Folkets och kyrkans bekännelse

I vår text möter vi olika bekännelser om Jesus. Han ville veta vad folk sade om honom. Han ville också höra vad lärjungarna trodde: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” frågade han dem.

Texten handlar om tro och bekännelse. De två hör alltid ihop hos en kristen. Det ena är trons insida, det andra dess utsida. När aposteln Paulus i Rom. 10:10 säger: ”Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, och med munnen bekänner man och blir frälst”, så talar han om dessa två sidor. Det som finns fördolt i hjärtat, tron som griper om Jesus och frälsningens gåva, blir synligt genom bekännelsen – precis som Jesus på ett ställe säger: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen” (Matt. 12:34).

En bekännelse till Jesus kan vara sann, men den kan också vara falsk och vittna om att man inte tror rätt om Jesus, att man tror på en annan Jesus än den som apostlarna vittnade om. Vi möter båda slagen av bekännelse i vår text: först vad folket sade om Jesus och sedan Petrus bekännelse om honom. Det var den senare som fyllde Jesus med en sådan glädje att han prisade Petrus salig för den. Folkets bekännelse var inte rätt, men Petrus bekännelse skulle bli kyrkans grundval. På den lovade Jesus att bygga sin kyrka på jorden. Vi skall stanna inför dessa två bekännelser i dag: folkets bekännelse och kyrkans.

1. Folkets bekännelse bygger på mänskliga tankar och spekulationer

”Vem säger folket att Människosonen är?” frågade Jesus. Som Guds Son visste han naturligtvis både vad folk tänkte och sade. Han frågade inte för att få veta det, utan för att lärjungarna skulle lära sig att folktro inte var något att bygga på.

Folket var öppna för flera olika uppfattningar om Jesus. Några trodde att han var Johannes Döparen som återuppstått, andra trodde att han var Elia eller Jeremia. En del förkastade honom som en farlig villolärare. Andra åter hade höga tankar om Jesus: han var en stor och andefylld profet, som gjorde märkliga under. Just detta att man hade så olika tankar om honom vittnade om osäkerhet. Många visste inte riktigt vad de skulle tro om Jesus.

På liknande sätt är det också i dag, ja, än mer i vår tid, då man inte tror att det finns några bestämda, evigt givna sanningar, särskilt inte på det religiösa området. Var och en får tro på sitt sätt och det ena kan vara lika bra som något annat. Sanningen är något subjektivt: sant är det som är sant för mig. Jag dyrkar Gud på mitt sätt, andra på sitt. Det är OK – så länge man inte påstår att det egna sättet är det enda rätta. Då får man stämpeln fundamentalist på sig.

Även nu finns det många som har höga tankar om Jesus. En del räknar honom t.o.m. som en av människosläktets främsta. Man ser honom som en förebild i kärlek och medlidande, eller som en revolutionär, en förkämpe för fred och rättvisa som ställer sig på de förtrycktas och svagas sida. Folk kan ha skiftande uppfattningar om Jesus. Men mycket mer än så blir det inte. Ser man på honom med mänskliga ögon och utifrån förnuftet, så ser man honom till sist bara som en människa, om än en märklig sådan. Sådan är folktron. Den landar i tro på en annan Jesus än Bibelns.

Folkreligiositetens bekännelse kan vara vacker och allmänt positiv. Men den är ändå inte en rätt tro. Vem Jesus är och vad han står för går långt utöver vad mänskligt förnuft kan komma fram till. Det strider mot vad folk tror om sig själva och Gud.

Låt oss nu lämna folktron och se vad som är utmärkande för Petrus och den kristna kyrkans bekännelse.

2. Kyrkans bekännelse bygger på gudomlig uppenbarelse

”Salig är du Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen”, säger Jesus till Petrus. Kyrkan bygger inte på mänskliga spekulationer utan på vad Gud i sitt ord har uppenbarat. Kyrkan är du och jag och alla som tror och bekänner Jesus som Petrus gjorde, när han sade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Det betyder: Jesus, du är mer än en profet, du är mer än en människa, du är Guds Son, av samma väsen som Fadern!

