« LUTHERANEN nr 1 och 4/1988, nr 1/1989, samt nr
3 och 4/1994
(Artiklarna är här bearbetade och sammanställda till
en)
Rättfärdiggörelsen
Rättfärdiggörelsens medel
Prästämbetets nådemedelsförvaltning
Ett predikoämbete
Gud talar och handlar genom prästämbetet
Prästämbetet kyrkans högsta och enda ämbete
DET ALLMÄNNA OCH SÄRSKILDA ÄMBETET
Det stora uppdraget
Ämbetet tillhör alla i kyrkan
Det särskilda prästämbetet – en gudomlig instiftelse
ALLAS ANSVAR FÖR KYRKANS ÄMBETE
Att kalla och viga
präster
Kyrka och församling
Att vaka över prästernas lära
Att hedra och stödja prästerna i ämbetet
Att lyda prästerna
Att ta ansvar för prästernas försörjning
Att bedja för prästerna
Förkortningar:
SKB = Svenska kyrkans bekännelseskrifter, utgivna av Samfundet Pro Fide et
Christianismo, 1957.
Triglotta = Concordia Triglotta, Concordia Publishing House, 1921
(bekännelseskrifterna på tyska, latin och engelska)
I den mest betydande lutherska bekännelseskriften, den augsburgska bekännelsen från 1530, handlar artikel fyra om rättfärdiggörelsen och artikel fem om predikoämbetet. Det är ingen tillfällighet att dessa två läror följer omedelbart på varandra.
Den lutherska kyrkans syn på prästämbetet präglas starkt av det nära sambandet mellan rättfärdiggörelsen och ämbetet. Det mest utmärkande för kyrkans ämbete är att det är, som det står i artikel fem, ett ”evangelieförkunnelsens ämbete”. Vi skall här belysa detta något.
Artikel om rättfärdiggörelsen kallas med rätta för articulus stantis et cadentis ecclesiae, dvs. den artikel med vilken kyrkan står och faller. Den behandlar den kristna trons hjärta och centrum varifrån allt kristet liv utgår. Artikeln lyder så här:
Vidare lära de (de lutherska kyrkorna), att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud rättfärdighet inför honom. Rom. 3 o. 4. (SKB s. 58)
Denna korta artikel är laddad med bibliska uttryck och termer, hämtade främst från Romarbrevet. Artikeln ger svar på den livsviktiga frågan: Hur blir man rättfärdig inför Gud?
Det är en fråga som kan förefalla tämligen ointressant för den moderna människan som är upptagen med andra mer jordnära ting. En starkt bidragande orsak till detta är att de flesta människor i dag varken räknar med yttersta domen eller med eviga straff som några realiteter. Av prästernas förkunnelse att döma tycks många kyrkor inte heller göra det. Men på Luthers tid var det annorlunda. Frågan om rättfärdighet inför Gud var en brännande och aktuell fråga som många kämpade med. Folk i allmänhet var djupt medvetna om att gemenskap med Gud kräver rättfärdighet. Livet måste stå i samklang med Guds heliga lag. Inför tanken på döden och domen skapade detta oro, vånda och ångest hos många.
Den tröst som den romersk-katolska kyrkan erbjöd människorna var klen. Den gav inte ro och frid i samvetet. Visserligen talade kyrkan om nåd och förlåtelse, men dessa ting var i regel kopplade till krav på förtjänstfulla gärningar av olika slag. Den romerska nåden var en kraft som gavs människan för att sätta henne i stånd att själv bli rättfärdig inför Gud. Det är fortfarande den romersk-katolska kyrkans lära.
Luther fann att detta uppenbart stred mot Skriften. Ty det står: ”Av laggärningar blir ingen enda människa rättfärdig inför Gud” (Rom. 3:20). Gud underkänner alla våra egna ansatser, gärningar och fromhetsövningar som rättfärdighet inför honom. Den sanningen har varit mycket svårsmält för människor i alla tider.
Men hur blir man då rättfärdig inför Gud? Det revolutionerande svaret, som Luther och reformationen åter lyfte fram ur Skriften, är detta: Gud själv rättfärdiggör oss genom tron allena. Han gör det ”utan förskyllan”, dvs. utan våra gärningar, som en gåva, fritt och för intet (lat. gratis), utan hänsyn vare sig till våra synder eller förtjänster. Det grekiska ord som i våra svenska bibelöversättningar brukar översättas med ”rättfärdiggöra” är en domstolsterm som betyder frikänna. En domare kan t.ex. konstatera att bevisen inte håller, och förklarar därför den anklagade vara oskyldig och fri att gå.
Om nu en domstol skulle fria eller fälla någon på orätta grunder, så sker något rättsvidrigt. Ordspråksboken säger: ”Den som friar den skyldige och fäller den oskyldige, de är båda en styggelse inför Herren” (17:15). Men när Gud rättfärdiggör sker inget sådant. Han varken blundar för synden eller felbedömer den. När en syndare ställs inför Gud som den högste domaren och får höra den frikännande domen: ”Du är oskyldig, rättfärdig och fri!” så förhåller det sig verkligen så. Den som tilltalas så av Gud är oskyldig, rättfärdig och blir därmed också frikänd. Men hur kan en uppenbar syndare dömas rättfärdig?
Detta märkliga och saliga domslut beror på att Gud gör något som ingen jordisk domstol kan göra. Han kan skänka den dömde rättfärdighet och just på grundval av denna skänkta rättfärdighet frikänna honom. Och det är precis vad som sker i den gudomliga akt som Bibeln kallar för rättfärdiggörelse. Gud låter nämligen en annans rättfärdighet träda emellan; han ikläder syndaren Kristi rättfärdighet och förklarar honom vara lika rättfärdig som Kristus själv. Så går det till när Gud ”gör den ogudaktige rättfärdig” (Rom. 4:5).
Rättfärdiggörelsen sker alltid ”för Kristi skull”, på grund av vad Jesus som sann Gud och människa har gjort för oss genom sitt strafflidande och sin laglydnad i vårt ställe. Denna ställföreträdande gärning eller lydnad kallar Bibeln för ”den rättfärdighet som kommer från Gud” (Rom 1:17). Det är i kraft av den som en syndare görs rättfärdig i samma ögonblick som han tror. När den lutherska bekännelsen talar om rättfärdiggörelsen – eller syndernas förlåtelse, vilket är samma sak – har den inte nog starka ord att beskriva effekten av vad som sker:
Människan skall helt och hållet, både till sin person och sina gärningar, kallas och verkligen vara rättfärdig och helig och detta av idel nåd och barmhärtighet. (SKB s. 336)
Rättfärdiggörelsen är således inget tomt och kraftlöst ord. Den är ett gudomligt, mäktigt och skapande ord, som åstadkommer något. När Gud rättfärdiggör oss, blir vi verkligen fullkomligt rättfärdiga inför Gud – dock inte på så sätt att vi själva kvalitativt förvandlas och blir syndfria. Vi blir det genom att Kristi rättfärdighet tillräknas oss. Vi får den genom tron, äger den och behåller den i våra hjärtan genom tron.
Det är uteslutande genom tron på denna personliga rättfärdiggörelse som en människa blir rättfärdig inför Gud. Reformatorerna var av den anledningen mycket noga med att hålla isär rättfärdiggörelsen och helgelsen. Den förra sker i ett nu och är fullkomlig. Helgelsen, det dagliga livets rättfärdighet, är däremot en process som här i livet aldrig blir fullbordad. Den växer gradvis fram hos den som blivit rättfärdiggjord och visar sig i goda gärningar. Ett heligt liv är en följd av rättfärdiggörelsen – aldrig en del av den.
Den romersk-katolska kyrkan menar att Gud och människa samverkar till frälsningen och att evangeliet är den nåd som gör detta möjligt. På detta sätt blir helgelseprocessen frälsningens kungsväg. Denna åskådning har naturligtvis också kommit att prägla den romerska kyrkans syn på ämbetet. Prästämbetet är där till sitt innersta väsen ett offerämbete: människan måste offra, ge Gud något för att bli frälst.
Den lutherska kyrkan, som bygger på principen Skriften allena, har en helt annan syn på frälsningen. Det ger också ett annat ämbete – ett evangeliskt ämbete som ger människan gåvor från Gud.
Enligt den heliga Skrift har Gud instiftat prästämbetet för att vi människor skall få del av rättfärdiggörelsen av nåd utan gärningar, dvs. bara genom att tro den. Det är därför som den augsburgska bekännelsens artikel fyra om rättfärdiggörelsen följs av artikel fem om ämbetet. Där står det:
För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som hör evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi skull upptagas i nåden. (SKB s. 58)
I denna artikel slås fast att Kristus som vår rättfärdighet möter vi inte hur som helst och var som helst. Gud har inrättat särskilda mötesplatser, där han låter oss få del av rättfärdiggörelsens gåva och skänker oss den Helige Ande. Dessa heliga platser, där Gud själv talar och handlar med oss, är Ordet och sakramenten. På andra ställen finner vi inte Kristus. Han bor med sin frälsande kraft i nådemedlen. Det är också bara i nådemedlen som Anden är verksam för att skänka oss trons gåva och det nya livet.
Utan Ordet och sakramenten sker således inget rättfärdiggörelseunder. Det är en stor och välsignad ordning att Gud i sin kärlek och vishet har ordnat det så. Han vill att vi säkert skall veta var vi möter den levande och uppståndne Kristus, han som är ”Herren vår rättfärdighet” (Jer. 33:16). Alla nådemedlen innehåller rättfärdiggörelsens evangelium. Kristus och evangeliet är oupplösligt förenade, liksom Andens verk och evangeliet. Den lutherska bekännelsen värnar om denna dyrbara sanning med stor kraft när den säger:
Vi bör ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen. (SKB s. 334)
Prästen har Guds och kyrkans uppdrag att förvalta nådemedlen. ”Alltså bör man se på oss som Kristi förvaltare av Guds hemligheter”, skriver aposteln (1 Kor. 4: 1).
