Jesu sju ord på korset

Vi har hört de skakande orden om Jesu död i en sammanställning av vad de fyra evangelisterna säger om denna händelse. Än i dag fascineras människor av dramat på Golgata och man gör sig många tankar om mannen Jesus och varför han avrättades. Men i dag skall vi lyssna till vad den korsfäste Jesus själv säger. Vi skall låta larmet från avrättningsplatsen, ropen och skriken från soldater och lystna åskådare på Golgata träda i bakgrunden och i stället koncentrera oss på Jesu egna ord.

Redan på vägen upp till avrättningsplatsen har vi ett ord av honom. Till de många kvinnor som kantade vägen, grät och sörjde över honom säger han: ”Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva. – Ty om man gör så med det friska trädet, vad skall då inte ske med det torra” (Luk. 23:28, 31). Det är inte medlidande han vill ha, inte sorg över hur illa och orättvist man behandlar honom, ”det friska trädet”, den ende som aldrig gjort något ont. Hos kvinnorna och hos oss vill han se sorg över oss själva och våra liv. Han lider nämligen vad vi – som i oss själva är torra, livlösa träd utan någon god frukt – är värda. Torra träd huggs ner och kastas i elden. Jesus predikar ända in i det sista att Gud är den helige och rättfärdige som alltid dömer synden, att vi alla är syndare värda straff och evig fördömelse. Bara gråtande och sörjande över oss själva kan vi förstå det oerhörda i att Jesus, Guds Son, lider och dör för oss.

Låt oss nu med detta i åtanke stanna inför Jesu sju ord på korset.

1. Jesu första ord var en bön för fiender

När Jesus av sina hårdhänta bödlar läggs ner på korset och spikas fast på det säger han: ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34).

Allt vad Jesus gör och säger på korset handlar ytterst om förlåtelse. Man trodde att man korsfäste en vanlig människa, men förstod inte att han också var Guds Son som vilket ögonblick som helst kunde resa sig, slå ner sina fiender och gå därifrån. När Jesus undervisade om sig själv som den Gode herden sade han: ”Jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja” (Joh. 10:17-18). Jesus lät sig korsfästas.

Från honom hörs, när han spikas fast på korset, inga ord av förbannelse över hans bödlar, bara en bön om förbarmande över dem, att de, om och när de förstod vad de gjort, skulle få förlåtelse och bli frälsta från sin ondska. Jesus ber för sina fiender. Vilka var de? De var inte bara bödlarna utan alla som hade medverkat till hans död, alla som kommit med falska anklagelser, alla som inför Pilatus ropat: ”Bort med honom, bort! Korsfäst honom!” (Joh. 19:15) och alla som hellre valde att förbrytaren Barabbas gavs fri än att Jesus frigavs. Fienderna var också alla som njöt av att se honom plågas, alla som skakade på huvudet, hånade och smädade honom.

Hans bön om förlåtelse för dem innebar inte att deras synd var liten och inte räknades, därför att de inte visste vad de gjorde. Nej, synd är alltid synd, oavsett om man är medveten om den eller inte. I själva verket var det en alldeles förfärlig synd som de i sin blindhet ägnade sig åt. De korsfäste ”härlighetens Herre”, säger Paulus (1 Kor. 2:8). ”Livets furste dödade ni”, sade Petrus, när han senare på pingstdagen predikade omvändelse för dem (Apg. 3:15). Jesus bad inte att de skulle förlåtas utan ånger och tro. När han bad: ”Fader, förlåt dem”, så bad han att Gud skulle öppna deras ögon för deras synd, så att de vände om och trodde den förlåtelse som han vann också för dem.

Många är också i dag fiender till Jesus och vill korsfästa honom, få bort honom. Man hånar och hädar honom med skamliga bilder och tarvliga skämt. Men Jesus ber också för dem.

Också för oss ber han, för med våra synder har vi alla varit med och korsfäst honom. Det står: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull” (Jes. 53:6). Jesu död kan vi inte bara anklaga judarna för. Vi är alla medskyldiga till den.