Uttrycket ”Guds son” kan användas också om en from och gudfruktig människa. De trogna kallas i Bibeln Guds barn, hans söner och döttrar, men Jesus var inte Guds Son på det sättet. Han var Messias, den smorde, på grekiska Kristus. Just därför skriver vi Son med stort S. Den i GT förutsagde och utlovade Messias framställs klart och tydligt som Gud, som HERREN. I Jes. 9:6 kallas barnet som en dag skulle födas för ”Mäktig Gud”.

Insikten om vem Jesus var hade Petrus och de andra lärjungarna inte fått med en gång, utan så småningom. Några av dem var först lärjungar till Johannes Döparen. De hörde honom berätta om Jesus, om hur Anden som en duva hade sänkts sig ner över honom vid dopet i Jordan och hur Faderns röst hade hörts från himmelen: ”Detta är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt. 3:17). När de sedan mötte Jesus själv och blev hans lärjungar, fick höra hans undervisning och se hans mäktiga gärningar, växte sig förvissningen allt starkare. Han var den som skulle komma. Vi hör i dag hur denna förvissning bryter fram ur Petrus mun i en stor och härlig bekännelse: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Där folk – eller ”kött och blod”, som Jesus säger – bara såg en natur, Jesus som Marias son, där såg Petrus två naturer. Han såg Jesus som både Marias och Guds Son.

Denna bekännelse till Jesus som sann Gud och sann människa är oändligt viktig. Bara som sådan kan Jesus vara den Frälsare som på korsets stam blev Guds Lamm som tar bort världens synder. Om han hade dött bara som en vanlig människa, så hade ingen frälsning vunnits för någon. Inga synder hade försonats. Men nu var han den levande Gudens Son. Därför heter det: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19).

Om kristendomen och dess evangelium är bluff eller sanning, illusion eller verklighet, beror ytterst på vem Jesus är, om han är Messias, den levande Gudens Son eller inte. Om han bara var en människa kan man ha olika åsikter om honom. Man kan tro vad man vill. Det spelar inte någon större roll vad man tror. Men om han är Messias, HERREN, som dog för våra synder, då blir inställningen till honom livsavgörande. Då handlar det om liv och död, om frälsning eller evig förtappelse. Ja, då måste frågan som ställs i Hebr. 2:3 tas på allra största allvar: ”Hur skall vi då kunna fly undan, om vi inte bryr oss om en så stor frälsning?”

När vi tror och bekänner vad Skriften lär om Jesu person, har Guds Ord rört vid våra hjärtan och uppenbarat vad mänsklig förnuftstro aldrig kan komma fram till. Guds Ord och Ande har visat oss vår synd och genom evangelium skapat tro på Jesus. Vi har blivit kristna som griper om den frälsning som Gud i sin kärlek berett åt oss genom Jesus. Och då står vi under det stora löftet i vår text.

3. Kyrkan som bygger på den sanna bekännelsen skall aldrig gå under

Jesus säger till Petrus: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.”

När Petrus bekänner ”Du är Messias”, så svarar Jesus med ”Du är Petrus”. Det namnet fick Simon redan när han kallades av Jesus att vara lärjunge: ”Du skall heta Kefas”, sade Jesus till honom då (Joh. 1:42). Kefas är arameiska och betyder klippa, på grekiska blir det Petrus. Jesus säger alltså: Du är en klippa och på denna klippa skall jag bygga min kyrka. Vad menar han med det? Meningarna om det har gått vitt isär.

Reser vi till Rom och besöker kristenhetens största tempelbyggnad, S:t Peterskyrkan, och ser upp mot den väldiga kupolen, så kan vi på insidan av den läsa orden i vår text i meterhöga bokstäver: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka.” Med de orden, menar den romersk-katolska kyrkan, instiftade Jesus påvedömet. Petrus sägs vara den som grundade församlingen i Rom och blev dess förste biskop, men några klara bevis för det finns inte. När Jesus sade att Petrus var klippan, så skulle Jesus, menar man, ha gett honom makten och gåvan att vara hans ofelbare ställföreträdare på jorden. Denna makt skall sedan ha fortplantat sig från Petrus till alla hans efterföljare på biskopsstolen i Rom. När en påve uttalar sig ex cathedra, dvs. från den påvliga tronen, är han ofelbar och hans ord är jämställda med Guds Ord. Hans ord skall då enligt romersk tro tas emot med samma vördnad som den Heliga Skrift.

