[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Jungfru Marie Bebådelsedag

TEXT: Luk. 1:26-38


Med Maria som förebild

I dag på Jungfru Marie Bebådelsedag skall vi naturligtvis tala om Maria. Också i den lutherska kyrkan aktar vi Jungfrun Maria högt. Men vi varken dyrkar eller åkallar den heliga jungfrun. I stället tackar vi Gud för henne och låter henne vara en förebild för oss i kristen tro och kristet liv. I dag skall vi ta fasta på tre saker hos Maria, väl värda att begrunda.

1.  Marias moderskap

Den stora uppgift som Gud har gett kvinnor är att föda barn och vara goda mödrar. Eva fick i 1 Mos. 3:20 den ärofulla beteckningen ”moder till allt levande”. Och om kvinnan säger aposteln: ”hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse” (1 Tim. 2:15). Många ser i dag kvinnans särskilda uppgift som mor som i huvudsak begränsad till graviditet, förlossning och en tids amning. Den moderna jämställdhetsideologin vill att kvinnor och män skall vara så lika som möjligt och ser helst att nyblivna mödrar så snart som möjligt får daghemsplats, så att de kan återvända till arbetslivet.

Detta står i skarp kontrast mot Bibeln som låter olikheten vara något fint och betonar mäns och kvinnors olika roller i skapelsen. Guds Ord värderar kvinnan och hennes speciella kallelse mycket högt. Hon ges en livsavgörande betydelse för hela mänskligheten. ”Född av kvinna” är sant om oss alla. Hur många har inte bara fötts av kvinna utan därtill också haft en mor att tacka för en god och kärleksfull omvårdnad under livets första viktiga, känsliga och grundläggande år. Och hur många goda präster har kyrkan fått genom kvinnors kristna fostran av sina söner.

Maria tog sin kallelse som mor på stort allvar. Vi har en modersbild av henne här i kyrkan. För Maria gällde det inte att så snabbt som möjligt få barnomsorgen ordnad, så att hon själv skulle kunna ägna sig åt karriär och självförverkligande. Hon sade ja till att bli mor och satsade all sin tid och kraft på det.

Allt föräldraskap är förenat med både glädje och smärta. I Marias fall fanns det tillfällen då smärtan blev särskilt stor. När hon stod vid sin sons kors och fick se honom hänga där och lida så förfärligt, kändes det som ett svärd gick genom hennes själ, precis som den gamle Simeon i templet en gång hade förutspått (Luk. 2:35). Vilket slut för hennes son som hon burit under sitt hjärta!

När Jesus såg och kände sin mors smärta, bad han henne om en sak: att fortsätta att vara en mor, men nu inte längre för honom utan för hans lärjunge Johannes. Han vände sig till Maria och sade: ”Kvinna, se din son.” Och sedan vände han sig till Johannes och sade: ”Se din mor” (Joh. 19:26-27). Han bad honom att ta hand om Maria och vörda henne som sin egen mor. Och det gjorde han. Vad vi förstår följde hon honom senare till Efesus, där aposteln enligt traditionen var biskop tills han dog. Också Maria lär vara begraven där.

Kvinnors kallelse och uppgift att vara mödrar har fått en alldeles särskild glans och ära genom det som Maria av nåd utvaldes till. Genom Eva kom synden och döden in i världen. Genom Maria kom Frälsaren till världen med liv och salighet. Aposteln skriver: ”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen” (Gal. 4:4). Gud har bevisat kvinnan och moderskapet den allra största ära genom att låta Maria föda hans Son.

Maria blev mor på ett mycket unikt sätt. Hon var jungfru och ändå fick hon barn. Ängeln Gabriels ord måste ha chockerat och förskräckt henne mycket, när han sade: ”Se – du skall bli havande och föda en son ... Han skall bli stor och kallas den Högstes Son. Hur var det möjligt? ”Jag vet ju inte av någon man!” utropar hon. Men ängeln Gabriel svarar lugnande: ”Den helige Ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son.”