2. Jesu andra ord var ett ord av omsorg om sin mor

När han hängde på korset fick han se sin förtvivlade mor: Full av medlidande säger han till henne: ”Kvinna, se din son.” Och med son menade han inte sig själv utan lärjungen Johannes som stod bredvid henne. Han var den ende av apostlarna som följde Jesus till korset. De andra hade förskräckta flytt. Han skulle nu ta hand om henne. ”Se din mor”, sade han till Johannes (Joh. 19:26-27).

Det måste ha varit oändligt plågsamt för Maria att se sin älskade son lida på korset. Nu förstod hon vad den gamle Simeon hade sagt, när han en gång i templet höll Jesusbarnet i sina armar. Jesus skulle bli ”till ett tecken som blir motsagt”, hade han sagt, och till henne sade han: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd” (Luk. 2:34-35). Detta svärd av smärta skar nu igenom hennes hjärta, när hon såg sina många förhoppningars barn få ett så förfärlig slut på sitt liv.

Ända in i det sista uppfyller Jesus fjärde budet att hedra sin far och mor. Josef var död, men Maria var kvar. Han känner hennes smärta och förtvivlan och visar ömsint sin omsorg om henne. Han anförtror henne åt Johannes som tar henne hem till sig och tar under hela livet hand om henne som sin egen mor.

In i det sista värnar Jesus om sina jordiska familjeband. Det är något att tänka på i vår tid när så många hem splittras och själva familjeinstitutionen är på avskrivning. Det finns många gamla och ensamma föräldrar som nästan aldrig hör av sina barn, som är fullt upptagna med sitt och låter kommunen sköta äldrevården. Den som inte tar hand om sina närmaste är värre än en hedning, säger aposteln Paulus (1 Tit. 5:8). Jesus är här en stor förebild för oss.

3. Jesu tredje ord var ett löfte om paradiset till rövaren vid hans sida

Jesus sade till honom: ”Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk. 23:43).

En av de två rövarna som korsfästes tillsammans med Jesus gav uttryck för äkta sorg och ånger över sitt förfelade liv. Vi ser det klart av hans ord till rövaren på den andra sidan, han som smädade Jesus. Han sade till honom: ”Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom. Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont” (Luk. 23:40 f.).

Det fanns inte bara djup ånger hos denne rövare, utan också tro. Han hade säkert hört om Jesus tidigare. Men nu fick han lära känna honom på nära håll. Han förstod att denne man inte levt ett ont liv. Det var något särskilt med honom. Han förbannade, hotade och skrek inte som andra korsfästa. Jesus var en kung stod det på överskriften som man satt upp ovanför hans huvud. Men han var en annorlunda kung: han bar en törnekrona.

Det är något mycket märkligt med denne rövares tro. Han ser en pinad, blödande, korsfäst och döende människa vid hans sida. En som delar hans eget öde. Men han ser också att hos honom finns något upphöjt och gudomligt. Han vänder sig mot honom och ber stilla och vördnadsfullt: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike” (Luk. 23:42). Han åkallar i sin nöd Jesus som sin Frälsare.

Och från Jesu läppar får han ett svar som bär honom igenom de sista kvalen i livet och gör att hans dödskamp slutar i himmelsk frid: ”Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” Så dör denne rövare bort från sitt syndfulla liv och går i samma ögonblick rakt in i paradiset.

Detsamma lovar Jesus alla som i syndens och dödens nöd vänder sig till honom. Nåden som han vann åt oss på korset är en nåd för rövare. Ingen synd är så stor att den inte täcks av Kristi nåd. Det är vad vi skall lära oss av paradislöftet till rövaren – inte att skjuta upp vår omvändelse till sista minuten. För det gjorde inte rövaren. Så fort han anade att Jesus var räddningen för honom, vände han sig till honom med sin bön. Han blev frälst utan egna gärningar genom tron allena.

4. Jesu fjärde ord handlar om hans själsliga lidande

Vid nionde timmen, kl. tre på dagen, ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27:46).

