En annorlunda kung

Vår text berättar om mötet på Långfredagens morgon mellan den romerske landshövdingen Pilatus och Jesus. Båda gjorde anspråk på kungamakt. De står där framför varandra, ansikte mot ansikte: Pilatus, representant för den dåtida supermakten i världen, klädd i kejserlig ämbetsdräkt, omgiven av livvakt och maktens alla symboler, och så Jesus med bakbundna händer, klädd i blodig mantel, misshandlad och törnekrönt och till synes helt maktlös. Redan denna kontrast visar att det här är fråga om två helt olika slag av regenter.

Men av dessa två är det Jesus som vi i dag på första Advent hälsar och hyllar som vår konung. Pilatus blev snart hemkallad och avsatt av kejsaren för sitt osmidiga sätt att sköta sitt uppdrag: han kunde inte hantera judarna. Efter några års kringflackande liv i Europa dog han, åsidosatt och olycklig. Men Jesus, som stått bunden framför Pilatus och av honom skickades i döden, han lever och regerar. På tredje dagen uppstod han och visade sig vara starkare och mäktigare än Pilatus, den romerske kejsaren och alla andra makthavare i världen: han besegrade döden och gick livs levande ut ur graven. Och nu är han, också som människa, upphöjd till den allra högsta kungavärdigheten: han sitter på den gudomliga tronen i himmelen, på Faderns högra sida, för att styra och bevara sin kyrka på jorden.

Alla evangelisterna nämner mötet mellan Jesus och Pilatus, men Johannes är den ende som återger samtalet mellan de två. Låt oss se närmare på detta samtal. Det visar oss följande.

1. Jesus är en annan slags kung än världens kungar

Under natten hade han anklagats och dömts av översteprästerna och Stora rådet. Under denna rättegång hade man krävt att han under ed skulle svara på om han var Messias, Guds Son. Och Jesus hade svarat, att det var han. En dag skulle de få se ”Människosonen sitta på maktens högra sida”. Då var saken klar. ”Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen?” ropade en av översteprästerna. Och så dömde man honom till döden (Matt. 26:63-68).

Men judarna hade inte rätt att avrätta någon utan landshövdingens medgivande. De förstod att det inte skulle räcka med att anklaga honom för att han sagt sig vara Guds Son för att få honom fälld inför Pilatus. Romarna ville inte gärna lägga sig i religiösa tvister. Det bekom dem inte mycket att någon religiös stolle påstod sig vara Guds Son. Sådant hände ju nu och då. Därför gällde det för översteprästerna och rådsmedlemmarna att framställa saken på annat sätt, nämligen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerske kejsaren. Man bestämde sig för att säga så här: ”Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, förbjuder oss betala skatt till kejsaren och säger att han är Messias, en konung” (Luk. 23:2).

Pilatus fann det säkert märkligt, att judarnas ledare, som avskydde romarna djupt för deras ockupation av landet, plötsligt hade blivit så måna om att alla betalade skatt till kejsaren. Han förstod att anklagelsen till största delen var falsk. Men en sak oroade honom: påståendet att Jesus var en kung. Han greps av samma slags oro som kung Herodes drygt trettio år tidigare, när de vise männen från Österlandet kom och frågade efter judarnas nyfödde konung. Utgjorde mannen som man fört till honom någon slags fara för honom själv och för kejsaren? Det måste han undersöka. Pilatus frågar därför Jesus upprepade gånger om han var judarnas konung. Och Jesus medgav att han var en konung, om än inte av det slag som Pilatus fruktade.

Låt oss stanna upp inför detta ett ögonblick. Inför Stora rådet hade Jesu bekräftat att han var Guds Son, och nu inför Pilatus att han var en konung. Detta är hans bekännelse om sig själv. Och det är vad hela Skriften säger om honom. Men utåt sett syntes inget av detta att han var en gudomlig kung. Vad Pilatus såg framför sig var ett sönderpiskat människovrak. Inte mycket till kung. Ändå var det han som skulle besegra mänsklighetens största fiender: synden, döden och djävulen. Han skulle göra det genom att bli svag, lida och dö i syndares ställe och så öppna Guds rike för dem. Det var ”Guds dårskap som är visare än människor, och Guds svaghet som är starkare än människor” (1 Kor. 1:25).

