En kristens dubbla medborgarskap

På Alla Helgons dag riktade vi våra blickar och tankar mot himmelen och helgonen. Vi har ett himmelskt medborgarskap och ett himmelskt hem som vi är på väg till. Genom tron på Jesus Kristus är vi arvingar till det eviga livets härlighet.

I dag skall vi säga något även om det jordiska medborgarskapet som vi har. Vi är alla medborgare i ett land, i vårt fall i Sverige. Som kristna har vi ett dubbelt medborgarskap: ett himmelskt och ett jordiskt. Inget av dem skall vi förakta. Ty bakom båda står en och samme Gud.

Fariséerna försökte snärja Jesus med frågan om man skulle betala skatt till kejsaren eller inte. De trodde att de hade fått honom fast. Hur han än svarade skulle man kunna anklaga honom. Om han svarade nej, kunde man säga att han var en upprorsmakare, som satte sig upp mot kejsaren. Om Jesus svarade ja, kunde han beskyllas för att stå på den romerska ockupationsmaktens sida. Spänt väntade de på hur han skulle svara.

Men Jesus gick inte i fällan. Han svar blev inte ett antingen eller, utan ett både och. Vi skall lyda både kejsaren och Gud: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.” Ett mästerligt svar. Dessa ord ger oss i dag ämnet för vår predikan: En kristens dubbla medborgarskap.

1. En kristen är medborgare i Guds rike och tjänar där Gud

”Mitt rike är inte av den här världen”, sade Jesus när han senare stod bunden framför Pilatus (Joh. 18:36). Guds rike är ett andligt och osynligt rike i den meningen, att det endast är Gud, han som ser in i människornas hjärtan, som vet vilka som är sanna medborgare. Vi blir medlemmar i riket genom dopet och tron. Dopet ser vi, men inte tron, vare sig hos de små nydöpta barnen eller hos vuxna. Den ser bara Gud. ”Herren känner de sina” (2 Tim. 2:19).

Många har velat och vill fortfarande göra kyrkan till ett synligt jordiskt rike med fred och rättvisa på jorden som huvudmål. Fariséerna var som besatta av tanken på ett synligt jordiskt och judiskt välfärdsrike. Men Guds rike är inget sådant rike. Det är ingen stat byggd på politisk makt och styrka. Kyrkan är ett folk på vandring till Gud. Hon skall en gång tas upp till honom, och då skall hennes härlighet, som här varit fördold under kors och lidanden, bli uppenbar. ”Då skall de rättfärdiga stråla som solen, i sin Faders rike” (Matt. 13:43), säger Jesus.

Dopet är de kristnas pass som visar att de en gång av Gud själv upptagits som medborgare i himmelriket. Många bryr sig inte om sitt pass. De tror inte på vad som står i det. Det är djupt tragiskt. Jesus säger: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (Mark. 16:16).

I ditt doppass finns en bild av dig och under det står det: kristen. Vi kallas kristna efter Kristus, som vi fått vårt himmelska medborgarskap av. Detta medborgarskap har vi inte förtjänat, utan Kristus har vunnit det åt oss. Han har köpt oss med sitt heliga och dyra blod och iklätt oss sin rättfärdighet. Så har vi genom dopet blivit ”mynt” med hans bild inpräglad i våra liv. I honom är vi Guds återlösta barn. Vi tillhör Gud. Den som är döpt är alltid kallad att ”ge Gud det som Gud tillhör”, dvs. att leva för Gud, ”bli och leva under honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet”, som Luther säger i katekesen. Vi är döpta till livet i Guds rike.

Detta rike styr och uppehåller Gud inte genom våld och tvång. Han styr med mild och barmhärtig hand, genom evangelium och den Helige Ande. Riket är ett nådens rike, fullt av tröst och förlåtelse för syndare. De som lever där lever i ett ständigt mottagande av Guds nåd och kärlek i Kristus. Vi stapplar och faller, men han reser oss upp. Vi är syndare, men får Andens kraft att döda synden och leva efter Guds bud. Dag för dag bevaras vi i tron på Jesus och förs närmare det himmelska målet, vårt rätta hemland.

I kyrkan utövar Gud, som Luther brukade säga, ”sitt andliga regemente”. Målet är inte inomvärldsligt: ”Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare” (Fil. 3:20). Målet är fullkomningen, det eviga livet, där ingen synd och sorg längre finns.

2. En kristen är också medborgare i ett jordisk rike och tjänar även där Gud

Jesus säger: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren.” Det gällde i den aktuella situationen den romerske kejsaren som ockuperat Israel. Hans bild på myntet påminde judarna om vem de stod under. De tyckte inte om det, men var tvungna att böja sig för den hedniske kejsaren.

Fromma kristna har ibland haft svårt att se, att världsliga riken och makthavare har något med Gud att göra. Men det har de.

Som benämning på den styrande och kontrollerande makten i ett land brukar ordet ”överhet” användas. Om överheten och vårt förhållande till den läser vi i Rom. 13: ”Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom… Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda” (Rom. 13:1, 4).

