[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

23 sönd. e. Trefaldighet

TEXT: Matt. 12:15-21


Rätten som Jesus förkunnar

Vår predikotext i dag utgörs till största delen en Messiasprofetia från Jesaja bok. Matteus är ju den av evangelisterna som har mest citat från GT. Det beror på att han skrev sitt evangelium främst för judar för att visa dem att Jesus var uppfyllelsen av Skriftens profetior om Messias.

Profetian i vår text handlar om Herrens tjänare som skulle komma och ”förkunna rätten för folken”. Och han har kommit, för denne tjänare är Jesus Kristus. Han är Gud som antog ”en tjänares gestalt då han blev människa”, som aposteln Paulus säger (Fil. 2:6-7).

Vad är det för rätt Jesus förkunnar? ”Rätten” syftar inte på någon lagsamling som folken skall följa. ”Rätten” är den rätta vägen till Gud. Den är det heliga evangeliet som öppnar himmelen för oss syndare: avlösningen som ger oss syndernas förlåtelse och skänker rättfärdigheten från Gud. Denna underbara rätt är den som Jesus vann åt oss i kraft av sin försoning.

När han i missionsbefallningen vid sin himmelsfärd gav kyrkan befallning att gå ut och göra alla folk till lärjungar genom att döpa och undervisa, så var det just att hon i hans namn skulle ”förkunna rätten för folken”, dvs. predika som Jesus själv: ”Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium” (Mark. 1:15).

Vi firar i dag det himmelska och det jordiska medborgarskapets söndag. Som kristna lever vi i två riken, ett andligt och ett jordiskt. Vi skall i dag säga något om rätten som Jesus förkunnar i det perspektivet.

1.   Rätten som Jesus förkunnar ger inte kyrkan världslig makt

I början av vår text står det att många sjuka följde Jesus, ”och han botade dem alla.” Deras krämpor och sjukdomar försvann. Folket häpnade över hans makt och tänkte att han måste vara Messias. Och Jesus förnekade inte det. Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var. Det tycker vi är konstigt. Varför gjorde han det? Därför att han visste att det skulle ge näring åt falska förväntningar som var i omlopp. Många av judarna väntade på en revolutionär Messias som skulle komma och kasta ut romarna, upprätta Israel och göra det till en stormakt i världen. När man nu såg Jesus bota sjuka och göra andra stora under, så såg man framför sig revolutionären som skulle befria och återupprätta Israel. Men Jesus hade inte kommit för något sådant. Därför förbjöd han dem att säga att han var Messias.

Tanken på Jesus och kyrkan som en politisk maktfaktor har dykt upp gång på gång under historiens lopp. Det började med att kejsar Konstantin upphöjde kyrkan, som tidigare varit förföljd, till statskyrka på 300-talet. Hon fick en världslig maktposition. Frågan om makt återkom senare gång på gång. Vem skulle ha den största makten i landet? Kyrkan eller staten? Under medeltiden ville påvarna kröna Europas kejsare för att visa att kyrkan stod över dem. När kyrkan fick smak på världslig makt började en mycket olycklig utveckling. Den kyrka som en gång var förföljd, började förfölja andra och bl.a. bedriva korståg och svärdsmission. Man glömde alldeles bort vad Jesus sade till sina lärjungar: ”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er” (Matt. 20:25-26). Jesus förbjuder sin kyrka att utbreda sig med hjälp av världslig makt och med våld och tvång. Hennes uppgift är att utan tvång föra människor till Gud genom att predika omvändelse och tro på evangelium. Den som inte vill höra, skall vara fri att gå.

Kyrka och stat har helt olika av Gud givna uppgifter i världen. Statens uppgift är att skydda medborgarna, begränsa ondskans utbrott och skapa ett väl fungerande samhälle med hjälp av lagar, rättskipning, skatter m.m. Världsliga riken är inga kyrkor: de skall inte styras av präster och Guds Ord, utan av förnuft, gott omdöme och den naturliga lagen, dvs. den grundläggande känslan för vad som är rätt och orätt som Gud har skrivit in i varje människas hjärta, också i hedningarnas (Rom. 2:14-15). I Romarbrevet står det: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom” (Rom. 13:1). Det gäller således även i ateistiska och sekulariserade länder. Därför skall vi följa det lands lagar som vi lever i så långt det går utan att bryta mot Guds bud. Det är varje kristens plikt.