Det är just dessa ord som ligger bakom den apostoliska trosbekännelsens ord: ”avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria.” Det finns två texter som direkt talar om jungfrufödelsen. Lukas, som vi har lyssnat till i dag, är mest utförlig. Han berättar om undret utifrån Marias perspektiv. Ingen av evangelisterna berättar så ingående och personligt om henne som Lukas. Den andre som nämner jungfrufödelsen är Matteus. Han berättar ur Josefs perspektiv och låter oss ta del av dennes förvirring och vånda, när han får veta att hans älskade väntade barn. Han visste att han inte var far till barnet. Hade Maria begått äktenskapsbrott? Men också han lugnas av en Herrens ängel som säger: ”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande” (Matt. 1:20). Och han böjer sig ödmjukt för ängelns budskap och tar Maria till sig.

Utan sin mans eller någon annan mans medverkan väntade Maria barn. Av hennes kött och blod fick Guds Son mänsklig kropp och själ. Detta är inkarnationens under som hela Guds frälsningsverk vilar på. Därför har djävulen ända från början och intill nu försökt rasera denna läropunkt. Låt oss komma ihåg, att det avgörande skälet till att Jesus greps, dömdes och korsfästes var inte att han gjort mycket gott, hjälpt fattiga och sjuka. Han fälldes för att han utgav sig vara Guds Son.

På 300-talet blossade en stor strid upp i kyrkan kring frågan om man verkligen kunde kalla Maria för ”teotokos”, gudaföderskan. Det var ovärdigt och otänkbart, tyckte en del. Alltings skapare var alltför hög för att sänka sig så lågt att han blev människa på riktigt, ansåg man. Men den rättrogna kyrkan lät sig inte förledas och bekände utifrån Skriften, att Maria med rätta kan kallas Guds moder, eftersom det var av henne Guds Son fått kött och blod.

Detta om Marias moderskap. Det andra vi skall stanna en stund inför i dag är

2.  Marias stora tro

Inför det uppdrag som Maria fick av ängeln, prövades hennes tro. Hon måste ha frågat sig: Drömmer jag? Har jag blivit galen? Kan det ängeln säger verkligen vara sant? Det strider ju mot naturens ordningar och mot allt vad förnuft och erfarenhet heter! Men ändå finns det inget i texterna som säger att hon tvivlade på att det som ängeln sade skulle ske. Hon undrade bara hur det skulle ske. Och det är ju inte underligt. Vem kan fatta det gudomliga undrets mysterium? Maria var inte som Sakarias, som straffades med en tids stumhet för att han inte trodde ängelns ord om att han hustru Elisabet skulle få barn på sin ålderdom. Någon sådan bestraffning drabbar inte Maria. Hon trodde. När hon hör ängelns slutord: ”För Gud är ingenting omöjligt”, blir hon stilla och lugn. Hon böjer sig för vad Gud sagt och låter sitt förnuft och alla känslor av overklighet och omöjlighet fara. Hon sluter ögonen och håller fast enbart vid ängelns ord. Hon litar blint på dem. Det är i sanning en stor tro.

En sådan tro är inte var mans utan verkad av Guds Ande. Vårt förnuft vill inte böja sig för Guds Ord. Det vill bara tro på det som syns rimligt. Jesus var ett resultat av Marias snedsteg med en annan man. Det är förnuftets förklaring. Judarnas Talmud säger att Jesus var ”en bastard”, en oäkting. Och vi har i dag biskopar och präster som inte vill utesluta att det förhåller sig så. Man kan mycket väl vara kristen utan att tro på jungfrufödelsen, säger de. Men så säger inte den som likt Maria låter sig upplysas av Guds Ord och Guds Ande.

Maria var ingen bedragerska som ville dölja ett äktenskapsbrott med en ytterst fantasifull historia om jungfrufödsel. Hon trodde på ängelns budskap. Hon trodde att Guds Ord verkligen var Guds Ord och att inget var omöjligt för Gud.

