[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

2 sönd. i Fastan

TEXT: Luk. 7:36-50


Förlåtelsen som skapar kärlek

I vår text idag finner vi Jesus på besök hemma hos farisén Simon. Jesus besökte även fariseer och umgicks med dem och predikade för dem. I Matteus evangelium finner vi inga sådana berättelser, för den bild Matteus ger är inriktad på att varna för och ta avstånd från fariseerna på alla upptänkliga vis, men för Lukas passar det bra in att berätta om detta besök som Jesus gjorde hos Simon. Så ser vi att evangelierna är olika, för de är skrivna med litet olika syften och ger därför olika sidor av Jesu gärning.

Jesus var alltså hembjuden till farisén Simon. Det var flera gäster där, och på romerskt sätt låg de till bords. Då kommer det en gråtande kvinna som gör något väldigt märkligt, hon gråter på Jesu fötter och tvättar dem med sina tårar. Så torkar hon hans fötter med sitt hår, kysser dem och sist smörjer hon dem med en välluktande olja.

Den som betraktar denna händelse till det yttre finner lätt saker att anmärka på: En kvinna med grundmurat dåligt rykte, en synderska, kommer objuden till den måltid som farisén Simon bjöd Jesus på. Hon tränger sig fram till Jesus och gråter så tårarna blöter ned hans fötter. Även om hon sedan torkade Jesu fötter, kysste dem och smorde dem med välluktande olja tyckte Simon att det hela var mycket pinsamt. Jesus borde veta bättre än att låta denna dåliga kvinna komma till honom, tycker Simon. Skulle Jesus verkligen vara en profet, en gudsman, om han lät detta ske?

Men Jesus ser inte till det yttre, han ser till hjärtat. Han ser kvinnans tro. Mot slutet av vår text säger han: Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Kvinnans gärningar talade sitt tydliga språk.

Varför kom kvinnan till Jesus? Varför ställde sig kvinnan bakom Jesus och grät? Exakt vad som hade skett det vet vi förstås inte. Kanske hade hon hört talas om Jesus och hans undervisning. Eller också hade hon till och med själv hört Jesus predika. Hur som helst hade hon förstått att Jesus förlåter syndare deras synder.  Detta var anledningen till att hon lämnade sitt hem och gick till Jesus: Hon var förkrossad över sina synder. Och hon ville visa sin tacksamhet mot Jesus. Detta säger hon inte, men Kristus förstår det väl. Och han säger med vänliga ord två gånger, först till Simon: Hon har fått förlåtelse för sina många synder och sedan direkt till henne: Dina synder är förlåtna.

Tittar vi så på farisén Simon var han verkligen ingen dålig människa. Nej, fariseerna hade gott rykte. De levde ett ordentligt liv. De fuskade inte med skatten, de begick inte äktenskapsbrott, de gav tionde till templet och fastade två gånger i veckan. Simon skötte sig. Allt detta var ju riktigt och bra. För Gud vill att vi ska sköta våra jobb, vara ordentliga och skötsamma, inte fuska, inte anlita svart arbetskraft, betala våra TV-licenser, hålla hastighetsbegränsningarna i trafiken, vara vänliga mot vår familj och våra släktingar, vänner och grannar och så vidare.

Men det var något som Simon saknade. Han saknade kärlek. Han saknade kärlek till Jesus och han saknade kärlek till sin nästa. Ja, han var nog god vän med sina likasinnade, men han hade satt en gräns för kärleken. Den sträckte sig inte till dem som var annorlunda, och i alla fall inte till sådana som hade dåligt rykte för sitt syndiga liv.

Att han saknade kärlek till Jesus visar han genom att inte ens sätta fram ett fat med vatten till fötterna för att skölja av vägdammet. Inte heller gav han Jesus någon hälsningskyss och inte smorde han Jesu huvud med olja. Detta var gästfrihet och vänlighet hos judarna, och den visade han inte mot Jesus. När Abraham fick besök av de tre männen, då tog han emot dem gästfritt, han sade: Låt mig hämta lite vatten, så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet.

Vi kan ju till och med undra varför Simon överhuvud bjöd hem Jesus till sig. Det vet vi inte. Kanske hade han tänkt sätta dit Jesus med någon försåtlig fråga, som fariséerna var så upptagna med.

Varför hade Simon så lite kärlek? Jesus ger svaret när han berättar liknelsen om de två skuldsatta. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. (En denar var ett silvermynt, som användes som betalning för en dags arbete.) Men ingen av de två skyldiga kunde betala, så penningutlånaren efterskänkte dem deras skulder. Och Jesus avslutar liknelsen med att fråga: Vilken av dem kommer nu att älska honom mest? Och Simon ger det självklara svaret: Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro. För den som fått mycket förlåtet älskar mycket. Den som fått litet förlåtet älskar litet. Det är enkelt. Och därmed blev Simon avslöjad i sin kärlekslöshet.

