Vårt behov av rening

Evangelietexten berättar i dag om Josefs och Marias besök i templet fyrtio dagar efter Jesu födelse. Där fullgjorde de två påbjudna ceremonier. Dels helgade eller avskilde de enligt 2 Mos. 13 sin förstfödde åt Herren och påminde sig om hur Israels förstfödda blev skonade under räddningen ut ur Egypten, dels bar de fram ett offer enligt föreskriften i 3 Mos. 12 om kvinnors rening när de fött barn.

I den senare föreskriften står det att en kvinna som fött ett gossebarn skulle betraktas som oren i fyrtio dagar. Under denna tid fick hon inte besöka templet. Denna orenhet upphävdes genom ett offer som bestod av ett årsgammalt lamm, eller – om makarna var fattiga – av två duvor. Det blev det senare för Josef och Maria.

Vad låg egentligen bakom alla dessa bestämmelser om rent och orent som fanns i Gamla förbundet och som omfattade både män och kvinnor i olika livssituationer? Varför måste jungfru Maria denna dag, gå upp till templet för att renas? Var det så att fortplantning och barnafödsel i sig sågs som något ont och orent i Gamla förbundet? Nej, inte alls. Varje sann israelit visste att det hörde till Guds goda skapelse. Men däremot sägs klart både i GT och NT att den goda skapelsen har förorenats av synden som kommit in i tillvaron. Det är upproret mot Gud, som djävulen lockade våra stamfäder till, som har orenat och förgiftat skapelsen och människolivet. Synden har förstört både relationen till Gud och relationen människor emellan. Det är den som gör att vi alla, både män och kvinnor, föds orena, med syndens smitta i oss. Det är det vi kallar arvsynd.

I Jobs bok står det: ”Kan det komma en ren från en oren? Nej, inte en enda!” (Job 14:4). Och kung David säger: ”Se, i synd är jag född och i synd blev jag till i min moders liv” (Ps. 51:7). Det betyder inte att han avlades i äktenskapsbrott eller något sådant. David talar om arvsynden, synden som han och som alla människor föds med. Detta fördärv är förklaringen till att vår värld alltid är befolkad av syndare: varje ny generation föder fram människor som är lika ogudaktiga, egoistiska och självupptagna, lika benägna till onda, grymma och perversa handlingar som den föregående. Hur man än har försökt civilisera och förädla människoanden, så blir det samma visa igen. Vi bär på ett ont arv som inte bara är en brist eller ett handikapp utan en aktiv, viljemässig dragning till det onda som orenar oss.

Föreskrifterna om rent och orent var helt enkelt GT:s sätt att predika om arvsynden och om människans behov av rening från synden. Var det något Israels folk genom Gamla förbundets ritualer blev medvetna om, så var det att man inte kunde möta Gud, den Helige och rene, hur som helst. Utan försoning, rening och förlåtelse kunde ingen bestå inför Gud.

Denna medvetenhet om den stora klyftan mellan Guds helighet och vår orenhet, har i dag gått nästan helt förlorad. Tyvärr har kyrkorna själva bidragit till det genom att sällan eller aldrig predika om människans medfödda syndafördärv.

De gamla reningsföreskrifterna i GT gäller inte längre. De upphävdes i Nya förbundet som kom med Jesus. Men själva läran om arvsynden är inte upphävd utan finns kvar. Och den måste alltid predikas. Annars förstår vi inte den verkliga innebörden i det heliga evangeliet om den underbara rening som Gud ger oss syndare genom barnet som jungfru Maria denna dag bar fram i templet. Därför säger vi i dag:

1. Läran om arvsynden uppenbarar syndens djup i oss

Utan läran om arvsynden, som Gud avslöjar i sitt ord, blir vår syndakännedom ytlig, lik den som även folk i allmänhet kan ha. De kan hålla med om att onda gärningar eller medvetna val av onda handlingar är synd eller omoral. Men barn föds syndfria, menar man. Först i mer mogen ålder, när de lärt sig skilja mellan rätt och fel, kan de göras ansvariga för synd. Det är förnuftets ytliga syndakännedom som bara räknar ”synliga” synder som synd.

Men Bibeln går mycket djupare. Gud uppenbarar genom sitt ord mörka avgrunder inom oss som vi annars aldrig skulle veta om eller tro på. Av dagens text ser vi att inte ens Maria, denna högt benådade kvinna, utvald att föda Guds Son och bli Guds moder, var utan synd. Också hon måste gå in under lagens föreskrifter om rening.

Jesus talade ofta och starkt om människans synd och vad som orenade människan. Han sade: ”Det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:18-19). Vem av oss har inte smutsat ner sig med sådant! Orenhetens källa har vi alla inom oss. Det allra starkaste uttrycket för vårt medfödda andliga och moraliska fördärv har vi i Jesu ord om att människan måste födas på nytt. Till rådsherren Nikodemus, han som besökte Jesus på natten, sade han: ”Det som är fött av köttet är kött” (Joh. 3:6). ”Köttet” betyder här det köttsliga sinnet, de onda begären som vi föds med och som finns i vårt inre. Det värsta med detta kött är att vi varken förmår att utrota det eller kan förbättra det, för det som är fött av kött är och förblir kött, vad vi än gör. Kort sagt: själva kan vi aldrig bli goda inför Gud och helighetens krav. Enligt Jesus måste därför det köttsliga livet helt enkelt förkastas och ersättas av något nytt: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh. 3:3). Det var det överraskande besked som Nikodemus fick av Jesus.