På kyrkoårets första dag skall vi på nytt ta till oss detta. Om Jesus inte är den konung som han själv och Skriften säger att han är, varför skall vi då samlas till gudstjänst söndag efter söndag? Det enda som motiverar ett nytt kyrkoår är ju att Jesus är Messias, Herren, det eviga, gudomliga Ordet som blivit kött i tiden, en annorlunda kung. Vi menar allvar med våra Hosianna-rop (”Herre, hjälp oss, fräls oss!”). Vi dyrkar Kristus som Gud, som det högsta majestätet, alla konungarnas konung och alla herrars herre som steg ner i djupaste förnedring och korsfästes för vår skull. Det är honom som vi i dag faller ned inför och hyllar för att han åter kommer till oss för att vara med oss.

2. Jesu rike är ett annan slags rike än världens riken

När Jesus står där bunden framför Pilatus, förstår han dennes oro. Pilatus var representant för ett världsimperium, ytterligt känslig för alla former av störningar och upprorstendenser i riket. Jesus ville lugna honom på denna punkt. Därför säger han till honom: ”Mitt rike är inte av den här världen”, underförstått: Kejsarens och ditt rike är av den här världen. Det bygger på synlig makt, på soldater och svärd, romersk lag och ordning.

Men Kristi rike är inte ett sådant rike. Han upprättade inte sitt rike med lagar, tvång, hot och vapenmakt. Jesus grep aldrig till svärd, uppträdde aldrig som revolutionär och samlade inga gerillasoldater omkring sig. Han red inte in i Jerusalem på en stridshäst i spetsen för ett beväpnat följe. Han kom i stället ”ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl”, som det sägs i dagens evangelium (Matt. 21:5). Redan detta indikerade att Jesu rike var annorlunda.

Läser vi evangelierna, finner vi att Jesus konsekvent, klart och tydligt avböjde alla försök att göra honom till en politisk makthavare eller till revolutionär på barrikaderna. En av hans lärjungar, Simon Ivraren eller ”Zeloten” hade sannolikt tillhört den zelotiska rörelsen, en nationell befrielsefront som förberedde väpnad revolt mot romarna. Men när Simon mötte Jesus och blev lärjunge fick han lära sig något helt annat. Och när Petrus grep till svärd i Getsemane för att försvara sin mästare sade Jesus ifrån på skarpen: ”Stick ditt svärd i skidan!” och påminde sin hetlevrade lärjunge om att han utan vidare hade kunnat kalla tolv legioner av änglar om han hade velat slå ner sina fiender med våld (Matt. 26:52-53). Men det var inte hans sätt. Och när han nu står inför Pilatus säger han detsamma: ”Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.”

Vad är det då för sorts rike som Jesus regerar över? När han en gång försökte förklara det för fariséerna, sade han: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det! eller: Där är det! Ty se, Guds rike är mitt ibland er” – eller ”invärtes i er”, som det stod i den gamla översättningen (Luk. 17:21). Riket är inte ett jordiskt, synligt och avgränsat som t.ex. det romerska riket, utan ett andligt rike som finns överallt där människor tar emot Jesus i sina hjärtan. Det är just där han vill vara kung. Det är nämligen därinne, i våra hjärtan, som roten till det onda i våra liv finns. Där föds alla synder, där mognar och växer de, innan de bryter ut i ord och handlingar. Jesus säger: ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:19). Det är dit in Jesus vill komma för att röja upp, göra rent, bryta ondskans välde och upprätta sitt rike.

Aposteln Paulus säger: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20). Där det förhåller sig så, där finns riket som inte är av denna världen. Där regerar inte det själviska, beräknande, avundsjuka och giriga jaget med alla dess lustar och begär, där regerar inte det förblindade högmodet som lurar oss att tro att vi själva klarar oss utan Gud. Där regerar Kristus som förlåter synder och uppväcker tro och kärlek till Gud.

Utan Kristus råder det onda jaget. Så har det varit alltifrån syndafallet. Men Kristus kom för att upprätta sitt rike i syndares hjärtan genom tronskifte, så att det onda jaget avsätts och Jesus som människans nya jag sätts på tronen. När det sker blir en syndare född på nytt och medlem i riket som inte är av denna världen.