När prästen förvaltar nådemedlen, skall han vara ödmjukt medveten om två ting: Det ena är att han själv inte har någon som helst makt att rättfärdiggöra och frälsa människor i kraft av sin prästvigning, egen andlighet, skicklighet, talekonst eller annat sådant. Det andra är förvissningen om att den gudomliga makten att förlåta och rättfärdiggöra vill Gud utöva genom prästens predikan, den enskilda avlösningen, dop och nattvard, när detta sker i enlighet med Guds Ord och instiftelse. Gud vill använda hans ringa person som ett redskap för stora ting.
Prästämbetet är således mycket nära förbundet med rättfärdiggörelsen. Det är till för dess skull, för att den här och nu skall komma oss nära, förverkligas och överföras till var och en av oss och bli mottagen i troende hjärtan. Prästämbetet är rättfärdiggörelsens ämbete – den tjänst varigenom Gud möter en syndare för att göra livets största under med honom eller henne. Det Jesus kom till jorden för, och det han gjorde med människor när han vandrade här nere, det gör han nu genom det ämbete som han har instiftat. Han inrättade det genom att kalla apostlarna och ge dem och hela kyrkan det stora uppdrag som han formulerade så:
”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, i det ni döper dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se jag är med er alla dagar intill tidens ände.” (Matt. 28:19 f.)
En prästs främsta uppgift är att predika. Därför kallas också prästämbetet i den lutherska kyrkan ofta för predikoämbetet. I den romersk-katolska kyrkan har däremot predikan aldrig spelat någon avgörande roll i gudstjänsten.
När vi här framhäver predikouppgiften, så innebär det ingen nedvärdering av sakramenten. Tvärtom, det är just genom predikan och undervisning som sakramenten får sin rätta betydelse och välsignelse. Utan undervisning och predikan riskerar de bara att bli hemlighetsfulla riter på hedniskt vis. Gud vill upplysa oss om vad han gör och ger oss i de heliga handlingar som han har instiftat för vår rättfärdiggörelse.
Gud kan rättfärdiggöra och frälsa människor också utan prästers predikan, t.ex. genom läsning av Guds Ord eller samtal med andra kristna människor. Men likväl är det Guds uttryckliga vilja, att Ordet skall ljuda genom ämbetets predikan. Evangelium är till sitt väsen ett talat ord, ett levande tilltal. Därför skall det predikas. Kyrkan skall, som Luther säger, vara ett ”munhus”. Ordet skall alltid ”vara i svang”. Det måste ständigt på nytt predikas, utläggas och tillämpas på åhörarna av dem som Gud har kallat och insatt i ämbetet. Ty ”Tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord” (Rom. 10:17).
För äkta lutherdom har det alltid stått klart, att Gud skapar och uppehåller kyrkan genom predikoämbetet. Strax efter artikeln om ämbetet kommer också följdriktigt artiklarna om kyrkan i den augsburgska bekännelsen. Ämbetet är något nödvändigt: Utan det finns snart ingen kyrka och inga kristna människor.
Prästens uppgift är att förkunna lag och evangelium för åhörarna. Med hjälp av lagen skall han visa på synden så att hjärtat fylls av sorg och ånger över den. Ty Gud rättfärdiggör inte säkra och obotfärdiga syndare, utan sådana som har ett förkrossat hjärta och likt publikanen i templet slår sig för sitt bröst och ropar: ”Gud, förbarma dig över mig syndare” (Luk. 18:13). I sådana hjärtan har lagen fått utföra sitt avslöjande, dömande och förberedande verk, så att man misströstar om sig själv och hungrar och törstar efter evangelium. Lagens predikan bereder vägen för den gärning som Gud allra helst vill utföra med människan, nämligen rättfärdiggörelsen av nåd allena.
Detta känner nog många präster ganska väl till. Men alla tycks inte vara riktigt medvetna om hur svår en sådan predikan i själva verket är. Det är lätt att teoretiskt predika om lagens och evangeliets roll i omvändelsen. Det kan man ganska enkelt läsa sig till. Betydligt svårare är det att konkret tillämpa dessa läror på åhörarna, så att det träffar hjärta och samvete. Tyvärr måste vi konstatera, att denna konst är svagt utvecklad hos många av dagens präster. Och det gäller även bland oss i bibel- och bekännelsetrogna kyrkor. Vi kan nog tala mycket om den rätta läran, men har svårt att omsätta den i en predikan som verkligen griper tag i åhörarna och ställer dem inför vredens och nådens Gud.
Var finner vi i dag predikanter som predikar som Petrus på den första pingstdagen, då människorna ”kände ett styng i hjärtat” (Apg. 2:37) och på allvar började fråga sig hur de skulle bli frälsta? Jesus har uppmanat oss att bedja skördens Herre om sådana arbetare (Matt. 9:37). Och arbetarna, prästerna, skall tänka på att en rätt predikan inte blir till hur som helst. Den innebär arbete och föds fram under bibelstudium, bön och rop om Andens ljus och vägledning.
Vi har här visat att det biblisk-lutherska prästämbetet i grunden är ett evangeliskt ämbete. Dess högsta uppgift är att förvalta och dela ut det rättfärdiggörande och livgivande evangeliet.
Men evangelium är alltid hotat. Djävulen är ständigt ute efter att fördärva det. Prästerna är därvid naturligtvis en viktig målgrupp i hans försök att förvanska evangeliet så att det inte rättfärdiggör och frälsar från synden.
Ett sätt att fördärva rättfärdiggörelsens evangelium har varit att förneka dess historiska bas, de under och händelser som inträffade i tiden för snart 2000 år sedan och som kulminerade i Kristi död och uppståndelse. Under vårt århundrade har liberalteologin och bibelkritiken lyckats ganska väl med det, framför allt genom att infiltrera kyrkornas prästutbildningar. Med det upplysta förnuftet som ledstjärna ville man ”avmytologisera” Bibeln. Det som kyrkan under århundraden trott på som verkliga händelser förklarades nu vara myter och fromma legender. Kyrkan måste befria sig från dessa gamla föreställningar och inte hänga upp sin tro på sådana saker, ty tron har en annan och djupare dimension, heter det. Dessutom måste man möta den moderna människan på ett annat sätt än tidigare. Hon måste få uppleva Guds närhet, att han är med henne i den existentiella situationen. Att vägleda till sådana upplevelser, menar man, är en väsentlig uppgift för dagens förkunnare.
Det låter vackert. Men det är uppenbart, att detta resonemang rycker undan själva grunden för det bibliska evangeliet om rättfärdiggörelsen. Dess absoluta förutsättning är ju vad Kristus som sann Gud och sann människa gjorde här på jorden. Hans faktiska död och uppståndelse var av helt avgörande betydelse: ”Han utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25). Det var så han vann den saliggörande rättfärdigheten åt oss och öppnade vägen för en verklig närhet och gemenskap med Gud. Det var också därför som apostlarna ständigt betygade, att de predikade vad de hört och vad de med egna ögon sett (1 Joh. 1:1). De uppmanade de kristna att grunda sin tro på vad som verkligen hänt: ”Om Kristus inte hade blivit uppväckt, då är er tro en illusion. Då är ni alltjämt kvar i era synder” (1 Kor. 15:17).
Men djävulen är utomordentligt skicklig. Lyckas han nu inte kullkasta den kristna trons historiska grundval, så kan han i stället gå en motsatt väg för att försöka tömma rättfärdiggörelsen på dess kraft. Det sker på ett fint och försåtligt sätt, när han t.ex. förleder oss att förlägga evangelium enbart till det förgångna och låter förkunnelsen av det bara bli information och upplysning om det som en gång hänt för nära 2000 år sedan.
På detta sätt händer det ibland att den i sig mycket tröstrika läran om den objektiva eller allmänna rättfärdiggörelsen missbrukas. Den lär oss att när Kristus uppväcktes från de döda, så uppväcktes han med syndernas förlåtelse för alla människor. Man kan med rätta säga, att det var en gudomlig rättfärdiggörelse av hela världen i Kristus.
Denna lära har ibland använts så, att trons och rättfärdiggörelsen nödvändighet i dag försvagats och t.o.m. förnekats. Alla är i själva verket frälsta, menar man. Gud behöver inte rättfärdiggöra ytterligare en gång. Hans vrede har upphört en gång för alla. Därför är kyrkans och prästernas uppgift egentligen bara att gå ut och informera och upplysa människorna om att de redan har Guds nåd och är frälsta.
Men hur sant det än är, att Kristus har dött för allas synder och att hans uppståndelse starkt och härligt förkunnar att han har vunnit syndernas förlåtelse och rättfärdighet åt alla människor, så är predikan av evangelium ingalunda bara en ren upplysning om detta objektiva faktum. Gud har inte menat att vår rättfärdiggörelse skall gå till på det sättet, att vi i tankarna liksom vänder tillbaka till Golgata och den tomma graven och minns vad Jesus gjort för oss och för hela världen.
Det är påfallande hur den lutherska bekännelsen talar om rättfärdiggörelsen, nämligen som något som sker här och nu. Presens används, inte imperfektum. Vidare är det alltid Gud som är subjekt. Det är han som handlar, gör något med människan och får henne att se och ångra sin synd och öppna sig för den rättfärdiggörelse som han uttalar över henne. Han möter henne, talar personligt till henne och rättfärdiggör henne. Rättfärdiggörelsen är således en gudomlig handling, ett mäktigt tilltal här och nu. Men den sker, som vi tidigare framhållit, alltid på grundval av vad Kristus en gång för alla har gjort för oss.
När Kristus instiftade det apostoliska prästämbetet var det för att förmedla rättfärdiggörelsen till oss människor och skänka frid och försoning med Gud. Det första han också gjorde, när han mötte apostlarna efter uppståndelsen, var att säga till dem:
Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er. När han sagt det andades han på dem och sade: Tag emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem. (Joh. 20:22 f.)
