[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

16 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Luk. 7:11-17


Dödens procession och livets

”Se, då bar man ut en död.” Så står det om begravningståget som kom ut från Nains stadsport. Det ligger smärta i dessa ord. Den stegras i nästa mening: ”Han var sin mors ende son”. Till detta kommer att det inte var första gången hon gick bakom en bår som närmast sörjande. ”Hon var änka.” Först förlorade hon sin man och nu sin son, han som skulle vara hennes hjälp och stöd på ålderns dag och stå för hennes uppehälle. Hon var verkligen hårt drabbad. Det tyckte många. Därför står det: ”Mycket folk från staden gick med henne.”

Det finns sorgetåg som är mer uppslitande än andra. När döden drabbar en gammal människa som gjort sitt och är mätt på att leva, då har vi lättare att acceptera den. Men när den tar våra barn och ungdomar ifrån oss, när den rycker bort en hel busslast ungdomar på skolresa eller drabbar någon mitt i sin livsgärning, då känns det mycket värre. Då öppnar sig ett bråddjup av smärta och sorg. Döden är hård och obarmhärtig. Den tar inte hänsyn till något.

Sorgeprocessioner på väg mot begravningsplatsen är vanliga också nu. De pågår ständigt över hela vår jord. Överallt bärs varje dag och stund en död ut under tårar av sorg och saknad. Detta hör till jordelivets bittra villkor.

Två mäktiga processioner mötte varandra utanför Nains stadsport. Den ena var på väg ut och anfördes av döden och följdes av flöjtspelare och gråterskor och mycket folk från staden. Den andra var på väg in och leddes av Jesus, Livets Herre, åtföljd av hans lärjungar och en stor folkhop. Han stoppade dödens procession och förvandlade den till ett livets triumftåg fyllt av jublande glädje. Om dessa två processioner skall vi tala i dag.

1.   Dödens procession går vi alla i

Ingen av oss undgår döden. En dag skall du och jag inte gå i ett begravningståg utan bäras längst fram i det. Vi vet att vi skall dö och av naturen känner vi skräck för det. Alla människor fruktar döden – även de som självsäkert betygar att de inte gör det. Man försöker på olika sätt besvärja sin dödsskräck. Många söker tröst i tanken på att livet till sist bara slocknar som en utbrunnen lampa och sedan är det svart och inget mer.

Är döden punkt och slut finns ingen yttersta dom, inget paradis och inget helvete. Med den tron slipper man oroa sig, tänker man. Men det visar sig ofta att det gör man ändå. En känd kulturperson som trodde på det totala utslocknandet fick frågan i ett TV-program nyligen om han då inte var rädd för döden. ”Jo, det är jag – jag är dödsförskräckt”, svarade han ärligt. Att hans jag bara skulle slockna upplevde han som något ohyggligt skrämmande. Tron på ”punkt och slut” är en mycket anfäktad tro.

Det finns en aning djupt inne i människan att hon är en evighetsvarelse och att allt inte är slut med döden. I Predikaren står det om Gud: ”Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan” (Pred. 3:11). Det är därför som hel del i dag, trots att de menar sig vara upplysta och tro på vetenskapen, ändå ägnar sig åt spekulationer om livet efter döden. Många ägnar sig åt spiritism och söker kontakt med de avlidnas andar eller hänger sig åt buddistiska tankar om reinkarnation, dvs. att människan efter döden föds tillbaka till jorden i en ny gestalt. Det tilltalar många.

Vad säger då Bibeln om den begravningsprocession som vi alla är med i och som i en psalm av biskop Brorsons karakteriseras med orden: ”Jag går mot döden var jag går”? Döden är inget fritt val. Den är ofrånkomlig, vad man än gör. I Hebreerbrevet står det: ”Det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas” (Hebr. 2:29).