Det leder till stort fördärv när kyrka och stat ger sig in på varandras områden. Det har historien många gånger visat. Fortfarande är frestelsen stor att blanda ihop det världsliga och andliga riket. Kyrkor talar i dag gärna om samhällsfrågor, fred, solidaritet, jämlikhet och liknande saker. Man vill göra sin röst hörd och få politiskt inflytande. En del vill t.o.m. skapa ett kristet samhälle byggt på Guds Ord. Allt sådant här leder för det mesta till att Kristi evangelium förvanskas och blir ett socialt evangelium med tonvikt på det jordiska. Men all sammanblandning av de båda rikena är förbjuden i Nya förbundet. Kyrkan skall hålla sig till sitt: att förkunna rätten som Herren Jesus förkunnade.

Om honom stod det i profetian: ”Han skall inte tvista eller skrika. Hans röst skall ingen höra på gatorna.” Det bekräftas mycket tydligt i NT:s berättelser om Jesus. Det är helt uppenbart att han inte var någon politisk agitator på gator och torg som med knuten hand manade till revolt eller krävde högre eller lägre skatt eller sociala reformer. När folk ville dra in honom i sådant, drog han sig genast undan. Hade han velat upprätta ett jordiskt välfärdsrike med sig själv som kung, hade han inte förbjudit folket att säga att han var Messias. Han skulle i stället ha hakat på, samlat massorna omkring sig, ordnat stora demonstrationståg med plakat och talkörer. Men inget sådant finner vi hos Jesus. Med sina ord i dagens evangelium gör han en gång för alla en klar skillnad mellan världsliga riken och Guds rike: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud” (Matt. 22:21). In i det sista, när han stod bunden inför Pilatus, hävdade han: ”Mitt rike är inte av denna världen” (Joh. 18:36).

2.   Rätten som Jesus förkunnar ger himmelrikets glädje och frid åt botfärdiga syndare

Kungens handlande i detta rike beskrivs i Jesajaprofetian med orden: ”Ett brutet strå skall han inte krossa, och en rykande veke skall han inte utsläcka.” Den negativa formuleringen förstärker att han gör precis tvärtom: han helar det som är knäckt, och han ger liv åt det som håller på att dö ut och uppslukas av mörkret. Detta är evangeliets underbara rätt som inte krossar utan botar de av synden skadade och svårt sargade.

Men det är en rätt som inte förkunnas för vem som helst. Det predikas inte för högmodiga och självgoda som tycker att de är bra som de är. För dem förkunnar Jesus inget evangelium utan endast Guds vrede och dom. Men annat är det med dem som kommit till insikt om att de är brutna strån som inte förmår resa sig och rykande vekar utan olja. För dem som känner denna sin nöd, känner syndens börda och inget hellre vill än att bli kvitt den, förkunnar Jesus den underbara rätten som han med sin död och uppståndelse vunnit åt syndare. Det är rätten som grundar sig på att Jesus blev ”Guds lamm, som tar bort världens synder” (Joh. 1:29). I vårt ställe bar han våra synders rättvisa lön. I vårt ställe uppfyllde han alla lagens krav. I honom är all rättfärdighet uppfylld, just därför får vi rätt att bli Guds barn. Det står: ”Åt alla dem som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn” (Joh. 1:12).