Jungfru Marie Bebådelsedag kommer som ett ljust, skimrande avbrott i fastan, ett nyttigt avbrott. Den ger oss anledning att stanna upp ett tag och fundera över vår tro. Vem är han egentligen som går smärtornas väg upp mot Golgata kors? En martyr? En människa, fast en ädel och god sådan? Den som bara är människa kan omöjligen, inte ens om han är syndfri, försona och ta bort världens synd: I Psaltaren står det: ”Sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid” (Ps. 49:8-9). Men han som vandrar upp till Golgata, han kan, för han är Gud själv som fått kött och blod av Jungfrun Maria. Det är han som går att lida, blöda och dö som betalning för våra synder.

Tänk på en balansvåg, en sådan där med två lika långa armar med var sin vågskål. I den ena ligger all världens samlade synd, skam och ondska. Vad kan uppväga allt som tynger ner den skålen? Våra s.k. goda gärningar? De är fjäderlätta i detta sammanhang och rubbar inte viktbalansen det minsta. Men det finns något som kan göra det. Om Jesus, död och uppstånden för våra synder, läggs i den andra vågskålen, då händer något. Han inte bara uppväger våra synder utan upphäver dem. Vi lyfts upp i höjden och görs till Guds barn och arvingar till det eviga livet. Så är det att bli rättfärdiggjorda av nåd för Kristi skull, dvs. i kraft av hans försoning. Tyngden i hans offer är inte bara att han har bringat det som människa utan också som sann Gud. Allt han gör som människa, gör han också som Gud.

Man kan inte vara kristen utan att tro på Kristus, född av Jungfrun Maria. Och därför instämmer alla sanna kristna i katekesens förklaring till andra trosartikeln:

Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av Jungfrun Maria, är min Herre, vilken förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld inte med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod.

Att tro är att förlita sig på denne Kristus som gjort våra synder till sina och betalat full lösen för oss. Det är det vi skall lägga i den andra vågskålen, i synnerhet när vi tyngs ner av synder, missmod och annat elände i livet.

Gud give oss nåd att tro som Maria, att ta Gud på orden och tro att för honom är ingenting omöjligt. Till sist något om

3.  Marias ödmjuka lydnad

Visst förstod Maria att hennes graviditet skulle föra med sig folkprat, hån och skam. Vem skulle tro på henne? Vad skulle Josef säga? Ändå böjer hon sig under Guds vilja och ställer sig till hans förfogande: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”

Efter bebådelsen och hennes besök hos Elisabet, som också väntade barn, brister hon ut i lovsång och sjunger sitt Magnificat: ”Min själ prisar Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare. Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet” (Luk. 1:46). Lägg märke till att hon kallar Gud för ”min Frälsare”. Hon var således inte syndfri, som romerska kyrkan menar att hon måste ha varit för att kunna föda Guds Son. Hon bekänner själv att hon för egen del behöver frälsning, precis som alla andra människor. Hon är inte heller ”himladrottning”, ”medåterlöserska” eller en som man skall gå via för att nå fram till Jesus.

Maria gör sig inte stor på grund av vad hon utvalts till, och skulle ha blivit djup förfärad om hon anat hur man i framtiden skulle missbruka hennes person och namn till att skymma Frälsaren. Hon är ”Herrens tjänarinna” och hon är det i ringhet. Hon står i sin Sons tjänst. Bibelns Maria vill på intet sätt bli föremål för någon form av avgudisk tro och dyrkan. Det är tron på rättfärdiggörelsen av nåd för hennes Sons skull, hennes egen frälsnings grundval, som hon vill framhålla och på allt sätt befrämja.

Så har vi i dag stannat inför Maria och hennes livsgärning. Må Guds Helige Ande inpränta hennes bild i våra hjärtan och ge oss alla hennes tro, hennes glada lydnad och villighet att tjäna Gud i de uppgifter han kallar oss till. Amen.

S Bergman

[^]