Dödens fanns inte i början. Den är ingen naturlig del i Guds skapelse, där allt var gott. I den moderna evolutionsteorin spelar döden en avgörande roll. Den för utvecklingen framåt till alltmer högtstående former av liv, menar man, genom att det starkare överlever och det mindre dugliga går under. Men i Bibeln har döden inget evolutionärt syfte. Den är en fördärvsmakt, ett verk av paradisets orm, av djävulens onda lust att degenerera och fördärva skapelsen. Den är något ont som kom in tillvaron genom att människan satte mer tilltro till vad ormen sade än till vad Gud sade, när han varnade henne för att äta av det förbjudna trädet. ”Den dag du äter av det skall du döden dö”, sade han (1 Mos. 2:17). Och när Adam, hela mänsklighetens representant, föll för frestelsen att bli sin egen gud kom döden, alldeles som Gud sagt. Efter det tvingas vi alla att gå i dödens procession. Döden är ett synligt tecken på att vi i Adams efterföljd är syndare (Rom. 5:12). Döden är ett syndastraff, ett förfärande tecken på Guds vrede över synden, en bekräftelse av ordet: ”Den lön som synden ger är döden” (Rom. 6:23).

Vad sker när vi dör? Det kroppsliga livet slutar att fungera och den livlösa kroppen läggs i en grav. I dödens stund lämnar själen, vårt osynliga jag, kroppen och lever vidare i en annan tillvaro. Människan är till skillnad från djuren skapad med en odödlig själ. Allt vad Bibeln har att säga om människans och hennes frälsning bygger på detta faktum att människan har en evig tillvaro. Själen fortlever efter döden.

Vi vill gärna ha en smärtfri död. Man talar mycket om vikten av en god vård i livets slutskede som ger ett minimum av plågor. Sjukvården strävar efter att ge döende människor ett så ”värdigt slut” som möjligt. Det är inget fel i det, men vi skall komma ihåg att inga smärtstillande medel vid livets slut ger någon garanti för hur livet på andra sidan blir. Det gör inte heller rikedom och pengar. Ingen har talat så tydligt och klart om människolivets dubbla utgång som Jesus. Tänk bara på Jesu berättelse i Luk. 16 om den rike mannen och den fattige Lasarus och deras olika öden på andra sidan. Antingen går vi evigt förlorade i det stora och evigt plågsamma i mörkret utan Gud och utan allt det goda som Gud här på jorden låter alla, även de ogudaktiga, få njuta av. Eller så går vi in i det eviga ljuset, där Guds kärleks sol alltid lyser över de saliga och glädjen och friden är utan ände. Något tredje alternativ ges inte.

Det är tungt att gå dödens procession. Inte bara med tanke på den sorg, smärta och saknad man kan känna efter den som gått bort. Det är få saker som ger så många skuldkänslor som när döden kommer oss nära och tankar på livet efter detta väcks. Vad händer med mig efter döden? I dödens närhet börjar man ofta tänka på sitt liv och hur man levt. Det är liksom inbyggt i oss att livet på andra sidan har att göra med hur man levt här. Vi kommer att tänka på svekfulla och skamliga saker som vi har gjort mot andra, hur självupptagna och kärlekslösa vi ofta har varit, hur lite vi brytt oss om Gud osv. Hur hanterar vi det? Jo, vanligtvis tänker vi att vi måste försöka bli bättre människor, ändra våra liv och göra det som är gott och som behagar Gud. Att ta sin tillflykt till gärningar och andliga övningar av olika slag har alltid varit den naturliga människans religion. Det är hennes hedniska sätt att bekämpa sin fruktan för döden. Något annat kommer hon inte på. Men Bibeln lär oss att inga mänskliga gärningar, hur goda de än kan te sig i människors ögon, hjälper mot döden.

När vi konfronteras med Guds Ord och Guds lag förökas vår skuld ännu mer och blir ett berg av skuld inför Gud. Aposteln Paulus säger: ”Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen” (1 Kor. 15:56). Lagens ord: ”Du skall ... Du skall icke” är dödande spjutspetsar som riktas mot mitt själviska och ogudaktiga hjärta. Av den gudomliga rättvisan i lagen döms jag i mitt samvete till döden, eftersom jag inte håller Guds bud. Lagen visar mig att synden har mig i sitt våld: jag kan inte göra mig fri. Sådant skapar hos oss fruktan och ångest inför döden.

