[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Kristi Förklarings dag

TEXT: Matt. 17:9-13


Nedanför förklaringsberget

Den första förklaringsdagen blev ett sällsamt avbrott i de tre lärjungarnas vanliga vandring med Jesus. De fick vara med om något som de aldrig skulle glömma. Jesus tog dem upp på ett högt berg och visade sin gudomshärlighet för dem. Hans utseende förvandlades. Ansiktet strålade som solen och hans kläder blev vita som ljuset. För en kort stund fick de se och uppleva verkligheten som dolde sig bakom mannen de följde. De fick se honom genomstrålad av sin gudom. Aldrig förr och aldrig senare – inte ens efter uppståndelsen – visade Jesus sin gudomshärlighet så starkt som här. Och lärjungarna fick höra Faderns röst inifrån det lysande molnet: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” (Matt. 17:5).

Ja, det var en härlig stund där uppe på berget. Både för Jesus och de tre lärjungarna. Full av hänförelse sade Petrus: ”Herre, det är gott för oss att vara här” (Matt. 17:3). Han ville bygga tre hyddor på berget, dvs. hålla kvar den goda stunden så länge det gick. Men den tog slut, och det bar av ner för berget igen – ner till det vanliga livets svårigheter.

På liknande sätt är det också för oss nutida lärjungar. Vi har stunder när vi är uppe på berget, då det känns gott att vara en kristen och livet känns ljust och förklarat. Men det varar inte så länge. Vi måste ner från berget igen.

Så var det också för Bibelns fromma, för profeterna och apostlarna. Uppe på Sinai berg talade Gud starkt och mäktigt till Mose och gav honom lagens tavlor med heliga och orubbliga krav på kärlek till Gud och nästan. Men när han kom ner med dessa tavlor från berget möttes han av en förfärlig syn. Israels folk, som Gud räddat så underbart ut ur Egypten, dansade kring en guldkalv som de tillbad som sin gud. Och det fick han ta itu med. Det var inte lätt.

Elia påminner oss om ett annat berg, Karmels berg. Dit kallade Elia samman Israels folk och Baals profeter, som med kungahusets stöd spred tron på Baal (1 Kung. 18). Två altaren byggdes, ett för Israels Gud och ett för Baal. Be nu er gud tända eld på offret på altaret, sade Elia till Baalsprofeterna. De åkallade sin Baal under flera timmar med höga rop och extatisk dans runt altaret. Men ingen eld tändes. Då gick Elia lugnt fram till sitt altare och bad en enkel bön, och Herren lät eld falla ner på altaret. Alla fick se vem som var den sanne Guden. Det var en härlig stund för Elia, när han hörde folket gång på gång ropa: ”Det är Herren som är Gud!” Men sedan måste han ner från berget. Där jagades han av den Baalsdyrkande drottningen Isebel som ville hämnas. Elia fick fly ut i öknen och hade det så svårt att han önskade sig döden. ”Nu är det nog, Herre, tag mitt liv”, sade han (1 Kung. 19:4).

Också Paulus var uppe på ett slags berg, en andlig höjd. Han fick höga uppenbarelser och uppleva en outsäglig närhet till Gud. Det kändes som han var ”uppryckt ända till tredje himlen” (2 Kor. 12:2). Med det uttrycket menar han ”paradiset”, vilket han själv säger. Det var något bortom himlavalvet och rymden: tillvaron där Gud, helgonen och änglarna bor. Det var en obeskrivligt härlig upplevelse. Men det varade bara en kort stund. Sedan måste han ner från berget igen, tillbaka till kampen för Guds rike, och tillbaka till en plåga som just han besvärades av. Vad det var, säger han inte, men han kallar det ”en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet”. Han bad att få slippa den, men Herren sade: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullbordas i svaghet” (2 Kor. 12:7).

Vi behöver förklaringstunder, annars orkar vi inte vara kristna. Gud ger oss sådana stunder. Högmässan är en regelbundet återkommande stund uppe på berget, då Jesus blir förklarad för oss och vi blir styrkta och tröstade av Guds nåd och närhet i ord och sakrament. Men sedan måste vi ner igen till vardagens alla problem.

Vår text består av Jesu samtal med lärjungarna på väg ner från berget. Den har något att lära oss om det kristna livet nedanför berget. Men vi skall börja med att se

1.   Vad som väntade Jesus nedanför berget

Det var en stor och salig stund också för honom, när han inför Gamla och Nya förbundets representanter, två profeter och tre apostlar, fick visa sin gudomliga härlighet, visa att han verkligen var den som profeterna profeterat om och den som Petrus kort innan bekänt vara ”Messias, den levande Gudens Son” (Matt. 16:16).