Kung David föll en gång i mycket svår synd. Det var när han blind av kärlek och åtrå till den sköna Batseba begick äktenskapsbrott med henne och sedan lät röja hennes man ur vägen för att få ha henne för sig själv. Nog visste han att det var fel, men han valde att tiga ihjäl det eller försvara det: ”Kungar kan göra så! För dem gäller andra regler än för vanligt folk. Jag skall göra Batseba lycklig. Snart är det glömt, osv.” När han en tid efter mötte profeten Natan som genom en berättelse om en fattig man som av en rik blev berövad det enda han ägde, ett lamm. David blev upprörd över att någon kunde handla så illa. ”Du är den mannen!” sade Natan (2 Sam 12:7). Då vaknade hans samvete till liv, och han förstod att han handlat lika illa som den rike. Nu gick synden inte att tiga eller prata bort. Han berättar i Ps. 32 hur det var: ”Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig. Min livssaft förtorkades som av sommarhetta.” Nedbruten och knäckt gav han till sist upp och sade: ”Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser”. Då förkunnade Gud rätten för honom, den som var utlovad i Kristus: ”Då förlät du mig min synds missgärning”, utbrister David. Han kände stor lättnad: den tunga handen var borta, en livgivande våg vällde in över honom, mörkret vek undan och ljuset strömmade in i hans hjärta. Så är det när rätten förkunnas för en stackars syndare. ”Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte Gud”, säger David – av egen erfarenhet i den 51:a psalmen i Psaltaren.

Så förkunnas rätten som Jesus vill föra till seger i våra liv. Vi förs in i himmelriket, inte genom politiska demonstrationer, skrik och agitation på gator och torg, utan i stillheten där Gud får tala till hjärtat och med sin Ande och sitt ord verka ånger och tro. Så helas i Guds kyrka knäckta strån och slocknande vekar får näring, flammar upp och börjar lysa. Ja, det sker t.o.m. med slocknade vekar.

3.   Rätten som Jesus förkunnar lär oss också att leva som kristna i vårt jordiska medborgarskap

”Vi har vi vårt medborgarskap i himlen”, säger aposteln (Fil. 3:20). Det är det naturligtvis det allra viktigaste, att leva i tro på Jesus Kristus och vara på väg mot himlen, vårt rätta hemland. Men det får inte leda till likgiltighet för vårt jordiska medborgarskap och för nöden i världen. Innan vi har nått till himlen lever vi i två riken: i kyrkan och i ett jordisk rike. Och vi är kallade att älska och tjäna vår nästa inte bara i kyrkan utan också i det jordiska rikets myller av människor. Som samhällsmedborgare skall vi därför efter bästa förmåga engagera oss för landets väl, använda oss av vår rösträtt, främja goda ordningar och bekämpa allt som river ner och förstör samhället och den mänskliga samvaron. Och i det jordiska riket skall vi samverka med alla goda krafter oavsett tro och religion, för där handlar det inte om gemensam gudsdyrkan eller kyrkogemenskap utan om samhällsgemenskap.

Vi skall som Jeremia säger: ”söka den stads bästa”, där vi är (Jer. 29:7). När han sade det till sina landsmän handlade det inte precis om något drömställe för fromma judar, utan om den hedniska staden Babel, dit de hade förts i fångenskap. I Babel hade man andra gudar, andra ordningar och andra värderingar än i Israel. Men ändå var budskapet till Guds folk att söka stadens bästa och ”be för den till HERREN. När det går väl för den, går det också väl för er.” Och de trogna följde det ordet. Vad hände? De blev kända för att vara pålitliga, kloka och visa: en tillgång för landet. Flera av dem, bl.a. Daniel, fick höga poster i statsförvaltningen, och det utan att svika sin tro. De påverkade samhället i god riktning, och de lämnade spår efter sig under lång tid framåt.

Inte heller vi lever i något drömsamhälle. Vi lever i den yttersta tidens laglöshet och moralupplösning där särskilt samhällets grundvalar, äktenskap, hem och familj, slits sönder. Där skall vi leva, värna om familj, hem och barn, betala våra skatter, sköta vårt arbete och engagera oss i kampen för allt som är gott och bra för den mänskliga samlevnaden. Så ger oss rätten som Jesus förkunnar kraft all leva som kristna också i vårt jordiska medborgarskap. Amen.

S Bergman

[^]