Helgonens salighet

Vi firar i dag Alla Helgons dag. Bibeln kallar ofta de kristna för ”de heliga” – därav ordet helgon. Vilka är de? Det är inte, som man vanligtvis tror, en klass av goda och fromma människor som särskilt utmärkt sig. De heliga är de som genom tron på Jesus Kristus blivit renade från all synd och blivit Guds barn. I dagens epistel ur Uppenbarelseboken står det om helgonen i himmelen: ”Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt” (Upp. 7:14). Lägg märke till ”därför” som visar på orsaken till att de står inför tronen i vita kläder. Det var inte deras gärningar och deras blod – många av dem var martyrer – som öppnat himlen för dem, utan Lammets gärningar och blod.

Vår text i dag är Bergspredikans inledning. I denna predikan beskriver Jesus helgonens liv på jorden. Ingen blir ett helgon i himlen utan att först ha varit det på jorden. Det blir man bara i kraft av Lammets blod. Mycket sant säger dr Hardt i en predikan: ”Förnekelsen av Guds Lamm slår bergspredikan sönder och samman, tystar saligprisningarna och släcker himmelens ljus.” Inga helgon skapas.

Jesus börjar sin predikan med att åtta gånger ropa ut sitt ”Saliga” över alla som tror på honom. ”O, vad ni är lyckliga!” säger han. Så ropar han än i dag. Och det behöver vi som kristna ofta höra. Helgonens salighet är ingen vanlig jordisk lycka, sådan som folk i allmänhet drömmer om. Den är en andlig, himmelsk lycka som bara de heliga, de döpta och troende äger. Om denna salighet säger vi i dag följande:

1. Helgonens salighet tillhör de fattiga och sörjande

Jesus börjar med att säga: ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Att vara fattig på pengar och ägodelar skänker ingen salighet. Det är en nöd som många får uppleva. Men den gör ingen till kristen. Jesus talar här om att vara fattig ”i anden”, vilket är något annat. Många vill gärna vara rika och starka i anden, dvs. ha stark tro på sig själv, så att man kan ta vara på sin potential och hävda sig här i livet. Denna självhävdelse och självsäkerhet präglar också förhållandet till Gud. Den moderna människan vill ofta klara sig själv utan att blanda in Gud. Världen anser sig inte behöva en frälsare som Jesus.

Vad menar då Jesus med att vara fattig i anden? Det är raka motsatsen till att själv vara rik och stark i anden. Det är att inte ha något gott och förtjänstfullt att visa upp inför Gud, helt enkelt att vara en tiggare med tomma händer. Det märkliga är nu att Jesus om sådana stackare säger: ”dem tillhör himmelriket” – dem och inga andra. Publikanen i templet, han som stod längst ner, slog sig för bröstet, tiggde och bad: ”Gud, var nådig mot mig, syndare”, han var fattig i anden, men han blev salig, han ”gick hem rättfärdig”, säger Jesus (Luk. 18:13-14).

Dessa i egna ögon små och fattiga, som fått himmelriket fritt och för intet, de är verkligen rika! De lyckönskas av Jesus. För de är Guds heliga och saliga, hans ögonstenar. För dem betyder pengar och ägodelar ingenting i jämförelse med de himmelska skatter som de fått. Till deras lycka hör också, på grund av vad de fått, att deras hjärtan blivit lösta från allt avgudiskt jagande efter skatter på jorden – detta som världen sitter hårt fast i. Helgonen har ofta varit fattiga också i jordisk mening. De har många gånger tvingats leva under svåra och knappa förhållanden. Men de har stått ut med det, för de har vetat att deras salighet inte varit beroende av det jordiska.

Nästa saligprisning hänger nära samman med den första: ”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.” Vad är det för en sorg som Jesus tänker på? Det är inte bara sådan sorg som alla människor kan känna, som t.ex. när man förlorar sitt arbete, sin hälsa, eller när en nära anhörig rycks bort. Det är framför allt sorgen över synden, bedrövelsen över att man inte håller Guds bud som man borde. Helgonen lever dagligen i denna sorg. De har ”ett förkrossat och bedrövat hjärta” (Ps. 51:19). Men de har alltid tröstats av Gud som just i sådana hjärtan lägger salighetens hela och fulla gåva.