Detta är kulmen på Jesu lidande. Det värsta var inte den kroppsliga plågan, utan de själsliga kval han led under det stora mörkret som började vid sjätte timmen och varade till nionde timmen. Det är i detta mörker vi hör honom ropa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Orden inleder den 22 psalmen i Psaltaren, denna märkliga psalm som så starkt och detaljerat profeterar om Messias lidande. Ta dig tid att läsa och begrunda den. Folket kände till den. Jesus ville visa att det är han som talar i denna psalm.

Var Jesus verkligen övergiven av Gud, eller kände han det bara så? Många menar att det var det senare. Men så var det inte. I Getsemane kunde han ännu be: ”Abba, Fader” (Mark. 14:36), fick uppleva Guds närhet och blev styrkt av en ängel. Men i denna stund på korset fann han ingen faderlig närvaro, inga änglar som tröstade honom. Han var verkligen övergiven av Gud, förbannad och fördömd som den värste syndare. Han står inför Gud som det syndiga och avfallna människosläktets representant och han drabbas av Guds vredesdom. Himlen är stängd över honom. Det var inget teaterspel när Guds Son bytte plats med oss och bar våra synders straff. Han smakar verkligen helvetets och det eviga mörkrets ångest i vårt ställe.

Det står att han ”blev en förbannelse i vårt ställe (Gal. 3:13). På ett annat ställe säger aposteln Paulus att han för oss blev ”gjord till synd för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud” (2 Kor. 5:21). Det han lider i denna sin svåraste stund är för oss ofattbart. Det är bottenlöst lidande som han är helt ensam om. Ingen annan har lidit så. Ingen människa kan stå ut med en sådan börda som han utan att förintas och gå under. Men han som var både Gud och människa, han kunde det och han gjorde det – för att vi inte skulle vara övergivna av Gud utan få leva i ljuset, nära Gud i innerlig gemenskap och frid med honom.

5. Jesu femte ord handlade om hans kroppsliga lidande

Efter det själsliga lidandet, som var det värsta, säger Jesus: ”Jag törstar” (Joh. 19:28).

Detta är det enda av Jesu sju ord som talar om hans kroppsliga lidande. Han fick lida samma plåga som rövarna vid hans sida, även om de levde och plågades längre än han.

Svår törst på grund av feber, blodförlust och vätskebrist var vanlig hos korsfästa. Jesus måste ha känt törsten redan efter de hemska gisselslagen och misshandeln före Golgata. Men nu var den mycket värre. Törsten brände och slet i honom. Också här går Skriftens ord i uppfyllelse. I Ps. 22:16 står det: ”Min kraft är uttorkad som en lerskärva, min tunga fastnar i gommen.”

När Jesus säger att han törstar ber han att få något att dricka. Strax före korsfästelsen hade han erbjudits vin blandat med galla. Detta var en drog som brukade ges åt dödsdömda för att dämpa deras motstånd när spikarna skulle drivas in. Men Jesus drack inte av den. Han ville inte lida vårt syndastraff i någon drogat tillstånd utan vid fullt medvetande. Men nu när det värsta var över ber han att få dricka, och får då en svamp doppad i surt vin upplyft till hans läppar. ”De gav mig … ättika att dricka i min törst” säger han i Ps. 69:22, (också det i en psalm om Jesus på korset). Billigt ättikvin, sådant som soldaterna drack av för att stå ut med sitt otäcka hantverk, blev vår Frälsares sista dryck. Men den gav honom röst och kraft att säga det sista stora han ville ha sagt.

6. Jesu sjätte ord var ett ord om den fullbordade försoningen

Han sade: ”Det är fullbordat” (Joh. 19:30). Matteus och Markus poängterar att han ropade detta med hög röst. Han ville att orden: ”Det är fullbordat” skulle höras av så många som möjligt.

