Jonas tecken

Trettondag jul är som namnet säger den trettonde juldagen. Det är förmodligen den äldsta juldagen, den äldsta dagen för firande av Jesu födelse, och i de östligt ortodoxa kyrkorna firar man vanligtvis fortfarande Jesu födelse denna dag. Och det går ju bra, för kyrkoåret är inte fixerat i Bibeln, utan det är en fri sak. Man kan ha andra traditioner. Som det står i den Augsburgska bekännelsen: För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika.

Låt oss så gå till vår predikotext för den tredje årgången. Predikan idag har ämnet Jonas tecken, och vi säger för det första:

Jonas tecken blir förkastat

Jesus står och predikar för folket. Han har nyss drivit ut en ond ande som orsakade stumhet. Nu strömmade det till mera folk, och Jesus tar åter till orda. Och tydligen begär folket tecken. Folket begär ett tecken just när han drivit ut en ond ande som orsakade stumhet!

Sådan är otron. Genom att begära tecken visar folket här att de är ett ont släkte. Folket vill bestämma villkoren och döma, när det är tvärtom så att det är de som skulle låta sig dömas. De tycker att det är i sin ordning att de ställer krav på Gud, när det i själva verket är tvärtom, att vi människor inte kan ställa några krav på Gud. Däremot är det helt naturligt att han som rår över världen ger oss sina instruktioner och föreskrifter om hur livet ska användas och förvaltas. Gud är Gud, han och ingen annan.

Hur ofta hör man inte människor ställa krav på Gud! De menar att de inte kan tro på en gud som – och så ställer de upp allehanda villkor för hur Gud bör vara enligt deras tycke och mening. Att de inte kan tro på Gud när det finns så mycket ont i världen, då kan ju Gud inte vara kärleksfull, och är han inte kärleksfull är han ju inte Gud… Eller att de inte kan tro på en Gud som inte står upp för alla människors lika värde. Eller något annat sådant anför de. Alltid hittar de något fel på kristendomen.

Ja, människor – inte bara judarna, utan alla otroende människor i alla tider – de finner på alla möjliga och omöjliga saker att skylla ifrån sig med. De förstår inte hur tokigt de handlar när de sätter upp villkor för Gud. De är faktiskt bara människor, och det är Gud som är Gud. Inför honom är vi människor långt, långt mindre än den minsta bakterie inför oss. Tänk efter, hur stor är en människa om vi jämför med universum, som ju Gud har skapat? Man anser att universum har en diameter av 93 miljarder ljusår, vilket i meter är ungefär en etta med 26 nollor efter, eller en miljard gånger en miljard gånger hundra miljoner.

Så det är vi som bör lyssna till honom, och följa hans eviga vilja. Men otrons människor uppfinner sätt och tankar att hålla Gud borta. Dessa människor ska vi möta med vänlighet, bön, kärlek och Guds Ord. Vi ska använda och göra bruk av hela Guds vapenrustning, dels för att skydda oss själva och dels för att utbreda Guds rike. När sankt Paulus skriver till efesierna om den andliga kampen, så anger han flera skyddande delar i rustningen: sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, trons sköld och frälsningens hjälm, och så nämner han vilket vapen vi har för att utbreda Guds rike: Andens svärd som är Guds ord. (Ef. 6:17) Bibeln, Guds Ord, är det vapen vi ska använda i vår kamp för Guds rike.

Hur går det till? Vad är det för kamp? Paulus skriver till korintierna om den kamp som vi har att utkämpa med andra människor och ibland med oss själva: De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor. 10:4f.)

Kampen är mot otron. Det är otron som reser sig upp mot Gud. Det var otron, som gjorde att judarna förkastade Jesus. Otron ställer villkor och begär tecken. Otron vill inte följa Bibeln, utan den vill tänka fritt, som det heter. Den vill vara fri att välja det onda.

Detta är ursynden: att göra uppror mot Gud. Du minns vad djävulen sade till vår urmoder Eva: Har Gud verkligen sagt? Så sådde han otron i Evas sinne. Ifrågasättandet av Guds Ord. Och därifrån går linjerna rakt till dagens text, där judarna begär tecken.

Jesus ger då folket en sträng varning från historien. Om hur Jona var ett tecken för nineviterna. Nineviterna, de omvände sig vid Jonas predikan. Nineviterna, de var ju hedningar! Judarna var Guds eget folk, de var utvalda av Gud, och ändå förkastade de Jesus! Och drottningen av Söderlandet, hon kom från världens ände för att lyssna till Salomos vishet. Och den har vi ju i Ordspråksboken. Salomos vishet är Guds Ord. Så hedningarna tog emot Guds Ord, men judarna, de som särskilt fått Guds Ord, de förkastade det. Jesus kom och predikade, men de var inte nöjda med det, utan de begärde tecken.

Men Jesus dansar inte efter deras pipa. Han visar att det inte är människorna som ska ställa krav på honom. Det enda tecken de får är Jonas tecken, säger han. Men de ville inte omvända sig ens vid detta tecken. Som sankt Johannes skriver i inledningen till sitt evangelium: Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. (Joh. 1:11)

Vari består då Jonas tecken? Vi säger för det andra:

Jesu uppståndelse är Jonas tecken

Jesu uppståndelse är Jonas tecken. Ni minns Jona, som av Gud kallades att predika för nineviterna. Men han drog sig undan Guds kallelse och försökte fly undan genom att resa åt andra hållet med en båt. Och när stormen kom, förstod Jona att Gud sänt den efter honom och att vågorna skulle krossa skeppet om så behövdes för att straffa Jona. Och Jona sade: Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er. (Jona 1:12) Så kastade sjömännen Jona i havet, och stormen bedarrade. Men Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. (Jona 2:1) Sedan talade Herren till fisken och den kastade upp Jona på torra land. (2:11) Så gick Jona till Nineve och predikade Guds Ord, och nineviterna omvände sig i säck och aska.