I dödens procession, som vi alla går i måste vi med aposteln Paulus i vanmakt och förtvivlan ropa: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? (Rom. 7:24). Men Gud vare tack! Han ger oss ett svar. Det finns en som kan hjälpa oss: han som utanför Nains stadsport visade sin makt över döden.

2.   Jesus är den ende med makt att förvandla dödens procession till ett livets trumftåg

Jesus blev här, liksom vid andra tillfällen, mycket upprörd när han såg död, sorg och tårar. Dödens makt fyller honom med vrede och avsky. Och när han i Getsemane ställdes inför sin egen död värjde han sig i ångest och bad: ”Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig” (Matt. 26:39). Döden var hans fiende. Han var sänd för att göra dödens makt om intet. Därför viker han inte undan för dödens procession vid Nain. Han tvingar den att stanna.

”Gråt inte”, säger han till änkan, full av medlidande. Och när Jesus sade det, var det inte bara ett vänligt, tröstande ord likt det som andra i processionen säkert sade till änkan. Jesus hade makt att göra något som ingen annan kunde göra. Han rör vid båren, får bärarna att stanna upp och säger med en befallande stämma: ”Unge man, jag säger dig: Stå upp!”

Vi kan lätt föreställa oss den plötsliga tystnad som måste ha följt på dessa ord. Den sorgesamma flöjmusiken kom av sig, gråterskornas jämmer upphörde. Alla blev som förstenade av förskräckt häpnad. Och mitt i tystnaden så sätter sig den döde upp och börjar tala. Den allra mest gripande delen av berättelsen har vi, när Jesus leder den uppväckte sonen fram till modern och ger honom tillbaka till henne.

Allt blir i ett enda slag förändrat: den dystra processionen som lämnat staden, bärande en död på bår, vänder om med den döde gående tillbaka in i staden med armen om sin mor. Det är procession med glädjetårar, som vi nu får se, en livets procession. Det låter som en saga, alltför fantastiskt för att vara sant. Men det här är ingen saga, ingen legend skapad av människor. Undret utanför Nains stadsport har verkligen inträffat. Det skedde i fullt dagsljus inför två stora folkhopar. Alla kunde vittna om det, vilket de också gjorde, för det står: ”Ryktet om honom gick ut över hela Judeen och alla länderna runt omkring.”

Denna märkliga händelse har nu stort och tröstrikt budskap till oss alla. Vår sorg och smärta inför döden var också Jesu sorg och smärta. Vår fiende döden var också hans fiende. Det som hände utanför Nains stadsport visar att han var den rätte Messias, vars kännetecken var dessa: ”Blinda får sin syn och lama går, spetälska blir rena och döda står upp igen och för fattiga förkunnas evangelium” (Luk. 7:22).

Alla Jesu under har samband med evangeliet. De pekar fram mot det glada budskapet om syndernas förlåtelse. Det är därför viktigt att vi ser detta under utanför Nain i ett vidare och större frälsningshistorisk sammanhang. Det som skedde där var bara ett tillfälligt avbrott i dödens härjningar. Både änkan och hennes son skulle efter en tid möta döden igen och bäras ut på bår.

Guds Son kom inte till jorden för att ge tillfällig, utan varaktig bot mot döden. Och för att kunna göra det måste han göra en långt större gärning än den i Nain. Han måste ta bort dödens orsak: synden och skulden. Och det gjorde han. Den hand som stoppade processionen utanför stadsporten skulle inte långt därefter genomborras på korset till försoning för allas våra synder. I Kol. 2:14 står det att Jesus har ”utplånat det skuldebrev som punkt för punkt förklarade oss skyldiga. Det skaffade han undan genom att spika fast det på korset.” Dessa spikar gick igenom hans egna heliga händer och fötter. Han lät dödens hotfulla udd, riktad mot oss syndare, vändas bort från oss och i stället tränga in i hans kropp, fast döden inte alls hade någon rätt till honom, den ende helige och rene. Men ”Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä” (1 Petr. 2:24). Han dog vår död, röjde undan synden, dödens orsak, för att vi skulle få leva. Så gick det till, när verklig bot mot döden vanns åt oss. Efter hans uppståndelse på tredje dagen får vi alla triumferande ropa med aposteln: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Kor. 15:55).