Dessa ord är oerhörda. De hör till de starkaste och mest häpnadsväckande ord vi har av Jesu mun. Vi vet att när Jesus själv förlät synder, var det redan då något som väckte stor förundran och starka reaktioner. Fariséerna såg det som en ren hädelse, eftersom han därmed utgav sig för att vara Gud (Luk. 5:18 ff.). Men det är just denna gudomliga makt att förlåta synder som Jesus har givit sin kyrka som allra största gåva och ansvar. Också makten att binda de obotfärdiga och ställa dem under Guds vrede har han givit kyrkan, men även här med ett enda syfte, nämligen att syndaren skall besinna sig, vända om och tro sina synders förlåtelse.
Så länge världen står, är det kyrkans uppgift att kalla och inviga präster till att vara Kristi sändebud, hans ombud, som för hans talan och förvaltar rättfärdiggörelsens heliga ord och sakrament till liv och salighet för församlingen. Prästämbetet är ingenting annat än en fortsättning på Jesu eget ämbete att förlåta och rättfärdiggöra. Ja, så nära knyter Jesus samman sitt eget ämbete med det apostoliska prästämbetet att han säger: ”Den som tar emot er, han tar emot mig” (Matt. 10:40) och: ”Den som hör er, han hör mig, och den som förkastar er, han förkastar mig” (Luk. 10:16).
Eftersom prästämbetet enligt biblisk-luthersk ämbetssyn förvaltar ”himmelrikets nycklar” (Matt. 16:19), varigenom Gud rättfärdiggör syndare av nåd för Kristi skull, är detta ämbete kyrkans högsta ämbete. Luther har inte nog starka ord för att uttrycka prästämbetets höghet. Det är ”den högsta skatt, som givits åt människor” och ”det står Gud närmare än något annat”. Alla andra tjänster i kyrkan har ytterst endast den funktionen att bära upp och stödja prästämbetet i dess uppgift att rätt dela lag och evangelium till frälsning för dem som hör.
Föreställningen att katoliker skulle ha en mycket starkare känsla för prästämbetets höghet än den lutherska kyrkan är inte ovanlig. Men i själva verket värderar sanna lutheraner ämbetet högre än både katoliker och de flesta andra.
Vi har sett att den romersk-katolska kyrkan berömmer sig av att deras präster i sin vigning har fått en ”oförstörbar karaktär” (caracter indelebilis), som fortplantats till dem i en handpåläggningskedja ända från apostlarna och ger dem makten att förvandla bröd och vin till Kristi kropp och blod och förrätta mässoffret för levande och döda. Men det bibliskt-evangeliska ämbetet kan berömma sig av en långt större makt: det låter prästen genom Ordet förmedla den gudomliga rättfärdiggörelsens kraft. Den lutherske prästen blir ett redskap för det allra största under som Gud gör med en fattig syndig människa på jorden. Handpåläggningskedjan från apostlarna är inget avgörande, men väl den apostoliska lärosuccessionen, som förmedlar Ordets och evangeliets kraft.
Inför avlösningen i den lutherska kyrkans biktformulär ställs denna fråga till den biktande innan avlösning ges: ”Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse?” (Lilla Katekesen, SKB. s. 372). En rätt luthersk präst förmedlar en fullständig förlåtelse för alla synder och en fullkomlig rättfärdighet som i ett nu gör oss till heliga och goda Guds barn. Det gör inte den romersk-katolske prästen. Avsikten med frågan till den biktande är att påminna om ämbetets höghet i kraft av Kristi instiftelse. Det är Herren själv som bestämt att han vill avlösa och rättfärdiggöra genom sina tjänare, när de tar orden ”förlåter jag dig dina synder” i sin mun. Här ser vi för övrigt åter, att evangeliet inte bara är en information om något i det förflutna, utan ett direkt tillsägande i nutid. Evangeliets karaktär av personligt, direkt och gudomligt tilltal är aldrig så tydlig som i den enskilda avlösningen. Det är mot den bakgrunden som den lutherska bekännelsen kan säga, att den som vill avskaffa den enskilda avlösningen inte har förstått vad syndernas förlåtelse är (SKB s. 205).
Den mycket höga uppfattningen om prästämbetet, som lutheranerna hade från början, har tyvärr i dag gått förlorad på många håll. Vad beror det på? Vi måste på allvar fråga oss om det inte hänger samman med att läran om rättfärdiggörelsen som ”en Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom. 1:16) också har försvagats eller rent av gått förlorad.
Där läran om rättfärdiggörelsen lever klart och starkt, försvagas inte läran om prästämbetet. Den leder i stället till en ny och starkare syn på ämbetet och dess betydelse. Det var det återupptäckta, rena evangeliet som fick reformatorerna att bekänna:
Vårt ämbete har nu blivit något annat, än det var hos påven. Det har nu blivit något allvarligt och frälsningsbringande. (SKB s. 362)
Det påstås ibland att lutheraner håller så hårt på prästämbetet, att det just inte blir mycket utrymme över för lekmännens ansvar och insatser i kyrkan. Prästen har huvudansvaret för församlingen. Han står för allt viktigt. Lekmännen skall bara lyssna och lyda. Är det verkligen så?
Det är lätt att det blir maktkamp eller uppstår spänningar av olika slag mellan präst och församling. Dessa kan vara av personlig art, men de kan också ha sin grund i att både präst och lekman har oklar syn på sina olika roller. Vi skall här se närmare på hur präst och församling förhåller sig till varandra enligt Nya testamentet.
Få personer i kyrkans historia har hävdat lekmännens ställning så kraftigt och klart som Luther. När han gjorde det, tog han sin utgångspunkt i evangeliet om Jesus Kristus. Och det skall också vi göra.
Genom sitt lidande och sin död har Kristus förvärvat syndernas förlåtelse, liv och salighet åt alla människor. Detta evangelium kan inte förtjänas av någon, utan är ”gratis”, erbjudet utan krav på motprestation. Det kan inte köpas, bara tas emot som en ren gåva. De som tagit emot evangelium i dopet och lever i tro på det är Guds barn, Guds folk, eller med andra ord Kristi kyrka.
Allt vad Kristus gjort för syndares frälsning har han skänkt kyrkan i Ordet och sakramenten. Och han har gett henne ett mycket stort och härligt uppdrag: att förkunna evangelium. Kristi sista ord på jorden handlade just om detta uppdrag, om att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar genom att predika, döpa och lära (Matt. 28:18-20).
Detta är kyrkans ämbete, det uppdrag eller den tjänst hon har att fullgöra i alla tider. Kyrkans ämbete är ett Ordets ämbete som skall frambära vad Guds Ord säger. Men det skall inte bara ske genom högläsning och recitation av heliga texter, ungefär som muhammedanerna reciterar Koranen. Ordet skall predikas, utläggas och tillämpas på åhörarna som lag och evangelium. Det skall vara ett muntligt, levande tilltal från Gud till människan. Detta är det högsta ämbetet i kyrkan, ja, hennes enda egentliga uppdrag på jorden. Alla andra tjänster i kyrkan är underordnade detta.
Allt lyder under predikan, genom vilken Gud kallar oss människor att vända om och tro evangelium. Det var något som Luther oupphörligt betonade. Kyrkan kan inte leva och verka utan det predikade Ordet. Men detta betyder inte att dop och nattvard skulle innehålla ett annat eller svagare evangelium. Det är samma evangelium i alla nådemedlen, men sakramenten måste predikas. De måste förklaras och utläggas genom Ordets predikan, annars blir de bara tomma och vilseledande ceremonier på samma nivå som hedniska religioners riter. Genom Ordets predikan vet man vad som räcks oss i sakramenten och hur det skall tas emot till välsignelse.
Vem skall då utöva detta ämbete? Hur skall det förvaltas i kyrkan? Låt oss börja med att understryka en mycket viktig sak.
Kyrkans ämbete är allas ämbete. Uppdraget att predika och förvalta sakramenten har Gud inte exklusivt givit åt en viss kategori eller klass av människor i kyrkan. När Jesus överlämnade evangeliet och gav sina befallningar om nådemedlen till apostlarna, så gjorde han det inte bara till dem. Av Nya testamentet framgår det klart att han samtidigt talade till alla kristna, till kyrkan som helhet (Matt. 28:18-20, Mark. 16:15,16, Joh. 20:21-23, 21:15-18). Evangeliet är på en gång en gåva och ett uppdrag, och det är utan uppdelning givet till alla troende. Kyrkan, alla döpta och troende, äger ämbetet. I den meningen är alla präster. Reformatorerna kallade detta för det allmänna prästadömet och hänvisade bl.a. till 1 Petr. 2:9:
Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett folk som Gud har gjort till sin egendom, för att ni skall förkunna de härliga gärningar han har gjort, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.
Luther talade om det allmänna prästadömets uppgift i rent prästerliga termer. Alla kristna kunde ”offra, lära och bedja”. Denna lära var på den tiden oerhört radikal och omstörtande. Den gick fullständigt stick i stäv med den romersk-katolska kyrkans ämbetssyn. Man menade där att prästämbetet tillhör en viss speciell grupp som på ett avgörande sätt skiljer sig från vanliga kristna. I den romerska kyrkan fanns och finns än i dag en absolut klyfta mellan präster och lekmän.
En katolsk präst är framför allt offerpräst och medlare. I mässan offrar han på nytt Kristi offer på Golgata. Han håller upp det och ger det tillbaka till Gud. Detta gör han för sin och för andras frälsnings skull. Ett sådant offer kan inte göras av vem som helst om det skall ha någon kraft. Därför lär den romerska kyrkan att prästen i sin vigning fått en unik, outplånlig helighet, ”en oförstörbar karaktär” (caracter indelebilis), som skiljer honom från andra syndiga kristna och gör honom kapabel att förrätta offret. Man ser Jesu ord ”Gör detta” i nattvarden som själva instiftelsen av det allra innersta i det katolska prästämbetet.
