[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Alla Helgons dag

TEXT: Luk. 6:20-26


Det saliga i att få tro på Kristus

Om helgonen

Vi firar idag Alla helgons dag. Låt oss inledningsvis säga något om helgonen. Har vi verkligen helgon i den lutherska kyrkan, är inte det en romersk-katolsk förvillelse?

Vad betyder ordet helgon? Vem är ett helgon? Själva ordet helgon finns inte i Bibeln, om vi är noggranna. Det kommer av ordet helig, det betyder helt enkelt en helig person. Och det uttrycket förekommer många gånger i Bibeln. Kung David kallar de troende judarna ”de heliga som finns i landet” (Ps. 16:3), men allra mest använder Paulus detta uttryck när han skriver sina brev till de kristna. Efesierbrevets första vers lyder till exempel: Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus. De heliga är alltså de troende, och vi bekänner i den apostoliska trosbekännelsen att vi tror på kyrkan som är de heligas samfund. På latin heter det communio sanctorum, vilket också kan översättas gemenskapen av de heliga. Om detta råder det ingen oenighet mellan den lutherska och den romerska kyrkan.

Att vi sedan minns trogna kristna och i dem ser ett föredöme, det är heller inget problem. Tvärtom, det är något vi bör göra. Under kyrkoåret har vi särskilda söndagar där vi minns enskilda personer, vi har Jungfru Maria, Stefanus, Johannes döparen, Petrus och Paulus på Apostladagen, femte söndagen efter trefaldighet. Detta är ju människor i Bibeln, men vi skulle också kunna ha firningsämnen i kyrkoåret med personer som levat efter Bibelns tid. Igår, 31 oktober, inföll till exempel reformationsdagen till minne av Martin Luthers uppspikande av de 95 teserna på kyrkporten i Wittenberg, och i många lutherska kyrkor firades därför Reformationssöndagen i söndags. Vi skulle mycket väl kunna fira den som Sankt Martin Luthers söndag.

Om man sedan vill kalla dessa personer sankt och sankta eller inte, det är en fri sak. Det går bra, men man måste inte. För här närmar vi oss nu problemet, nämligen att påven har tagit sig före att utdela olika grader av helgonskap, som en del av den romerska falska gärningsläran. Enligt katolska kyrkans katekes är de kanoniserade helgonen förebedjare och förespråkare för de kristna inför Fadern (avsnitt 828), varför dessa också kan och bör vända sig till dem. Detta är att ta ifrån Jesus hans ära. Paulus skriver till romarna: Kristus Jesus sitter på Guds högra sida och ber för oss. (Rom. 8:34) Jesus och ingen annan är vår förespråkare i himmelen. Visst kan och ska vi be för varandra och på så vis stödja varandra i vårt dagliga liv och i vår dagliga kamp mot synd, frestelse och sjukdom, men aldrig om hjälp att utverka Guds förlåtelse och nåd! Medkristna kan aldrig bli förespråkare inför Gud. Till detta kommer att vi inte har någon som helst lära i Bibeln om att vi ska vända oss till döda. Vi tar därför avstånd från den romersk-katolska läran om helgonen. Däremot firar vi gärna Alla helgons dag för att minnas alla kristna som dött i tron och nu är i himmelen inför tronen. De har alla tvagit sina kläder vita i Lammets blod och tjänar nu Gud dag och natt i hans tempel.

Låt oss nu gå vidare till vår text. Jesus lyfte blicken och såg på sina lärjungar, står det. Vad såg han? Jo, han såg sina tolv apostlar som han just hade kallat och en stor skara lärjungar och mycket folk från hela Judeen och Jerusalem och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon. Han såg de sjuka och de besatta. Han såg deras längtan. De hade kommit för att höra honom och för att bli botade.

Jesus är nu på Faderns högra sida i sitt härlighetsrike, men ändå är han hos oss som han lovat. Han ser oss, som samlats här från kringliggande platser och orter. Vi har kommit för att höra och bli botade från synden. Och till oss säger han sitt saliga och sitt ve. Saliga är ni … men ve er… Vad innebär detta?

