Tro och tacksamhet

Spetälska eller lepra är en svår och mycket smittosam infektionssjukdom som det på Jesu tid inte fanns något botemedel för. Det var få som tillfrisknade. Kroppen frättes sönder av otäcka sår och bölder. De spetälska var orena och sågs ofta som redan döda. De fick inte vistas ute bland människor och var hänvisade till att bo i särskilda spetälskekolonier i utkanten av städer och byar. Om de skulle gå någonstans måste de ringa i en klocka eller ropa ”Oren!” eller ”Spetälsk!” för att varna människor. De skulle alltid hålla ett visst avstånd till andra. Det står också i vår text att de tio ”stannade på avstånd och ropade” när de ville tala med Jesus.

Alla tio blev botade av Jesus, men bara en av dem kom tillbaka för att tacka. ”Var är de nio?”, undrade Jesus sorgset. Nio ville ha hälsan, men inte mer. När de fått vad de ville ha, så var Jesus glömd. De var glada och säkert också tacksamma för sin nu så friska hy, men inte tillräckligt tacksamma för att vända tillbaka till Jesus och ge honom äran för undret som skett. Så är det ofta nu också. Många vill ha hjälp av Jesus och kyrkan, när livet känns svårt, men man vill inte binda upp sig, inte kasta sig platt på marken för honom som den ende återvändande gjorde. Man vill inte viga sitt liv åt honom utan tycker det räcker med att ”visa sig för prästen”, dvs. gå i kyrkan en och annan gång, men inte mer.

Vi lider inte av kroppslig spetälska. Denna plågsamma sjukdom är i dag på de flesta håll nästan helt utrotad genom effektiva behandlingsmetoder. Men vi lider av en annan sjukdom som är långt värre: den andliga spetälskan, syndens orenhet som isolerar oss från Gud och också skapar problem i våra dagliga liv och i våra relationer till andra människor. Men Jesus som botade kroppsligt sjuka kan också bota andligt sjuka, göra under med dem och fylla deras liv med glädje och tacksamhet – en verklig och bestående tacksamhet i livets alla förhållanden. Han vill ge oss tacksamhetens gåva.

1. Otacksamhet mot Gud är mänsklighetens stora synd

I paradiset före syndafallet tackade våra stamfäder Gud ständigt för allt, för skapelsen, markens gåvor, för livet och framför allt för kärleken och den goda gemenskapen med Gud. Hans lov var ständigt i deras mun. Så är det inte i dag. De flesta av oss tar allt det som uppehåller livet för givet. Gud tackar man bara om det är något särskilt stort som hänt. Många tycker det är bra om han finns i bakgrunden och kan hjälpa oss om det behövs. Men för det mesta klarar man sig själv. Så blir det när man tappat kontakten med Gud som är livets källa. Då har man också förlorat den rätta tacksamhetens gåva.

Ateister som inte tror att Gud finns tackar naturligtvis inte Gud. Och om hedningar som bejakar Guds existens och på olika sätt kan vara religiösa säger aposteln Paulus: ”Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.” (Rom. 1:21). Så lär oss Bibeln att alla människor är skyldiga att tacka Gud och att inte göra det är en stor och svår synd. Också på de ogudaktigas bord sätter Gud mat för att uppehålla livet. Men de flesta anser det vara en småsak eller en överloppsgärning att tacka Gud. Men så är det inte. Ett liv utan tacksamhet är ett skapelsevidrigt och sjukt liv.

Djävulen, som fångat människorna i sitt garn, tackar aldrig Gud och vill självfallet inte heller att vi skall göra det. Han vill helst att vi skall tacka oss själva. Och tackar någon ändå Gud, så försöker han se han till att det inte blir någon vana eller en död vana. Tackar vi Gud för något vi fått eller lyckas göra, inbillar han oss att vi var värda det. Farisén i templet, som vi hörde om härom söndagen, tackade Gud för att han inte var som andra. Egentligen var det sig själv han tackade. Han var värd Guds tack och beröm från Gud, tyckte han. Men han misstog sig.