3. Jesus upprättar och uppehåller sitt rike på annat sätt än världen väntar sig

I samtalet med Pilatus säger Jesus: ”Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.”

På detta svarar Pilatus med en uppgiven och skeptisk fråga: ”Vad är sanning?” Pilatus var modern. Han utgick som så många i dag från att verklig eller absolut sanning finns inte. Man kan inte veta vad som är sant eller inte, allt är töjbart, föremål för olika tolkningar, allt är subjektivt och osäkert. Man säger att man vill ha förnuftsbevis för att tro. Men det visar sig att vilka bevis som än läggs fram så duger de inte. Historiska bevis avfärdas. Hänvisningar till Bibeln avvisas snabbt med att den är en tidsbunden, mänsklig bok full av motsägelser, fel och brister. Men rakt in i denna vår moderna värld, där det finns så många som varken vill eller anser sig kunna tro på någon förblivande sanning, kommer Jesus lugnt och stilla och säger att han har kommit till världen för att vittna om sanningen – sanningen om oss människor, att vi är stora syndare och inte alls rättfärdiga och goda, och sanningen om Gud att han är nådig och barmhärtig mot dem som vänder om till Gud.

Med orden: ”Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst”, inbjöd Jesus Pilatus som inte var av sanningen att bli det genom att lyssna till honom. Pilatus hade i hela sitt liv inte stått så nära sanningen som i denna stund. Det verkar som hans eget försvar för hans liv – hans skepticism – var skakat av mötet med Jesus. Han kände intuitivt, att Jesus talade sanning och att han inte var skyldig till det man anklagade honom för. Han anade att han gjorde fruktansvärt fel om han skickade denne man i döden. Därför går han ut och säger till judarna: ”Jag finner honom inte skyldig till något brott” (Joh. 18:38). Men till sist gav han ändå efter för folkmassans tryck. Sanningens stund var över. Av rädsla för att förlora sin ställning, låter han sanningen fara och utlämnar Jesus till att korsfästas. På liknande sätt har många förlorat Jesus och sanningen.

Jesus är sanningens konung. För sanningen gick han i döden. Den största och allraheligaste sanningen är den att Kristus, Guds Son, frivilligt och medvetet gick i döden för oss och för alla människor: ”Han utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25). Det är med den sanningen som han vill komma in i allas våra hjärtan och förvandla våra liv.

Det är ett vittnesbörd som har kraft i sig själv att överbevisa om synd och väcka tro i hjärtat. Så har Kristi rike brett ut sig i alla tider genom evangeliets egen kraft, trots att det också förkastats av många. Det behövs inga extra maktmedel. När man försökt tvinga människor till omvändelse, vilket det finns sorgliga exempel på att kristna kyrkor har ägnat sig åt, har man gjort det i strid mot Kristi evangelium som alltid är ett fritt erbjudande. Allt tvång är främmande för sanningens vittnesbörd.

Jesus säger: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh. 8:31-32). Hans ord är ”Ande och liv” (Joh. 6:63). Jesus lovar att vi skall förstå sanningen. Han lovar att den skall göra oss fria. Bara vi förblir vid hans ord. Just därför att vi är så beroende av denne konung, inleder vi i dag ett nytt kyrkoår med bön om att söndag efter söndag få lyssna till hans röst. Vi ber också om nåd av vara hans tjänare och tjänarinnor och föra ut sanningens vittnesbörd på ett rätt sätt. Men vi är svaga och bräckliga och behöver ständigt ledas, bäras och hållas uppe av sanningens ord. Vi behöver alltid be med de fromma i Israel: ”Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud” (Ps. 25:5).

Är vi av sanningen – eller vill vi bli det – då lyssnar vi till sanningens konung, då tar vi vara på det nya kyrkoåret. Det finns ingen garanti att vi får uppleva hela det kommande kyrkoåret. För närsomhelst kan det avbrytas av döden eller yttersta domen. Därför gäller det, i dag och alla dagar att vi lystrar till adventsropet: ”Se, din konung kommer till dig” (Matt. 21:5). Han kommer full av nåd och sanning i Ordet och sakramenten. Han kommer just ”till dig”, hur din situation än är, för att vara ”din konung” med all den salighet han för med sig. Gud give att vi alla av hjärtat svarar: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” Amen.

S Bergman

[^]