Utan Kristus finns ingen salighet

Låt oss först slå fast: Utan Kristus finns ingen salighet. Utan Kristus är vi fångna i våra synder. Alla människor vill väl komma till Gud, om han finns, och sanningen är att Gud finns men att vi i oss själva är förlorade syndare och ingenting annat. Vi bär alla våra smutsiga syndakläder, vår gamle Adam, det stora syndafördärvet i våra hjärtan. Vi behöver inte se oss omkring i världen särskilt länge för att inse att ondskan sitter djupt i människan. Redan romarna sade Errare humanum est, det är mänskligt att fela. Men vi är alla skapade av Gud, utgångna ur hans hand. Varje ny dag är Hans gåva, varje timme bärs vi av Hans allmakt. Sekund efter sekund förnyar han i oss skapelsens under genom att hålla livets mysterium vid makt. Varje andedrag, varje minut är en gåva från ovan. Detta liv är inte vårt eget, ingenting som går genom våra händer är vårt. Inte ens handen som griper om gåvorna är vår, för den är inte vår skapelse, vi är inte upphov till den. Vi har fått allt av någon annan, av Skaparen, och allt är skapat för att tjäna Guds syften och till Hans ära.

Men det blev inte så. Människan ville vara salig utan Gud. Hon lyfte blicken och fann att det fanns mycket som kunde njutas utan Gud, och så blev resultatet att vi förlorade vår gemenskap med Gud, vår salighet.

Vi lever alla i hans fallna skapelse. Vi är alla delaktiga av upprorets ande. Vi bär på den förvända viljans skuld. Ja, Guds evige fiende har sin andel i vår egen natur. Därför säger Jesus: Inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, högmod och dårskap. (Mark. 7:21) För den skull vilar det ett stort ve över varje människa.

Många märker inte det här. De tycker att de har tillräckligt och vad de behöver i sig själva. De ser inget behov av någon Frälsare. De tycker att de är rika och att de är mätta. Om detta gäller dig, att du tycker att du klarar dig bra på egen hand, då måste du vakna upp. Hör vad Jesus säger: Ve er, ni rika! Ni har fått ut er tröst. Ve er, ni som nu är mätta! Ni kommer att hungra.  Den som sätter sin tröst till det som finns i det jordiska livet, han kommer gå miste om den eviga saligheten hos Kristus. Utan Gud, utan Kristus hans Son, finns ingen salighet.

Syndens lön är döden. Och vem av oss är utan synd? Kanske tycker du att du klarar dig ganska bra, men betänk då kung Davids ord i psalmen: Vem märker själv hur ofta han felar? (Ps. 19:13) Nej, vi sitter alla fast i synden, vi lever inte i harmoni med vår Skapare, vi har alla syndat och saknar härligheten och saligheten från Gud.

Gud har berett saligheten åt människorna

Gud såg människans nöd. Han såg hennes förtvivlade situation. Visst kunde han ha förkastat dig och mig och alla människor. Han kunde låtit sitt ve vila över alla människor, men i stället sände han den ende Rättfärdige att sona allt vad vi brutit. Våra synder bar den Rättfärdige upp på korsets trä i sin kropp, och hela himlen fylldes av lovsång över Guds obegripliga barmhärtighet och över djupet av Guds faderskärlek, som inte utlämnar sina arma mänskobarn till döden, utan sänder sin egen Son att lida i orättfärdiga och olydiga mänskors ställe. Det var Guds plan för att bereda saligheten åt mänskornas barn. Genom att Han, Kristus, fullgjorde vad vi borde, så blev Han vår rättfärdighet.

