Faderns och Sonens relationer och gärning

Dagens predikotext är en del av efterspelet till att Jesus helade den förlamade mannen vid Betesda. Judarna blev ju mycket upprörda över Jesus. De försökte anklaga honom på allt vis. De ville inte lyssna till Jesus eller följa honom. Vad var det som var problemet? Jo, judarna anklagade honom för att inte följa Mose lag. Han bröt sabbatsbudet och satte sig över Guds bud på ett flagrant sätt. Därför började judarna förfölja Jesus, eftersom han gjorde sådant på en sabbat. (v. 16) Men inte nog med att Jesus bröt mot sabbatsbudet, han gjorde sig lik Gud också. Han kallade Gud sin Fader på ett sätt som visade att han gjorde anspråk på att vara Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid - - - född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, som vi bekänner så fint i nicenska trosbekännelsen. Dessa hans anspråk ledde till att judarna blev ännu ivrigare att döda honom.

Som svar på judarnas förtrytelse och deras anklagelser om hädelse, säger Jesus de ord som utgör vår text idag. Dessa ord har blivit nedtecknade för vår skull, för att vi och alla människor skulle få lära känna Jesus och få del av hans eviga liv.

Så vill jag för det första säga:

Fadern och Sonen är ett

Det finns bara en Gud. Detta är en hörnpelare i vår kristna tro, och det har vi fått från judarna. Han är en och densamme i alla tider. Han står över tiden. Som det står i första Mosebok: Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba och åkallade där Herrens, den evige Gudens, namn. (1 Mos. 21:33) Och aposteln Paulus skriver till romarna om hur evangeliet uppenbarats på den evige Gudens befallning (Rom. 16:26). Ja, Gud är evig. Innan bergen blev till och du skapade jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, Gud, säger psalmisten. (Ps. 90:2) Det är han som skapade universum i begynnelsen. Han är den ende sanne guden. Vi kristna instämmer i den judiska trosbekännelsen: Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. (5 Mos. 6:4, Mark. 12:29) Det finns ingen motsättning mellan den gamla, sanna judendomen, som väntade på Messias innan han kommit och kristendomen. De gamla judarna trodde på Messias som skulle komma, och vi tror på Messias som har kommit. Vi kristna är de sanna judarna, och på samma sätt var Adam och Eva och Mose kristna, som väntade på den utlovade Messias.

Hur kommer då Jesus in i bilden? Judarna som Jesus talade med i dagens text, hävdade att Jesus sade att Gud var hans Fader och [att han] gjorde sig själv lik Gud. Och detta hade de ju alldeles rätt i! Det var precis detta som Jesus gjorde anspråk på, att vara Guds egen Son. Inte så som vi kristna är Guds barn, söner och döttrar, för vi är bara människor, utan på ett sätt så att han är fullständigt som Gud, av samma väsen som Fadern, Gud av Gud, med samma gudomliga egenskaper av evighet.

Så judarna uppfattade utan problem vem Jesus sade sig vara. Han sade ju till exempel: Jag och Fadern är ett. (Joh. 10:30) Och han sade också: Jag är vägen och sanningen och livet. (Joh. 14:6) Inte bara att han kommer med sanningen och att han kommer med livet, utan han ÄR sanningen och han ÄR livet.

Mellan dessa två, Fadern och Sonen, råder fullkomlig enhet och enighet. Det finns ingen motsättning dem emellan. Fadern är Gud, Sonen är Gud. Det är därför Jesus kan säga: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. Mellan Fadern och Sonen råder full enhet.

Men det är inte bara så att det råder full enhet mellan Fadern och Sonen och att det bara finns en enda Gud. Dessutom lär den kristna kyrkan att det finns olika personer i gudomen. Och vi ser detta i vår text. Så säger vi för det andra:

Sonen är en självständig person

Förutom enheten med Fadern, så framgår även Sonens självständighet i vår text. Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill. Sonen, Jesus, är inte någon slags marionett som Fadern styr, utan Sonen agerar självständigt. Evangelierna är fulla av berättelser om vad Jesus gjorde och sade, och han agerar på egen hand.