Denna lära strider direkt emot Bibelns evangelium. Frälsningen kommer inte av att vi offrar något åt Gud. Vi blir frälsta genom tro, dvs. genom att ta emot Kristi offer som en ren gåva. Den katolska kyrkan missbrukar evangelium grovt och förvandlar det till något människan gör, till gärningsrättfärdighet.
Kristus offras inte på nytt i nattvarden. Han har offrat sig en gång för alla (Hebr. 9:28). Han är den ende medlaren och offerprästen som framburit ett evigt giltigt offer. Det enda som återstår för oss är att ta emot detta evangelium och offra tackets och lovets offer med hjärta och mun och med ett kristet liv.
De katolska prästernas förnämsta ämbete är att ge Gud människornas offer. Det bibliska och evangeliska ämbetets förnämsta uppgift är att ge människorna Guds gåvor i evangelium.
Genom dopet och tron har alla kristna – män och kvinnor, barn, unga och gamla – blivit prästvigda. Alla har del i Kristus, i hans konungsliga prästadöme. Alla har fått frälsningens gåva och dessutom uppdraget att ”offra, lära och bedja”. Det är som Paulus säger: ”... alltsammans hör er till. Men ni hör Kristus till, och Kristus hör Gud till” (1 Kor. 3:22).
Detta allmänna prästadöme, som Bibeln så klart lär, understryker allas likhet i kyrkan i fråga om tron och ansvaret för kyrkans stora uppdrag. Församlingspräster har ingen egen makt som inte andra har, de är inte heligare och står inte Gud närmare än andra kristna. ”Nycklarna är givna åt kyrkan och inte bara åt vissa personer”, säger den lutherska bekännelsen (SKB s. 352). Ändå finns det ett särskilt ämbete i kyrkan, som är skilt från det allmänna prästadömet. Låt oss nu se närmare på grundvalen för detta ämbete.
I hem- och vardagsliv skall alla troende utöva sitt allmänna prästadöme genom bön och förbön, kristen fostran av barn, samtal kristna emellan, personligt vittnesbörd för andra osv. Men alla kan och skall inte predika och undervisa offentligt i kyrkan. Aposteln Paulus säger: ”Inte är väl alla apostlar? Inte är alla profeter? Inte är alla lärare?” (1 Kor. 12: 29).
Gud har i stället befallt de troende eller kyrkan att delegera det offentliga utövandet av ämbetet till vissa män i som är lämpade för denna uppgift. Genom kyrkans kallelse och vigning av dessa upprättas det särskilda prästämbetet.
De troendes prästadöme kräver med nödvändighet att särskilt utvalda personer utövar kyrkans högsta ämbete offentligt i församlingens mitt. Det vore i sanning ett anmärkningsvärt missbruk av hela kyrkans ämbete om någon eller några självsvåldigt, utan de övrigas kallelse och godkännande, satte igång och utövade det. Just därför att kyrkan har fått i uppdrag att förkunna lag och evangelium, binda och avlösa syndare och förvalta dop och nattvard, så måste hon se till att detta sker i god ordning.
Men det är viktigt att här komma ihåg, att det särskilda prästämbetet inte får begränsas till att bli en ordningsfråga, motiverad av sunt förnuft och praktisk nödvändighet. Det avgörande är inte kyrkans fria och kloka beslut, utan den gudomliga instiftelse som ämbetet vilar på. Kristus själv har instiftat och befallt både det allmänna prästadömet och det särskilda prästämbetet.
Det särskilda prästämbetet instiftades när Kristus kallade apostlarna och gav dem sina befallningar intill tidens ände. ”Vi har en säker lära, att predikoämbetet kommer av apostlarnas gemensamma kallelse”, står det i den tyska versionen av bekännelseskrifterna (Om påvens makt och överhöghet, Triglotta s. 506).
Apostlarna fick i uppdrag att överlämna Kristi lära till kyrkan på ett slutgiltigt och på ett för alla tider normerande sätt. För detta utrustades de alldeles särskilt av den Helige Ande. Anden, Hjälparen, skulle påminna dem om allt vad Jesus hade sagt och leda dem fram till hela sanningen (Joh. 14:26, 16:13). Denna heliga och saliggörande sanning har vi i dag i Nya testamentet. Som förmedlare av Kristi lära på detta sätt var apostlarna unika, en engångsföreteelse. Men i uppdraget till dem att predika och förvalta nådemedlen ligger samtidigt prästämbetets gudomliga instiftelse. Ty det var ett uppdrag ”intill tidens ände” (Matt. 28:20). Deras ämbete skulle således bestå även efter deras död. Och det har sin fortsättning just i det särskilda prästämbetet, som skall utövas i apostlarnas efterföljd, bygga enbart på deras lära och förkunna deras ord. Detta är – som Luther säger – ”det rätta apostoliska ämbetet”, som Kristus kallar kyrkan att upprätta och uppehålla i varje tid. Vår lutherska bekännelse är mycket klar i sin syn på det särskilda ämbetet som gudomlig ordning:
Predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften... Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri. (SKB s. 223)
Det apostoliska ämbetets fortsättning i prästämbetet bekräftades tidigt i den första kyrkan. Vi ser hur apostlarna ombesörjer att dugliga och rättsinniga män kallas och insätts som biskopar och äldste (grek. epískopos och présbyter, varav våra ord ”biskop” och ”präst”) i de nybildade församlingarna (Apg. 14:23, 1 Tim. 3:2 ff., 2 Tim. 2.2, Tit. 3:2 ff.) . Detta kunde ske i något olika former, men aldrig utan församlingens hörande eller mot dess uttalade vilja. Breven till prästerna Timoteus och Titus – de s.k. pastoralbreven – innehåller mycket om det särskilda ämbetet, dess vikt och de kvalifikationer som krävdes för det.
Apostlarna kallades, liksom många av profeterna, direkt av Gud. Prästerna i församlingen kallas också av Gud, men det sker indirekt genom församlingen eller det allmänna prästadömet. En sådan kallelse är inte mindre gudomlig än den direkta. Det ser vi bl.a. av aposteln Paulus ord till de indirekt kallade prästerna i Efesus: ”Ha nu akt på er själva och på hela den hjord, där den helige Ande har satt er till föreståndare för att ni som herdar skall ha vård om Guds kyrka, den som han har vunnit genom sitt blod” (Apg. 20:28). Och om sig själv och Timoteus säger Paulus att ”alltsammans kommer från Gud” som gett dem ”försoningens ämbete”. De fullgör detta ämbete på Kristi vägnar. Gud själv talar genom dem när de predikar: ”Låt er försonas med Gud!” (2 Kor. 5: 18-21).
Så ser vi att det särskilda prästämbetet samtidigt utövas som ett uppdrag från kyrkan och från Kristus. Prästen är ansvarig både inför församlingen och inför Herren. Det ligger ingen motsättning i detta, ty Gud verkar i det mänskliga. Han kallar och sänder präster genom det allmänna prästadömet.
Ytterligare en sak bör framhållas. När de troende delegerar ämbetet till den som kallas och vigs, så betyder det inte att de lämnar det ifrån sig. De behåller som kyrka alltid predikoämbetet som sitt eget. Vi skall längre fram se vilken stor betydelse detta har för lekmännens ansvar i kyrkan.
Vi har kort beskrivit den bibliska grunden för prästämbetet. Vi har sagt att ämbetet tillhör kyrkan, dvs. alla de troende kristna, men att den offentliga utövningen av detta ämbete enligt Kristi instiftelse skall ombesörjas av dugliga män som kallas och vigs därtill av kyrkan. På allas vägnar skall de predika Guds Ord rent och klart och förvalta sakramenten så som Kristus har befallt.
Men hur ser lekmännen uppgift och ansvar ut i detta sammanhang? Vi har redan nämnt det allmänna prästadömets uppgifter i form av bön och vittnesbörd i det dagliga umgänget med människor. Denna uppgift är mycket viktigt och skall alltid framhållas. Men det finns en annan sida av lekmännens ansvar som är minst lika viktig, fast den tyvärr ofta försummas. Vi skall här se närmare på vad som skulle kunna kallas för ”lekmännens bortglömda ansvar för predikoämbetet”. Detta kan sammanfattas i tre uppgifter:
att kalla
och viga präster,
att vaka över deras lära, och
att hedra och stödja dem i ämbetet.
Vi har tidigare talat om kyrkans eller de troendes rätt att kalla och viga präster. Låt oss nu se närmare på det.
Det är kyrkans medlemmar, vanliga kristna, som skall ha det avgörande ansvaret. Det är de som är kyrkan och som uppdrar åt personer med rätta kvalifikationer att å allas vägnar utöva det offentliga predikoämbetet som tillhör alla. Just därför att det är fråga om utövningen av det ämbete som var och en personligen fått i dopet, så är detta med att kalla och viga så viktigt. Jag väljer den som offentligt skall utöva mitt ämbete och vara min mun som predikar Guds ord i församlingen och min hand som döper och delar ut nattvarden. Att kalla och viga präster är därför något som i högsta grad angår lekmännen och borde engagera dem i stor utsträckning.
Kyrkan får inte vara ”toppstyrd” så att det bara är biskopar och präster som i kraft av sitt ämbete väljer och viger präster. Å andra sidan är prästerna naturligtvis inte uteslutna från detta sammanhang. Som medlemmar i kyrkan skall de vara med i valet. Deras synpunkter är viktiga. Aposteln Paulus föreslog ibland själv kandidater till ämbetet (t.ex. Timoteus och Titus) utan att därmed frånta församlingarna deras rätt att välja. Det är också naturligt att präster på församlingens vägnar högtidligt förrättar den offentliga vigningsakten och därmed bekräftar församlingens kallelse. Men under inga omständigheter är det ett måste, att en prästvigd viger en annan för att vigningen skall vara giltig. Det är den romerska villfarelsen, som räknar med s.k. apostolisk succession – en närmast fysisk överföring av den särskilda prästheligheten (caracter indelebilis, som vi tidigare talat om) via en handpåläggningskedja ända från apostlarna.