Världens människor kan också känna sorg och besvikelse över sig själva och sina handlingar. Men så länge den sorgen inte leder till syndabekännelse och ånger inför Gud, så får de ingen tröst i sin sorg och besvikelse över sig själva. Kain var betryckt efter sitt mord på Abel: ”Min missgärning är större än att jag kan bära den”, sade han (1 Mos. 4:13). Ändå var det ingen sorg som ropade efter nåd och förlåtelse. På liknande sätt var det med Judas som förrådde Jesus. Han kände ånger och föraktade sig själv för sin skamliga handling, men inte så att han likt publikanen i templet slog sig för sitt bröst och bad Gud om nåd och förbarmande. Han trodde inte att Jesus var syndares Frälsare, i vart fall inte för en sådan syndare som han.

Andens fattigdom och sorgen efter Guds sinne är det första som utmärker helgonen. Det låter inte som något lyckligt tillstånd precis. Men det är just vad det är. Jesus säger att himmelriket och Guds tröst hör dem till.

2. Helgonens salighet visar sig i ödmjukhet, rättfärdighet och barmhärtighet

”Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.” De som är fattiga i anden och tröstas av Gud i sin sorg, får nåden att vara ”ödmjuka” eller ”saktmodiga”, som det heter i äldre översättningar. Vad är detta för ödmjukhet?

Vi kan ta Josef i GT som exempel. Han var saktmodig. Josef blev mycket illa behandlad av sina avundsjuka bröder. De kastade honom i en brunn och sålde honom sedan som slav till Egypten. Men Josef litade på Gud, fast det såg mycket mörkt ut för honom. I Egypten blev han såld som slav till hovmannen Potifar, en ganska hygglig man. Det gick bra i början i Potifars hus, men dennes fru började snart kasta lystna blickar på Josef. Han var nämligen en skön ynglig och hon ville gärna förföra honom. När det inte lyckades, blev hon arg och sade till sin man att Josef försökt våldta henne. Och så hamnade Josef i fängelse. Vad gjorde han där? Satt han och grämde sig över sitt orättvisa och bittra öde? Smidde han planer på hur han en dag skulle hämnas på alla dem som handlat illa mot honom? Nej, han tog det lugnt och lade sin sak i Guds händer. Han var ödmjuk eller saktmodig och lät sig inte förtäras av ilska och vrede. Och det förlorade han inte på. Gud var med honom och lät honom till sist bli upphöjd till Faraos närmaste man – en märklig karriär från slav till statsminister! Josef fick ”ärva jorden”, dvs. fick se att Gud även i jordiskt avseende till sist vände allt till godo för honom. Alla ödmjuka får inte höga tjänster likt Josef. Men de får uppleva att Gud på olika sätt låter allt samverka till det bästa för dem som älskar honom (Rom. 8:28). De ödmjuka som lärt känna Guds kärlek i Kristus, de vet att Gud är god och bara har goda syften med dem. De ger sig till tåls, de vet att det blir bra till sist. Och deras tro kommer inte på skam.

”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.” Bibeln talar om rättfärdighet på två sätt. Den talar om ”rättfärdigheten från Gud genom tron” (Fil. 3:9). Det är den i Kristus skänkta rättfärdigheten som gör oss till helgon inför Gud. Det är salighetens grund. Varje dag under hela livet mättas en kristen av tron på att de inför Gud, utan egna gärningar och förtjänster, är helt och hållet rättfärdiga i Kristus.

En sådan tro leder inte, som många befarar, till att helgonen blir tröga och slöa i lydnaden för Guds bud. Tvärtom leder den till den andra sortens rättfärdighet, den som Jesus här i Bergspredikan talar om, nämligen levernets rättfärdighet. Helgonen ”hungrar och törstar” efter att leva rättfärdigt och göra det som är rätt och gott. ”O, att mina vägar vore rätta, så att jag höll dina stadgar!” utropar psalmisten (Ps. 119:5). En sådan hunger och törst utmärker helgonen.

