[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

19 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Matt. 9:1-8


Jesu makt att förlåta

Dagens text om hur Jesus botar en lam man är en viktig text, en nyckeltext i förståelsen av Jesus. Den finns med i alla de tre första evangelierna (Matt. 9, Mark. 2, Luk. 5). Markus och Lukas är mer utförliga och beskriver hur folkträngseln gjorde att de som kom och bar båren med den lame fick lov att ta sig upp på taket och genom en öppning i taket fira ner den lame framför Jesus.

I texten frågar Jesus: ”Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå?” Ja, vilket är lättast? Skulle det bara vara fråga om att uttala orden, så är det naturligtvis lättare att säga: ”Dina synder är förlåtna” än att säga: ”Stig upp och gå” till en lam människa. Att säga det senare måste ju – om man skall bli trodd – följas av ett synligt under som alla kan se, nämligen att den lame faktiskt reser sig upp, börjar gå och röra sig. Men om man säger: ”Dina synder är förlåtna”, då kan man inte med sina ögon se om synderna verkligen blivit förlåtna. För syndernas förlåtelse är ett osynligt under.

Vi skall i dag tala om Jesu makt att förlåta synder. Kan han verkligen göra det? För många som inte känner eller plågas av sin synd är detta ingen viktig fråga. Den intresserar dem inte. Men för den som vill finna Gud och leva i gemenskap med honom är den av livsavgörande betydelse. Låt oss nu se närmare på vår text.

1.   Jesus gjorde det oväntade när han först förlät den lame hans synder

De som kom med den lame till Jesus hade förväntat sig något annat. Jesus såg deras tro, står det. De trodde han kunde bota, det var ju därför de kom. Men Jesus förvånade alla genom att allra först förlåta den lame hans synder. Han såg in i mannens hjärta och såg att hans största problem och plåga inte var detta att han var lam och inte kunde röra sig. Det fanns något som tryckte honom mer: hans förhållande till Gud var inte som det skulle. Han kände sig fördömd och övergiven av Gud. Fast han var lam och inte kunde göra så mycket, kände han likväl att han var en syndare, att det i hans hjärta fanns många onda och bittra tankar. Det plågade honom. Jesus ville omedelbart befria honom från denna plåga. Därför sade han: ”Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är dig förlåtna.” Och den lame fick frid i själen. En stor lättnad och glädje sköljde över honom. Men fariséerna blev inte glada. De unnade inte den lame förlåtelsen, utan tyckte att Jesus hädade och gjorde sig själv till Gud.

Vi är ofta som de som bar den lame till Jesus: Vi tror gärna att det stora problemet i tillvaron är våra sjukdomar, och lidanden eller fattigdom, hunger och orättvisor och förtryck. Det borde väl Jesus först hjälpa oss med. Ja, många menar att det var just det som Jesus kom för att råda bot på. Men Jesus vet att bakom det som vi tycker är vårt största problem ligger ett värre ont, en större och svårare skada, nämligen människans synd, hennes ogudaktighet, egoism och ondska. Därför är för honom alltid det viktigaste att först förlåta synden som är roten till det onda.

Men han botade också den lame. Han vände sig till honom och sade: ”Stig upp, ta din bädd och gå hem!” Och undret skedde. Men också det undret stod i förlåtelsens tjänst. Med sin fråga om vilket som var lättast, att bota eller förlåta, ville Jesus att man skulle tänka: Kan han bota en lam med sitt blotta ord, så kan han också förlåta synder. Och så vill Jesus att också vi skall tänka. Han vill att vi skall dra den naturliga och logiska slutsatsen, att kunde han göra det synliga undret, så kan han göra det osynliga.

Jesus säger uttryckligen att han botade den lame för att de skulle veta, ”att Människosonen har makt att förlåta synder på jorden”. Han var inte vem som helst. Han var gudamänniskan som Daniel profeterade om och som fick makt, ära och evigt välde (Dan. 7:13-14). Denne Människoson var Jesus. Hans ord hade en sådan makt, att de i samma ögonblick som de nådde den lame gjorde honom frisk. Då finns det ingen anledning att betvivla att han på ett ögonblick raderade ut alla synder, när han sade: ”Dina synder är förlåtna.”