Den kristna kyrkan godtar således varken prästvälde eller lekmannavälde som konkurrerar och vill utesluta varandra. Detta gäller i synnerhet vid prästval. Bägge grupperna hör till kyrkan genom ett enda dop och en och samma tro på evangelium. Det är hela kyrkan som kallar och viger sina tjänare.
Men vad är egentligen hela kyrkan eller församlingen i praktiken? Är det trosbekännelsens kyrka, ”de heligas samfund”, eller ett organiserat kyrkosamfund, eller är det en enskild lokalförsamling? Låt oss ett ögonblick stanna inför denna fråga som av och till vållat en hel del stridigheter.
Kyrkan är Kristi kropp, där Kristus är huvudet och de troende lemmar i hans kropp. Så beskriver Nya testamentet kyrkan, i synnerhet när det talas om lemmarnas olika funktion (Ef. 4:15 f., 1 Kor. 12:12 ff.). Paulus säger: ”Ni är Kristi kropp och var för sig hans lemmar. I församlingen har Gud insatt i första hand några till apostlar, i andra hand några till profeter, i tredje hand några till lärare” (1 Kor. 12:28).
Här är det viktigt att förstå att varje kristen är delaktig i helheten. Varje kristen står i förbindelse med hela kyrkan under huvudet Kristus. Kyrkan är till sitt väsen inte en organisation utan en levande kropp. Det som berör en lem berör alla och tvärtom. Det som är sagt till präster är sagt till kyrkan och det som är sagt till kyrkan är sagt till prästerna. Kyrka och ämbete kan således inte skiljas från varandra. Gud har upprättat en livsgemenskap mellan präst och lekman. I en rätt kyrka skall det inte finnas någon motsättning mellan dem.
Också en annan sak bör framhållas i detta sammanhang. Ett utmärkande drag för genuin luthersk kristendom är att den – till skillnad från de flesta andra kyrkor – starkt hävdat att det inte finns någon gudomligt given kyrkoorganisation. Häftiga strider har under historiens gång utkämpats om huruvida kyrkan skall ledas av en hierarki med påve i toppen eller av ett biskopskollegium, konsistorium, kyrkomöten, synoder, eller av andra mer demokratiska ordningar. Somliga har starkt framhävt lokalförsamlingen som absolut självständig storhet med fullt självstyre i alla frågor (independentism, kongregationalism). Endast den har t.ex. biblisk och gudomlig rätt att kalla och viga präster, menar man.
Men Nya testamentet ger oss ingen kyrkoförfattning eller kyrkoordning. Kyrkan har fått ”himmelrikets nycklar” (Matt. 16:19), och hennes enda och högsta ämbete är att predika evangelium och förvalta nådemedlen enligt Kristi instiftelse, punkt och slut. Hur hon skall organisera detta står henne fritt, bara det sker så att evangeliet befrämjas. Nya testamentet ger oss här vissa exempel men inte några bindande föreskrifter. Ändå har man gärna velat läsa in sin egen favoritorganisation i Nya testamentet. Så har t.ex. den katolska kyrkan läst in påvedömet i Jesu ord till Petrus: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling” (Matt. 16:18), fast detta ställe klart handlar om Petri sköna bekännelse till Kristus som ”Messias, den levande Gudens Son” (v. 16) och inte alls om någon människas makt och myndighet över andra. Vidare har somliga pekat på apostlamötet i Jerusalem (Apg. 15) som stöd för tanken på ett ofelbart kollegium av människor med gudomlig rätt att avgöra olika frågor för kyrkan.
Detta innebär naturligtvis inte att vi skall vara likgiltiga för organisation och ordningar. Trots att – eller rättare sagt därför att – det inte finns någon gudomligt föreskriven organisationsform så har den lutherska kyrkan varit mycket mån om att bevara goda kyrkliga ordningar. Det är helt främmande för luthersk kristendom att lättvindigt kasta bort gammal beprövad organisation. Det som står i Apologin är typiskt. Där säger reformatorerna (på tal om ordning för prästvigning) att de ”synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan, ehuru dessa tillkommit genom mänsklig myndighet” (SKB s. 225, min kurs.). Man vill alltså bevara god ordning, men slår samtidigt fast den bibliska grundprincipen: dessa frågor vilar inte på gudomligt mandat utan på mänsklig frihet.
Mot bakgrund av det ovan sagda kan vi kanske lättare förstå skillnaden mellan kyrka och lokalförsamling. Kyrkan är alltid hela kyrkan, Kristi kropp. Kyrkosamfund och organiserade lokalförsamlingar är nog så viktiga men dock mänskliga ordningar. Även bland lutheraner har denna fråga vållat strid. Särskilt i Amerika har det tidvis diskuterats mycket intensivt om lokalförsamlingens ställning. Tyvärr har en annars mycket god teolog som Franz Pieper, vars verk ”Kristen dogmatik” nyligen blivit översatt till svenska, menat att lokalförsamlingen är en gudomlig ordning i motsats till sammanslutningar av församlingar till större kyrkliga enheter. I sin iver att bl.a. försvara församlingens rätt till självbestämmande och till att kalla och viga präster går han för långt och gör lokalförsamlingen till den enda storhet som får förvalta nådemedlen och kalla präster. Utgivaren av den svenska översättningen, teol. dr Tom Hardt, påpekar mycket riktigt i en not: ”Inget skriftbevis kan presteras för tanken, att Kristus i exklusiv mening blott talar till lokalförsamlingar” (s. 644).
Pieper söker stöd för sin uppfattning i Matt. 18:17. Jesus talar där om vad som bör ske när allvarlig förmaning i enrum av en felande broder inte ger resultat: ”Vägrar han att lyssna till dem, säg det då till församlingen.” Men att låta detta bibelställe, som primärt handlar om något annat, ligga till grund för en lära om lokalförsamlingen som en särskild gudomlig instiftelse är verkligen att läsa in för mycket i texten. Jesu säger här egentligen inte mer än att frågan om den obotfärdige syndaren nu måste avhandlas offentligt, i ett större sammanhang än den enskilda förmaningen.
Någon särskild definition på vad vi kallar lokalförsamling ges inte i Nya testamentet. Vilken grupp, förening eller konstellation som helst av bekännande kristna kan emellertid inte utan vidare kallas för församling i biblisk mening. Den kristna kyrkans väsen är nämligen att samlas kring Kristus i nådemedlen för att livnära sig av evangelium. Först när det sker, dvs. där kyrkans ämbete är i funktion, kan man tala om en kristen församling här på jorden.
Men varken Jesus eller apostlarna fastställer några geografiska eller organisatoriska gränser för vad som skall räknas som församling. Jesus talar om kyrkan eller församlingen ibland som hela kyrkan: ”På denna klippa skall jag bygga min församling” (Matt. 16:18), ibland som den allra minsta skara: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er” (Matt. 18:20). En församling i nytestamentlig mening kan vara en stads- eller ortsförsamling (Apg. 8:1), en husförsamling (Rom. 16:5), eller de kristna i ett land eller landsdel (Apg. 9:31) eller i hela världen (Matt. 16:18), kort sagt varje större eller mindre gemenskap av kristna kan var en församling. Det finns ingen motsättning mellan dessa olika sätt att bruka ordet församling, eftersom det är en och samma kyrka det är fråga om. Det är också betecknande att Nya testamentet på sitt grundspråk grekiska inte använder olika ord för olika typer av kristna församlingar (vilket vi ofta gör). Överallt används ett och samma ord: ekklesía. Den nytestamentliga synen är att Kristus är närvarande i minsta del av kyrkan liksom i hela kyrkan. Och varje del av den enda sanna kyrkan har alla kyrkans gåvor och rättigheter.
Den ena eller andra formen av församling har således inget gudomligt företräde framför den andra och har inga rättigheter mer än den andra. Den lutherska bekännelsen säger här mycket bestämt om kyrkan i stort:
Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare. (SKB s. 351)
Detta väljande och vigande kan i och för sig ske i vilken kyrklig organisationsform som helst, det må vara församlingar, kontrakt, stift eller andra enheter, bara det gagnar evangeliets förvaltning och sker i god och moralisk ordning och i samförstånd. Denna frihet innebär dock ingen nedvärdering av lokalförsamlingen. Man kan i praktiken avvara allt utom lokalförsamlingar. För att höra predikan, fira nattvard, få själavård och leva i kristen gemenskap måste de kristna något så när regelbundet kunna samlas någonstans. Gud vill att de troende skall samlas kring nådemedlen. Dessutom måste vi komma ihåg att lokalförsamlingen – hur liten den än är, ”två eller tre” enligt Matt. 18:20 – alltid behåller Kristi uppdrag och alla rättigheter som han har gett sin kyrka. Rätten att kalla och viga präster är särskilt viktigt att försvara, när man, som på reformationens tid, måste bryta kyrkogemenskapen på grund av att falsk lära trängt in i kyrkan.
Guds folk måste i lydnad för Kristi befallning ta ansvar för att dess prästämbete är i funktion i församlingen. De kristnas rätt och plikt att kalla och viga präster har Luther talat om bl.a. i skriften ”Till den kristna adeln” från år 1520. Där skriver han mycket starkt om alla kristnas prästvigning i dopet och om deras rätt och makt att kalla präster. För att riktigt sätta det på sin spets målar han upp en tänkt situation där några kristna förvisas ut i öknen. De har ingen präst med sig, men sedan de funnit sig vara samstämmiga i tron beslutar de sig för att utse en av dem att vara präst och predika och dela ut sakramenten. Om detta säger Luther: ”En sådan man skulle vara lika mycket präst som om han hade blivit ordinerad av alla biskopar och påvar i världen.”
Romersk katolska kyrkan och vissa av den influerade högkyrkliga grupper skulle inte betrakta denne som riktig präst. Men de som har invändningar mot dessa ökenkristnas handlande har inte förstått den evangeliska och bibliska ämbetssynen: att en lämplig person kallas och vigs att utöva allas ämbete och att det just är genom ett sådant ämbete som Kristus och Anden verkar.