Varför älskade Simon så lite? Och det är många som är som Simon. Varför har de så lite kärlek till Kristus och till sin nästa? För att de har fått så litet förlåtet.

Hur kan detta komma sig? Hur kan någon få för litet förlåtet? Är förlåtelsen för liten, så att somliga bara får förlåtet litet grann? Nej, penningutlånaren efterskänkte hela skulden för de båda skuldsatta.

Men kanske är det så att somliga människor inte har så stor skuld och därför inte behöver betala så mycket? Nej, det är inte så heller, men nu närmar vi oss förklaringen. För även om en del synder är värre än andra, så är ändå varje människas syndaskuld närmast oändlig. Och i liknelsen kunde ingen av de skuldsatta betala, utan de var helt utlämnade till sin långivare.

Simons problem är här fariséernas grundproblem: De menar själva att de är så duktiga att de bara har en liten skuld. De menar att det de själva gör räcker ganska långt.

Fariséerna var en religiös elit. De var gudfruktiga och tog Gud och religion på stort allvar. I vårt samhälle idag är religionen inte särskilt högt aktad. Vi har idag inte så många religiösa fariséer. Men ändå, mitt i all andlig likgiltighet i Sverige finns det stora likheter med fariseismen. Ty man menar att man själv håller måttet, stort sett. Visst går man med på att man inte är perfekt. ”Ingen är ju felfri” säger man, men på det stora hela taget är man rätt nöjd och självgod. I egna ögon har man bara små skavanker.

Hur ser vi på oss själva? Är vi också rätt nöjda med oss själva?

Det är denna hållning Jesus vänder sig emot. Han vänder sig mot egenrättfärdigheten. Den som är egenrättfärdig anser sig inte behöva någon förlåtelse. Han ser inte sin egen synd. Därför älskar han också lite. Kristus blir inte för honom den store gode Frälsaren som visat oss människor så stor kärlek.

Detta är på sitt vis ett allmänt och stort problem i vår tid: Den ytliga syndakännedomen. Att människor i allmänhet idag har låg syndakännedom är inte att förvåna. Under lång tid har filosoferna och tänkarna predikat att det inte finns något absolut rätt eller fel och att det inte finns något som heter moralisk skuld. Och vad skulle de annars säga sedan de tagit bort Gud ur sina tankesystem? När man inte har någon högre makt att vara ansvarig inför, finns det inte heller någon synd. Det finns då ingen som har utfärdat några bud som står över oss, som vi skulle behöva följa trots att vi inte vill.

Att syndamedvetandet inte är helt utplånat beror helt och hållet på att Gud i samvetet gett alla människor en uppfattning om rätt och fel.

Egenrättfärdigheten och den ytliga syndakännedomen hotar också att påverka oss. Låt oss därför göra som kvinnan i vår text! Som Luther säger i en predikan: Att vi för det första gråter med henne, d.v.s. gör riktig bot; därpå att vi sätter vår förtröstan till Herren Kristus.

Vad är det då att göra bot? Att göra bot är att förskräckas över sina synder och vilja bli dem kvitt. Förskräcks över våra synder gör vi när vi ser dem i Ordets ljus. När vi ser vår brist på kärlek, när vi ser hur synden och egoismen till och med har nästlat sig in även i våra bästa sidor och förgiftat dem. Eller när vi ser hur våra dåliga sidor får så stort utlopp i våra liv.

Men till boten hör inte bara att förskräckas över sina synder, utan också att vilja bli dem kvitt. Och att bli kvitt synden kan vara både svårt och lätt. Att kämpa med synden i det dagliga livet, i helgelsen, är ofta svårt. Synden sitter så oerhört djupt i oss. Men att bli av med syndens skuld och fördömelse är lätt, gör som kvinnan: Kom till Jesus med din synd! Bry dig inte om vad andra människor tycker och säger om att du kommer till Jesus! Kom till honom där han förlåter dig dina synder: Kom till gudstjänsten, kom till bikten och kom till nattvarden!

Att få sin synd förlåten, det är lätt. Men det var inte lätt för Kristus att förvärva denna förlåtelse. Det krävdes ett stort arbete och outsägligt lidande. Som Gud sade till sitt folk genom profeten Jesaja: Du har vållat mig arbete med dina synder och möda med dina missgärningar.

Fastan är en särskild period av bot, då vi bör besinna hur stor Kristi gärning är då han gick upp till Jerusalem för att dö för vår synd. Ty vår synd är stor.

Må Herren få visa oss all vår synd och sin stora nåd för att vi ska få allt större kärlek till honom. Ja, må kärleken till Gud växa i våra hjärtan. Amen

J Fjellander

[^]