Benedictus

Evangelietexten börjar med ett skapelseunder, nämligen en barnafödsel: ”För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son.” Ett barns födelse är alltid ett stort under. För Elisabet var det ett alldeles särskilt stort under. Hon var gammal och hade tidigare till sin stora sorg aldrig fått barn. Men nu fick hon en son. Alla omkring henne gladde sig över det otroliga som hänt. Grannar och släktingar kom och lyckönskade henne.

Mitt i denna glädje brister plötsligt Elisabets man, prästen Sakarias, ut i en lovsång. Vi hörde den i dagens evangelietext. Det är den som brukar kallas Benedictus efter begynnelseordet på latin: ”Välsignad – Benedictus – är Herren, Israels Gud.” Det Sakarias sjunger om gäller inte bara Israels folk utan också oss som vill vara kristna. Låt oss därför i dag fira midsommar med Benedictus och dess budskap.

1. Välsignad vare Herren som besökt och återlöst oss

Fast Sakarias är så lycklig över att ha fått en son, så sjunger han märkligt nog inte först och främst om det, utan om en födelse som snart skulle ske i en annan familj. Maria, Elisabets unga släkting i Nasaret, väntade barn. Om sex månader skulle hon föda. Och den som skulle födas var inte vilket barn som helst, utan Messias, Guds Son, den utlovade Frälsaren.

Maria hade strax efter ängelns bebådelse farit till Sakarias och Elisabets hem och berättat sin stora hemlighet, att hon väntade barn, och inte bara det utan också att det var ett under som skett utan någon mans medverkan. Också hon hade då sjungit en lovsång: Magnificat som börjar med orden: ”Min själ prisar storligen – på latin magnificat – Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare” (Luk. 1:46, g:a övers.). Sakarias visste, både av vad han själv fått höra av ängeln och av vad Maria berättade, att efter hans son Johannes, skulle det komma en som var mycket större. Därför börjar han med att lovsjunga Jesus: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk.” Marias Son var Herren själv som skulle besöka jorden. Ett finare besök har jorden aldrig fått än då Guds Son blev människa, och en större gärning har aldrig uträttats än då Jesus med sin död i syndares ställe återlöste och vann frälsning inte bara för Israels folk utan för alla folk.

I kärnfulla strofer sjunger Sakarias om det som Gud gör genom att sända Jesus Kristus: ”Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun.” Horn är i Bibeln en symbol för Guds frälsande kraft och makt. I templet var offeraltarets hörn försedda med horn. Enligt en bestämmelse i Israel kunde den som var illa ute och jagades av andra springa till templet och gripa tag i altarets horn. Så länge han höll fast i hornet var han skyddad, ingen fick röra honom. Detta horn som gav skydd åt den olycklige är en förebild till Jesus. När en syndare, plågad och förföljd av synd och dåligt samvete, griper tag i evangeliet om Kristi försoningsoffer på Golgata altare, så håller han i frälsningens horn och kan då vara fullständigt trygg.

När vi i kyrkan griper om evangeliets löften i Ordet och nattvarden, står vi under den Allsmäktiges beskydd. Han är vår tillflykt och vår starkhet. Under hans mäktigt skyddande vingar är vi trygga. Så räddas vi, som Sakarias säger i sin sång, ”från våra fiender och från deras hand som hatar oss”. Dessa andliga fiender är inte bara djävulen och världen utan också vårt eget inre som ibland fylls av onda och hädiska tankar, misströstan och otro. Men alla fiender – såväl yttre som inre som plågar och anfäktar oss och vill vår undergång – de må härja hur mycket som helst. De mister sin udd och kraft när vi griper om hornet, tror Guds Ord och löfte. Vi får andas ut när vi ”vilar under den Allsmäktiges skugga” (Ps. 91:1).

Sakarias fortsätter med att jubla över profetiornas uppfyllelse, att det blivit som Gud har sagt. När ängeln Gabriel talade om för honom att hans ofruktsamma hustru nu på sin ålderdom skulle få barn, hade han tvivlat på att det var sant. Det kunde inte vara möjligt! För att fostra honom att inte tvivla utan tro, lät Gud honom bli stum intill dess barnet var fött. Under denna tid fick han begrunda att för Gud är ingenting omöjligt. Nu hade han lärt sin läxa. Och när talförmågan återvänder, så är det första han gör att prisa Gud för att han alltid håller sina ord och löften. I århundraden hade Israels folk fått vänta på löftet om Messias. Men Gud hade inte glömt sitt folk, nej, han kom ihåg sitt heliga förbund och ”den ed han gav vår fader Abraham.” I hans släkt skulle Frälsaren födas. ”I dig skall alla folk bli välsignade”, hade Gud sagt (1 Mos. 12:3).