Detta är en av lekmännens allra största och viktigaste uppgifter. De måste ta ansvar för hur deras och allas prästämbete sköts. Handhas detta kyrkans högsta ämbete inte enligt Guds Ord och Kristi instiftelse, så får församlingens medlemmar inte bara låta det vara. De måste handla.
En kristen får aldrig blint underkasta sig kyrkliga ledare. Det är andligen livsfarligt att slaviskt följa sin präst bara därför att han är präst. Vi känner till en rad mycket avskräckande exempel, där människor förletts att lämna över kontrollen av sig själva och sitt andliga liv i händerna på mänskliga auktoriteter: alltifrån påven, vars lära en katolik måste följa som gällde det från Gud själv, till sektledare som pastor Jim Jones, som för några år sedan fick ca 500 människor att följa honom till Sydamerikas djungler och på hans befallning begå självmord.
Prästen i en evangelisk luthersk församling är inte herre över medlemmarna utan deras tjänare (1 Petr. 5:3). Han har varken av Gud eller av församlingen fått något annat mandat än att förkunna Guds Ord rent och klart och förvalta sakramenten.
Sviker prästen detta ämbete och börjar förkunna sådant som inte stämmer med Guds ord, eller om han lever i uppenbar synd, så måste hans ämbetsförvaltning genast avbrytas. Självfallet skall prästen i så fall manas till bot och bättring och få skälig tid på sig att besinna sig. Men under denna förmaningstid kan han inte tillåtas att utöva prästämbetet och fortsätta att framföra bibelstridiga åsikter från predikstolen. Kyrkans första intresse måste alltid vara att skydda hjorden, inte att visa omsorg om villoläraren genom att låta honom tjänstgöra medan själavårdande samtal pågår. Det har också flera gånger i kyrkans historia visat sig att den som driver villfarelse ibland i åratal kunnat hålla sig kvar i ämbetet under en s.k. förmaningsprocess med ändlösa diskussioner. Sådant är naturligtvis till skada för församlingen.
Den stränghet som här präglar äkta lutherdom har inget med kärlekslöst dömande eller hätsk kättarjakt att göra. Den handlar istället om att ta själva den kristna trons centrum, Bibelns evangelium om syndares rättfärdiggörelse genom tron allena, på det allra största allvar. Varje församlingsmedlems salighet hänger ju på att han eller hon blir bevarad i tron och får rätt näring i rätt tid. Skatten som gör kyrkan till Herrens kyrka måste värnas om till varje pris.
Det finns förmodligen ingen kyrka som framhävt lekmännens självständighet och myndighet så kraftigt som den lutherska kyrkan. Luther skrev år 1523 en traktat med den långa men talande titeln: Att en kristen sammankomst eller församling har rätt och makt att döma över alla läror och att kalla, insätta och avsätta lärare – grund och bevis utifrån Skriften. I denna lilla skrift talar han kraftfullt om de enskilda kristnas rätt och plikt. Han vänder upp och ner på den utbredda uppfattningen att biskopar, teologer och kyrkomöten har makten att avgöra vad som är rätt och fel i lärofrågor och att den vanlige kristne skall rätta och packa sig därefter. ”Kristus har inrättat den motsatta ordningen”, säger han, och pekar först och främst på Joh. 10:4-5, där Jesus talar om fåren som känner igen och följer den gode herdens röst. Men en främling följer de aldrig, utan flyr bort ifrån honom. Luther säger bl.a.:
Här ser du klart vem som har rätt att döma i läran: biskopar, påvar, teologer och alla andra har makt att lära, men det är fåren som har att döma om de lär Kristi röst [dvs. hans ord] eller främmande röster.
Luther hänvisar också till Matt. 7:15, där Jesus säger: ”Tag er till vara för de falska profeterna! De kommer till er i fårakläder, men invärtes är de rovlystna vargar.”
Vi ser att här ger inte Kristus domsrätten till profeter och lärare utan till lärjungarna eller fåren. För hur kan man ta sig till vara för falska profeter om man inte granskade och bedömde deras lära? Falska profeter finns således inte bland dem som lyssnar utan bland dem som lär. Det är anledningen till att lärare och deras undervisning skall och måste stå under åhörarnas dom.
Luther avrundar med att peka på en rad andra bibelställen: alla S:t Paulus varningar, Rom. 16:17,18, 1 Kor. 10:14, Gal. 3-5, Kol. 2:8 och andra ställen, och alla profeternas uttalanden om att undvika människoläror gör inget annat än tar rätten och makten att döma all lära från lärarna och lägger den i stället med sträng förmaning – ”vid salighetens förlust” – på åhörarna. De har således inte bara makt och rätt att döma all predikan. Det är också deras plikt att döma, så att de inte ådrager sig det gudomliga majestätets misshag.
Detta är något som också vår tids kristna verkligen behöver besinna. Vi är nog lika benägna som våra förfäder att förlita oss på mänskliga auktoriteter. Det är alltid en stor frestelse att slå sig till ro med sina favoritförkunnare utan att gå till Skriften och granska deras lära utifrån den. Jesus säger: ”ty en är er lärare, Kristus” (Matt. 23:10). Ingen annan får råda över vårt samvete och vårt andliga liv. På yttersta dagen håller inga hänvisningar till människor och vad de sagt. Vi blir inte frälsta genom andras tro utan genom vår egen, och den måste bygga på Kristus och Ordet ensamt.
Det är sant att en mycket hårdare dom skall drabba förkunnare som förför än dem som förförs (Hos. 4:6). Men det betyder inte att de som låter sig luras går fria. Inför detta stora ansvar som läggs på vanliga kristna grips en och annan av både missmod och uppgivenhet. ”Jag är ju ingen teolog”, suckar lekmannen och vill helst överlämna lärofrågor till experterna. Men detta synsätt är förödande och måste bekämpas. Gud har i dopet gjort alla kristna – män och kvinnor, unga och gamla – till präster och kungar (1 Petr. 2:9). De får inte sälja bort denna andliga myndighet som Kristus skänkt dem. De får inte låta sig passiviseras och förslavas.
Hur skall då den vanlige kristne kunna behålla sin domsrätt och få kraft att utöva den? Han måste först och sist sträva efter att bli teolog i verklig, biblisk mening, dvs. att med egna ögon läsa och forska i Skriften och ta reda på vad Kristus själv lär.
Jesus säger om sin undervisning: ”Jag tackar dig, Fader, himmelens och jordens herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men har uppenbarat det för de olärda” (Matt. 11:25). Skriften öppnar sig inte för dem som är något i sig själva, som räknar med sin egen skarpsinnighet och lärdom som förutsättning för en rätt lösning på livets stora frågor. Man måste bli nollställd, utgå från att man inte vet något själv om frälsningens hemligheter, utan att det är just dem som Jesus uppenbarar i sitt ord. Det är fråga om den ödmjuka inställningen som tänker: Här är helig plats, här talar Gud, den Högste, jag vill lyssna och lära av honom ensam. Skriften skall läsas under bön, inte från en upphöjd och dömande position, utan från bedjarens position. En sådan inställning är för den visa och kloka människan ovärdig och orimlig. Hon har alltid förutfattade meningar om hur religion bör vara och vill inte ge upp tron på sig själv och sin förmåga i andliga sammanhang.
Men där väl den Helige Andes under skett – och det är verkligen ett stort under när en självklok och självgod människa blir en olärd, en nollställd, ödmjuk syndare som tar emot evangeliets rättfärdiggörelse och får ro för sin själ – där föds också ett nytt sinne som är ivrigt att både lära och följa allt vad Jesus har sagt. Det är bara sådana människor som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet” (Matt. 5:6), som orkar kämpa trons goda kamp och bekänna och försvara Kristi lära. De följer inte människor utan Gud och ser och förstår att allt i Bibeln på olika sätt hänger samman med Guds frälsande kärlek i Kristus. Ingen länk i den gyllene kedjan får brista. Ty den bär upp den dyrbara ädelstenen: rättfärdiggörelsen av nåd allena eller syndernas förlåtelse i kraft av Kristi försoning.
Vår tids andliga kris har till stor del sin grund i bibelsynen. Kyrkliga ledare har ihärdigt under årtionden betygat att Bibeln inte får tas bokstavligt, dvs. att den inte är sann och tillförlitlig i alla avseenden. Den är helt enkelt inte Guds Ord rakt igenom, utan en slags blandning av Guds tankar och människotankar. Nästa angreppspunkt har blivit Bibelns klarhet. Den är inte utan vidare begriplig för vanliga kristna, utan måste utläggas av särskilda uttolkare (om man nu ens tror att det går). Så avskärmar man på olika sätt fåren från den gode herdens röst.
Mot detta måste alla sanna kristna göra revolt genom att återvända till Bibeln och ropa till Gud om nåd och frimodighet att tro som konung David:
Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen, Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis. Herrens befallningar är rätta och ger glädje åt hjärtat. Herrens bud är klart och upplyser ögonen. Herrens fruktan är ren och består evinnerligen. Herrens stadgar är sanning, allesammans rättfärdiga. (Ps. 19: 8-9)
Jesus lär oss att hålla fast vid Ordet, lyssna och lära: ”Om ni står fast vid mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. Då skall ni förstå sanningen och sanningen skall göra er fria” (Joh. 8:31).
Varför är så många lekmän i dag vilsna och osäkra? Varför hamnar de så lätt i klorna på olika sekter och s.k. nyandliga rörelser? Det beror mycket ofta på bristande kunskap i den kristna läran och att de inte är rotade och grundade i Skriften med en egen tro. De har inte låtit Skriften själv övertyga sig. De forskar inte i Skriften, utan överlåter det åt andra. Men låter man sig kastas hit och dit av olika vindkast i läran, som aposteln säger i Ef. 5:14, blir man till sist avtrubbad och misströstar om sanningen. Så får det inte fortsätta.
