« LUTHERANEN nr 3-4/2002
”Gud är ingenting, ingenting, absolut ingenting!” utbrast hänfört Hans Hof, pensionerad präst och professor i religionshistoria, i en radiointervju nyligen (P1, 22 okt.). Han berättade livfullt och engagerat om sina upplevelser i samband med meditation, andningsövningar och kroppslig avslappning. I den mystiska upplevelsen fann han Gud, avskalad från alla mänskliga ord och föreställningar. Något av det största och mest befriande för honom i denna upplevelse var, som han uttryckte det, ”frälsning från fundamentalism”. Om Guds Ord, Jesus Kristus som vår Frälsare och nådemedlen hade Hof i denna intervju intet att säga.
Hofs fascination för meditation och mystik var förr ganska ovanlig bland präster. Men så är det inte längre. Tiderna förändras och mystikens väg att finna och uppleva Gud attraherar alltfler i dag. Ärkebiskop Hammar bekänner sig öppet till mystiken som det verkligt bärande i hans tro. Detsamma gör många förkunnare, författare och kulturpersonligheter som vittnar om hur de upplever Gud i den stora tystnaden. Mystikens värld beskrivs som något djupt annorlunda, något upphöjt och underbart befriande, bortom och över allt vad ord, läror och trångsynta mänskliga föreställningar heter.
Intresset för mystik hänger samman med det vakuum som uppstått efter att traditionella kristna föreställningar och värderingar alltmer har försvunnit ur folks medvetande. I vetenskapens, teknologins och genteknikens tidsålder ses det som omöjligt att som förr tro på Bibeln och en personlig Gud i himmelen som råder över allt.
Upplysningen på 1700-talet med dess tro på förnuft och vetenskap, ledde så småningom till liberalteologi, som i sin tur ledde till en alltmer utarmad Bibel, där till sist just inget var riktigt sant i vanlig mening. I dag finns det de som förespråkar att Bibeln bör förses med ett förord som tar avstånd från vissa tankar och föreställningar i den. På en del låter det nästan som om Bibeln borde förses med en varningstext, ungefär som på cigarettpaket: ”Denna bok innehåller sådant som kan vara skadligt för din andliga hälsa!” Med tiden blir det kanske rent av olagligt att trycka och ge ut Bibeln, eftersom den innehåller texter som uppfattas diskriminerande av det feministiska tidevarvets kvinnor, homosexuella m.fl.
Åtskilliga av oss som vill vara bibeltrogna ägnar oss fortfarande ganska mycket åt att angripa liberalteologin och bibelkritiken som växte fram på 1800-talet och blommade ut på 1900-talet. Men vi måste nog börja inse att liberalteologin är ett passerat stadium. De bibelfientliga krafterna har redan nått sitt mål. Bibeln ses av gemene man som just ingenting. Den är en rent mänsklig produkt. Ingen bestående lära går att bygga på den. Bibelns Gud finns inte. Han dog 1859, då Darwins bok ”Om arternas uppkomst” kom ut, som en programledare i ett brittiskt TV-program nyligen sade. De bibliska berättelserna (eller myterna, som det numera heter) om skapelsen, jungfrufödelsen, Kristi gudom och Kristi offerdöd och sådant håller inte längre i en modern värld. Förr var man i många länder så gott som tvungen att tro på sådant. Nu är det nästan tvärtom.
Samtidigt visar det sig återigen att människan i grunden är en religiös varelse. Hon lever i en värld mer otrygg och fasansfull än någonsin förr. Rationalismens och vetenskapens framsteg har ju också lett till historiens mest katastrofala och grymma krig. Var kommer all ondska ifrån? Man har svårt att uthärda tomheten och meningslösheten i tillvaron. Därför söker man ofta Gud och andlighet.
Man säger att vi lever i postmodern tid, tiden efter den moderna vetenskapens förändring av världsbilden. Denna tid präglas enligt en del nutidsforskare bl.a. av att människor på något sätt har börjat tröttna på den själlösa rationalismen och inte längre ser förnuftet som det enda sättet att få kunskap på. Den postmoderna människan tycks inte bry sig så mycket om vad som är sant eller strikt logiskt. Hon har inget emot irrationella aspekter och är öppen för nya, spännande och annorlunda erfarenheter.
Det är inte så svårt att se att det finns en dragning både till mystik och mer ockulta upplevelser i dag. Också för många kristna, som våndas i spänningsfältet mellan tro och vetande, den bibliska och den moderna världsbilden, blir mystiken en lockande utväg. Där slipper man de gamla frågeställningarna om sant och falskt. Där finner man att Gud är annorlunda, bortom ord och föreställningar, rätt och fel. Stillheten, tystnaden och den ord- och dogmlösa tron ses som ett befriande alternativ.
Folkkyrkan vill gärna vara i takt med tiden och möta människors behov. Det märks också i den utbildning som de flesta präster i dag får genomgå. Den är mer präglad av gnosticism och mystik än av Skriften och den lutherska bekännelsen.