I nästa saligprisning pekar Jesus på den allra största helgondygden: ”Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.” Världens människor kan visa både medkänsla och stor hjälpsamhet mot nödlidande. Men barmhärtigheten som Jesus här talar om har inte sina rötter i förnuftets insikt om att man måste hjälpa dem som har det svårt, utan i den barmhärtighet som Gud har visat oss i Kristus. Vi vill gärna hålla på vår rätt. Men ibland kan det vara mycket obarmhärtigt mot andra. Jesus ger i liknelsen om tjänaren som fick sin stora skuld efterskänkt ett exempel på det. Han som fått allt efterskänkt av nåd ville inte efterskänka sin medtjänare en futtig struntsumma. För den obarmhärtige slutade det illa (Matt. 18:21-34). Han förlorade allt han fått genom sin obarmhärtighet. Han lät inte nåden förändra hans hjärta.

Den sjätte saligprisningen lyder: ”Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.” Att ha ett rent hjärta är inte bara att ha ett genom förlåtelsen renat hjärta, utan också ha ett hjärta som uppriktigt, utan reservationer och baktankar vill tjäna Gud. Vi behöver alltid be med kung David: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande” (Ps. 51:12). De renhjärtade skall en dag utan skam och blygsel med egna ögon få se Gud, ansikte mot ansikte, genomstrålade av hans kärlek Det är en salighet så stor att den inte kan beskrivas.

3. Helgonens salighet visar sig slutligen i att de får lida förföljelse för Kristi skull

Jesus säger: ”Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.” Helgonen är fridsälskande människor: de äger Guds frid i sina hjärtan, och de vill leva i frid med alla och befrämja fred mellan människor på jorden så långt det går. Men det märkliga är att dessa helgon sällan får leva i fred, utan bekämpas ofta hårt som farliga och skadliga människor.

Jesus säger: ”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem hör himmelriket till.” Denna saligprisning upprepar Jesus en gång till: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull.” Varför förföljs de kristna och beskylls för allt möjligt ont? Är det för att de är goda, barmhärtiga, förlåtande och fredsälskande? Nej, sådant uppskattas av de flesta. Helgonen smädas och förföljs för ”rättfärdighetens skull” eller ”för min skull”, säger Jesus. De förföljs för att de tror och bekänner Jesus som Gud och Frälsare och enda vägen till salighet. Detta tål inte världen. De tror på sina egna vägar som de tycker är lika bra eller bättre. Men Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Jesus själv fick inte vara i fred, utan möttes av stort motstånd och onda beskyllningar. När vi kristna håller fast vid Kristi ord, tror på dem och dessutom handlar efter dem, så hatar världen oss och bemöter oss med samma förakt och avsky som Jesus mötte. Men då säger Jesus till oss: ”Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen.” Den himmelska glädjen, som han lovar sina helgon, är fast och viss. Den väntar dem som håller ut i tro och helgelse och har blicken fäst vid lönen.

Den lön som Jesus talar om är ingen lön som öppnar himlen – det gör bara Lammets blod – utan en lön som Gud i sin överflödande godhet ger sina trogna som uppmuntran och hjälp att hålla ut. Av nåd skall vi få mångfaldigt igen för allt vad vi har fått lida för Kristi skull här på jorden. Aposteln säger: ”vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg. 14:22). Korset först och kronan sedan. Det gällde för Herren själv i hans livsgärning, och det gäller också för hans helgon.

Så vill Jesus i dag med sin åttafaldiga saligprisning fylla oss med sin nåd och kraft att här och nu frimodigt och uthålligt gå helgonens väg. Gud give oss alla nåd att följa dem efter i tro och goda gärningar, så att även vi en gång får stå med i den vitklädda skaran i himmelen och i obeskrivlig glädje få sjunga Guds och Lammets lov. Amen.

S Bergman (2009)

[^]