Det var denna välsignelse, som nu var på väg och som Maria bar under sitt hjärta, som Sakarias prisade. Han avslutar den första, kristologiska delen av sin lovsång med att säga att allt detta har skett för att vi skulle få tjäna Gud ”utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar”. På dessa rader tänkte Luther, när han skrev sin förklaring till andra trosartikel. Kristus är sann Gud och sann människa som:

förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens våld inte med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död, (varför?) för att jag skall vara hans egen bli och leva under honom och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet.

Denna tro vill Gud ge oss, tron på Jesus som gör att vi tjänar honom, inte som rädda slavar, utan som heliga och rättfärdiga Guds barn, därför att Kristus i vårt ställe varit rättfärdig och skänkt oss sin helighet. Därför tjänar vi inte honom ovilligt utan i villig, tacksam och glad lydnad. Fortsättningen av Benedictus visar hur vi får en sådan tro.

2. Välsignad vare Herren som sänder oss förkunnare som Johannes Döparen

Först nu kommer Sakarias till sin egen son i sin sång: ”Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för Guds innerliga kärleks skull.”

Vi läser i NT om hur Johannes Döparen, full av Elias ande och kraft, predikade bot och bättring till syndernas förlåtelse. Han gjorde inga under och tecken som t.ex. Mose, Elia och Elisa gjorde eller som Jesus och hans apostlar gjorde. Ändå säger Jesus om honom: ”Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram, som är större än Johannes Döparen” (Matt 11:11).

Han prisar honom för hans ämbetes skull. Hans stora uppdrag var att ”gå före Herren och bana väg för honom”. Det var Herren Kristus som Johannes skulle bana väg för. Det är också det av Gud instiftade prästämbetets uppgift. Präster skall likt Johannes predika lag och evangelium till omvändelse. Med stränga och skarpa ord skakade Johannes Döparen om folk och väckte dem ur syndasömnen. ”Redan är yxan satt till roten av träden. Vart träd som inte bär god frukt huggs bort och kastas i elden” (Matt. 3:7-10). Det var lagens budskap: ingen ond kommer in i Guds rike, endast goda som bär god frukt. Det är inget tomt skrämskott utan vad Gud på fullt allvar säger i sin lag. Han säger det också till oss. Också vi behöver ständigt skakas om och påminnas om dödens och evighetens allvar. Yxan är alltid höjd för att ända vårt liv. Det är den hårda verklighet vi lever under för syndens skull. Döden kan hugga ner oss när som helst, också mitt i den sköna sommar- och semestertiden. Vad blir då vårt öde?

Lagens anklagelser, som känns i vårt samvete, påminner oss om att vi lever ”i mörker och dödsskugga”. Lagen skapar oro i vårt inre. Den väcker fruktan för Gud och hans vredesdom. Men detta är det enda som lagen förmår. Den kan aldrig frälsa – inte för att det är något fel på lagen, utan därför att det är fel på oss. Vi håller inte och kan inte hålla Guds lag. Vi älskar inte honom över allt annat och inte vår nästa såsom oss själva. Därför ”är yxan satt till roten på trädet”.

Men insikten om detta banar väg för Herren och för kunskapen om frälsning: evangelium om syndernas förlåtelse. Den som inte känner sin synd, plågas av den och fruktar Guds dom, kommer aldrig till Jesus Kristus. En sådan människa förstår inte vad Jesus är bra för. Men det gör de som plågas av att de lever i syndens och dödens skugga och inte kan rädda sig själva. För dem är han ljus i mörker, segraren över synd och död. Han är soluppgången från höjden, ”för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg”. För dem är det ett ljuvligt budskap att deras synder är dem förlåtna ”för Guds innerliga kärleks skull.”

Vi behöver predikanter som likt Johannes predikar lag och evangelium som ger syndare ”kunskap om frälsning”, inte bara som en huvudets kunskap, utan en kunskap som man tar emot i sitt hjärta och som förvandlar livet. Bibeln kallar det för pånyttfödelse. Det är en radikal nystart i en människas förhållande till Gud. Hon kommer in på ”fridens väg” och lever inte längre i strid med Gud utan i frid med Gud. Aposteln Paulus säger: ”Då vi har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1).