Prästerna utbildas inte till att ge bestämda svar på vad Bibeln säger om det ena eller andra. De lär sig i stället att svara ungefär så här: ”I Bibeln står det så och så, inte för att du skall ta det bokstavligt eller tro som man gjorde förr, utan för att du skall gå vidare och tänka själv. Bli stilla och sök svaret i ditt inre. Där möter du Gud. Där kommer du att finna vad som är rätt för dig.”
Vi måste få ett nytt förhållningssätt till tron, säger mystikens prästerskap. Den västerländska kristenhetens förbannelse, menar de, har varit försöken att sätta på pränt och systematisera det som inte går att förklara och foga in i trånga dogmatiska scheman. Också Luther, präglad av den medeltida filosofen Ockham, var ett offer för denna förbannelse. Så menar t.ex. författaren Bengt Pohjanen som har en ”privatfilosofisk mottagning” i Överkalix. Han skriver i sin bok ”På ett litet men vilar ett helt millennium” (Norma, 2000):
Ockham högg sin kniv i det andliga organet, med vars hjälp vi kan orientera oss i historiens metafysiska värld. Luther var den förste att förblöda, men han såg inte sitt sår, ty han drabbades av epileptiska kramper, denne förrymde och alkoholiserade munk. Hans stridsrop, tron, nåden och skriften allena är den berusades hänförelse över sin egen själiska känsla.
Det ”andliga organet”, som Ockham skall ha förstört hos den stackars Luther, är enligt Pohjanen ”nous”, sinnet eller medvetandet hos människan som förstår den andra vägen, mystikens väg. Luther och reformationen var kort sagt en olycka, ett ”förvärldsligande av tron”.
Myt, mystik och mysterium är ord nära besläktade med varandra. I religionens värld handlar de alla om intuitiv kunskap om Gud och om sådant som inte kan förklaras i rationella termer. Myten är enligt moderna religionsforskare en sagoberättelse som försöker förmedla något outsägligt om Gud och världen. Just därför tala dagens mystiker gärna om myterna i Bibeln. De förkastar inte Bibeln, bara den inte tolkas bokstavligt. Läsning av den kan ge inspiration till intuitiva resor in i mystikens värld.
Mystiken har en lång historia bakom sig inom kristenheten. Många av dess stora har varit mystiker i någon mening. De s.k. kappadociska fäderna på 300-talet, Basileios den store, Gregorios av Nyssa och Gregorios av Nazians, sådde tidigt en del frön till en mystisk kristendomsuppfattning av mer farligt slag. Basileios talade t.ex. om att det vid sidan om evangeliernas enkla budskap fanns en tradition av ”tystnad” från apostlarna, av ”avskild och förborgad lära”, som man inte kan sätta på pränt och som de oinvigda inte får skåda. Gregorios av Nyssa säger att varje begrepp om Gud är en skenbild, en slags avgud som inte kan uppenbara Gud själv. Sådana uttalanden från en del fäder har sannolikt bidragit till att särskilt österns kyrkor än i dag är obenägna att diskutera lärofrågor. De tycker bättre om att framställa läran i bilder och symboler, sånger och skön liturgi än i dogmatiska utläggningar. Att närmare vilja analysera den kristna tron har här ett drag av oandlighet över sig.
Mystik i en mening är djupt biblisk. ”Hur outgrundliga är inte hans domar och outrannsakliga hans vägar”, säger aposteln (Rom. 11:33). Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se”, säger aposteln (1 Tim. 6:16). Det är alldeles riktigt att Gud är oändligt upphöjd och outsäglig och att han aldrig uttömmande kan förklaras med mänskliga ord. Paulus berättar om höga uppenbarelser som han fick, där han ”blev uppryckt till paradiset och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala” (2 Kor. 12:4). Det var otvivelaktigt en äkta mystisk upplevelse. Ingen kan förneka att kristna har upplevt och fortfarande kan uppleva liknande ting.
Men detta är något helt annat än den mystik som i dag växer fram och används för att neutralisera eller upphäva Guds Ord. Apostlarna, varav några fick vara om outsägliga förklaringsstunder, lät aldrig dessa erfarenheter leda till förakt för Ordet eller för Kristi lära. Tvärtom, Ordet ställdes desto mer i centrum. Dit hänvisades alla, inte till mystiska upplevelser.
På samma sätt var det med Luther. Vi har sett att en del vill göra honom till en produkt av Ockhams filosofi. Andra försöker tvärtom bevisa hans stora beroende av den medeltida mystiken, särskilt av den tyske mystikern Johann Tauler (vars teologi Luther en gång berömde som mycket bättre än den som rådde vid universiteten). Men båda sidorna är ute i ogjort väder. Visst var Luther som många andra påverkad av den tradition av mystik som rådde. Men det intressanta är att han på avgörande punkter bröt med den.
