögon som ser det ni ser.” De fick se den utlovade Messias, den som ”många profeter och kungar” i GT gärna ville se, men inte fick se. En laglärd som stod i närheten och råkade höra vad Jesus sade tyckte inte om hans messianska anspråk. Han beslöt sig därför att sätta Jesus på prov och se om han kunde beslå honom med något som stred mot judarnas lag. Han steg fram och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?” Det var en bra fråga, viktig och central. Han själv trodde sig veta svaret. Det gällde naturligtvis att hålla Guds bud. Men vad ansåg Jesus?

Jesus svarade inte direkt utan kom med en motfråga: Vad säger Gud i sitt ord? ”Vad står skrivet i lagen? Hur läser du där?” Det visste den laglärde: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Så stod det i Moseböckerna. Och Jesus gav honom rätt: ”Gör det, så får du leva.” Detta oväntade raka svar från Jesus gjorde honom lite osäker. Menade Jesus att han inte höll buden och inte ägde det eviga livet?

Han kände behov av att försvara sig och kastade därför fram en ny fråga: ”Vem är min nästa?” Nästan kunde ju inte vara vem som helst: inte ovänner, sådana som gjort en illa, inte fiender, inte hedningar och inte de förhatliga samariterna i grannlandet Samarien, dessa som blandat samman judarnas tro med ren hedendom. Sådana hade man ingen skyldighet att älska. Så tänkte man bland de laglärda. Vad hade då Jesus att säga i denna fråga?

Det är nu Jesus berättar om den rövarslagne mannen och hur han bemöttes av tre förbipasserande: en präst, en levit och en samarit. Vi skall noga lägga märke till hans avslutade fråga till den laglärde: ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som råkat ut för rövare?” Genom att fråga så får Jesus skickligt den lagkloke att se det hela från en annan sida. Han får honom att tänka sig in i den rövarslagnes situation och se frågan ur hans synvinkel. Vem av de tre var en nästa för honom? Svaret var uppenbart, men för den laglärde tog det emot att säga det. Kunde verkligen en förhatlig samarit vara en nästa för en jude? Prästen och leviten, som bara gick förbi, var ju definitivt inte någon nästa för honom. Till sist fick han lov att svara: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Lägg märke till att han undviker ordet samarit. Han har svårt att koppla det ordet till något gott.

Denne lärde man, som skulle sätta Jesus på det hala, fick något att tänka på. Han som trodde sig vara expert på att tolka Guds lag fann att han kanske missat det allra viktigaste i lagen, nämligen kärleken. Med sin liknelse visar Jesus honom och oss alla att kärleken till nästan inte sorterar upp folk i älskvärda och inte älskvärda, trevliga och otrevliga och handlar med dem därefter. Den frågar inte: ”Vem är min nästa?” Kärleken känner igen nästan i varje människas nöd och behov av hjälp, oavsett om hon är vän eller fiende.

Ofta läser man liknelsen om den barmhärtige samariten bara som en moralisk exempelberättelse på hur vi skall handla mot vår nästa. Som sådan tycker alla den är bra. Vem håller inte med om att man skall hjälpa utslagna och dem som har det svårt? Men liknelsen har ett mycket djupare budskap. Jesus berättade den för den laglärde som trodde att han visste vad kärlek var och att han älskade sin nästa, fast han i själva verket inte alls gjorde det. Han ägde inte den kärlek som lagen krävde. Han var själv som den rövarslagne och behövde en barmhärtig samarit. Det var det Jesus ville visa honom. Och det vill han visa oss alla. Därför säger vi idag:

1.   Den rövarslagne är en bild av oss själva och vår situation

Den laglärde var fullt upptagen med att försöka lyda Guds bud. Han var övertygad om att det var det eviga livets väg. Och som vi hörde gav Jesus honom helt rätt. Han säger till honom: ”Gör det, så får du leva.”

Detta kanske förbryllar en och annan av oss. Vi har ju fått lära oss att vägen till Gud och det eviga livet inte går genom laglydnad och gärningar. Man blir inte frälst genom att göra, utan genom att höra och tro evangelium. Så lär ju Bibeln och Jesus själv på många ställen. Detta är själva kärnan i det kristna budskapet. Men hur går det ihop med vad Jesus säger här? ”Gör det, – dvs. håll buden – så får du leva.” Hur skall vi förstå det?

Jesus utgår från mannens egen tro som gick ut på att vinna det eviga livet på lagens väg. Nåväl, säger Jesus: ”Gör det, så får du leva.” Det han säger är sant. Lagen är verkligen en väg till himlen – men bara om man håller den fullkomligt. Den som håller buden ”skall leva genom dem”. Så står det redan i GT (3 Mos. 18:5).