Jona är en förebild för Jesus. Jesus förklarar i parallellstället hos evangelisten Matteus: Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. (Matt. 12:40) Jona förebådar Jesu död och uppståndelse. När han predikade för nineviterna, verkar han alltså bland annat ha berättat för dem om det under han varit med om, hur stor och väldig Gud är som låtit honom vara i dödens käftar i tre dagar, men att han sedan blivit mirakulöst räddad. Ingen kan undkomma Gud. Man kan inte fly från honom. Guds vrede är förskräcklig, förkunnade Jona. En så mäktig Gud måste man ta på allvar och göra bättring inför. Då blir man räddad från döden.

Och så kom Jesus och predikade om Guds rike. Han gjorde många under för att styrka sin predikan, men det största undret som de otroende judarna verkligen borde tagit till vara, det var hans uppståndelse.

Jesus tar två exempel, Jona och Salomo. De predikade båda för hedningar som tog emot Ordet och kom till tro.

Judafolket borde hört på Jesus, de hade ju Guds Ord i GT, Guds Ord som visade fram mot Messias, profeten. Nineviterna och drottningen av Saba, de hade inte GT men kom ändå och lyssnade. Judarna hade fått en karta för att finna Jesus, och ändå tog de inte emot honom. De hade kartan men gick ändå vilse.

Var det fel på kartan? Hade nineviterna en bättre karta? Nej: här är mer än Jona, mer än Salomo, sade Jesus om sig själv. Felet var att de inte ville tro. Det gick som Simeon i templet förutsade om Jesus: Och Simeon välsignade Jesu far och mor och sade till hans mor Maria: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. (Luk. 2:34)

Världen låg försänkt i mörker. Satan är mörkrets furste, och han hade världen i sitt våld. I detta läge gav Fadern Sonen till världen. Som vi läste från profeten Jesaja på juldagen: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram. (Jes. 9:2) Fadern sände Sonen, för att denne skulle vara världens ljus. Och det är han! Jesus är världens ljus. Han är det oavsett om man tror på honom eller inte. Som det står i inledningen till Johannesevangeliet, Johannesprologen, som också är en text för Juldagen: Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. (Joh. 1:9ff.)

Så säger vi för det tredje:

Ljuset, Jonas tecken, ska vara på ljusstaken

Ingen tänder ett ljus och ställer det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, säger Jesus. För ljuset är till för att spridas. Det ljus som Jesus talar om idag är inte ett vanligt ljus, som skenet från ett stearinljus eller en oljelampa, utan ljusskenet han talar om är Guds evangelium och frälsning.

Låt oss börja med oss själva. Vi har alla fått både GT och NT, så vi har den rätta kartan. Använder vi den? Tar vi emot Guds Ord? Har vi det sanna ljuset inom oss? Låter vi oss ledas av det varje dag? Tar vi emot det även när det vill skina i de mörka områdena i våra liv? Sådant som vi skäms för och inte ville visa. Eller sådant som vi inte vill att Gud ska bestämma över, områden där vi vill hålla Gud borta. Det är att göra som Jona, försöka dra sig undan Gud. Det är fruktlöst. Säg i stället: Käre Jesus, låt ditt ljus skina genom hela mig. Avslöja mig och mina synder och upprätta mig. Kom med din läkedom och var min kung och Herre. Låt mig följa dig med hela mitt liv. Tala till mig i ditt Ord varje dag.

Om vårt öga är friskt får också hela vår kropp ljus.Se därför till att ljuset i dig inte är mörker, säger Jesus. Om du hittar något i ditt liv som är i mörker, så ångra det, bekänn det och släpp in ljuset från Jesus. Då försvinner mörkret!

Och vi ska därefter låta ljuset gå vidare till andra. Vi ska inte skämmas för evangeliet och dölja det, utan det ska få skina för människorna, så att de kan se det. Man ska sätta det på ljushållaren, så att andra människor får se skenet.

Här har vi alla en uppgift. Vi får alla vara med och sprida ljuset, i de omständigheter som vi befinner oss. Ett vittnesbörd som vi kan avge är att gå i kyrkan och att inte dölja det. Och det finns många andra sätt som vi kan sätta ljuset på ljusstaken med. Det är något som texten idag vill ge oss, var och en, att vi funderar på hur vi kan göra ljuset från Jesus synligt för andra. Vi ser hur vår del av världen blir allt mörkare, och Gud vill använda oss för att kämpa för ljuset.

Man kan också säga som sankt Cyrillus av Alexandria och hålla fram kyrkans och prästernas särskilda roll i att sprida ljuset från Jesus: Den heliga kyrkan är som en ljusstake, som skiner med ljuset av Kristi lära. Kristus ger ljus till alla sinnen genom att fylla dem med gudomlig kunskap.

Så ser vi, att ljuset vi sprider inte är vi själva. Ljuset kommer inte från oss, utan bara från Guds Ord. Må vi ta vara på det och också sprida det till andra. Amen.

J Fjellander

[^]