De kristna måste på nytt börja lyssna till den gode herdens röst och följa den. En mycket god början och hjälp är att återgå till Luthers lilla Katekes, som än i dag ger en mycket pregnant och enkel sammanfattning vad Bibeln klart och tydligt lär om lag och evangelium, om skapelsen, frälsningen, den Helige Ande och kyrkan. Men är då inte detta ett exempel på just det vi varnar för: att förlita sig på en människa, Luther, istället för på Bibeln? Inte alls. Katekesen är en hjälp in i Bibeln. Och att det som står i katekesen verkligen stämmer med Bibeln kan var och en utan större svårighet kontrollera.
Den lutherska bekännelsen lägger stor vikt vid lekmännens kunskap och medvetenhet om den kristna läran. Det framgår bl.a. av inledningen till Konkordieformeln:
Emedan dessa högviktiga frågor även angå menigheten och lekmännen, vilka för sin salighets skull såsom kristna måste kunna skilja mellan ren och falsk lära, bekänna vi oss enhälligt till doktor Luthers Lilla och Stora katekes... (SKB s. 544)
Det bör observeras att reformationens framgång inte bara berodde på Luther och andra skrifttrogna präster och teologer, utan till stor del på att tänkande lekmän gjorde som judarna i Berea, när dessa första gången fick lyssna till det apostoliska budskapet: ”De tog emot Ordet mycket välvilligt och forskade dagligen i skrifterna för att se, om det som Paulus och Silas sade verkligen var sant” (Apg. 17:11). På det sättet skall lekmännen alltid granska vad de får höra från sina präster.
Lekmännens betydelse i den lutherska kyrkan kom redan från början till tydligt uttryck. Den augsburgska bekännelsen lästes upp inför kejsar Karl V med kraftig stämma under två timmar av lekmannen Christian Beyer. Man kan också konstatera att de lutherska bekännelseskrifterna från 1500-talet till övervägande del är undertecknade av lekmän. Det var medvetna och självständiga lekmän som, ofta med risk för sitt liv, bar fram reformationen. Vad gav dem kraft och mod? Inget annat än tron på Guds ord och vissheten om att det Luther lyft fram i ljuset inte var något annat än Skriftens klara lära.
Många får i dag höra präster och predikanter helt oförblommerat och skamlöst förkunna sådant som uppenbart strider mot Kristi lära. En nutida självklarhet tycks vara att alla efter döden kommer till himmelen. Människorna skall inte vara oroliga för livet efter detta. Det är andra frågor som är mer brännande, menar man. Därför får kyrkfolket mer sällan, om ens alls, höra Jesu huvudbudskap om frälsning undan evig förtappelse och om omvändelsens nödvändighet. De matas med ett socialt eller politiskt evangelium som på olika sätt cirklar kring franska revolutionens slagord om ”Frihet, Jämlikhet och Broderskap”, allt med inomvärldsliga målsättningar och varvat med underhållning av olika slag. Därtill får de i ökande och skrämmande omfattning se hur präster, som skulle vara goda föredömen för hjorden (1 Tim. 4:12), lever på världens sätt med otrohet, otukt och skilsmässor, allt under skydd av flitigt citerande av Jesu ord om att vi inte skall döma (Matt. 7:1).
Fåren har så sakteliga vant sig, vilket är förrädiskt och farligt för deras andliga liv. De borde ha vaknat långt tidigare, men bättre sent än aldrig. De måste nu fråga sig var de är någonstans, vart de är på väg, vad de har för ansvar och vad de skall göra. Vi hör ofta kristna förfasa sig över tillståndet i deras kyrka. Men det är destruktivt och negativt att bara sitta och sucka och klaga över förfallet, ja, det blir ibland ett slags självändamål, något som man rent av njuter av. Vi är kallade inte till klagan, utan till bön, bekännelse och handling.
Att vara kvar i en sådan kyrka, vars präster uppenbart lär och lever i strid med Guds ord och därtill av kyrkan tillåts att göra det, är att göra sig själv delaktig i denna kyrkas synd. Vi har ofta i denna tidning pekat på vad Gud bjuder kristna att göra under sådana förhållanden: inte att leva kvar i en villfarande kyrka under falska förhoppningar om väckelse och reformation (då kan man vara kvar hur länge som helst), utan lämna den i enlighet med Jesu ord om fåren som flyr den främmande rösten (Joh. 10:9) eller det apostoliska budet om hur man aktar sig för dem som förleder Guds folk till avfall: ”Vänd er bort ifrån dem!” (Rom. 16:17).
Det är just här som lekmännens makt, rätt och plikt kommer till sitt yttersta uttryck. Vill deras präster inte böja sig för klara skriftbevis och det inte ges någon praktisk möjlighet att avsätta dem, därför att de har majoriteten eller kyrkans ledning bakom sig, så finns ingen annan väg än att de troende, som är de rätta ägarna av prästämbetet med ansvar för dess förvaltning, går ut ur kyrkan och kallar och viger nya präster. Så har den sanna kyrkans väg alltid varit. Det är en svår och många gånger smärtsam väg, men det är att följa Kristus som instiftat predikoämbetet för att människorna skall höra hans röst, komma till tro och bli styrkta och bevarade i den gode herdens hjord.
En och annan tycker måhända att vår framställning om ingripande mot villfarande präster är alltför sträng och att vi riskerar att hamna i donatism. Denna villfarelse har fått sitt namn efter biskop Donatus på 300-talet, som blev upphov till en separatistisk riktning i Nordafrika. Donatisterna, som starkt hävdade kyrkans och särskilt prästernas helighet, menade att t.ex. sakramenten var ogiltiga och utan verkan om de handhades av präster som inte ägde hjärtats tro och Andens gåva. De gjorde alltså evangelium beroende av prästernas personliga fromhet.
Detta är mycket farligt eftersom evangelium därigenom blir osäkert. Vem kan veta om prästen verkligen är troende och har Anden? In i hans hjärta kan bara Gud se. Kyrkofadern Augustinus bekämpade kraftigt donatismen och skrev bl.a. ”Mellan en apostel och en drinkare är en stor skillnad; men mellan Kristi dop utfört av en apostel och Kristi dop utfört av en drinkare är alls ingen skillnad”. Luther och reformatorerna fick också anledning att avgränsa sig mot donatistiskt influerade rörelser. Luther kunde tillspetsat säga att ”även om Judas, Kaifas, Pilatus, påven och djävulen själv” predikade Ordet så var det giltigt. Även våra bekännelseskrifter tar klart och tydligt avstånd från donatismen. Den augsburgska bekännelsen säger: ”Både sakramenten och Ordet äro i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga” (art. VIII, SKB s. 59). Något rent kyrkosamfund med idel troende präster och lekmän finns inte och det är en omöjlig uppgift att garantera något sådant. Det sanna Ordet och evangeliet är i sig alltid verksamt oavsett vem som råkar förkunnar det, man eller kvinna, troende eller inte. Sädeskorn gror även om de är stulna och sås av en brottsling. Så är det också med Ordets säd.
Men av detta får vi nu inte dra den slutsatsen att det inte spelar någon roll vem som sår ut Ordet, att det t.ex. skulle vara rätt med kvinnliga präster, eller att vi inte skall vaka över läran och bedriva kyrkotukt. Om man nu flyr donatismens fara, så får man se till att inte hamna i det motsatta diket, nämligen i unionism, att stå i kyrkogemenskap med dem som försvarar falsk lära och ett uppenbart ogudaktigt liv. Då kommer vi åter i strid med Skriften.
Det är betecknande att den lutherska bekännelsen i omedelbar anslutning till avvisandet av donatismen säger:
Men ogudaktiga lärare bör man övergiva, ty dessa handla icke i Kristi ställe, utan äro av antikrist. Kristus säger också: Tagen eder till vara för falska profeter (Matt. 7:15). Och Paulus: Om någon förkunnar för eder ett annat evangelium, så vare han förbannad (Gal. 1:9). (SKB s. 184)
Gud vill inte att vi skall lyssna till, tolerera och godkänna öppen villfarelse i kyrkan. Han befaller oss i många tydliga bibelord att ta ansvar för hur prästämbetet förvaltas i kyrkan, så att Kristi lära till liv och salighet inte går förlorad.
Låt oss nu gå över till den sista delen i vår beskrivning av lekmännens uppgifter.
På sina håll förekommer det att ämbetet betonas som en funktion eller ett uppdrag så starkt att frågan om vilka som skall vara ämbetsbärare blir av mindre betydelse. I praktiken kan kyrkans ämbete då lätt glida över i olika former av lekmannaförkunnelse vid kyrkans gudstjänster, och församlingsprästen blir närmast en slags lagledare, organisatör och samordnare. Det hela leder ofta till ett osunt krav på ständigt nya och intressanta talare.
Men lutherska lekmän som vill bygga sitt kyrkoliv på Skriften kan inte acceptera något sådant. De vet att det finns ett särskilt av Gud instiftat prästämbete och det värnar de om. Men de vet också att detta ämbete kan uppträda i olika former, dvs. en präst behöver inte nödvändigtvis vara det vi vanligen tänker på: en församlingspräst som ansvarar för predikan och sakramentsförvaltning för ett antal kristna. Prästämbetet har också den som t.ex. avdelas att resa runt och predika, vara missionär eller särskilt ägna sig åt teologisk forskning och högre undervisning. I synnerhet i större församlingar kan ämbetet med fördel innehas av flera där somliga bara ägnar sig åt en viss del av Ordets tjänst, medan andra sköter andra delar. Vi ser också i Nya testamentet hur kyrkans ämbete utövades av t.ex. apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare (Ef. 4:11), var och en med sin särskilda profil. Det gemensamma för alla dessa ämbetsutövare är att de på olika sätt offentligt utövade Ordets tjänst, kyrkans enda ämbete, å allas vägnar. Så kallad lekmannaförkunnelse är något helt främmande för genuin, luthersk kristendom. Augsburgska bekännelsen säger ”att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligt eller förvalta sakramenten” (SKB s. 61, min kurs.). Det är bara i nödfallssituationer som lekmän tillfälligt kan och skall gripa in och utöva det offentliga ämbetet tills präst åter finns på plats. Ty Ordet måste alltid ljuda, dopet kan inte vänta, och oroliga samveten behöver avlösningens tröst.