När de nu gick ner från berget började Jesus tala med lärjungarna om vad som väntade honom. Människosonen skulle lida och dö. Vilken kontrast mot den härliga stund de nyss fått vara med om! Syftet med det som hände uppe på förklaringsberget var inte bara att låta dem med egna ögon se Jesu gudomliga natur. Syftet var att visa att han som var strålande Gud skulle ner i djupaste svaghet och förnedring. Som sann Gud och sann människa skulle han dö till försoning för alla människors synder. Så var bestämt i Guds rådslut före tidens början. Det var denna hemlighet som Jesus samtalade med Mose och Elia om. Lukas säger i sitt evangelium, att de ”talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk. 9:31).

När Jesus gick ner från berget strålade det inte längre om honom. Inget ljussken dröjde sig kvar, ingen gloria kring hans huvud. Han dolde sin gudom, var tillbaka i sin vanliga människogestalt. Han återupptar vandringen till Jerusalem. Där väntade lidandet, korset och döden.

Satan tog en gång Jesus med upp på ett högt berg och försökte fresta honom med utsikten. Han visade honom alla riken på jorden och sade att alla dem skulle han få, bara han föll ned och tillbad honom. Men Jesus svarade snabbt: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna” (Matt. 4:10). Det var inte den jordiska maktens och ärans väg han skulle gå, utan förnedringens väg.

Det var inte uppe på förklaringsberget han skulle fullborda sitt uppdrag i makt och glans. Det skulle ske utanför Jerusalem, på Golgata kulle, som var en del av Moria berg dit Abraham en gång gick för att offra sin son, men stoppades av Gud i sista stund. På Golgata skulle hans seger vinnas, i vanära och svaghet på ett kors för förbrytare. När Guds egen Son skulle offras och bli Guds Lamm som tar bort världens synd fanns inget som satte stopp för det. Guds självutgivande kärlek låter sig inte hejdas. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son…” (Joh. 3:16). Guds Son gick av fri vilja in under vår synd och skuld – allt för att vi som var döden värda inte skulle gå förlorade utan få leva hos Gud och för Gud i evig frid och glädje.

Varje söndag är avsedd att vara en förklaringsdag på berget. Högmässa genljuder av lovsånger till Kristus för hans kärlek till oss, hans offer, hans seger över synden, döden och djävulen. I Guds hus förs vi genom lagen in i djup syndakännedom och genom evangelium dras vi upp till Gud och omsluts av hans kärlek. I den heliga nattvarden får vi del av försoningens offer som gör oss heliga och rättfärdiga inför Gud. Där är det oss gott att vara. Men vi måste ner från berget igen. Låt oss då se

2.   Vad som väntar oss nedanför berget

Redan på vägen ner visade det sig att allt om Jesus inte var så glasklart längre. Lärjungarna hade ett problem, en bibelfråga som de grubblade på. Om nu Jesus var Messias, hur skulle man då förstå profeten Malakis ord om att Elia först måste komma? (Mal. 4:5). Han hade ju inte kommit! Kanske hade de hört de skriftlärda använda detta som ett argument mot att Jesus var Messias. De hade inte kommit på något bra svar.

Vad sade nu Jesus om det? Han lät lärjungarna förstå att Elia visst hade kommit. Johannes Döparen var den Elia Malaki talade om. Men han var inte en återfödd eller reinkarnerad Elia utan en som verkade ”i Elias Ande och kraft”, som ängeln sagt till Sakarias (Luk. 1:17). Han beredde vägen för Messias genom att predika omvändelse med samma glöd och kraft som Elia. Det gjorde han t.o.m. inför kung Herodes och det kostade honom livet.

När vi i vår tid är nedanför berget ställs också vi ibland inför frågor som vi inte riktigt vet vad vi skall svara på. Det som var så klart och ljust i kyrkan blir plötsligt kämpigt och svårt i konfrontation med vad många andra säger. I dag möter vi t.ex. ofta påståendet att det var Paulus som utformade kristendomen till en tro på Jesus som Guds Son som offrade sig för världens synder, medan den verklige Jesus själv inte alls hade sådana tankar. Han var bara en som solidariserade sig med de svaga i samhället och predikade medmänsklighet och kärlek. En del av oss, särskilt unga kristna fostrade i biblisk tro, anfäktas ibland av sådana här påstående om Jesus. Plötsligt kan tvivlet hugga tag i oss, och Kristi gudomsglans från förklaringsberget bleknar bort mer och mer.

Vad skall vi göra när vi anfäktas och vår tro på Bibelns Jesus börjar svikta? Vi skall göra som lärjungarna: komma till Jesus med våra frågor, till honom som med sin uppståndelse ”blev med kraft bevisad vara Guds Son” (Rom. 1:4), till honom som aldrig ljuger eller bedrar utan med sina gärningar och sin uppståndelse har bekräftat sanningen. Lägg märke till att vår text börjar med ett talförbud: lärjungarna skulle inte tala om för någon vad de sett på berget – inte förrän efter Jesu uppståndelse på tredje dagen hade skett. Uppståndelsen var och är det stora beviset på att han är Guds Son som segrat över synd och död och med sin försoningsdöd vunnit en evig rättfärdighet åt alla.

