[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

22 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Mark. 4:21-25


Att vittna om ljuset

Denna söndag handlar om den kristna samvaron, hur vi umgås med varandra som bröder och systrar i tron. Dagens evangelium nämner en viktig del av denna samvaro: att förlåta. Var och en har fått en stor skuld på tio tusen talenter efterskänkt. Det är en bild av Guds stora förlåtelse för Kristi skull av vår synd och skuld. Har vi nu fått förlåtelse för vår mycket stora skuld – för arvsynden och alla dagliga synder i tankar, ord och gärningar – så får vi inte göra som mannen i liknelsen: glömma den stora skuld vi själva har fått efterskänkt, ta vår broder vid strupen och obarmhärtigt avkräva honom hans lilla skuld till oss. När vi i Fader vår ber: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga”, så skall vi tänka på den liknelsen.

Dagens predikotext handlar om en annan viktig sak i det kristna livet som också den har med den kristna samvaron att göra, nämligen att vittna om ljuset. Om det säger vi i dag:

1.   Vi är kallade att vittna om ljuset för världen

Jesus säger: ”Inte går man väl in med ett ljus för att sätta det under skäppan eller under bänken? Gör man det inte för att sätta det på ljushållaren?”

Ljuset är inte något inre ljus som vår tids falska profeter gärna talar om och uppmanar folk att söka. Vi har av naturen inget ljus i vårt inre, där finns bara vårt själviska och ogudaktiga jag. Nej, ljuset som Jesus talar om är något annat: det är Guds Ord. Ordet är det ljus som lyst för oss och uppenbarat ting som vi annars inte hade känt till. Det har fört oss till tro och blivit vårt oumbärliga ledljus på vandringen genom livet. Därför säger varje kristen som psalmisten: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps. 119:105). Och det stora ljuset i Guds Ord är Jesus själv, han som säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh. 8:12). Han låter förlåtelsens och den skänkta rättfärdighetens ljus lysa in i våra hjärtan. Att vandra med honom är att vandra i ljuset som leder oss hem till härligheten hos Gud.

Detta ljus har vi nu inte fått bara för vår egen skull, utan för att det också skall lysa för människorna omkring oss, så att de genom våra ord och gärningar kommer under ljusets påverkan.

Jesus säger: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himmelen.” Han vänder också på det och säger: ”Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen (Matt. 10:32-33). Att bekänna Jesus är att vittna om ljuset. Men att skämmas för honom och hans ord, det är att sätta ljuset under skäppan eller bänken. Det är ett stycke förnekelse, ett svek som hindrar ljuset att lysa för andra. Jesus säger: ”Det som är dolt måste bli uppenbarat, och det som är gömt måste komma i dagen.” Därför: Vill du vara en kristen, så låt ljuset komma fram!

Alla kristna är kallade att sätta ljuset på ljushållaren, inte bara apostlar, präster och utsända missionärer. Att i sin vardag när tillfälle ges vittna om den kristna tron är allas vår uppgift. Det var den dominerande missionsformen såväl i urkyrkan som i reformationens kyrkor. Det var så kristendomen gick framåt, inte genom stora kampanjer och spektakulära massmöten.

Om vi ser närmare på den kristna församlingens gudstjänster i NT så finner vi – kanske till vår förvåning – att det primära i dessa inte var att bedriva mission bland utomstående. Det huvudsakliga syftet var i stället att bygga upp det andliga livet och styrka de troende. Gudstjänsten var de kristnas samling omkring Jesus i Ordet och sakramenten. Den var inte utformad med särskild hänsyn till icke-kristna, utan till de kristna. Utomstående var naturligtvis alltid välkomna att lyssna till Guds Ord. Och visst hände det att dessa, trots att mycket i gudstjänsten var främmande för dem, blev gripna av Guds Ord och ville veta mer och till sist kom till tro och blev döpta. Men ändå, gudstjänstens främsta målgrupp var faktiskt inte de utomstående utan de redan kristna.

Detta är tänkvärt i vår tid då många kyrkor försöker nå ut genom att göra om sina gudstjänster till något som närmast liknar underhållande trivselstunder. För att inte skrämma bort folk sätter man ljuset under skäppan, dvs. undviker att tala om synd och nåd och predika lag och evangelium till omvändelse och frälsning. Men ingen vinns för Jesus på det sättet, och de troende får sig just inget till livs. Sådant skall vi akta oss för och i likhet med den första kyrkan låta gudstjänsten främst vara till uppbyggelse för kristna. Där samlas de troende fåren för att lyssna till den Gode herdens röst. Något annat vill de inte höra. I kyrkans gudstjänster får de näring för sin tro och utrustas för uppgiften att vara ljus och salt i världen. Där möter vi vår Herre och Frälsare och får kraft och frimodighet att våga sätta ljuset på ljusstaken i det vardagliga livet. På det sättet har högmässan mycket stor betydelse för missionen.

Men det handlar inte bara om att vittna utåt för andra.

2.   Vi är också kallade att vittna om ljuset för varandra

Den kristna samvaron är inte bara gudstjänstgemenskap på söndagar, hur viktig den än är. Vi är bröder och systrar i Kristus förenade i en och samma tro. Vi hör till Guds familj och är lemmar i Kristi kropp. Det är vi alltid, inte bara på söndagar utan under veckans alla dagar.

Om kristnas samvaro säger Jesus: ”Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh. 15:12). En väsentlig del av denna kärlek är att vi lyssnar till varandra och talar med varandra om vår allraheligaste tro, om ljuset som vi fått. Vi behöver dela med oss av tankar och erfarenheter, av problem och svårigheter som vi möter i det kristna livet. Gör vi det? Vi är kallade att ha andlig omsorg om varandra.