Denna frid, eller shalóm på hebreiska, innebär att det som är brutet blir helat. Förlåtelsen reparerar den brutna förbindelsen med Gud och skänker oss ett gott förhållande till Gud. Detta skall vi inte förväxla med fridskänslor som vi kan ha, men som kommer och går. Friden med Gud, som Jesus skapat, är fast och stark, en objektiv verklighet oavsett om vi känner den eller inte. Den är ”hornet”, Guds nåds befallning om vår frälsning, som vi skall gripa tag i. Vissheten om denna frid gör också att vi börjar älska Gud för hans innerliga kärleks skull. Det är vad omvändelse leder till.

Många av dagens förkunnare kommer inte ens i närheten av Johannes Döparens omvändelsepredikan. De talar om helt andra ting än om omvändelsen och tro på Jesus som vår enda räddning. De talar om hur vi skall kunna rädda denna världen från miljöförstöring, krig och katastrofer av olika slag. När vårt perspektiv bara är det jordiska försvinner Guds perspektiv som sträcker sig bortom denna värld som går mot sin undergång. Hans perspektiv är att frälsa oss undan vredesdomen och den eviga elden.

Men Gud har sina förkunnare i varje tid, sådana som predikar att ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” och som på Kristi vägnar säger: ”Låt försona er med Gud!” (2 Kor. 5:19-20). Deras predikan föraktas av många, men den skall aldrig försvinna. Gud låter det i varje tid här och där finnas tjänare som banar väg för Jesus genom att predika Ordet rent och klart. Dit skall vi söka oss, vare sig det är lätt eller bevärligt, vare sig vi är många eller få, gamla eller unga. För där möter vi säkert Herren. Där får vi näring för våra själar och kan prisa och tacka Gud ”för hans innerliga kärleks skull”.

3. Välsignad vare Herren som uppenbarar sig både i naturen och i Ordet

Gud uppenbarar sig också i naturen. Genom den visar han att han finns. ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han skapat” (Rom. 1:20). Av skapelsens rikedom kan alla människor med sitt förnuft dra slutsatsen att Gud finns, och att det bakom naturens sinnrika skönhet finns en Skapare. Världen har inte kommit till av sig själv. Ateister och sådana som tror på slumpen är blinda dårar. De är ”utan ursäkt”, säger aposteln som avslutning på den vers vi nyss citerade.

Människor tycker om skapelsens gåvor, särskilt sommar och sol, frisk luft och rent vatten. Men vår syndiga natur visar sig i att vi gärna dyrkar det skapade framför skaparen. Detta avguderi måste vi bli frälsta ifrån, och det blir vi inte genom att söka Gud i naturen, för den säger inget om frälsning. Vi blir det genom att lyssna till Guds Ord och tro evangelium. Då kommer vi i ett rätt förhållande till Gud vår Skapare. Då lär vi känna hans hjärtelag, hans ”innerliga kärlek”. Då blir vi födda på nytt och älskar honom tillbaka.

Många tror att detta att bli kristen innebär att man inte längre får glädja sig över det goda här i livet, utan måste leva dystert och livsförnekande. Men så är det inte alls. Det är tvärtom så, att när man funnit Gud, fått bot mot synden och döden och lever i ljuset av ”soluppgången från höjden”, först då kan man rätt glädja sig åt sol och sommar, mat och dryck och allt annat skönt och gott som flödar ur skapelsens och naturens ymnighetshorn.

Varje blomma, varje solstråle, varje livets under viskar till den troende om Guds innerliga kärlek. De vill få oss att glada utbrista: ”Tänk att Gud som skapat allt detta är min Gud och min Fader som sörjer för mig i livets alla skiften!” Jesus, som återlöst och återfört oss till Gud, lär oss själv att tänka så. Han säger i Bergspredikan: ”Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är ni inte mycket mer värda än de? Se på ängens liljor hur de växer ... Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er?” (Matt. 6:26-30).

Så får vi genom Jesus nåd att tacka Gud för både frälsningens och skapelsens under. Låt dem nu få fylla dig med glädje och frid, så att även du sjunger ditt Benedictus: Välsignad vare Herren för allt vad han har gjort för mig och för allt gott han dagligen ger mig – fast jag inte alls har förtjänat det. Amen.

S Bergman (2012)

[^]