Förlåtelsevägen

Tjänaren i liknelsen som Jesus berättar mötte en obegripligt stor kärlek och nåd, när han fick sin stora skuld på tio tusen talenter efterskänkt. Men strax efter visade det sig att han för egen del inte ville handla på samma sätt mot andra. Han vägrade att efterskänka sin medtjänare en futtig struntsumma.

Jesus berättade liknelsen för att lära oss hur viktigt förlåtelsen är i det kristna livet. Därför skall vi i dag, ur några olika synvinklar, tala om förlåtelsevägen.

1. Förlåtelsevägen är Guds väg till oss

”Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld.” Så gör Gud med oss. Han efterskänker oss vår stora syndaskuld. Det är verkligen inte några småsynder och småskulder det är fråga om. De tio tusen talenterna är symbolen för en enorm summa.

Tjänaren hade lånat lite nu och då, fifflat lite här och var, och med tiden hade det blivit en hel del. Det anade han nog, men tog lätt på det. Det skulle nog ordna sig med tiden. Hans herre däremot hade allt uppskrivet, och när han gick igenom räkenskaperna såg han direkt hur mycket som fattades.

På liknande sätt är det med oss. Vi tar det inte så allvarligt med våra synder: de flesta av dem glömmer vi. Andras synder mot oss kommer vi däremot tydligt ihåg. Vi ”skriver upp” dem och minns dem i flera år, ibland under hela livet. Men Gud, som granskar våra liv, han ser allt, vet allt och kommer ihåg allt.

Vår syndaskuld är stor. Först har vi den skuld som Adam har lämnat i arv åt oss. Sedan kommer vår egen skuldökning genom synder i tankar, ord och gärningar under hela vår livstid. Den kärlek Gud skulle ha, har vi ofta gett åt eländiga avgudar. Och den kärleken vår nästa skulle ha, har vi ofta ersatt med höga krav på deras kärlek, hur de skall bete sig mot oss. Vår skuld som vi ökar dag efter dag växer snart till miljonbelopp som ingen av oss kan betala.

När Gud håller räkenskap med oss, blir alltid vår skuld miljonbelopp eller de tio tusen talenterna. I ljuset från Guds lag blir var mun tillstoppad, säger aposteln, och hela världen står med skuld inför Gud (Rom. 3:19).

Man skulle kunna tänka sig att Guds väg till oss skulle vara att han gav oss möjlighet att själva på något sätt betala av skulden. Det är Koranens väg. Dess budskap är att Allah inte gör någonting för människan, om hon inte gör något själv. Islam är en utpräglad lagreligion där man måste förtjäna förlåtelsen och med sina gärningar visa sig värdig den. Det är också Roms där människan i viss mån måste samverka med Guds nåd för att bli frälst. Men det är inte Guds väg, för han vet att vi för syndens skull inte ens förmår det. Guds väg möter vi i liknelsen, där det står: ”Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld.” Så gör Gud med de skuldtyngda som faller ner för honom och ber om hjälp. Hela skulden efterskänks, inget behöver återbetalas.

Guds väg till oss är således inte rättegång och dom med ett hopplöst, evigt återbetalningskrav, utan ett efterskänkande eller en hel och full förlåtelse. Endast på den grunden kan gemenskapen med Gud byggas. Endast så kan vi vara hans barn och stå i hans tjänst. Denna Guds nåd förkunnar Skriften från början till slut. Herren är den ”som förlåter dig alla dina synder”, han är den som ”så hög som himlen är över jorden” och ”så långt öster är från väster låter våra överträdelser vara från oss” (Ps. 103:11-12).

Men hur kan Gud, som är den allra högsta rättvisan själv, förlåta så gränslöst stort? Innebär förlåtelsen att han blundar för vår skuld och inte låtsas om den? Nej, inte alls. Gud skämtar inte när han ställer oss till svars för vår förvaltning. Skulden måste betalas, annars skulle Gud inte vara rättfärdig. Men det unika och mycket märkliga med Guds förlåtelseväg är att den bygger på att skulden faktiskt är betald. Den är betald inte av oss – för vi kan inte – utan av Gud själv. Hans förlåtelseväg går över ett kors. På det korset hänger Jesus, Guds evige Son, sänd i världen för att bli Försonaren. Han kom, som han själv säger: ”för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45). Och det är precis vad som skett: i honom är alla våra synder försonade och förlåtna. Skriftens allraheligaste budskap om Jesus är detta: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika det fast på korset” (Kol. 2:14).

Sådan är Guds förlåtelseväg till oss. Det är ingen slapp och lättsinnig förlåtelse. Bakom orden ligger Guds självutgivande kärlek: hans eget människoblivande och hans offer på Golgata.

2. Förlåtelsevägen är vår väg till Gud

När nu Gud gjort så mycket för oss att han sänt sin Son som så underbart reglerat hela vår stora skuld, så finns det bara ett sätt för oss att komma till Gud på. Det är att göra som den skuldtyngde tjänaren i liknelsen: falla ner för Herren och be om nåd. Men tjänaren formulerade sig inte särskilt väl, när han gjorde bot. Han bad: ”Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.” Han såg liksom ingen annan utväg än den naturliga gärningsreligiositetens väg: att han själv måste betala. Ändå förstod han nog, att det skulle han aldrig lyckas med. Men hans herre, som visste hur läget var, han förbarmade sig över honom och efterskänkte honom allt i ett enda slag. Och sådan är Gud.