Det eviga livet, det som börjar på jorden och fortsätter i himlen, vad är det? Det är i grund och botten inget annat än att leva ut den kärlek som lagen, sammanfattad i det dubbla kärleksbudet, talar om. Kan man det, kan man älska Gud, inte delvis, inte halvt utan helt, av hela sitt hjärta och av hela sin själ och av hela sin kraft och av hela sitt förstånd, då har man evigt liv. Kan man älska sin nästa, även sin fiende, så helt och fullt som den barmhärtige samariten gjorde, ja, då är saken klar: då lever man det eviga livets liv. Men kan man det inte, då har man inte det eviga liv som Skriften talar om. Vill du likt den laglärde gå lagens väg, är det således detta som gäller: ”Gör det!” – Gör det, utan själviska och orena motiv, ständigt och jämt, hela livet igenom! Gör du det, så får du leva.

Ställd inför kravet på fullkomlig oreserverad kärlek blev den laglärde orolig ville försvara sig med resonemang om vem hans nästa var. Han ville liksom säga till Jesus: ”Men du kan väl inte mena att vi skall älska alla människor, även onda människor, sådana som inte förtjänar det, som t.ex. publikaner, skökor och samariter?” Han ville på fariseiskt vis sätta gränser – gränser som gjorde det möjligt att hålla lagen. Det var sådant de laglärda höll på med. I praktiken reducerade de lagens krav. Och det har vi också väldigt lätt för att göra. Vi älskar gärna dem som älskar oss och är snälla mot oss, men vi sätter gränser för vår kärlek mot dem som sårat oss och gjort oss illa. Dem går vi förbi precis som prästen och leviten.

Men lagen kräver fullkomlig kärlek till alla, inte att du älskar lite grann eller lagom och med måtta, utan att du ger dig helt åt din nästa som den barmhärtige samariten. Kärlekens lag är god och helig. Den är Guds lag och återspeglar hans kärlek. Men denna lag blir något ont när den träffar dem som inte kan prestera den kärlek som krävs. För syndare blir budordet ”bokstaven” som ”dödar”, som aposteln Paulus säger (2 Kor. 3:6). Som farisé hade han trott att lagen skulle gå att hålla och ge liv, men i stället gav den honom dödliga sår i samvetet med sina krav på ren och osjälvisk kärlek. Ju mer han försökte, dessvärre blev det. ”När budordet kom”, säger han, ”fick synden liv och jag dog. Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död.” Lagen gjorde honom lika illa däran som den rövarslagne. Den släckte allt hopp om liv.

Det är detta som Jesus med sin liknelse ville visa den lagkloke. Skulle han vinna det eviga livet måste han först känna igen sig i den rövarslagne. Detsamma gäller oss. I vår lutherska bekännelse står det om vårt medfödda syndafördärv, att det inte är ”ett ringa, utan ett så djupt fördärv i den mänskliga naturen, att ingenting friskt och ofördärvat blivit kvar i människans kropp och själ” (SKB s. 502). Det är en bild av oss som rövarslagna, helt oförmögna att hjälpa oss själva.

Den store rövaren Satan har överfallit oss människor och slagit oss så att vi ligger vid vägkanten och inte kan hjälpa oss. Han som i liknelsen ligger där är du och jag, berövade allt som kan ge oss liv. Vi ligger där, kroppsligen halvdöda eller döende, men andligt sett är vi helt ”döda genom våra synder och överträdelser”, som aposteln säger i Ef. 2:5.

Först när vi genom Guds Ord blir upplysta om detta som vi inte vill tro men som är sanningen om oss, kan vi få de ”saliga ögon” som Jesus prisar i början av vår text. Då öppnas våra ögon för Kristus, han som gör vad lagen inte kan.

2.   Den barmhärtige samariten är en bild av Kristus

När den rövarslagne låg där, blödande och döende, hörde han fotsteg. En präst kom förbi. Han måste väl hjälpa! Men han kastade bara en blick på den slagne och skyndade vidare. Så gjorde också leviten. Båda tjänstgjorde i templet där kärlekens lag vördades och förkunnades. Men vid åsynen av den rövarslagne var den glömd och ersatt av ursäkter att inte göra något: de hade bråttom hem, rövarna fanns kanske kvar i närheten och de kunde ju själva råka illa ut, mannen var förresten nog redan död och de skulle bli rituellt orena om de rörde honom, det här fick andra ta hand om. Så de gick förbi. För tredje gången hördes någon komma. Vem var det? En samarit, en fiende till Israels folk. Han skulle nog bara muttra: ”Rätt åt honom!” när han såg den slagne juden och skynda förbi. Men det var just vad han inte gjorde. Han stannade upp och tog sig an honom, förband hans sår, lyfte upp honom på sin åsna och förde honom dit han kunde få god vård, som han dessutom betalade för. Utan denne barmhärtige samarit hade den slagne inte överlevt. Samariten blev hans barmärtige nästa som såg honom, stannade och räddade honom.