I ett företal 1539 till en utgåva av hans samlade skrifter har vi Luthers kända ord om teologins metod. En sann teolog måste ägna sig åt oratio och meditatio – bön och meditation – och för den sakens skull måst han vara beredd på tentatio – svåra anfäktelser och motstånd från djävulen. Med meditation menade Luther ingalunda meditationsteknik och övningar á la Hans Hof. Det var i stället att ständigt syssla med Ordet, med ”det muntliga talet och de tryckta orden i boken” i vilka man aldrig blir fullärd. Ingen som närmare har studerat Luther kan förneka att Ordet var det primära för honom. För det fick både förnuft, filosofi och mystik vika. Han kunde mycket väl i diskussioner med sin tids lärda använda sig av ett och annat filosofiskt argument och citera både Ockham, Aristoteles och andra. Men Luther var först och sist en Ordets teolog. Inför Skriften och dess tolkning fick all mänsklig filosofi, skolastisk och aristotelisk logik vika. På den punkten var han mycket tydlig. Ordet var inte människoord utan den Helige Andes ord. Ordet var kyrkans enda källa och norm. Det var tolkningsbart, begripligt och tillgängligt för var man och inte bara för en utvald skara av lärda eller invigda.
Den Luther som i Schmalkaldiska artiklarna talar och säger som han gör kan inte vara mystiker i någon svärmisk eller obiblisk bemärkelse. Där säger han:
Därför bör vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor endast genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas som ande, det är av djävulen. (SKB, s. 334).
Luther avvisar här otvetydigt mystikens väg som frälsningsväg. Ingen kan komma till Gud annat än genom Jesus Kristus, och ingen kommer till Kristus utan hans ord och evangelium. Använder man mystiken till att upphäva Ordet och sakramenten går man den ondes ärenden.
En del fruktar att sekulariseringen helt skall tömma kyrkorna. Men så blir det nog inte. Människor har ett bestående behov av religion och kommer att söka sig till kyrkan, åtminstone vid högtider och svåra stunder i livet. Kyrkorna kommer ha kvar textläsningar ur Bibeln och ha kvar gamla trosbekännelser och kristna symboler. Präster kommer också i fortsättningen vara klädda i vackra skrudar och verka för en skön och levande ekumenisk liturgi.
Men vad vi kan förvänta oss är att det mesta kommer att tolkas i mystikens termer, och att gudstjänsterna höljs i mystikens och de symboliska tolkningarnas dimridåer, där just inget sägs om omvändelse och frälsning genom tro på Kristus, men mycket om kärlek, tröst och medmänsklighet i allmänhet. Så är det på många håll redan i dag. Kristendomens skal behålls men innehållet är ett annat.
I boken ”Om den trälbundna viljan” säger Luther i sin debatt med humanisten Erasmus: ”Ta bort de fasta påståendena och du har tagit bort hela kristendomen” (Tolle assertiones et christianisimum tulisti). Sanningen i dessa ord bekräftas med all önskvärd tydlighet i vår tid. När Bibeln ses som en samling motstridiga dokument som vuxit fram ur forna tiders kulturella och religiösa föreställningar, då faller alla fasta påståenden och kristendomen ersätts av annat, t.ex. mystik.
Hur skall vi då som bibeltroende kristna bemöta den våg av mystik som väller fram i den postmoderna tiden? Vi skall göra det så som kyrkan alltid har gjort i liknande situationer (t.ex. under de första århundradenas hårda kamp mot gnosticismen). Vi skall fira jul och återvända till inkarnationens under. Ty inkarnationen, Guds människoblivande, är kristendomens stora hemlighet, dess kraft, hopp, skydd och värn mot alla villfarelse.
Inkarnationen är nu inte isolerat det stora julundret att Gud blev människa och föddes i ett stall för att lida och dö till försoning för våra synder. Den är hela Guds förhållningssätt till det avfälliga människosläktet. Bibelns Gud är – både före och efter Kristi födelse, död och uppståndelse – inkarnationens Gud, vilket betyder att han valt att handla med oss människor så, att han från sitt höga, outgrundliga och outsägliga tillstånd sänker sig ned till oss arma stackare och visar sin stora kärlek genom att tala till oss med vanliga ord – ord transponerade ner till vår nivå. Han har gett oss Ordet med ”de fasta påståendena” att gripa om i tro.
Det är här som den avgörande skiljelinjen mellan mystik och kristendom går. Sann kristendom hänvisar människan alltid till det yttre Ordet, till Ordet som utgår från Guds mun (Matt. 4:4). Just för att Gud inte är mystikernas upphöjde och tigande Gud, utan den Gud som talar, kallas Jesus i Skriften för ”Ordet” (Joh. 1:1). I historiska händelser och med läs- och hörbara ord träder han in i vår tillvaro för att möta och frälsa oss. Jesus hänvisade ständigt till Ordet. Så gjorde också apostlarna. I Ordet finner vi Gud, livet och saligheten. Allt annat är ”av djävulen”. I den ordlösa mystiken kan den onde härja fritt och lätt inbilla oss att det som vi tänker och upplever är Gud, fast det i själva verket bara är vårt eget jag som spökar.
Skriften är i sig ett inkarnationsunder, där det himmelska är inlindat i det jordiska, som Luther säger i en julpredikan.På liknande sätt förhåller det sig med dopet och nattvarden. Alla nådemedlen är präglade av att Gud är inkarnationens Gud, en Gud som i enkla jordiska medel sänker sig ner till oss. Sådan är han – vår frälsnings Gud.
Staffan Bergman