Änkans offer

Jesus sitter framför offerkistan i templet och gör oss i dag uppmärksamma på en fattig änkas kollektgåva. Nyss hade hon stoppat ner två små kopparslantar i den, värda några få ören. Där låg de bland de många andra, mycket större och finare mynten av silver. Ändå prisar Jesus hennes lilla offergåva långt mer än de andras, och han ställer därmed fram henne för oss som en förebild i givande.

Denna söndags ämne är ”Vår nästa”. Men vad har vår text om den fattiga änkans offergåva att göra med det ämnet? Den talar ju inte om kärleken till nästan utan snarare om änkans kärlek till Gud. Men just hennes kärlek till Gud lär oss en viktig sanning om kärleken till nästan. Det är nämligen först när vi älskar Gud över allt annat som vi kan älska vår nästa rätt. Man säger ofta i dag att man först måste älska sig själv innan man kan älska sin nästa. Men så lär inte Skriften. Den lär oss att det är omöjligt att älska sin nästa utan att först älska Gud. Första budet om kärleken till Gud går som en röd tråd även igenom den andra tavlans bud som handlar om kärleken till vår nästa. Det är därför Luther inleder sina förklaringar till dem i katekesen med orden: ”Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte” skadar vår nästa till hans liv, tar ifrån honom hans pengar och ägodelar, ljuger och bedrar osv.

Världens människor bejakar också vikten av att älska sin nästa. De kan skänka stora gåvor till hjälpinsatser för nödlidande och olycksdrabbade. Men de drivs inte som änkan av kärlek till Gud utan av förnuftets insikt om att vi måste hjälpa varandra om vi skall överleva här i världen. Om man inte hjälper andra i nöd kan man inte räkna med att få hjälp själv när det behövs. Så tänker den naturliga människan, som ytterst alltid söker sitt eget.

I Bibeln vilar kärleken till nästan på Guds befallning. Nästans liv skyddas och får sitt värde av Guds bud som inte bara talar om att vi skall älska vår nästa utan hur vi skall göra det. Hon skall älskas av hjärtat såsom vi älskar oss själva. Hon skall älskas reservationslöst, oavsett om hon är sympatisk eller osympatisk, vän eller fiende, om vi vinner på det eller inte. Och vi skall göra det av kärlek till Gud som skapat oss och gett oss buden, dessa bud som återspeglar hans eget innersta väsen som kärlekens Gud. Detta är en helt annan kärlek än den som den naturliga människan efter syndafallet kan prestera. Allt vi själva gör kommer från ett ont hjärta, fullt av onda och själviska begär. Vi varken vill eller kan älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Endast Gud kan förändra detta sorgliga faktum. Han dömer oss strängt men har också i kärlek till sin fallna skapelse ingripit och sänt sin Son till världen för att frälsa och förändra syndare. Jesus, den redan i GT utlovade Frälsaren, är den som föder oss på nytt och ger oss hjärtan som börjar älska både Gud och nästan med ny och gudagiven kärlek.

Denna kärlek till Gud ur vilken kärleken till nästan också flödar, finner vi hos änkan som Jesus gör oss uppmärksam på i dag. Låt oss nu se närmare på hennes offergåva och den kärlek som drev henne att ge den.

1. Änkan gav verkligen mycket

Ordningen med en offerkista i templet infördes först av kung Joas på 800-talet f. Kr. Han lät göra en kista med ett hål i locket och ställde den bredvid altaret på templets förgård. Där uppmanades folket att lägga frivilliga gåvor som skulle användas till att rusta upp templet som hade börjat förfalla (2 Kung. 12:4-5). Sedan blev offerkistan kvar som en institution. Jesus hade inget att invända mot att den stod i templet. I det här fallet stördes han inte alls av närheten mellan pengar och altare, till skillnad från den där gången då han i vrede drev ut dem som ägnade sig åt affärer och marknadsspektakel inom tempelområdet. Han bestraffade dem för att de gjorde Guds hus, som var avsett att vara ett bönens hus, till ett rövarnäste (Luk. 19:45-46). Men med offerkistan var det annorlunda.

Jesus satt lugnt och stilla och såg folk lägga sina gåvor i den. Änkans två kopparslantar var ingen stor kollekt efter människors sätt att räkna. Tempeltjänare som på kvällen tömde kistan och räknade pengarna lade knappt märke till dem. De var försumbara. Däremot lade de säkert märke till de stora mynten eller hela påsar med mynt som några hade lagt ner. ”Titta, hundra silvermynt! Vem kan ha gett så mycket i dag?” kunde någon säga. Mycket pengar är stort offer, lite pengar litet offer. Så tänkte de, precis som vi själva vanligtvis gör.