I fornkyrkan fanns det ett flertal olika kyrkor som förnekade treenigheten, bland andra de som lärde modalism, att Jesus och den Helige Ande inte var självständiga personer, utan bara olika sätt, olika modus, som Gud visar sig på. Som att en skådespelare kan spela tre olika roller i en pjäs. Eller som att vatten kan framträda på tre olika sätt, som is, flytande vatten eller som vattenånga.

Men så lär inte Bibeln. Sonen är en självständig person, skild från Fadern. Jesus talar mycket med sin Fader, Fadern är någon annan. Jesus säger ju till och med inte som jag vill utan som du vill. (Matt. 26:39)

Varför tror då inte alla kristna på Treenigheten? Det är ganska enkelt att förstå, för dessa tre punkter, Sonens väsensenhet med Fadern, Sonens självständiga person och att det bara finns en enda Gud, de går inte ihop för förnuftet. Men Bibeln lär både Treenighetens enighet och personernas självständighet, och då tror vi det.

Här är Treenigheten en förebild för oss. Vi ska se på Sonens enhet med Fadern, hur Sonen var enig med sin Fader, trots att han var självständig.

Vår tids människor sätter en ära i självständighet, oavsett om det är bra eller dåligt. Vi vill inte foga oss i vad andra tänkt ut. Vi tänker i vårt samhälle hellre fritt än rätt. Det viktiga har blivit att ta personlig ställning, nästan oavsett vad som försvaras. Och visst ligger det mycket i det! Ett nytt släktled måste självständigt och på egen hand göra de val som krävs och ta personlig ställning. Om inte den kommande generationen på egen hand brottas med olika frågor, får vi bara en mängd eftersägare och ögontjänare.

Och naturligtvis måste var och en tro själv. Ingen blir frälst på sina föräldrars tro. Ni ungdomar, som växer upp, behöver själva besvara livsfrågorna, om vad som är rätt, om vad som är Sanning och värt att bygga sitt liv på. Ingen annan kan göra det i ert ställe. Inför Gud står vi alla på egen hand.

Men samtidigt bör ni unga vara vaksamma på tendenserna som finns att använda sin självständighet till att markera och att använda sin självständighet för sig själv. Det gäller oss äldre också, så klart. Vi bör alla överväga, om det inte är bättre att vi frivilligt använder vår egen vilja till att foga oss och till att avstå. Vårt fokus bör vara att det ska bli bra för alla, för gruppen, för kyrkan, för familjen, hellre än att vi ska ta tillvara vår självständighet för vår egen vinning. Men inte så att vi agerar osjälvständigt. Alla måste naturligtvis tänka själva och behöver träna sig i det. Men så att vi är beredda att frivilligt avstå från något vi kunde ha för egen del.

Och här är Jesus ett föredöme. Sonen är en självständig person, men han använder inte denna sin självständighet för sig själv, utan han underkastade sig Faderns vilja. Sankt Paulus skriver till filipperna:

Var så till sinnes som Kristus Jesus var.

Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte, utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. (Fil. 2:5ff.)

Och så säger vi för det tredje

Fadern och Sonen ger evigt liv i nådemedlen

Det sista vår text har att lära oss, är att den treenige Guden skänker liv till oss människor: liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill.

Skriften säger att vi alla gick vilse som får, att var och en ville vandra sin egen väg. Men Skriften säger också att Gud förbarmade sig över oss och sände sin egen Son, Fadern lät all vår missgärning drabba Sonen, för att vi skulle få evigt liv. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. (Joh. 6:40)

Var finns då det eviga livet? Var får vi syn på honom? Var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och Sonen kommer till oss i Ordet och i sakramenten. Där får vi syn på honom. Där ser vi hans kärlek till oss. Som aposteln skriver till romarna om hur frälsningen kommer genom Ordet: Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? (Rom. 10:14)

Vi som annars skulle dö i våra synder, vi får möta Gud och förenas med honom genom tron, så att vi får del av hans liv. Vår söndags överskrift är Döden och livet. Jesus uppväckte änkans son i Nain, för han är starkare än döden. Vi får möta honom i Ordet och vi får tro det. Och vi får möta honom i nattvarden, som man i fornkyrkan kallade odödlighetens läkemedel. För Jesus är Gud, han är förenad med Fadern men han kom självständigt till oss här på jorden för att rädda oss från döden till livet. Amen.

J Fjellander

[^]