Människor är ofta tacksamma mot andra människor. Föräldrar lär sina barn att säga tack när de fått något. Och det är bra. Det är trist med människor som aldrig tackar, när de får något, aldrig är nöjda och alltid vill ha mer.

Men i dag handlar det om att tacka Gud. Att göra det på ett ödmjukt, uppriktigt och äkta sätt kan den i synd fallna människan inte göra och inte lära sig. För hon känner inte Gud. Hon vet att han finns, men känner inte hans hjärta. Hon fruktar och älskar inte Gud över allting såsom första budet kräver. Hon litar inte på honom och väntar inte allt gott av honom i alla situationer. Tro och tacksamhet hör ihop. Det ena följer på det andra. Är tron fel så blir det också fel på tacksamheten.

Alla tio i vår text blev botade från sin spetälska. Bara en vände om och tackade. De övriga nio vände inte tillbaka, de ville inte liera sig med Jesus för mycket. Kanske kom de att tänka på att de kunde få obehag av det: han var ju omstridd. Deras tro på honom dog snabbt och med den tacksamheten. In i deras själar drog en annan spetälska, nämligen otacksamhetens synd i sin största och svåraste form som vänder Frälsaren Jesus, Guds Son, ryggen.

Men en vände om och tackade. Den stora frågan i dag är då: Hur blir vi som denne ende som vände tillbaka?

2. Den sanna tacksamheten skapas av evangelium

Förra söndagen hörde vi om den barmhärtige samariten. I dag möter vi återigen en man från det av judarna så avskydda grannlandet Samarien. Det var han som vände tillbaka: ”Och han var samarit.” Han lär oss något om den sanna tacksamheten.

Låt oss börja med att fråga: Vad var det som gjorde de spetälska friska? Det första Jesus sade till dem var: ”Gå och visa er för prästerna.” Och det gjorde de. Var det prästerna som gjorde dem friska? Nej, prästerna kunde inte bota några spetälska. Deras uppgift i detta sammanhang var bara att kontrollera om en f.d. spetälsk verkligen var så helt botad att han kunde vistas bland andra människor i samhället igen. Det fanns noggranna föreskrifter om denna sak i 3 Mos. 14. Visade det sig att någon verkligen var fri från spetälskan blev vederbörande efter en rad reningsceremonier och offer förklarad ren. Han fick ett ”friskintyg” som gjorde att han fick lämna spetälskekolonin, vistas ute bland folk och besöka templet och leva som alla andra israeliter.

Men om det nu inte var prästerna som botade dem, hur blev de då botade? De blev botade av Jesu ord. För i hans befallning låg just detta att de skulle bli rena. Han sade åt dem att gå till prästerna för att få friskintyg, bevis på att spetälskan var borta. Alltså lovade Jesus att undret skulle ske innan de kom fram.

De fick uppleva ett likande under som officeren Naaman från Damaskus, som också han genom ett under blev botad från sin spetälska (2 Kung. 5). Han hade fått höra att i Israel fanns en Guds profet som hette Elisa, som kanske kunde hjälpa honom. När har så sökte upp Elisa fick han ett märkligt råd av honom: ”Gå iväg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren.” Han blev först förargad över svaret och vände hemåt igen. Tvätta sig i floder kunde han göra hemma i Damaskus! Men Naaman hade en klok tjänare, Gehasi, som talade med honom, när han lugnat ner sig. Han påpekade försiktigt att det var ju inte något svårt som profeten hade bett honom om. Något gott kunde ju hända. Naaman lyssnade, vände om och doppade sig sju gånger i Jordan. Hans tro var inte särskilt stark, men hans svaga tro segrade och han gick. Han blev frisk: ”hans kött blev friskt igen som en ung pojkes kött”, står det. Hur kunde det ske? Genom ett gudomligt löftesord om tillfriskande som Gud genom Elisa hade knutit till detta badande i Jordans vatten.

På likande sätt blir vi också botade från syndens spetälska. Vi behöver inte de gammaltestamentliga offren och reningsföreskrifterna för att förklaras rena. Allt det där var bara en skugga av verkligheten som skulle komma med Kristus lär oss NT (Kol. 2:17). Vi har verkligheten, den store översteprästen Kristus som ”en gång för alla gick in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12).