Vad säger då Jesus t.ex. om Saulus eller Paulus som var hans grekisk-latinska namn? Var han en falsk apostel som hittat på en egen försoningslära? Efter sitt möte med den uppståndne Jesus på vägen till Damaskus fördes den blinde Saulus in i staden. Jesus uppenbarade där sig för en lärjunge som hette Ananias och sade åt honom att gå och ta hand om Saulus. Men Ananias blev betänkt. Skulle han verkligen söka upp denne man som förföljde de kristna så hårt? Då sade Jesus till honom: ”Gå! Han är ett redskap som jag har utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn” (Apg. 9:15). Paulus var således utvald och kallad av Jesus själv att likt apostlarna förkunna hans namn. Han skulle vittna om Jesu död och uppståndelse, om hans försoningsoffer, om hans heliga kropp och blod för oss och för alla utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse. Och så blev det. Paulus ville inte på sina missionsresor veta av något annat ”än Jesus Kristus och honom som korsfäst” (1 Kor. 2:2).

Lärjungarna på vägen ner kom med sina frågor till Jesus. Han gav dem klarhet. Kom du också med dina oroliga frågor till Jesus. Fråga alltid: Vad säger han? Låt det han säger gälla mer än vad aldrig så lärda och vältaliga människor säger.

Det ges förklaringsstunder inte bara i högmässan, utan också nedanför berget, i vår dagliga andakt med händer knäppta till bön och läsning av Bibeln. Gud talar inte bara på söndagar utan också under veckan. Jesus är med dig. Han är din osynlige följeslagare även nedanför berget. Stoppa inte därför dina frågor i byrålådan där de samlas på hög och mognar till ett malande tvivel som sedan leder till otro och avfall, utan ta fram dem, brottas med dem under bön. Sök inte svar i ditt eget oroliga inre med dina skiftande känslor utan i Skriften och hos Jesus. Ta också hjälp av andra kristna som har mer kunskap och erfarenhet än du. Ta hjälp av prästen, vars uppgift är att förkunna och förklara Guds Ord. Kom ihåg Jesu löfte: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh. 8:31-32). Du kommer gå från klarhet till klarhet.

Bibeln ger inte svar på alla våra frågor, alla varför och hur. Men den ger svar på allt som vi behöver veta för att lära känna Gud, och bli bevarade hos honom till salighet. Ordet ur Guds mun håller dig vid liv, det håller dig uppe, det vägleder och upplyser dig. Så rustas du för livet nedanför berget.

Låt oss nu till sist rikta blicken framåt, mot slutmålet:

3.   Berget vi aldrig behöver gå ner ifrån

Liksom Jesus efter sitt stora korslidande uppstod och for upp till himmelen, till gudomshärligheten på Faderns högra sida, så skall alla som tror på honom till sist få lämna livet i tårarnas och dödsskuggans dal och gå upp på det himmelska berget. Där får de sjunga den ogrumlade glädjens sånger till Guds och Lammets lov tillsammans med Mose, Elia, alla profeter, alla apostlar och alla helgon som nått dit. Från det berget behöver vi aldrig gå ner. När vi är med i den vitklädda skaran, så skall våra kors och lidanden vara borta. Och alla obesvarade frågor får då sitt svar.

Men om detta verkligen skall bli din lott, så måste du vara en sann Jesu lärjunge som följer honom både upp på högmässans och nådemedlens berg och ner i dalarnas kors och lidanden, kamp och strid. Bekänner vi oss till Jesus och hans ord får vi lida samma sorts förakt och hån som han fick lida. Det är oundvikligt så. Utan kors här i tiden ingen krona i härligheten.

Berget som vi inte behöver gå ner ifrån når vi inte i egen kraft eller genom tro på oss själva. Inte på något enda ställe i Skriften uppmanas vi att förtrösta på vår egen stryka och kraft. Men vi uppmanas överallt att ”bli starka i Herren och i hans väldiga kraft” (Ef. 6:10). I Guds rike är det så, att när vår kraft går ut, så går Guds kraft in. Där gäller regeln, att Gud är mäktig i de svaga, inte i de stora och starka. ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (1 Petr. 5:5).

Upp på berget och ner från det är det kristna livets gång. Låt oss denna förklaringsdag ta vara på den tröst och kraft som Herren ger oss i Ordet och den heliga nattvarden. Där ges allt vi behöver. Inget fattas. Och det ges oförtjänt av ren nåd. Så går vi ”från kraft till kraft” till dess vi ”träder fram inför Gud på Sion” (Ps. 84:8). Amen.

S Bergman (2014)

[^]