I våra lutherska bekännelseskrifter står det en mycket fin sak om den kristna samvaron. I Schmalkaldiska artiklarna räknar Luther upp olika sätt som Gud möter oss på och ger ”råd och hjälp mot synden”, som han säger. Det sker genom predikan, genom dopet, genom altarets heliga sakrament och genom nyckelmakten, dvs. biktens avlösning. Men så lägger han till: ”och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra” (SKB s. 331). Hur starkt Luther än värnade om söndagens gudstjänster, så lät han aldrig tillgången till evangeliet vara begränsat bara till den dagen eller stunden. Kristnas samtal med varandra i det vardagliga umgänget var en nog så viktig sak. Och det är något som har varit till stor tröst och hjälp för många. Det är något som är fel om vi kan tala med varandra om väder och vind och allt möjligt annat men inte om vår allra heligaste tro.

Jesu kärleksbud återkommer ofta i de apostoliska brevens förmaningar till kristna. Det fanns anledning till det: Den gamla människans missnöje med andra i församlingen tog sig uttryck i förtal och avundsjuka. Kiv och gräl blossade upp. Till församlingarna i Galatien skriver Paulus med ironisk skärpa: Om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra (Gal. 5:15).

Vi måste alltid ha i minnet vad en kristen församling är. Den är bokstavligt talat ”en salig blandning” av människor av olika kön, olika åldrar, olika läggning, olika temperament, olika bakgrund, olika begåvningar. Det är en blandning av starka och svaga, av nybörjare och mer mogna kristna. Det som förenar dem är att de alla är syndare som av den Helige Ande har förts samman i gemensam tro på Kristi ord och evangelium. I denna tro är de Guds utvalda, heliga och älskade trots alla sina synder, brister och egenheter. Det är i denna blandning, där spänningar lätt kan uppstå, som vi skall älska varandra, ”inte med ord eller fraser utan i handling och sanning”, som aposteln Johannes säger (1 Joh. 3:18). Det är där vi skall vittna om ljuset för varandra i handling: vara barmhärtiga och goda, förlåta och ha fördrag varandra, visa tålamod och kärlek så som Kristus har älskat oss och dagligen har tålamod med oss.

Aposteln säger: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal. 6:2). Vi behöver varandras hjälp och stöd på alla möjliga sätt i livets kamp och strid. Vi måste bry oss om, i synnerhet när vi ser att någon dras ut i världen, lockas av dåliga saker och börjar glida bort från kyrkan. Då skall vi be för den personen, tala med henne, och sätta ljuset på ljusstaken, så att Kristi ord får lysa och visa vägen. Att bära varandras bördor är ett uttryck för att vi är lemmar i Kristi kropp. Det är som med vår egen kropp: om en liten del av den har ont, känns det i hela kroppen. Så skall också vår medkänsla med andra kristna fungera.

Till detta vill nu Jesus driva oss med slutorden i vår text.

3.   Vi är kallade att mäta med kärlekens mått

”Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er, och ännu mer skall ni få. Ty den som har skall få, och den som inte har från honom skall tas också det han har”, säger Jesus. Vad menar han med det?

Gud mäter i Kristus upp åt oss med ett rikt mått, en stor skopa med vilken han öser sin kärlek, nåd och barmhärtighet över oss syndare. När vi hör och tror evangelium, får vi förlåtelsen som renar från all synd och rättfärdiggör oss inför Gud. Hela saligheten läggs fritt och för intet i våra händer eller i vår tomma skopa. På det sättet blir vi sådana ”som har”. Men då väntar sig Gud av oss att också vi är generösa mot andra och mäter med kärlekens mått såsom han gör.

Som kristna kan vi inte laborera med två mått: ett stort mått när det handlar om att få av Gud, men ett snålt och litet mått när det handlar om att ge och hjälpa en medkristen. Den obarmhärtige tjänaren, som vi hörde om, hade ett väldigt litet mått, eller rättare sagt inget mått alls. Han hade fått skopan full av sin herre, men själv ville han inte efterskänka ett endaste öre av sin medtjänares lilla skuld. Det gick illa för honom: han förlorade allt han fått. Lärdomen är denna: den som inte låter tron verka barmhärtighet mot andra, ”från honom skall tas också det han har”.

Det här handlar nu inte om någon frälsning genom gärningar som kommer in bakvägen, utan om vad som följer på att höra och tro Kristi ord och evangelium. Vi blir frälsta av Ordet allena, nåden allena och tron allena, det är sant, men det är också sant att en sådan tro alltid bär goda frukter. Tänk på vad Luther säger: ”Goda gärningar gör ingen till kristen, men en kristen gör goda gärningar.”

Ju mer vi ger ut, desto mer får vi igen. Det tror inte vår gamla snikna och giriga människa som alltid känner sig som förlorare om hon är alltför generös. Men hon har fel. På en väggbonad i ett kristet hem, stod det några tänkvärda ord som fint sammanfattar vad Jesus vill lära oss i dag. Där stod: ”När jag öser ut, öser Gud in, och hans skopa är större än min.” Vi förlorar inget på att vara generösa och mäta med kärlekens mått, för Gud välsignar sådana gärningar i rikt mått: ”ännu mer skall ni få”, säger Jesus.

Må nu Gud med sin Ande och sitt ord göra oss till sådana kristna som låter ljuset lysa för andra och i sin samvaro med dem inte mäter med den gamla människas snåla mått, utan med Kristi mått. Amen.

S Bergman

[^]