Den kristna kyrkan har alltid i den barmhärtige samariten känt igen Jesus Kristus. Så gör också Luther. ”Endast genom Kristus, den barmhärtige samariten, kan vi bli frälsta” säger han i en predikan denna söndag.

När Ordet uppenbarar ditt djupa syndafördärv och du lever i mörker, plågas av synder och misslyckanden och känner dig övergiven av Gud och människor, då finns där en nästa som aldrig går förbi och lämnar dig i sticket. Det är Guds Son, den barmhärtige samariten, som kommer utifrån, från en annan värld. Han stannar och tar sig an rövarslagna. Han ändrar sina resplaner och låter sig försenas för din skull. Han ryggar inte tillbaka för några syndasår hur inflammerade och otäcka de än är. Han gjuter evangeliets läkande olja i dina sår, gör rent och förbinder dem. Han för dig till härberget, till sin kyrka, där du får tillfriskna under betald vård.

När den barmhärtige samariten kommer till dig i ditt mörker och hopplösa läge, så säger han inte: ”Ryck upp dig, gör det och det så får du leva”. Han säger inte: ”Om du bara reser dig upp och kommer till mig så skall jag hjälpa dig.” Det är grymt att säga så till slagna och döende. Jesus talar inte ett dugg om vad du skall göra. Han är som i liknelsen helt hållet upptagen med vad han skall göra för dig.

Denne samarits kärlek är helt omotiverad, inte beroende av något vare sig ont eller gott i människan. Han frågar inte efter vad hon har förtjänat. Han ser bara en rövarslagen människa, grips av djupt medlidande och gör allt för att rädda hennes liv. Bilden av den barmhärtige samariten är kanske den vackraste och skönaste bilden i Bibeln av den gudomliga kärleken.

Det skall alltid veta, att när det går dig illa och oro och ångest plågar dig och allt känns nattsvart, då stannar den barmhärtige samariten vid din sida. Då är det bara hans kärlek och goda gärningar mot dig som gäller. Då skall du inte tro något annat än att han har utgivit sig själv för dina synder, att han i ditt ställe har uppfyllt och gottgjort allt som fattas dig. Han omsluter dig med sin barmhärtighet och sveper in dig i syndernas förlåtelse. Han för dig in i Guds kyrka, som är ett enda stor sjukhus, för att du där skall helgas och bevaras till evigt liv. Han är den nästa du behöver mer än någon annan.

Evangeliets svar på den laglärdes fråga: ”Vad skall jag göra för att få evigt liv?” är således något annat än det svar lagen ger. Evangeliet säger: Du skall inte göra något alls, bara låta Kristus handla, bara se honom som din barmhärtige nästa, som inte går förbi utan gör allt för dig. Den som tror på honom och överlämnar sig i hans händer, han skall som det står i Joh. 3:16: ”inte gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh. 3:16). Det står orubbligt fast.

3.   Tron på den barmhärtige samariten får oss att älska som han

”Gå du och gör som han.” Så slutar vår text. Det skall vi inte glömma bort. Budet att älska sin nästa upphör aldrig att gälla. Det står kvar. Men har vi tagit emot Kristi barmhärtighet och lever vi av den, så förändras förutsättningarna för vår kärlek radikalt. Då kan vi börja älska vår nästa på rätt sätt, inte med den naturliga människans själviska, inkrökta och beräknande kärlek, utan med Guds kärlek som genom den Helige Ande är utgjuten i våra hjärtan. Då förverkligas aposteln Johannes ord i dagens epistel: ”Vi älskar därför att han först älskade oss” (1 Joh. 4:19).

Förmågan och drivkraften till vår kärlek blir en annan, när vi inte längre är i rövarhänder, inte är i den ondes våld, utan är födda på nytt genom evangelium och står under den barmhärtige samaritens vård och omsorger. Det finns så många som behöver din hjälp. De finns de som fallit och behöver din hjälp att resa sig, de som är ensamma och skulle glädjas av ett besök av dig, de som har sorg och behöver dina tröstande ord osv. Det finns långt fler än du tror som du kan vara en god nästa för. Den barmhärtige samariten är den stora förebilden för all nästankärlek. Jesus har lämnat spår efter sig för att vi skall vandra i dem.

Men vi får fortfarande kämpa med vår gamla människa som inför nästans behov och nöd viskar: ”Blunda! Gå förbi! Lägg dig inte i! Du kan hjälpa en annan gång!” Vår gamla kärlekslösa och obarmhärtiga människa måste dagligen dö och det eviga livets nya människa, som föds och närs av evangelium, måste dagligen uppstå. Men den som räddats till livet av den barmhärtige samariten känner hemligheten med kärlekens nya liv. Den ligger i ordet: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20). Amen.

S Bergman

[^]