Det var svårt för Nikodemus att ta till sig. Det är svårt för varje människa som likt honom sätter sitt hopp till sig själv, sin egen vilja och förmåga att rena sig och bli god. Det är svårt att böja sig för den bistra sanningen att det som är kött är kött. Men det är nödvändigt. I Psaltaren står det: ”HERREN blickar ner från himmeln på människors barn för att se om det finns någon förståndig som söker Gud. Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda” (Ps. 14:2-3).

Här kommer ingen undan. Grova syndare och skötsamma människor hamnar i samma bås. Inför Gud är vi alla syndare med ondskan gift i oss. Inget rent och ofördärvat finns i oss. Detta behöver vi upplysas och påminnas om lika mycket som Josef, Maria och alla andra i Israel. Ur djupen måste vi ropa till Gud: ”Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd. Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig … Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta” (Ps. 51:4, 12). När vi ber så, ger vi upp oss själva och närmar oss Gud, och han närmar sig oss med reningen som föder på nytt.

2. Gud har gett oss ett offer som renar från all synd

Josef och Maria offrade två duvor som ett reningsoffer, ett ”syndoffer”, som det står i 3 Mos. 12:6. Dessa och liknande offer i Gamla förbundet var symboliska offer. I sig hade de ingen kraft att ta bort synder. Men de pekade fram mot det fullkomliga offret som Kristus en dag skulle komma med, och det gav kraft till tro. Jesus är den store översteprästen som en gång för alla gick in i det allra heligaste, ”inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). Det var Guds offer i tillvarons mitt, det om vilket aposteln Johannes säger: ”Jesu, Guds Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7). Genom tron på honom blir vi fullkomligt rena, vi blir heliga och rättfärdiga inför Gud – eller ”snövita”, som Jesaja säger (Jes. 1:18). Det är den nya födelsen.

I Jerusalems tempel möter vi också en gammal man, Simeon som just denna dag, då Maria kom till templet med sitt barn, hade manats av den Helige Ande att skynda sig dit. Det står att han väntade på ”Israels tröst”. Gud hade lovat honom att han inte skulle se döden, förrän han fått se Messias, Herrens Smorde. Nu gick det löftet i uppfyllelse. Han fick se och blev jublande glad.

Simeon hade många gånger läst om trösten som skulle komma: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud, Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för alla sina synder”, hade Jesaja profeterat (Jes. 40:1-2). Nu stod han med Israels tröst i sina armar, med Jesusbarnet som skulle ge dubbelt igen för alla synder – både ta bort dem och ersätta dem med en av nåd skänkt rättfärdighet.

För den som plågas av sin orenhet, sina synder och tillkortakommanden är detta evangelium givet till himmelsk tröst. Det ger lindring i oro, sorg och smärta. När vi farit illa i livet, inte minst på grund av vad vi själva ställt till med, behöver vi helas och tröstas. Och det sker när vi lyssnar och tar till oss Guds kärlek och Kristi nåd som förlåter synden och rensar bort allt som är i vägen och skiljer oss från Gud. Då får vi uppleva ”den tröst Skrifterna ger” som Paulus talar om och möta ”tröstens Gud” som verkar tro i oss (Rom. 15:4-5). Också Anden är tröstens Ande. Han gör med oss som han gjorde med Simeon: leder oss till Jesus i templet, öppnar våra ögon för honom så att vi ser vår frälsning, att vi i honom är rättfärdiga och evigt saliga.

3. Genom tron övervinner vi rädslan för döden

I tro på Israels tröst brister Simeon till sist ut i en lovsång, känd som Nunc dimittis efter inledningsorden: ”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat.” Att kunna sjunga så med döden för ögonen är något förunderligt och stort. Döden är det tecken som Gud har märkt alla med för syndens skull: ”så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat”, står det (Rom. 5:12). Döden hotar både gammal och ung, fattig och rik. Den oroar och skrämmer oss. Men Simeon kunde se fram mot den med en himmelsk frid och ro i sin själ. Hur kunde han det? Han svarar själv: ”Ty mina ögon har sett din frälsning.” I barnet såg han Frälsaren, syndens och dödens överman, och då vek dödens mörker undan.

Men så vidgas perspektivet i hans lovsång. Han såg längre än till sig själv, längre än till Israels folk. Det han såg var till för ”att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna”. Till dessa hedningar hör även vi svenskar. Också över oss uppgår ljuset, också vi får se vad Simeon fick se, också för oss finns samma tröst mot döden.

Trösten som Jesus ger och som tron griper om är svår att hålla kvar. Den ifrågasätts hela tiden av djävulen, världen och vårt eget kött, som vill rycka den ifrån oss genom tvivel och otro. Därför måste vi hålla oss till Guds Ord och gå i kyrkan. Där möter vi den Helige Ande som ger oss nåd att inte lyssna till våra oroliga tankar och vårt splittrade inre, utan i stället lyssna till Kristus, hans ord och löften och ta till oss trösten.

Simeon tog emot Jesusbarnet och höll det i sina armar. I kyrkan får också vi genom tron ta emot Jesus och hålla honom i våra armar. Men ännu större är det, att han håller oss i sina armar – alldeles som vi sjunger i en nattvardspsalm: ”Du öppnar, o evige Fader, i Kristus din famn mot dem som församlas i längtan och bön i ditt namn.” I den famnen försäkras vi om att vi är återlösta och renade i kraft av hans offer som vi får del av i sakramentet. Sedan skickas vi i väg från reningens och omfamningens innerliga stund med orden: ”Gå i Herrens frid!” Med den friden i ditt hjärta kan du med gott mod gå ut och möta livets alla påfrestningar och t.o.m. döden närhelst och på vilket sätt den än kommer.

Så vill Gud i dag och alla söndagar välsigna vår kyrkogång med nåd och kraft att leva och dö i frid, allt enligt det apostoliska ordet: ”Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren” (Rom. 14:8). Amen.

S Bergman

[^]