Simeon och hans predikan

I vår text idag möter oss fyra personer, där är Maria, Josef, Jesusbarnet och Simeon. Vi finner dem i templet i Jerusalem. De tre förstnämnda har kommit dit för att uppfylla lagens bud, för att handla enligt Herrens lag. I Andra Moseboks trettonde kapitel står det: Allt förstfött bland din boskap som är av hankön skall tillhöra Herren. […] Varje förstfödd son skall du lösa ut. När din son i framtiden frågar dig vad detta betyder, skall du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. Eftersom farao hårdnackat vägrade att släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt som öppnar moderlivet och är av hankön, och varje förstfödd son löser jag ut. (2 Mos. 13:12-15) Så skulle Israels folk ständigt påminnas om uttåget ur Egypten, om hur farao vägrat släppa dem, men hur han blivit tvungen sedan allt förstfött hade dödats av Gud. Det kan verka hårt att Gud dödat någon, men Gud är den som äger hela skapelsen. Allt är Guds. Han bestämmer fullständigt över allting som finns. Han har gett oss människor livet, men inte så att vi skulle tro att vi kan göra vad vi själva vill med det. Om vi lever är det Guds godhet, det är inte något vi kan kräva. När som helst kan Gud låta livet ta slut. I vår tid vill vi inte gärna höra det, men så är det: Vi har ingenting av oss själva. Allt vi har är givet som ett lån av Gud, för att vi ska leva i enlighet med hans vilja och bud. Vi kan inte bestämma över livet. Den stund Herren kallar oss från jordelivet måste vi komma.

Judafolket visste att Herren Gud rår över alla människor. Genom Mose lag uppfostrades och undervisades de till att komma ihåg detta. De var ålagda att lösa ut äldste sonen genom att offra, ja, det var också så att de skulle offra för alla barn, pojkar och flickor, oavsett om de var förstfödda eller inte. Ett lamm och en duva, eller om de var fattiga, två duvor, enligt Tredje Mosebok. (3 Mos. 12)

Så kom nu Maria och Josef med Jesusbarnet till templet. Med sitt offer löste Maria och Josef sin förstfödde son och erkänner att sonen inte är deras, utan Guds egendom. Inte för att det egentligen behövdes, för Jesus som är Gud behövde inte lösas ut. Han behövde inte omskäras på åttonde dagen eller döpas i Jordan heller, för han är utan synd. Men han ville göra allt detta för vår skull, för att visa oss att Guds bud är rättfärdiga och för att vi inte skulle få för oss att kristna på grund av att de är heliga kan förhålla sig som de vill till Guds bud. Som Jesus senare sade, kom han inte för att upphäva Guds lag, utan för att fullborda. Genom Jesu laglydnad – som vi alltså ser ett gott exempel på i dagens text – och genom hans offer på korset är Mose lag uppfylld och fullbordad. Därför gäller den inte oss, utan den gällde judafolket. I nya förbundet behöver vi inte lösa ut något barn med ett offer, utan vi bär fram dem till dopet där Gud skänker sin nåd alldeles gratis.

Om Simeon

Så kommer vi till Simeon. Lukas berättar att han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst. Vilken fin beskrivning! Vilket skönt föredöme för oss alla är inte denne Simeon! Så skulle vi alla tro och leva. Han var rättfärdig och gudfruktig, han älskade Guds Ord, han var noga med att följa Guds bud och han väntade sig allt av Gud. Kung David har beskrivit Simeon och alla rättfärdiga så här i den första psalmen: Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottareutan har sin glädje i Herrens undervisningoch begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl. (Ps. 1:1ff.) Så var det för Simeon, och så är det för oss också om vi har vår glädje i Herrens undervisning och begrundar hans Ord. Då är vi som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär riklig frukt. Någon kanske tycker att det sista inte stämmer på oss, att allt som vi gör lyckas väl. För det gör det ju inte, det håller vi väl alla med om. Det händer alltför ofta att våra planer om olika saker misslyckas. Men Davids ord att allt lyckas väl syftar inte på alla våra jordiska planer, utan på att trädet är planterat vid vattenbäckar och bär frukt, det vill säga att vi är förenade med Kristus i tron och lever i gemenskap med honom.

Simeon var förvissad om att Guds Ord inte kan bedra eller ha fel. Säkerligen hade han läst i patriarken Jakobs profetia om hur Messias skulle komma när spiran vikit ifrån Juda (1 Mos. 49:10) och hur Hesekiel förutsagt att Israels rike skulle göras till en ruin och inte bli till någonting, förrän han som det rätteligen tillhör kommer. Honom skall jag ge det. (Hes. 21:27) Och profeten Daniel hade också utlovat att Messias, den Smorde Fursten skulle komma. (Dan. 9:24f.) Därför väntade Simeon på Messias, det fanns verkligen all anledning för Simeon och de andra judarna att vänta sig att Messias skulle komma. (Messias är ju förresten hebreiska och betyder den Smorde.) Men, det var inte bara det att Simeon läst i Skriften, och därför var förtrogen med Guds löften om Messias, utan den Helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skull dö förrän han hade sett Messias, Herrens Smorde. På grekiska heter Messias Kristus, så i grekiskan står det att Simeon inte skulle se döden förrän han sett Herrens Kristus.

