[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

3:e sönd. i Advent

TEXT: Matt. 11:11-19


Världens barn och Vishetens

”Men Visheten har fått rätt av sina barn” – så slutade vår text. Vishet heter på grekiska ”sophia”. Därav kommer ordet filosofi som betyder ”vän till kunskap och vetande”. Filosofin, som uppstod i det antika Grekland, söker med hjälp av erfarenhet och tänkande ge grundläggande förklaringar till världen, naturen och den mänskliga tillvaron.

Kristendom föraktar inte förnuft och tänkande. Förnuftet är en Guds gåva som är till för att användas. ”Jag, tror att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen”, säger Luther i Lilla katekesen och lär oss tacka Gud för allt detta.

Men ändå har det tidvis rått ett spänt förhållande mellan den kristna kyrkan och filosofin. Det beror på att den kristna tron sätter den gudomliga uppenbarelsen i Ordet över förnuftet. Den högsta visdomen finns hos Gud själv, inte i människan och hennes tänkande. Guds vishet är så oändligt mycket större. I frågor om Gud förstår vi inte mycket. Och när det gäller vägen till gemenskap med Gud och om hur en människa blir frälst och salig, kommer den mänskliga filosofin helt till korta. Här famlar förnuftet alltifrån syndafallet i mörker.

Ordspråksboken är en bok som sjunger vishetens lov. I den står det: ”Att frukta HERREN är början till kunskap” eller ”till vishet” som det också sägs (Ords. 1:7, 9:10). Att frukta Herren är att låta vår egen vishet fara och ödmjukt och med stor respekt lyssna till vad han har att säga när han talar till oss i sitt ord. Att vi tystnar och Gud talar är början till den sanna kristna filosofin.

I Ords. 8 finns en märklig profetia om Kristus. Han kallas där för ”visheten”. Och Visheten säger: ”HERREN ägde mig redan vid begynnelsen av sin väg, före sina gärningar i urtiden. Av evighet är jag insatt, från begynnelsen, innan jorden fanns” (Ords. 8:22-23). Visheten talar som en gudomlig person och säger: ”Salig är den människa som hör mig … Den som finner mig, han finner livet och får nåd från HERREN … alla de som hatar mig älskar döden” (Ords. 8:34-36). Kristus är Guds vishet. Han är Guds Son som fick kött och blod och föddes i Betlehem. ”I honom ligger alla visdomens och kunskapens skatter gömda”, säger aposteln (Kol. 2:3). Den som inte vill lyssna till honom finner aldrig Bibelns Gud utan förblir i den andliga och eviga döden.

Jesus berättar i dag om två grupper av barn som sitter på torgen och inte kan leka ihop. Den ena gruppen kallar han ”detta släkte”. Det är otrons släkte, den fallna världens barn, som förtröstar på mänsklig visdom. Den andra gruppen är Vishetens barn, de som i Kristus funnit sin visdom.

Låt oss i dag se vad Jesus har att säga om världens barn och Vishetens barn.

1. Världens barn är aldrig nöjda med Vishetens barn

Det beror på att världens barn inte accepterar någon högre vishet än deras egen. De böjer sig inte för någon annat än det egna jaget och det mänskliga förnuftet. Det betyder inte att de inte är religiösa – det är de ofta – men när de är det bygger de alltid sin tro på vad de själva tänker och vad de kan göra. Så gör alltid den naturliga, förnuftsbaserade religiositeten.

Men Vishetens barn har funnit en annan väg. I Kristus och hans försoning har de funnit den Gud, som är nådig och barmhärtig, full av förlåtelse, rättfärdighet och frid som han ger åt syndare. De har funnit livet enligt Jesu egna ord: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh. 17:3). Han har blivit deras frälsning och lovsång, och det sticker de inte under stol med.

Men detta är världens barn missnöjda med. De vill få Vishetens barn att sjunga andra sånger än Guds och Lammets lov. De sitter på världens torg och ropar: ”Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte. Vi har sjungit sorgesånger, men ni grät inte.” Vad är det med er? Varför är ni inte som vi? Varför gör ni inte som vi? Inte kan ni väl tro att bara ni har rätt?