Den som tror på Kristus är salig

Den som tror på Kristus, han är salig, han har syndernas förlåtelse och evigt liv. Detta räcks som en gåva till oss. Vi behöver inte göra något för att få denna salighet, ja det är så att vi inte kan göra något för att få denna salighet. Det har behagat Gud att skänka det alldeles gratis, av nåd. Försöker vi få tag på den med hjälp av våra egna ansträngningar, våra egna krafter och förtjänster, då kommer vi misslyckas. Ger vi oss i kast med att klättra upp till Gud på budordens stege kommer vi inte en centimeter uppåt, för i så fall har vi fullständigt underskattat syndens tyngd och omfattning.

Vi måste skilja noga på lön och gåva. Om man gör någon en tjänst, om man arbetar åt någon, då har man gjort sig förtjänt av lön. Lönen är ersättning för det nedlagda arbetet. Detta är en riktig princip. Arbetaren är värd sin lön står det i Bibeln. (1 Tim. 5:18)

Men om man får någonting utan att man gör något i gengäld, då är det en gåva. Vi måste också skilja på gåva och köp. Om man ger pengar eller saker åt någon för att få en sak som han har, då är det ett köp. Men får man det utan motprestation, då är det en gåva.

Vi människor vill så gärna duga någonting till. Och det är mycket bra i det vanliga jordiska livet. Där är det rätt och riktigt. Vi ska göra rätt för oss, efter vår förmåga. Vill vi ha någonting får vi arbeta för det eller betala med pengar, som vi ju kunde kalla ett slags sparat arbete, för antingen har vi eller någon annan arbetat ihop dem tidigare. Men inför Gud är alla jordiska valutor utan värde. Hur mycket vi än arbetar och sliter kan vi inte uppfylla Guds bud och bli saliga. När vi kommer till Gud efter döden och han frågar efter biljetten in till himmelen, då kan vi inte betala med kronor eller euro, nej inte ens med dollar. Och inte heller kan vi visa upp våra gärningar och säga att vi älskat vår familj, varit flitiga på jobbet, gett pengar till kyrkan och engagerat oss för de fattiga. För då säger Gud ”Ja, det var bra gjort för familjen, arbetsplatsen, kyrkan och de fattiga, så borde alla göra, men det gäller inte som inträde till saligheten. Det duger inte till det. De räcker inte till. Till saligheten gäller andra biljetter som är mycket, mycket dyrare, och de biljetterna delas ut gratis, Jesus har betalat för dem.”

Så är det. Saligheten delas ut gratis, alla som tror på Kristus är saliga. Vilka tar emot denna salighet? Ja, det är det som vår text talar om. De tar emot som förstått att de är fattiga. De som sett att de inte kan betala Gud med sina egna gärningar och förtjänster. De som hungrar efter rättfärdighet och frälsning, det är de som blir mättade. De som gråter över sin egen synd, de får jubla över Kristi förtjänst. Dessa människor, de kristna, de saliga, ska förvänta sig att hånas av världen, att anses som dumbommar och att bli förtalade står det. När detta händer, då ska vi därför inte bli förvånade, vi ska inte heller främst bli uppbragta över att människorna och samhället är intoleranta och gräva ner oss i det, utan vi ska lyfta våra huvuden och hoppa av glädje! Ja, Jesus säger faktiskt det i vår text. Så alla som fått utstå ogillande, ovett och hån för att de är kristna föreslår jag kan hoppa med mig på kyrkbacken efter gudstjänsten, och om någon inte upplevt detta ännu kan han också hoppa, för det är bra att träna så man är beredd när den dagen kommer. Har man inte ben som klarar detta kan man ändå göra det i tron, för det är självfallet så att Jesu uppmaning att hoppa av glädje uppfylls i hjärtat. Gud ser till hjärtat, och allt fysiskt hoppande i världen gör inte oss till kristna.

Idag på Alla helgons dag tänker vi på dem som gått före oss i tron och nu är i Paradiset. De gav inte upp sin tro, även om de blev hånade eller till och med förföljda. Vi vet inte vad morgondagen bär med sig för oss. Låt oss stå fasta i tron, låt oss troget ta vara på det som Gud ger oss genom sitt ord och sakramenten. Då, säger Jesus, då blir vår lön stor i himlen. Amen.

J Fjellander

[^]