Aldrig har någon människa talat som han

I dagens text möter vi olika grupper av människor och deras ställningstaganden till Jesus. Där var för det första folket, de vanliga människorna. Några var positivt inställda och trodde att han var Profeten eller Messias. Andra menade att Jesus saknade trovärdighet, för en profet kan inte komma från Galileen, sade man. Så hade vi olika myndighetspersoner, först de tempelvakter som var utsända att gripa Jesus men kom tillbaka utan att ha utfört sitt uppdrag, och dessutom översteprästerna. Tempelvakterna var förstummade av vad de fick höra, men översteprästerna, som förrättade tempeltjänsten, de var inte särskilt imponerade. Och också fariseerna höll med dem. Fariseerna var inte nödvändigtvis präster eller myndighetspersoner, utan vanligen lekmän, ett slags religiöst parti som särskilt bemödade sig om att hålla Guds lag.

Folkets meningar

Då som nu var det alltså blandade meningar. Några trodde att han var Profeten. Det syftar på vad Mose sade till Israels folk innan de tågade in i Kanaans land: Herren, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till. (5 Mos. 18:15) Och denna deras tanke, att Jesus var Profeten var riktig. Det var honom som Mose profeterade om. Nu uppfylldes vad som förutsagts.

Inom parentes sagt, kan jag tillägga att Mohammed, Islams grundare, också gör anspråk på att vara Guds store Profet, förutsagd av Mose. Men det går helt enkelt inte ihop med texten, för Mose sade ju att Profeten skulle vara en jude, det skulle komma en profet bland ditt folk, av dina bröder. Men ismaeliterna, som araberna härstammar från, var ett annat folk. Hela 2 Mosebok är full av utsagor om att Israels barn – det vill säga Isaks sons, patriarken Jakobs barn – var Guds folk och att han slöt förbund med dem vid berget Sinai. Enda möjligheten för muslimer skulle då bli att hävda att texten förvanskats av judarna och de kristna, och det inte stod så från början. Men något sådant finns det ju inga belägg för. Det finns inga textfynd som stöder någon annat innehåll i den versen.

Några i folket sade också att Jesus var Messias, som mycket riktigt skulle komma från Betlehem i Judeen och vara av Davids hus. En del tyckte dock att det inte stämde, för han var ju från Nasaret, alltså från Galileen. Nej, Jesus kunde de inte tro på.

Sådär är det rätt ofta även idag, människor anför något som de tycker inte stämmer med Jesus, och så menar de sig ha goda skäl att inte bry sig mera om honom. Men om dessa människor i vår text hade förmått sig till att fråga Jesus, så hade de fått reda på hur det förhöll sig, att han var av Davids släkt och född i Betlehem, men att han flyttat till Nasaret när han var en mycket liten pojke. Det hade inte varit särskilt svårt, men de verkar inte ha varit särskilt intresserade av att få reda på hur det förhöll sig. Man kan helt enkelt konstatera, att det borde vara tvärtom: Jesus är en så märklig person, att man borde studera honom mycket noga, och verkligen inte ge sig förrän man fått reda på hur det är. Är han Messias och Guds Son eller inte? För här är det antingen eller, det finns inget tredje alternativ. Antingen är han Gud, eller också är han inte det. Är han Guds Son, ja Gud själv, så får det stora konsekvenser, då ska vi falla ner inför honom och tillbe honom, följa honom av hela vår själ och av all vår kraft och av allt vårt förstånd (Luk. 10:27). Då ska vi följa honom vad det än medför. Men är han inte Gud, ja då ska vi ta avstånd, såklart, från kristendomen. Vem Jesus är, är alltså en mycket viktig fråga.

De andliga ledarnas meningar

Så kommer vi till fariseerna och översteprästerna, de religiösa ledarna, de tyckte inte om Jesus. De hade två argument, för det första var det ingen framstående människa som höll med honom: Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? De var säkra på att den stora majoriteten hade rätt. Och även detta ser vi i våra dagar, man ska göra och tro som alla andra. Följa med sin tid. Vara politiskt korrekt och inte avvika från den allmänna meningen. Fast i vår tid och i vårt samhälle är det ju tvärtom: Den religiösa eliten bryr sig inte om Gud och Guds lag, som fariseerna gjorde, utan den är ateistisk. Det låter som en motsättning, att den religiösa eliten är ateistisk. Men det är inte så konstigt. Ateismen är också en religion, med sina värderingar och dogmer. Ateismen är inte alls mer vetenskaplig eller förnuftig än kristendomen, utan den vilar också på värderingar och grundantaganden. Till exempel huruvida det finns en Gud eller inte.

Deras andra argument var inte bättre det: Den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad. Det är ord och inga visor. De skällde ut folket. De följde det retoriska rådet: Om argumenten tryter, höj rösten! Det enkla folket kan helt enkelt inte ha rätt. Folket är obildat, de begriper inte sitt eget bästa.