Men så bedömde inte Jesus de olika offergåvorna. När han satt och iakttog dem som gav sin kollekt, såg han rika som gav mycket. Somliga ville gärna göra det mycket synligt, så att alla såg hur mycket de gav. Jesus varnar oss i Bergspredikan för att likt hycklarna i synagogan ”blåsa i trumpet” när vi ger en gåva (Matt. 6:2). De ville ha publik som beundrade dem. Annars kändes det inte lika roligt att ge. Ja, sådan är vår syndiga naturs offervilja. Vi vill ha uppmärksamhet och egen vinst av att ge.

När nu Jesus satt och såg på alla som lade pengar i offerkistan, så såg han mer än andra. Han såg in i deras hjärtan. Han såg hur mycket var och en gav i förhållande till vad han eller hon ägde, och han såg varför man gav, motivet till gåvan. Det var mot bakgrund av vad han då såg som han gjorde lärjungarna uppmärksamma på änkan, lyfte fram henne före alla andra och gjorde henne till en stor förebild i givande: ”Sannerligen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla andra som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på.”

Änkans två kopparslantar var ungefär det som en fattig, ensamstående änka i Israel fick som dagpenning. Att samhället skulle bidra till fattigas och änkors uppehälle var något som var föreskrivet redan i Mose lag. Kanske var hon just denna dag på väg till torget för att som vanligt handla för det dagsbidrag hon fått. Men så stannar hon upp, tänker en stund och säger till sig själv: ”Nej, i dag vill jag ge allt jag fått till templet! Jag går dit, lägger mina två kopparslantar i offerkistan och ägnar dagen åt fasta och bön.” Hon älskade templet, precis som en annan änka som vi hör om i NT: den gamla Hanna som dag och natt var i templet ”och tjänade Gud med fastor och böner” (Luk. 2:37).

Änkan gav väldigt mycket i förhållande till vad hon ägde. Hon gav allt hon för tillfället hade att leva på – långt mer än de många rika som gav av sitt överflöd. De behövde inte offra eller försaka något nämnvärt av det goda de var vana vid. Av detta ser vi att Gud inte bryr sig om, ifall gåvan är stor eller liten. Han ser till givarens hjärta. Goda gärningar kommer från goda hjärtan. Ur den synvinkeln såg han att änkans med sin lilla kollekt i själva verket gav mer än alla de rika tillsammans.

Jesus berättar om denna änka för att vi skall fråga oss själva hur det är med vårt givande framför allt till Guds tempel i vår tid, till kyrkan där Kristi ord och lära om Guds kärlek predikas rent och klart. Var och en må rannsaka sig själv. Låt nu gå vidare och fråga oss: Varför gav änkan så mycket?

2. Änkan gav därför att hon älskade Gud mer än allt annat

Jesus gör oss uppmärksamma på änkans sinnelag. Hon gav för att hon ville, för att hon älskade Gud och för att templet inte bara skulle vara en tillflykt för henne utan också för andra, så att de i Guds hus, precis som hon själv, kunde få ro och vila för själen och få uppleva Guds nåd, hans närhet och beskydd. Att få ge till templet var en glädje för henne.

Mitt i sin fattigdom fick denna änka uppleva sanningen i ett Jesusord – som för ovanlighetens skull inte står i evangelierna utan citeras av Paulus i Apostlagärningarna – nämligen: ”Det är saligare att giva än att taga” (Apg. 20:35). Denna salighet fanns också för henne, hur fattig hon än var. För det är inte kollektens storlek som det hänger på, utan på att ha ett sinne som älskar Gud så mycket, att man vill offra eller försaka något för hans kyrka och sak här i världen.

Aposteln Paulus säger: ”Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller tvång. Ty Gud älskar en glad givare” (2 Kor. 9:7). I Mose lag fanns olika bestämmelser om att ge en tiondel av vad man fick in av trädens frukt, markens gröda och av boskapsskötseln till templet. Det användes till lön för tempeltjänare och präster. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i Nya förbundet. Men själva givandet eller offrandet till Kristi kyrka, är oss anbefallt av både Jesus och apostlarna. Den kristna kyrkan kan inte leva på luft och fromma önskningar. Det behövs ett givande. Skillnaden mot Gamla förbundet är att Gud nu låter oss själva bestämma hur mycket vi ger. Vi är varken tvungna att ge tionde eller ge allt vad man för tillfället har, såsom änkan gjorde. Har vi t.ex. familj och barn är det Guds vilja att vi också sörjer för dem. Gud låter oss göra våra överväganden och val själva.