Världens barn är aldrig nöjda med Vishetens barn. De vill att vi som prisar och ärar Jesus skall ge upp vår, som de tycker, otidsenliga och oförnuftiga tro och komma över på deras sida, leka deras lekar och sjunga deras sånger. Jesus tar i dag Johannes Döparen, hans förelöpare, som exempel. Han fascinerade många med sin glödande förkunnelse, men samtidigt var det många som inte alls tyckte om honom och hans tal om omvändelse. Profeten i kamelhårsmantel var alldeles för asketisk: han åt gräshoppor och vildhonung, och han varken åt, drack eller klädde sig som vanligt folk. ”Han är besatt”, sade man. Han talar bara om synd, bot och bättring. Vilken livsfientlig och dyster typ!

Men när Jesus kom och trädde fram var man inte nöjd med honom heller. Han både åt och drack. Och han gjorde det t.o.m. tillsammans med publikaner och syndare, dåligt folk som man inte skall beblanda sig med. ”Se, vilken frossare och vindrickare, en vän till publikaner och syndare”, sade man.” Lägg märke till att vad de krävde av Johannes, det fördömde de hos Jesus. Ingen av dem dög. Av detta ser vi att världen aldrig är nöjd med Visheten och hans barn. Vad de än gör är det något fel på dem. Och så är det än i dag.

Världens missnöje med Vishetens barn tar sig nu inte bara uttryck i sura miner och föraktfulla kommentarer. Man vill också hindra dem från att få inflytande i samhället. I vårt land betonas det allt oftare att tron är en privatsak som man skall ha tyst för sig själv därhemma utan att påverka andra. Men en del går ännu längre. De är t.ex. bekymrade över att föräldrar ger sina barn kristen fostran, vilket man menar är en form av övergrepp på barn. Men värre än så kan det bli. Under svåra förföljelsetider har grovt våld använts mot kristna för att få bort dem. Det förekommer på sina håll också i vår tid.

Jesus säger: ”Från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld.” I den gamla Karl XII:s Bibel stod det: ”lider himmelriket våld.” I 1917 års Bibel ändrades det till: ”himmelriket tränger fram med storm”, som om Guds rike tog folk med storm och massor trängde på för att komma in. Men så har det sällan varit. Den översättningen passar dåligt in i sammanhanget. För Jesus talar här inte om någon stormrusning in i Guds rike, utan om våldet mot himmelriket. Han talar mot bakgrund av att Johannes Döparen nyss hade satts i fängelse och skulle snart mista sitt huvud. Tillsammans med många andra martyrer i kyrkans historia fick han högst påtagligt uppleva att världens barn inte är nöjda med Vishetens barn.

”Ve er, när alla människor talar väl om er”, säger Jesus till sina lärjungar (Luk. 6:26). När vår kristendom börjar bli allmänt populär och prisad av världen, finns det all anledning att fråga sig vad det beror på. Beror det på att vi har satt ljuset under skäppan, låtit lovsången till Jesus tystna eller blandat ut Guds visdom uppenbarad i evangeliets lära med denna världens visdom? Många kristna börjar leka på torget med världens barn för att slippa deras förakt och sura miner. De tror t.o.m. att de kan vinna dem för kristen tro genom att spela med i deras lekar. Men tror vi så lurar vi både världens barn och oss själva. På det sättet vinns de inte för Guds Vishet, Kristus, och vi själva risker att förlorar honom. Se därför upp, när världens barn vill få dig att spela med i deras spel! Är vi trogna Kristus och hans ord har vi inget annat än förakt att vänta. Beröm får vi inte av världen, men väl från annat håll.

2. Vishetens barn prisas och beröms av Herren

Jesus prisar i dag särskilt ett av Vishetens barn: Johannes Döparen, den stränge botpredikanten som beredde väg för honom. Jesus säger: ”Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen.” Vi finner ingen i NT som Jesus talar om i så högstämda ordalag som Johannes. Han är större än Abraham, större än Mose och Jesaja: ”Han är ännu mer än en profet”, säger Jesus strax före vår text (Matt. 11:9). Utan att fråga efter var världens barn tyckte, förkunnade Johannes kraftfullt och med brinnande nit omvändelse, dop och tro på syndernas förlåtelse genom Jesus, som kom strax efter honom. För det blev han halshuggen och hans huvud bars in på ett fat under skratt och skrål på Herodes födelsedagsfest. Så gick det för vishetens språkrör Johannes Döparen. Men lägg märke till att han mitt i allt detta upphöjdes och prisades som ingen annan av Jesus.