Bakom överheten står således Gud själv, och att lyda den är att lyda Gud. Detta gäller hur den än är organiserad, och hur den än har kommit till. Överheten är en Guds tjänare för människors jordiska bästa, satt att begränsa den yttre ondskan, upprätthålla lag och ordning och skydda medborgarna.

Detta är ”Guds världsliga regemente”. Målet med det är yttre rättfärdighet och anständighet. Det handlar inte om tro och frälsning, utan ett gott jordiskt liv för människorna. Staten är ingen kyrka som styrs av bibelord, utan av lagar som stiftas av människor och bygger förnuft och allmän rättskänsla (den naturliga lagen som är inskriven i människornas hjärtan, Rom. 2:15).

Överheten och landets lagar skall vi kristna inte förakta utan lyda. Vi skall lyda de ordningar som finns, deklarera och betala skatt, inte smuggla och ljuga vid tullkontroll, inte skattefuska eller köra mot rött ljus. Vi kan tycka att en rad föreskrifter, bestämmelser och lagar inte är särskilt bra. Det ger oss inte rätt att bryta dem. Men vi kan kritisera dem, och vi kan i laga ordning medverka till att de ändras, förbättras eller avskaffas. Vi kan skapa opinion, utnyttja vår rösträtt osv. I det jordiska riket skall vi arbeta för samhällets bästa och samarbeta, oavsett tro och religion, med alla förnuftiga och goda krafter.

Lydnaden för överheten har dock sina gränser. Kristna är inte sådana som ständigt bockar och lyder makthavare vad de än säger. När överheten eller dess myndigheter går utöver sina befogenheter och vill tvinga oss till sådant som klart strider mot Guds Ord, då skall vi inte lyda. ”Man måste lyda Gud mer än människor”, sade apostlarna till Stora rådet, när man ville förbjuda dem att vittna och undervisa om Jesus (Apg. 5:29). När kejsaren i Rom senare ville göra sig själv till Gud och tvinga de kristna att offra till honom, vägrade många av dem att göra det. Inte ens ett symboliskt litet vetekorn ville de offra på kejsarens altare. För det fick de plikta med livet. De blev kristna martyrer.

En god överhet är viktig för kyrkan. Därför uppmanas vi i NT att bedja för de styrande, ”för kungar och alla som regerar, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv” (1 Tim. 2:2).

3. En kristen blandar inte samman de båda rikena

Fast båda medborgarskapen är av Gud får de inte sammanblandas. De har olika syften och uppgifter. I augsburgska bekännelsen står det: ”Överheten skyddar inte själar, utan kroppar… mot uppenbara oförrätter… Evangelium skyddar själarna mot ogudaktiga åsikter, mot djävulen och den eviga döden” (SKB s. 83).

Kyrkan skall inte syssla med politik och utöva världslig makt. Hon skall hålla sig till sin uppgift och göra vad Herren har befallt, nämligen förkunna evangelium till omvändelse, till frälsning och evigt liv för alla som fritt och utan tvång vill lyssna till Guds Ord.

I det jordiska riket lever vi bland många människor som inte alls tror på Jesus Kristus och evangelium. Det är människor som Bibeln kallar ”världen”. Kristnas värderingar och levnadssätt skiljer sig i flera avseenden från gemene mans. Kristna lever i världen, men inte av världen (Joh. 17:16).

Som kristna lever vi i ett jordiskt rike, vilkets bästa vi söker genom samhällsengagemang av olika slag. Samtidigt vet vi att detta rike inte är vårt slutmål. Det har vi i himlen. Det gör att vi aldrig blir riktigt hemma här. Vi är ”gäster och främlingar på jorden” (Hebr. 11:13). I ett brev skrivet på 200-talet till en viss Diognétus, som vill veta mer om kristendomen, beskrivs bl.a. hur de kristna lever i de båda rikena. Där står det:

De bor både i grekernas och barbarernas städer… och de följer landets seder i dräkt, föda och övriga levnadssätt, men samtidigt visar de en förunderlig och erkänt ovanlig hållning i sin vandel. De bor i sina egna fädernesland, men som gäster; de har del i allt som medborgare, men uthärdar allt såsom främlingar… De gifter sig som alla andra och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla, men inte deras bädd. De finns till i köttet, men lever inte i köttet.

Det är en fin och biblisk beskrivning av en kristens liv i de båda rikena.

Jesus säger: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33). ”Allt det andra” är det jordiska riket och vårt liv där. Det är betydelsefullt, men inte evigt. Det har en ände, men Guds rike skall bestå när alla jordiska riken faller. Därför är det så viktigt att först och sist vara med i Guds rike, i frälsningens och nådens rike, som vi upptogs i genom dopet och förblir i genom tron på Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare.

Låt oss tacka Gud både för vårt jordiska och himmelska medborgarskap och be om nåd att rätt tjäna honom i båda.

O, led mig med enkla och trygga ord
var dag i ditt rike in.
Och lär mig att minnas, att denna jord,
och icke blott himlen är din.

Amen.

S Bergman (1997)

[^]