Vad vi än ger till, så är det avgörande att vi ger av kärlek till Gud som gett oss så mycket gott, i synnerhet genom Jesus som gav sitt liv för oss. Offrar och försakar du i syfte att göra dig stor i egna och andras ögon är det inte kärlek till Gud utan egenkärlek. Och gör du det för att göra dig stor inför Gud är det inte alls fråga om någon kärlek till Gud. Då är det ett vidrigt utslag av vår syndiga naturs onda och högmodiga sinne som med egna gärningar vill vinna Guds välbehag. Det är ett förakt för Kristi offer, att det inte var nog för vår frälsning. Änkan gav inte i något sådant syfte. Hon gick inte till templet för att köpa sig Guds nåd med sina slantar. Hon gav därför att hon uppriktigt och utan baktankar älskade Gud mer än sig själv och mer än allt annat. För Guds tempel kunde hon ge allt. Då måste vi till sist fråga oss: Hur kunde hon älska Gud så mycket? Svaret är detta:

3. Änkan älskade Gud därför att han först hade älskat henne

Det var hemligheten bakom hennes kärlek till Gud och templet. I templet hade hon mött Gud inte bara som lagens stränge Gud som krävde lydnad, rättfärdighet och ett osjälviskt liv av oss, utan också och framför allt som nådens och försoningens Gud som förbarmade sig över syndare som inte förmådde hålla lagen. Alla ceremonier och offer i templet syftade till att uppenbara Guds godhet och barmhärtighet. De pekade fram mot det stora offret i tidens fullbordan, mot den store översteprästens fullkomliga försoning av alla synder en gång för alla. På Golgata blev Jesus, Guds älskade Son, ”Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh. 1:29).

I templet hade hennes tro och kärlek till Gud väckts och hållits vid liv. Där hade hon mött den Gud som hon kunde utgjuta sitt hjärta för och kasta alla sina bekymmer på. Han hade hållit henne ”gömd i sin hydda på olyckans dag” och fört henne ”upp på klippan” (Ps. 27:5), den plats där Gud vara henne nära i nåd och blev hennes tillflykt och starkhet i all nöd och sorg. Han hade hjälpt henne igenom den svåra sorgens tid, då hennes man rycktes bort och hon blev lämnad ensam kvar. I templet hade hon mött den Gud som aldrig svikit och övergett henne. Därför älskade hon honom, och därför ville hon gärna offra något till det tempel, där syndare fick möta så stor nåd.

Hennes offer var ett rätt offer, bringat i tro, tacksamhet och kärlek. Jesus skulle aldrig prisa och upphöja denna änka om hon lagt sina slantar i offerkistan för att därigenom vinna himlen. Då hade hon inte varit bättre än farisén i liknelsen om farisén och publikanen i templet som stod och skröt med att han fastade två gånger i veckan och gav tionde av allt vad han ägde. Men änkan hade inte fariséns falska tro, utan publikanens frälsande tro. I templet hade hon många gånger bett som han: ”Gud, var nådig mot mig, syndare” och likt denne fått gå hem rättfärdiggjord och tröstad av Guds kärlek (Luk. 18:13-14).

Så skall vi av denna änka lära oss, att den rätta kärleken till Gud skapas i den kyrka där den villkorslösa nådens evangelium förkunnas. Där är det Gud och inte vi som är den store givaren. Där är det han som ger oss sin offergåva: Sonen som blev människa och gav sitt liv för vår frälsning undan synd och död och för vår förvandling till Guds barn. Där står vi med tomma händer och har bara att ta emot. I nattvarden läggs offret som renar från all synd i vår mun till liv och evig hälsa för kropp och själ. Så föds och uppehålls kärleken till Gud i syndares liv. Så blir kyrkan den plats där ordet i dagens epistel – ”Vi älskar därför att han först har älskat oss” (1 Joh. 4:19) – förverkligas och bär frukt i kärlek och offervilja. Guds kärlek är aldrig overksam i oss syndare hur svaga och odugliga vi än känner oss. Guds förbarmande kärlek får du för intet. Tar du emot den får du också nåd att ge för intet. Så fungerar den levande tron på Jesus. Den driver oss inte till att tänka: jag måste ju tänka på mig själv i första hand och kan därför inte ge så mycket. Det är otron som säger så. Men tron säger: Jag vill ge för att jag själv har fått så mycket, jag vet att hur mycket jag än ger så är det bara en droppe i havet i jämförelse med allt vad jag själv har fått av Gud, både i andligt och lekamligt avseende.

Må nu Gud, med sin Ande och sitt ord, ge oss alla nåd till änkans tro och kärlek och göra oss till glada givare. Amen.

S Bergman (2011)

[^]