Man har man funderat mycket över Jesu ord om Johannes i vår text: ”Men den mindre i himmelriket är större än han”? Vad menade Jesus med det? Vilka ”mindre” än Johannes är det fråga om? Det var knappast om sig själv som Jesus talade, eftersom han var Guds Son. En del menar att han med bitande ironi talade om Johannes motståndare, som menade sig vara större än denne galne profet. Men det ligger nog närmare till hands att tro att Jesus talar om sina lärjungar. I ett avseende kan man säga att dessa var större än Johannes. De fick nämligen se alla tecken och under som Jesus gjorde, och de fick uppleva Jesu död och uppståndelse. De fick se profetian om Messias förverkligad fullt ut. Det fick inte Johannes Döparen. Och just det påminde Jesus sina lärjungar om, när han vid ett tillfälle sade: ”Saliga är era ögon som ser och era öron som hör. Amen säger jag er: Många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och få höra det ni hör, men fick inte höra det” (Matt. 13:16-17).

Till dessa mindre som i nämnda avseende är större än Johannes hör också vi, när vi tror apostlarnas vittnesbörd om vad de med egna ögon och öron sett och hört och håller fast vid det.

Att få beröm eller bli erkänd av Herren har stor betydelse för vishetens barn. Deras stora tröst och styrka får de inte av vad människor säger om dem, utan av vad Herren säger. Johannes fick, som vi hörde i dagens evangelium, i fängelset en hälsning från Jesus. Den tröstade honom stort. Han tröstar också oss som hånas och föraktas av världens barn för vår tros skull. Tänk på att oavsett vad människor säger om dig, så prisar dig Jesus evigt salig, när du lyssnar till hans ord, tror evangelium och låter det vara orubbligt sant.

Världens visdom bygger på tro på människan och hennes förmåga att göra gott. Den landar därför alltid i egenrättfärdighet som bara utlöser Guds vrede, eftersom den är falsk, inbillad och besmittad av synd. Den sanna visdomen däremot tar sin tillflykt till en annan rättfärdighet, nämligen den som Jesus har vunnit åt oss med sitt lidande och sin lydnad i vårt ställe. Det är den rättfärdigheten som av nåd gör oss till Guds sanna barn.

Vill du bli prisad av världen måste du ständigt hävda dig som en självständig och stark människa som vågar tro på sig själv. Det är ett hårt slit, och världen är inte nådig. Men vill du bli prisad av Gud så gäller något annat. När du låter din egen visdom fara, blir den syndare som Gud säger att du är och tar din tillflykt till Kristus, till honom ”som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor. 1:30), ja, då blir och är du ett Vishetens barn som utlöser himmelsk glädje. Jesus säger: ”Det blir glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver” (Luk. 15:7).

3. Visheten får rätt av sina barn

Världens visdom åberopar sig på förnuft och vetenskap. Den berättar ständigt sin skapelseberättelse om hur världen och människan blivit till utan Gud – han behövs ju inte längre som förklaringsgrund, säger man. Världens visdom har massmedia bakom sig och stöder sig på att den har majoriteten. Den hävdar att den har rätt och förklarar vishetens barn, som fortfarande tror att Gud både skapat och återlöst världen så som Skriften säger, vara ett utdöende släkte från en förgången och oupplyst tid.

Den sanna vishetens kyrka ser svag och bräcklig ut och ser inte mycket ut för världen. Och ändå dör den inte! Även i vår tid får visheten rätt av sina barn, dvs. det finns sådana som prisar och ärar Jesus. Han säger om sin kyrka, att ”helvetets portar inte skall få makt över den” (Matt. 16:18). Det betyder att så länge jorden står, kommer det att finnas människor som funnit vishetens rena och klara källa, funnit skatten och pärlan, nådens rena evangelium som lyfter syndare utan all egen förtjänst upp till Gud och fyller dem med himmelrikets frid och glädje. Det kommer alltid finnas de som säljer allt för att få behålla skatten och pärlan. (Matt. 13:44-46). Frågan är bara om vi hör till dem. Gud give att Visheten också får rätt av oss som hört hans Ord i dag. Amen.

S Bergman (2009)

[^]