Orden betydde inte bara: Nu är min pina snart över! Jesus talade flera gånger under sin tid här om att han hade ”kommit för att fullborda det verk Fadern gett honom” (Joh. 17:4) När han på korset använder samma ord och säger: ”Det är fullbordat”, så syftar det på hans stora uppdrag på jorden ”att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45). Det står att ”Gud sände sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen” (Gal. 4:4). Det som stod i vägen för vår frälsning var inte djävulen utan lagen som dömde oss till den eviga döden för våra synder skull. Lagen återspeglar Guds rättfärdighet som alltid straffar synden, ställer syndare under hans heliga vrede och stänger himlen för dem. Där släpps ingen ond in.

In under denna lag gick Jesus i vårt ställe. Varje tanke i hans liv, varje handling ända in i det sista stod i fullaste samklang med Guds heliga lag. Jesus hade inget att be om förlåtelse för. Denna laguppfyllelse är en del av hans försoningsgärning. Den andra delen är att han på korset bar straffet för våra synder. Det var den oändligt plågsamma delen av hans försoningsverk som vi nyss talade om. När den var fullbordat var allt fullbordat.

Som den store översteprästen bar han fram sig själv som det fullkomliga försoningsoffret, det som aldrig behövde upprepas: ”En gång för alla gick han in i det allra heligaste ... och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). I Jesu dödsstund rämnade förlåten i templet, draperiet som hängde för det allra heligaste mitt itu. Vägen till Gud var fri! Det symboliserar innebörden av att allt var fullbordat. Hebreerbrevets författare säger: ”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött. Vi har en stor präst över Guds hus” (Hebr. 10:19-21). Så avvänds genom Jesus Guds vrede och låter hans frälsande kärlek segra över lagens fördömelse.

Alla Jesu ord på korset är stora och dyrbara, men inget är så stort och dyrbart för oss som detta: ”Det är fullbordat.” Det är vår frälsnings grundval. Han gjorde allt! Ingen komplettering behövs, ingenting läggas till av oss. All den förlåtelse, rättfärdiggörelse och salighet som Gud i dag av nåd räcker oss i Ordet och sakramenten har sin rot och källa i just detta. ”Det är fullbordat”.

7. Jesu sjunde och sista ord var ett förtröstansfullt överlämnande av sitt liv

Han ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande” (Luk. 23:46). Detta att han dör hör också till det fullbordade.

Jesu första ord på korset började med ordet ”Fader”, hans sista ord inleddes med samma ord, ”Fader.” Han var sänd av Fadern och hade i allt slutfört sitt uppdrag. Han anbefallde nu sig själv och sitt livsverk i sin Faders händer. Hans överlämnande är ljust och tryggt.

Dessa hans sista ord ingår i tidegärdens aftonbön. I århundraden har kristna sjungit: ”I dina händer Herre Gud, befaller jag nu min Ande. Du förlossar mig Herre, du trofaste Gud.” Det sjunger vi kristna med döden för våra ögon. Den är inget fasansfullt för den som tror. I dödens stund får vi, precis som Jesus gjorde, överlämna våra liv i Faderns händer, fullt vissa om att han tar emot oss. I dödens stund är det endast det fullbordade, det av Jesus fullbordade, som håller. Det och inget annat är vår stora och vissa trygghetsgrund.

Så har vi i dag betraktat Jesus på korset och hört hans sista sju ord innan han gav upp andan. Hur skall vi nu förhålla oss till det som Jesus gjort och sagt på Golgata? Luther säger på ett ställe: ”Om en kristen står i ett rätt förhållande till Gud, skall han hos sig själv inte veta av vare sig någon enda synd eller någon enda förtjänst.” Vad menar han med det? Visst känner vi av synden i våra liv. Men Gud vill inte att du skall se dem hos dig själv utan hos honom som Gud lagt dem på. Du skall inte låta ditt samvete plågas av dina synder, svek och försummelse utan låta dem vara vad de är i Kristus, nämligen försonade, gottgjorda och utplånade för alltid. Gör du det firar du en rätt långfredag och låter dig försonas med Gud och omslutas av hans självutgivande kärlek. Då lever du i en ny värld. Och då har Frälsaren på korset inte lidit och dött förgäves för dig. Amen.

S Bergman

[^]