De första två människorna var i början rättfärdiga inför Gud. Däri låg livets hemlighet. Ingen synd skilde dem från Gud. Denna ursprungliga och livgivande rättfärdighet gick, som vi har sett, förlorad. Döden kom. Men det var inte Guds sista ord. Han älskade sitt fallna människosläkte och lovade det ”kvinnans avkomma” som en dag skulle krossa ormens huvud (1 Mos. 3:15). Detta förverkligas av Jesus, sann Gud och sann människa, född av kvinna, som genom sin död och uppståndelse vann tillbaka den förlorade rättfärdigheten. Därmed krossade han ormens huvud i ett för oss viktigt avseende: han berövade djävulen makten att hålla oss fångna i synd och död. Satan är helt maktlös mot den som tror på syndernas förlåtelse och som Gud förklarar rättfärdig i Kristus. Han måste släppa sitt byte.

Rättfärdiggjorda av nåd börjar livet med Gud pulsera i våra ådror igen. Syndens och dödens makt drivs ut ur våra liv. Den kastar fortfarande våra kroppar i graven, men det är en förvandlad död, en död som mist sin dödade udd, en god död som står i livets tjänst och sänder själen hem till Gud och bevarar kroppen till en härlig uppståndelse på den yttersta dagen. Det är denna härlighet som Jesus vill göra oss delaktiga i när han säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh. 11:25). Så må vi då till sist fråga oss i dag:

3.   I vilken procession går vi – dödens eller livets?

”Man bar ut en död”, så började berättelsen. När det en gång sägs om oss, när vi inte längre går utan bärs, då är vårt öde i evigheten avgjort. Vilket det blir beror på om vi gått med i dödens procession eller i livets.

I Ordspråksboken säger Visheten, som profetiskt står för Kristus: ”Alla de som hatar mig älskar döden” (Ords. 8:36). Jesus ropar och kallar syndare i dödens värld. Han bjuder dem, att ta emot syndernas förlåtelse, klä sig i hans rättfärdighet och gå med i livets procession. Att då hålla sig bort från honom och dra sig undan livets procession är att älska döden.

Alla sanna kristna går i livets procession. De följer Jesus, möter honom i kyrkan för att få del av hans seger som delas ut i Ordet och sakramenten. Alla nådemedlen är injektioner av liv. Evangeliet om syndernas förlåtelse och den fulla rättfärdigheten i Kristus är det enda effektiva vaccin som finns mot döden. I Ordet och sakramenten finns handen som rörde vid båren utanför Nain, där hörs rösten som befaller synden och döden att vika ifrån oss. Där uppväcks syndare från den andliga döden till livet med Gud. De hålls uppe och närs av ”livets ord och nådens bord” under sin vandring genom dödsskuggans dal. Kristi kyrka är i sanning en livets procession med ”en doft av liv till liv”, som aposteln säger (2 Kor. 2:16).

Många söker uppgivet ”bli vän med döden”, försona sig med tanke att livet en dag tar slut. Men vän med döden kan man bara bli genom att vara vän med Jesus. Den som älskar Jesus älskar livet. Den som följer honom kan frimodigt sjunga den andra versen i Brorsons psalm: ”Jag går till himlen, var jag går ... Igenom dödens dal min gång är trygg i Jesus spår. Jag går mot himlen var jag går.” Ingen död kan hindra Jesu vänner att nå målet. Jesus har förvandlat den till en port in i paradiset. En kristens död kan vara våldsam eller ett stilla insomnande, plågsam eller ångestfylld. Kom då ihåg, att inga sådana omständigheter förändrar något i Jesu löfte till den som tror. På vilket sätt döden än kommer, så för den dig in i härlighetens rike.

Aposteln Paulus säger: ”För mig är livet Kristus och döden en vinst” (Fil. 1:21). Med en sådan tro blir du evigt salig och med en sådan tro övervinner kristna sin fruktan för döden. Amen.

 

S Bergman

[^]