Just då Maria och Josef enligt lagens sedvänja kom till templet med Jesusbarnet för att lösa honom med ett offer, då kom Simeon. Detta skedde inte av en slump eller av en tillfällighet. Nej, det var den Helige Ande som manade Simeon att gå till templet för att få se världens Frälsare. Det måste ha varit en märklig syn! Ja, det vill säga det var ju inget märkvärdigt med dem. Där kom ett fattigt par, utan något anseende, med ett litet sexveckors barn. Året runt, ständigt, varenda dag, kom det sådana människor till templet med sina barn. Men att Simeon går fram till dessa vardagliga människor och brister ut i en lovsång, det var säkert en märklig syn. Simeon låter inte förvilla sig, han säger rätt ut: Barnet här är den som vi alla måste tro på om vi vill bli frälsta. Inte bara vi judar, utan också hedningarna, ja, hela världen. Vilken förunderlig predikan! Översteprästerna och de skriftlärde föraktade den. Men det fanns en arm, liten, ringa hop som tog emot Jesus. Det var Maria och Josef, Sakarias och Elisabet, herdarna, Simeon och profetissan Hanna som det berättas om direkt efter händelsen med Simeon. Men översteprästerna, fariseerna och de skriftlärde, de brydde sig inte. Så går det än idag: Den rätta kyrkan är en liten föraktad skara som har sin tröst till Gud och hans Ord.

Simeons predikan

Låt oss nu gå vidare till Simeons predikan, hans lovsång, där han berättar för oss och hela världen vad vi ska vänta oss av detta barn. Nu hade Simeon fått se Messias och han hade tagit honom i sin famn. Nu var han glad och nöjd, och han sade: Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Nu kunde Simeon dö i frid.

Många gånger är det tvärtom när döden nalkas. Världen finner ingen tröst i döden. Man fruktar för den. Man är rädd för den. Här kommer vårt förnuft till korta, det kan inte hjälpa oss. För världens människor är döden en fiende. Och det har de rätt i, döden är en fiende. Även en kristen kan våndas inför plågor och smärta som kan komma när man dör. Men vi kristna ser ju inte bara denna fiende, utan vi känner också honom som besegrat fienden, Kristus, Messias, vår Frälsare. Döden är besegrad. Därför kan vi dö i frid.

Simeon, han var gammal. Han kände i sin kropp att döden närmade sig. Dag för dag märkte han hur hans krafter avtog och han blev allt skröpligare. Men han lät inte detta nedslå honom, han anfäktades inte av det. Nu kunde han dö i frid, oförskräckt och inte alls bekymrad. Ja, döden var nu välkommen för honom, för han hade fått skåda Frälsaren.

Så dog Simeon sedan en kristen död, i frid. Hur kunde det ske? Han förklarar det själv, han säger mina ögon har sett din frälsning. Det är orsaken till att Simeon kunde lämna världen i frid. Han har Jesusbarnet i famnen, ger honom ett härligt namn och kallar honom en Frälsare, en räddare.

I världsliga ting, i samhället finns många frälsare, skulle vi kunna säga. Där är regering och riksdag som räddar samhället, där är militären som skyddar oss mot yttre fiender, där är pappa och mamma som skyddar i hemmet, där är läkare som räddar från sjukdom och jurister som hjälper i domstolen. Men Jesus är inte en sådan räddare, utan han hjälper oss mot synden, döden och helvetet. När själen plågas av dessa fiender är Jesus räddaren. Ja, han är den ende räddaren. Det är som Simeon säger, Jesus är Guds räddare. Det finns ingen annan. Ingen annan kan frälsa oss och våra själar. Bara detta Jesusbarn. Den som tror att det finns någon annan frälsare mot synd och död tar miste. Som Petrus sade inför Stora rådet: Hos ingen annan [än Jesus] finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta. (Apg. 4:12)

Den som nu har denne Frälsare i sitt hjärta, han kan vara lugn inför djävulens och syndens alla angrepp. Må vi därför med den gamle Simeon öppna våra ögon och beskåda detta barn, omfamna det och sätta all vår tro till honom. Det var därför han kom, säger Simeon: till att skådas av alla folk. Så skulle det uppfyllas som Gud sade till Abraham, att genom hans säd skulle alla folk på jorden bli välsignade (1 Mos. 18:18). Detta gick i uppfyllelse genom Jesusbarnet.

Simeon hade också säkert läst profeten Jesajas bok. Jesaja talar mycket om Messias, och bland annat förutsäger han också hur Gudsriket skulle spridas ut över hela jorden. I det fyrtionionde kapitlet säger Herren Gud till Messias: Det är för lite för dig, då du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns. (Jes. 49:6)

Men om nu Jesus är den frälsning som Gud berett till att skådas av alla folk, då ser vi att alla människor i utgångsläget är under förbannelsen och domen. Eftersom Jesus kommer med ljuset, så har de inte redan ljus, utan de får det av Jesus. Det som människorna har i sig när de saknar honom är mörker. Det gäller både hedningar och judar.

Vi i den kristna församlingen är härvid Guds verktyg. Jesus har farit till himmelen, men han är ändå kvar på jorden, han är kvar i sin kyrka. Han är i sakramenten och han är i sitt Ord, som han vill ska predikas för alla folk. Ljuset ska komma till alla. Som Simeon säger: Jesus är ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.

Må vi alltså följa Simeons exempel och tro på Gud så att vi är rättfärdiga och gudfruktiga. Då kan vi göra Simeons lovsång till vår och tro att Jesus från Nasaret är Messias. Han är frälsningen som Gud berett. Då kan vi när vår dag kommer säga som Simeon: Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Amen.

J Fjellander

[^]