Naturligtvis kan det vara på båda sätten: Ibland har det enkla folket rätt, ibland har de välutbildade rätt. Det är faktiskt inget bra argument att påstå, att de andra, de som inte håller med, är dumma. Utan en frågeställning måste förstås granskas sakligt. Och då blir ibland lärdomen och kunskapen ett hinder för att studera frågan ordentligt, de blir självkloka. Som Jesus sade: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. (Matt. 11:25f.) Fariseerna var självkloka, ja de var självgoda. Fariseerna och översteprästerna förlitade sig på sin kännedom om Guds lag. Men det hjälper inte att man kan hela Bibeln utantill, om man inte förstår vad det står där. Och man kan till och med mena att Bibeln är sann, men om man inte tror på den, så får man ingen frid.

Fariseerna, de trodde på Bibeln. De skriftlärda kunde den utantill, det vill säga för dem var Bibeln ännu bara Gamla Testamentet, vilket verkligen inte är så bara. Ändå missade de Bibelns grundbudskap: att vi människor är syndare som behöver få frälsning från Gud, frälsning inte på grund av våra gärningar, vår laguppfyllelse och vår medverkan, utan på grund av Guds nåd och Herrens tjänares lidande och död. Profeten Jesaja förkunnade ju i Gamla testamentet om Herrens lidande tjänare, hur denne bar våra sjukdomar, blev genomborrad för vår skull och tog vårt straff på sig. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid. (Jes. 53)

Fariseismen idag

Fariseerna förtröstade på sig själva och vad de kunde göra, och tyckte att det dög inför Gud. Och så är det rätt ofta även idag. Människor tycker att de duger. Och visst gör de ofta det, på sätt och vis. Det vill säga, inför människor, i samhället, i det vanliga mänskliga livet. För de flesta människor sköter sig rätt bra, de är inga mördare, rånare eller inbrottstjuvar. De försöker vara vänliga och snälla. Nu är det för all del en skillnad här mot fariseerna, för dagens människor har ofta inga särskilda tankar om Gud. Det hade fariseerna, och därför var de mycket strängare i sin lagefterföljelse än dagens människor. De hade tydliga krav från Gud, i Bibeln, men eftersom dagens människor har luddiga tankar om Gud, så har man anpassat sig till en luddigare och inte så hög nivå av krav. Men likheten finns där: Både fariseerna och dagens människor anser att de som de är duger inför Gud, så som man förstår honom.

Tempelvakternas vittnesbörd

Och då kommer vi nu fram till tempelvakternas vittnesbörd: Aldrig har någon människa talat som han. Detta var ett konstaterande, som vi i en mening kan anse vara objektivt sant, och som alla människor kunde skriva under, att Jesus yttrade meningar som ingen annat formulerat. Men tempelvakterna menade inte något sådant. Deras möte med Jesus gjorde att de inte kunde göra som de var tillsagda, nämligen arrestera Jesus. De kunde inte lyda sina order! Det gick inte! För i det som Jesus sade förnam de att han inte var någon vanlig människa.

Jesu anspråk

Vad är det då för speciellt med Jesus? För det första så har han enorma anspråk, han sade: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Kanske har vi hört denna bibelvers så många gånger, att vi nästan inte inser vilket oerhört anspråk detta är. Jesus är den enda vägen till Gud, och han är sanningen. Inte bara en vishetslärare och profet, en som förmedlar sanning, utan han ÄR sanningEN. Den enda sanningen.

Jesu sade också Jag är den gode herden. (Joh. 10:11) Det kanske vi inte tycker är så uppseendeväckande, men då ska vi tänka på vad kung David skrev i den tjugotredje psalmen: Herren (JHVH) är min herde. Det är GUD som är herden som tar hand om sitt folk. JHVH är det högheliga gudsnamnet, som judarna inte ens uttalade, av respekt för Gud. När Jesus sade: Jag är den gode herden, så innebär det att han gjorde anspråk på att vara Gud.

Eller ett annat ord: Jag är i Fadern och Fadern är i mig... Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det. (Joh. 14:11, 14) Ja, antingen är Jesus Gud, för det är det han säger, när han säger att han ska besvara de böner vi ber till Fadern. Eller också var han rubbad! Det är vad vi står inför.

Jesu budskap

Vilket var då Jesu budskap? Vi behöver ju granska det, för att avgöra om han är Gud eller en galning. Och vi finner att han höjer ribban ofantligt för hur vi ska leva för att följa Guds vilja: Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket. (Matt. 5:20) Det räcker inte inför Gud att man är som de flesta andra. Det räcker inte ens om man lever oklanderligt och mycket skötsamt, som fariseerna.

Enligt Jesus syndar vi om vi till exempel tänker en självisk tanke eller en ond tanke. Äktenskapsbrott begår man redan genom att tänka tanken.