Men var det verkligen det som Jesus menade, när han sade: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling”? Nej, det var det inte. Texten innehåller inte ett ord om att Petrus och hans efterföljare på biskopsstolen i Rom skulle vara kyrkans klippa och ofelbara ledare för hela kristenheten. Petrus själv förnekade det. Han talar i sitt första brev om ”den levande stenen, som är utvald och dyrbar i Guds ögon” (1 Petr. 2:4). Vilken sten är det? Det är inte han själv, utan Jesus. Till honom skall vi komma och genom dopet och tron låta oss ”fogas in som levande stenar i ett andligt tempel”, säger han (v. 5). I NT är det alltid Jesus själv som är klippan, hälleberget, själva grunden som kyrkan vilar på. Paulus säger: ”Ty en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus” (1 Kor. 3:11). Påvedömet måste vi därför avvisa som något grovt obiblisk institution. Den är antikristlig, ”mot Kristus”, därför att den låter kyrkan bygga på en människas makt och myndighet i stället för på honom allena.

Men vad betyder det då att Petrus är en klippa och att på denna klippa skall kyrkan byggas? Vad var det som utlöste Jesu stora glädje i vår text? Var det Petrus som person eller vad han sade? Det var utan tvivel hans sköna och härliga bekännelse till Jesus. Som bekännare av Jesus som den levande Gudens Son var Petrus en klippa. Men när Petrus kort efter sin stora bekännelse ivrigt försökte övertala Jesus att inte gå upp till Jerusalem och lida och dö, var han inte någon klippa. Då var han ett redskap för Frestaren. ”Gå bort ifrån mig Satan. Du vill få mig på fall”, sade Jesus till honom (Matt. 16:23). Och när han förnekade Jesus på översteprästens gård, var han inte heller någon klippa utan bara en feg stackare. Men när han här vid Cesarea Filippi, bekände sig till Jesus, som den levande Gudens Son, då var han en klippa.

Så är det med alla som tror och bekänner som han. De blir klippor. De blir levande stenar som vilar på den stora klippan Kristus och får hela sitt liv och all sin kraft och salighet från honom. Tror och bekänner du som Petrus gjorde vid detta tillfälle, säger Jesus också till dig hur svag och bräcklig du än är: Du är Petrus! Du bygger på klippan!

Så är Petrus bekännelse kyrkans orubbliga grundval. Utan den kan vi inte leva och växa som kristna. Utan den finns överhuvud taget ingen kyrka. Men med den bekännelsen står kyrkan under det allra största löftet: ”helvetets portar skall inte få makt över den”. Det betyder att om än djävulen med hela sin armé av demoner angriper den kristna kyrkan på det mest listiga, onda och våldsamma sätt som kan tänkas, så skall hon inte gå under. Kyrkan är en ointaglig borg, så länge hon tror och bekänner som Petrus vid Cesarea Filippi.

Varför är bekännelsen så viktig? Behöver Gud höra den? Nej, det behöver han inte, han vet ändå om vi tror på hans älskade Son eller inte. Det är världen som behöver höra den kristna bekännelsen, folket som famlar i mörker och alltid tror fel om Gud. De behöver höra om Frälsaren Jesus, inte om gudsdyrkan på ”mitt sätt” eller ”ditt sätt”, utan om omvändelse och tro på Guds sätt. På klippan Kristus får syndare ro i sina själar. Där är deras synder förlåtna för Kristi skull, där är de alltid rättfärdiga i honom, där är de alltid omslutna av Guds kärlek och blir evigt saliga. Att bekänna Kristus är att kalla syndare till Gud.

I den heliga nattvarden som vi strax skall fira möter oss Jesus för att ge oss del av hans heliga försoningsoffer. Han gör det för att stärka oss i tron på att vi av nåd är Guds barn, att vi är levande stenar, klippor på klippan. Men han gör det också för att ge oss kraft att frimodigt bekänna hans namn inför världen. Så förblir vi i den kyrka som aldrig skall gå under – trots all vår svaghet och brist. Amen.

S Bergman (2008)

[^]