Evangeliet som renar oss från all synd för Kristi försoningsoffers skull har vi i predikan, när Kristi ord predikas. Vi har det i bikten, där Jesus genom prästens mun uttalar ovillkorlig avlösning. Vi har det i dopets vatten som frälser i kraft av Kristi ord som är knutet till vattnet. Vi har det i nattvardens under som bekräftar vår renhet från all synd med Kristi kropp och blod, dvs. han försoningsoffer, som vi på övernaturligt sätt tar emot med munnen och med tron.

På flera olika sätt vill således Gud i sin godhet skänka oss bot mot syndens spetälska och förklara oss rena och rättfärdiga. Därför skall vi inte bära fram några egna offer eller gärningar för att bli botade. För det är att förolämpa Kristus som gett sitt liv för oss och mena att hans försoning inte är nog. Det är aldrig vad vi ger som skapar sann tacksamhet utan alltid vad Gud ger i Kristus. Därför skall vi bara höra evangelium, ta Gud på orden och tro vad han säger till oss. Då blir vi botade, renade från syndens spetälska. Och då kommer den rätta tacksamheten – den ende återvändandes tacksamhet.

Det råder inget tvivel om äktheten i hans tacksamhet: Han ”prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade honom”. Och Jesus säger också till honom: ”Din tro har frälst dig.” Här ser vi klart sambandet mellan tro och äkta tacksamhet. Utan tro ingen tacksamhet.

3. Den sanna tacksamheten tackar alltid Gud för allt

David säger: ”Jag vill alltid välsigna HERREN, hans lov skall ständigt vara i min mun” (Ps. 34:2). Aposteln Paulus säger till de kristna: ”Var alltid glada, be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus” (1 Tess. 5:16-18). Här är det inte fråga om något tillfällighetstack när något särskilt sker. Här är det fråga om ett liv i ständig tacksamhet. En kristen andas tacksamhet till Gud, för livet, det goda förhållandet till Gud och för allt annat.

Som kristna övas vi i en konst som den icke troende inte kan, nämligen att tacka Gud också under sorger och svåra bekymmer, under besvikelser och motgångar, anfäktelser och ångest, sjukdomar och olyckor, syndafall och tillkortakommanden, kors och lidanden. Det är en tacksamhet som sker i kamp mot vår gamla otacksamma människa. Det är därför aposteln måste uppmana till tacksägelse, och det är därför vi talar om att öva oss i en svår konst. I denna övning måste vi alltid återvända till evangelium och dess löften. Där får vi kraft till den kristna tacksamheten. Vi måste tänka så: vad kan skada oss som i Kristus har en nådig Gud? Vad kan synden göra oss när den är bekänd och förlåten? Ingenting. I Kristus ser Gud oss som sina heliga barn, sina ögonstenar. Vad kan nöd och obegripliga sorger och förluster göra oss, när Gud är den som låter allt samverka till det bästa för dem som älskar honom (Rom. 8:28)? Vad kan döden och helvetet göra oss, om vi tror på Jesus som besegrat dem båda? Ingenting. Dödens udd är bruten och vi har vårt medborgarskap i himlen. Är inte detta och alla andra löften vi har i Kristus något att alltid vara glad över och vara tacksam för? Visst är de det. Med allt detta som vi i Kristus fått och ständigt äger genom tron skall vi slå ihjäl allt som vill hindra vår lovsång.

Så får tacksamheten sin näring av evangelium som påminner oss om att vi alltid har skäl att vara glada. Och denna tacksamhet får till sist – om vi inte avfaller från tron som de nio – sin fortsättning i den himmelska kören, där lovsången ljuder ren och klar, utan missljud och disharmonier förorsakade av synder och sorger. I den kören skall vi få vara med, om vår tacksamhet här i livet först och sist går till Jesus, Guds enfödde Son, som lidit, dött och uppstått för oss. Amen.

S Bergman (2009)

[^]