Jesus begär också att vi ska älska alla människor, till och med våra fiender: Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. - - - Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig. (Matt. 5:43-48)

Så inför Jesus blir frågan: Är du fullkomlig? Är du osjälvisk? Har du ett rent hjärta?

På detta kan man svara på tre sätt. En del säger: Hela frågan är felformulerad, det finns inte rätt och fel, det finns inga synder, rent objektivt. Jag lever som jag vill, du lever som du vill, och ingen ska döma någon annan. Talet om synd är irrelevant. Det finns ingen högre makt som vi skulle vara ansvariga inför. Gud finns inte.

Det kan låta tolerant och fint, att ingen ska döma någon annan. Men det är bara en undanflykt, påstår jag. Var finns den som verkligen på allvar menar att det inte finns någon synd och att alla får leva som de vill och att ingen ska döma någon annan? Även om dessa andra människor är själviska? Är elaka? Ljuger? Stjäl? Våldtar? Mördar?

Om vi avskriver det första alternativet, och medger att det finns en högre makt som vi står till svars inför, har vi i så fall kvar två alternativ på frågan om vi är fullkomliga: Antingen ”Ja, jag är syndfri” eller ”Nej, jag är en syndare”.

Hittills har jag inte mött någon som sagt ”Ja, jag är syndfri”. Vanligtvis säger man väl något i stil med ”Nej, jag är inte fullkomlig” och så tillägger man: ”Det är väl ingen? Det är väl inte så farligt? Det är som det är, helt enkelt. Man får leva med det.” Min vän, om du tänker så, då vill jag fråga dig: Är det du eller Gud som avgör om synden är farlig? Är det du eller Gud som avgör vilken konsekvens det får att du inte lever rätt och att du inte har ett rent hjärta? När en brottsling har befunnits skyldig av domstolen och han ska få sin dom, kan han själv bestämma straffet då? Avgörs inte det av domaren och vad som står i lagboken? Sankt Paulus skriver till romarna: Syndens lön är döden. (Rom. 6:23) Ja, syndens lön är evigt fördärv, säger Bibeln.

Men det stannar inte där, utan aposteln fortsätter: men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. Och han fortsätter litet senare: Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. (Rom. 8:1) Och till Timoteus skriver han: Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare (1 Tim. 1:15)

Och sankt Johannes skriver: Men åt alla som tog emot honom [Jesus] gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. (Joh. 1:14)

Så till den som säger om synden ”Det är väl inte så farligt? Det är som det är, helt enkelt. Man får leva med det” säger jag: Jo, det är farligt, men du behöver inte alls leva med det! Jesus har kommit för att förlåta dig dina synder och ge dig frid med Gud.

Jesus, en galning?

Men är då inte kristendomen ett bedrägeri och Jesus en galning? Det finns förstås inget naturvetenskapligt bevis för huruvida Jesus är Gud eller var en galning. Men se hur alla profetior i GT passar förunderligt på honom. De skrevs långt innan Jesus föddes. Dessa profetior och löften passar perfekt på Jesus. Han kunde inte ha förberett dem själv och liksom hittat på alltihopa, i synnerhet inte om han var en galning.

Gamla testamentets profetior hinner vi inte gå igenom ordentligt idag, men jag ska nämna en. Profeten Daniel skriver i sitt andra kapitel om kung Nebukadnessars dröm: Du, o konung, såg i din syn en stor staty framför dig, och den var hög och dess glans överväldigande. Den var förskräcklig att se på. Huvudet på statyn var av fint guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar. Benen var av järn, och fötterna delvis av järn och delvis av lera. Medan du såg på den revs en sten loss, men inte genom människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet ... Men av stenen som hade träffat statyn blev det ett stort berg som uppfyllde hela jorden. Och Daniel uttydde drömmen: Guldet var kung Nebukadnessars rike. Efter honom kom silvret, det medisk-persiska riket, och så kom Alexander den store, kopparriket. Sist kom romarriket av järn, med två ben. Och så fortsätter Daniel: Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall överlämnas till något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men själv skall det bestå för evigt. Du såg ju att en sten revs loss från berget, men inte genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet.

Och mycket riktigt, under romarriket kom Jesus. Han föddes i Betlehem, var av Davids släkt, han trädde fram och predikade, dog döden på korset och uppstod. Han gjorde anspråk på att komma med den fulla sanningen, och hans tolv apostlar gick, efter att han lämnat dem, ut i världen och predikade hans lära. De predikade att Jesus är alla herrars Herre och alla kungars Kung. Jesus är kung i Guds rike, och han har utvidgat det så att det nu uppfyller hela jorden. Som ängeln Gabriel sade till Maria: Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut. (Luk. 1:32f.)

Detta predikade hans apostlar. Och de förkunnade att beviset för detta var att han uppstått. Varför gjorde de det? Det ledde till att de förföljdes och dödades. Antingen var de alla helt rubbade, eller också är Jesus Gud. Ty aldrig har någon människa talat som han. Amen.

J Fjellander

[^]