Den här berättelsen är, som vi nyss sade, en nyckelberättelse i evangelierna. Den ger oss Jesu egen syn på undren som han gjorde, när han botade sjuka. Jesus gjorde dem för att skapa tro på evangelium om syndernas förlåtelse och på det sättet föra människor in i Guds rike. Det var huvudsyftet med alla hans under.

Någon tänker kanske: Varför gör inte Jesus i dag synliga under? Det hade ju gjort det mycket lättare för folk att tro honom! På det svarar vi, att Jesus visst kan göra sådana under också i dag. Och han gör det också nu och då som svar på bön. Men vi skall komma ihåg att Jesus aldrig band tron på hans makt att förlåta vid att synliga under ständigt måste ske. Tvärtom sade han: ”Saliga är de som tror fastän de inte ser” (Joh. 20:29). Att höra och tro evan­gelium, utan några synliga mirakel, är den av Jesus anbefallda normala ordningen. På det sättet blev ju faktiskt också den lame salig. För han trodde på Jesu ord innan han blev botad. Han tog emot avlösningen med glädje och fick frid i sin själ Det var det största för honom.

De under som Jesus gjorde under sin tid på jorden, i synnerhet undret då han uppstod från de döda på tredje dagen, är fullt tillräckliga bevis på att han är Guds Son med makt att förlåta synder. Om dem säger aposteln Johannes: ”Dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn” (Joh. 20:31). Något mer än Jesus-undren i NT behöver vi således inte. Han har en gång för alla visat att han har makt att förlåta synder.

Det andra vi skall säga om Jesu makt att förlåta är detta:

2.   Jesus förlåtelse är ingen försoningslös förlåtelse

Många vill att Gud skall förlåta synder rakt av precis som Jesus gör i vår text, där det inte nämns något om korset och att Jesus dött till försoning för våra synder. Texten uttagen ur sitt bibliska sammanhang tycker många i dag riktigt bra om. Den ger vad man vill ha: en försoningslös förlåtelse. Man slipper det där med Guds Lamm som tar bort världens synd. Det är det nya ”evangeliet” som börjar höras allt oftare.

Men Gud är inte sådan att han godmodigt och överseende bara slätar över våra synder och låter udda vara jämt. Så uppfattar många Gud och tror att han på det sättet är kärleken. Men sådan är inte Bibelns Gud. Han är helig och rättfärdig. Att han är helig betyder att han hatar och avskyr allt vad synd, orenhet och ondska heter. Han kräver att också vi skall vara heliga och hata det onda och göra det goda. Han säger: ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig” (1 Petr. 1:16, 3 Mos. 11:44). Att han är rättfärdig betyder inte bara att allt han gör är rätt och gott, utan också att han dömer och straffar allt vad synd och ondska heter. Allt måste få sin rättvisa lön. ”Det människan sår skall hon också skörda” (Gal. 6:7). Det är den rättfärdige Gudens obevekliga lag.

När vi genom Guds Ord och Ande på allvar ställs inför helig och rättfärdig Gud blir vi oroade och förskräckta, för våra synder är många och svåra. Då bävar vi som Jesaja som i en syn såg sig stå inför den trefalt Heliges tron: ”Ve mig jag förgås!” ropade han, ”Ty jag är en man med orena läppar…” (Jes. 6:5). När vi står inför den Helige och upphöjde blir synden ett verkligt problem.