Vi som får höra hur god och barmhärtig Gud är i Kristus skall inte be om tålamod och tid att betala igen. Vi skall be om förlåtelse för allt, både för vad vi gjort och vad vi är, både för medvetna och omedvetna synder. Och det skall vi göra i förtröstan på vad Kristus har gjort för oss syndare. Med vår stora skuld för ögonen skall vi ständigt be så som Jesus själv lär oss i Fader vår: ”Förlåt oss våra skulder.”

Och vi skall veta, att det finns inget Gud hellre gör än att förlåta och rättfärdiggöra den som ångrar sig och ber om nåd. Lägg märke till att tjänaren fick hela skulden efterskänkt. Det är inget tal om uppdelning i stil med att en mindre del får du klara själv för att visa din goda vilja, men resten efterskänker jag dig. Synden besmittar hela människan, varje hennes tanke, ord och handling, och därför är det alltid så i Skriften att det är hela människan som förlåts och förklaras rättfärdig i Kristus. Guds förlåtelse täcker allt eller intet.

Att uppriktigt be om förlåtelse är således vår väg till Gud. Det är en underbar väg som vi kallas att gå. Där möts vi av Guds öppna fadersfamn som drar oss till sig och omsluter oss med sin saliggörande nåd. Går vi inte på denna väg, så föraktar vi Guds kärlek uppenbarad i Kristi försoning. Det leder till evigt fördärv om ingen ändrig sker.

3. Förlåtelsevägen är till sist också vägen till vår broder

Liknelsen har ett trist slut. Tjänaren som fått så mycket efterskänkt ville inte efterskänka en medtjänare, som han träffade på strax efter, ett endaste öre. Det slutade katastrofalt för den i början så lycklige och glade tjänaren. ”Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig.” Jesus summerar liknelsens budskap med orden: ”Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.”

Denna söndags överskrift är ”Kristnas inbördes umgänge”. I sitt avskedstal till sina lärjungar återkom Jesus gång på gång till detta: ”älska varandra så som jag har älskat er” (Joh. 15:12). I den kristna umgängelsen i kärlek till varandra utgör förlåtelsen en viktig del. Också det återkommer Jesus till gång på gång. Han har en rad om det redan i Fader vår.

Varför är det så illa att inte vilja förlåta? För det första är det hårt och obarmhärtigt och för det andra är det ett tecken på att man själv inte rätt tagit emot Guds gränslösa förlåtelse. Den tro man har är då bara en inbillad tro som sitter i huvudet och inte i hjärtat. Vi kristna är nu inte så fullkomliga att vi aldrig sårar eller försyndar oss mot varandra på olika sätt. Tyvärr gör vi det ofta. Vår gamla, elaka och snarstuckna människa ger sig alltid till känna. Vad skall vi då göra, när vi sårat och kränkt varandra? Gå omkring och vara förbittrade och surt vänta på att den andre skall komma krypande och be om förlåtelse? Nej, säger Jesus, vi skall ”av hjärtat” förlåta vår broder. Det betyder att vi ärligt och uppriktigt och omedelbart skall vara beredda att göra det, alltså även om den andre ännu inte visat någon sorg eller bett om förlåtelse. Som Herren har förlåtit oss skall också vi förlåta. Den gamla människans oförsonliga sinne, som bara ältar oförrätter och inte kan tänka sig någon uppgörelse annat än om den andre krälar i stoftet för en, måste förkvävas och dödas. Hur sker det? Jo, det sker när vi erinrar oss hur Gud har efterskänkt vår skuld, de tio tusen talenterna. Vår broders synd mot oss förhåller sig alltid som de hundra denarerna i jämförelse med de tiotusen talenterna, dvs. hans skuld är oändligt mycket mindre än den vi fått efterskänkt. Den är som en droppe i havet i jämförelse med Guds nåd mot oss. Vi har sannerligen ingen anledning att sätta oss på våra höga hästar. Detta faktum skall beveka oss att förlåta – inte bara en gång, eller sju gånger som Petrus i början av vår text tyckte var nog, ”utan sjuttio gånger sju”, dvs. ständigt och jämt, gränslöst. Detta är inget som den gamla, syndiga människan förmår. Det förmår bara den som är född på nytt av evangelium och i vars hjärta Kristus bor.

Felet med tjänaren i liknelsen som inte ville förlåta sin broder var att den gränslösa förlåtelse han själv har fått inte fick någon effekt på honom: han var i sitt inre lika egenkär, hård och obarmhärtig som förr. Han lät inte evangeliet ge honom det nya sinne som vill förlåta såsom Herren har förlåtit. I stället grep han sin broder vid strupen och väste: ”Betala vad du är skyldig, annars...” Han tänkte och handlade precis som förr. Det gällde att bevaka sina fordringar och hålla på sin lagliga rätt. Den obarmhärtige tjänaren som lönade sin Herres godhet på det sättet blev tilltalad med orden: ”Du onde tjänare!” När vi handlar som han är Gud mot oss inte längre nådens Gud utan vredens: han låter hela skulden falla tillbaka på oss igen. Vad skall detta lära oss? Det skall lära oss att nåden, mottagen i tro, alltid följs av kärlek och goda gärningar och inte minst av ny vilja och kraft att förlåta.

Så har vi i dag hört om förlåtelsevägen, att den är Guds väg till oss, att den är vår väg till Gud men också vår väg till våra bröder eller systrar, när synd och elakhet hotar vår kristna gemenskap. Förlåtelsevägen är en underbar och härlig väg. Som kristna är vi alltid kallade att gå den. Därför heter det:

”Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet” (Kol. 3:12-14).

Amen.

S Bergman

[^]