Men nu uppenbarar Bibeln något stort och underbart för oss, nämligen att Gud har gjort detta vårt problem till sitt. Han är helig och rättfärdig, men samtidigt är han kärleken: han älskar oss och vill ingen syndares död. Hur har han löst denna konflikt? Han har gjort det på ett för oss underbart sätt. Gud har i sin kärlek valt att i Kristus bli människa och gå korsets väg för att sona människornas synder. Det står om Jesus: ”Han utgavs (offrades) för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25). Så vann han syndernas förlåtelse åt oss – och det utan att Guds rättfärdighet fått styrka det minsta på foten. För Jesus uppfyllde alla krav som helighetens och rättfärdighetens Gud ställer på oss. Det var ingen billig och enkel förlåtelse han vann åt oss. Den kostade honom stort lidande ända till döden på korset. ”Du har vållat mig arbete med dina synder och möda med dina missgärningar”, säger Gud till Israels folk (Jes. 43:24). Och detsamma säger han om dig och mig.

Det var i kraft av denna gudomliga försoning, som Jesus var sänd att utföra, som den lame fick ta emot syndernas förlåtelse. Kristi försoning har alltid funnits i Guds hjärta. Den var fast besluten och verklig för Gud redan före Golgata. Han har alltid sett världen som försonad genom ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Upp. 13:8).

Det finns ingen försoningslös förlåtelse. Det sägs klart och tydligt om Jesus: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilken vi blir frälsta” (Apg. 4:12). Så är Jesus Guds underbara väg till oss och att tro hans evangelium vår enda väg till Gud.

3.   Jesu makt att förlåta finns kvar på jorden

I slutet av vår text står det att folket ”prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor”. De tänkte naturligtvis i första hand på Jesu makt. Men hans makt att förlåta har blivit given också åt andra människor. Jesus själv gav den vidare till apostlarna och till hela sin kyrka för att den skulle finnas kvar här på jorden. Jesus säger ju: ”Ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Mycket tydligt ser vi detta överlämnande av makten, då han efter sin uppståndelse kom till de förskrämda lärjungarna som satt bakom stängda dörrar. Han stod plötsligt mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna” (Joh. 20:21-23). Så överlämnade han makten åt kyrkan på jorden.

Det var här nere han skulle förlåta, inte från en avlägsen himmel. Vi behöver inte svinga oss dit upp för att hämta förlåtelsen, säger aposteln och fortsätter: Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar” (Rom. 10:8). Denna makt att förlåta synder möter vi alldeles särskilt i bikten. I den enskilda avlösningen får vi höra detsamma som den lame fick höra: ”Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.” När prästen förlåter är han språkrör för Jesus. Makten är lagd i kyrkans händer också när hon genom sina tjänare döper, predikar och firar nattvard så, som Jesus har befallt. I alla nådemedlen möter vi makten som förlåter synder och skapar och uppehåller tron.

Vår enda rättfärdighet inför Gud heter syndernas förlåtelse. Vi kan inte komma dragandes med vårt eget. Det är bara skräp. Det är bara syndernas förlåtelse som gör saken god och ger själen ro. Därför behöver vi ofta höra om makten i Jesu ord, om evangeliet som är ”en Guds kraft som frälser var och en som tror” (Rom. 1:16).

När vi lyssnar till Guds Ord och låter oss överbevisas av Guds Ande och inte söker nåden i oss själva, i våra egna funderingar, känslor och gärningar, utan söker den där den finns, i evangeliet, ja, då sker det största av alla under, att en syndare blir rättfärdiggjord, frälst och salig. Då segrar tron över otron. Då släpper all oro, all förlamning och vi kan resa oss upp som nya människor och med full visshet veta att vi är Guds älskade och återlösta barn. Då kan vi också i Andens kraft börja leva som kristna, älska och lyda Gud och vandra i Kristi fotspår. Då blir det osynliga undret synligt i våra liv, så att människor runtomkring märker det. Och det är viktigt att de inte bara får höra vår bekännelse till Jesus, utan också får se att vi följer honom och lever annorlunda än världen.

Må nu Guds Helige Ande ge oss nåd att tro vad vi i dag har hört. Låt världen få höra att också vi, likt folket i vår text, prisar Gud ”som har gett sådan makt åt människor”, dvs. att han genom Ordet av nåd låter oss höra det rena och klara evangeliet som skänker oss syndernas förlåtelse, liv och salighet. Amen.

S Bergman

[^]