Vilken form nu än predikoämbetet har, så är det kyrkans högsta ämbete, ett stort och allvarligt ämbete. Prästen har, som Luther säger ”dels att föra sina får på bete och föda dem, dels att skydda dem för ulvarna, så att de tar sig till vara för främmande röster, Joh. 10” (SKB s. 545). De har att utöva själavård i ordets djupaste bemärkelse genom att tillämpa både lag och evangelium, både binde- och lösenyckeln till frälsning för människorna. Prästerna är Kristi representanter, i allt bundna till hans ord, och skall rätt förvalta rättfärdiggörelsens heliga evangelium. De är ytterst ansvariga inför honom. Om lekmän missbrukar sitt ansvar för prästämbetet i kyrkan och på något sätt försöker få prästen att svika sin av Kristus givna uppgift, får han givetvis inte följa dem. Ingen, inte ens en majoritet av lekmän, står över Guds Ord.
Det finns skäl att åter erinra om Luthers ord om ämbetets vikt och vånda i inledningen till Lilla katekesen:
Vårt ämbete har nu blivit något annat, än det var under påven. Det har blivit något allvarligt och frälsningsbringande. Därför är det nu förbundet med möda och arbete, fara och anfäktelse, därtill ringa lön och tack i världen. (SKB s. 362)
Lekmännen har inte bara att utifrån Skriften vaka över prästernas lära. De skall också på allt sätt hedra och stödja dem för deras höga ämbetes skull. Det sker enligt Guds Ord genom att församlingen lyder dem, tar ansvar för deras försörjning och beder för dem.
Om den rätta vördnaden och respekten för prästämbetet läser vi bl.a. i Hebréerbrevet:
Lyd era ledare och rätta er efter dem. De vakar ju över era själar, därför att de en gång skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra det med glädje och inte med suckan, ty det vore inte lyckligt för er. (Hebr. 13:17)
Skall man verkligen lyda prästen – som en slags överhet? Låt oss svara med att först säga något om prästernas makt.
”Makt” är ett ord med lite dålig klang i våra dagar. Det förknippas lätt med förtryck och tyranni. Men Jesus har gett sin kyrka makt, lagens och evangeliets makt. Och våra bekännelseskrifter talar skriftenligt om prästernas makt. Den består av potestas ordinis och potestas iurisdictionis (SKB s. 303). Den förra är makten att predika Ordet och förvalta sakramenten, den senare att utesluta uppenbara syndare ur kyrkans gemenskap och avlösa och återuppta dem när de ångrar sig och ber om förlåtelse. Men genast lägger man till att de inte har ”någon tyrannisk makt... utan de hava en bestämd befallning och ett bestämt Guds ord, som de hava att predika och enligt vilket de hava att utöva sin domsrätt” (SKB s. 303 f).
Att en präst förfaller till maktlystnad och envåldstendenser är illa och till stor skada för församlingen. Jesus själv undervisade apostlarna om att inte uppträda som världsliga härskare utan att i stället vara ”allas tjänare” (Mark. 9:35). Och Petrus förbjuder uttryckligen prästerna att vara herrar över församlingarna (1 Petr. 5:3). Det är mycket allvarligt om en präst uppträder så att ingen vågar gå till rätta med honom. Då försvåras utövningen av den viktiga domsrätt lekmännen har över prästen som vi tidigare talat om.
En kristen är skyldig sin präst lydnad endast i den mån han bjuder det Guds Ord bjuder. Denna hans makt vilar på gudomlig rätt. Prästen skall tros, när han förkunnar Guds Ord!
När det gäller mänskliga bud och föreskrifter, sådana som av praktiska skäl måste finnas i kyrkan för kärlekens, den allmänna fridens och ordningens skull, har prästen ingen gudomligt given makt att ställa upp regler och kräva lydnad. Men det hindrar inte att biskoparna eller prästerna av kyrkan får befogenhet att ställa upp vissa kyrkliga regler, något som i vart fall förr oftast var fallet och som också omnämns i våra bekännelseskrifter. Sådana mänskliga ordningar skall man naturligtvis rätta sig efter, men med den viktiga distinktionen som våra bekännelseskrifter gör: ”icke på sådant sätt, att samvetena betungas, i det de hålla dylika ting för nödvändiga till salighet och anse sig synda, då de underlåtas av dem utan att bli till anstöt för någon” (SKB s. 87).
Församlingsmedlemmarna bör således hedra och stödja sina präster genom att flitigt gå i gudstjänsten och ta emot deras predikan, såsom av Jesus själv, ty det är hans ord de talar om de är rätta präster. Även i övrigt bör man visa dem allmänt förtroende och inte detaljstyra dem, så att de knappt får någon frihet alls att organisera sitt arbete. Det har alltid funnits sådana som ständigt misstror prästen, hackar på honom, ställer orimliga krav på honom och finner fel i allt han gör. Församlingen måste komma ihåg att skatten ”har vi i lerkärl” (2 Kor. 4:7), att prästen ändå bara är en människa som behöver mycket stöd och uppmuntran för att orka med sitt viktiga ämbete.
Prästerna i dagens stora folk- eller statskyrkor har sina lönegrader och avlöningsförmåner tryggt reglerade i statliga avtal och de kan i avtalsförhandlingar yrka på höjningar och andra förbättringar. På senare tid har man t.o.m. börjat skramla med strejkvapnet för att få igenom sina krav.
Även om vi naturligtvis reagerar mot sådant, så är frågan om prästernas levebröd också i en luthersk frikyrka en viktig sak. Den är inget ”världsligt”. Lönefrågan är en klart uttalad kyrklig och kristen angelägenhet som inte bara är något rent materiellt utan djupast sett ett understöd av Kristi lära och evangelium.
När Jesus sände ut apostlarna att predika sade han till dem: ”Arbetaren är värd sin lön” (Matt. 10:10). Aposteln Paulus behandlar också detta ämne. Han citerar först Mose lag som säger: ”Du skall icke binda till munnen på den oxe, som du tröskar med” (5 Mos. 25:4) och hänvisar sedan till Jesus: ”På samma sätt har Herren bestämt, att de som förkunna evangelium skall leva av evangelium” (1 Kor. 9:8 ff.).
För att väcka till insikt om vikten att försörja sina präster skriver Luther på sitt mustiga språk i Stora katekesen under fjärde budet:
Men det är nödvändigt att inpränta detta också hos folket, att de som vilja kallas kristna inför Gud är pliktiga att akta dem som vårdar deras själar ”dubbel heder värda” (1 Tim. 5:17), så att de göra väl mot dem och bereda dem försörjning. Gör du det så vill också Gud giva dig nog och ej låta dig lida någon brist. Men därvidlag sätter sig varenda en på tvären och strävar emot, allesammans har de oro för att deras buk icke skall få nog. Man kan nu inte försörja en enda rättskaffens predikant, medan man förut fyllt tio gödbukar. Men på så sätt göra vi oss ock förtjänta av att Gud berövar oss sitt ord och sin välsignelse och åter låter lögnpredikanter uppstå, som föra oss till djävulen och därjämte grundligen utsuga oss. (SKB s. 414)
Lägg märke till att Luther ser försörjningen som ett aktivt led i kampen för den rätta läran och tron. Skall det finnas ”rättskaffens präster”, så måste man se till att de har något att leva på.
För dem som i dag lämnar en falsk kyrka och blir präster i små, konfessionella lutherska församlingar blir försörjningsfrågan ofta brännande: Vad skall jag och min familj leva av? På grund av församlingens litenhet kan det ofta inte bli tal om lön som går att leva på. Då har prästerna, liksom Paulus, fått lov att försörja sig med ett ”tältmakeri”, ett civilt arbete vid sidan om församlingsarbetet. Detta är en acceptabel nödlösning, men den gör att prästen inte får så mycket tid över för Guds ord och bönen. Församlingens strävan bör därför vara att så långt det är möjligt försörja sina präster.
I detta sammanhang kan det vara lämpligt att också säga något om prästkallets varaktighet. Den lutherska kyrkan ser det inte som en rätt kallelse till prästämbetet att bara kalla för en viss tid. Att vara präst rör sig inte om att ha en ”tidsbegränsad anställning”, en ”kontraktsanställning på två år” eller något sådant. Det är en kallelse från Gud själv genom kyrkan eller församlingen som verktyg. Det är en stor och allvarlig kallelse, något som både präst och församling bör besinna. Och Gud har insatt sina präster inte för viss tid, utan för att de skall stå fasta intill slutet och vara trogna intill döden (Matt. 10:22, Upp. 2:10). Paulus påminner den unge Timoteus om hans prästvigning och uppmanar honom ”att bevara det som han (Gud) befallt, obefläckat och oförkränkt intill vår Herres Jesu Kristi tillkommelse” (1 Tim. 6:14).
Detta innebär att en församling inte hur som helst kan göra sig av med sin präst. En präst får inte skiljas från sitt ämbete annat än om han börjar i ord eller handling driva falsk lära eller om han på annat sätt, t.ex. genom sjukdom, blivit varaktigt oförmögen att utöva ämbetet. I andra avseenden måste församlingen tåligt ha fördrag med sin präst och öva sig i att högakta honom för hans höga ämbetes skull. Till dem som klagade över mindre lysande präster kunde Luther peka på det väsentliga i ämbetet genom att säga, att han själv hellre ville äta riktigt bröd på träfat än halm på silverfat.
En präst är givetvis inte låst vid att vara i en församling hela livet. Han kan acceptera en kallelse från en annan församling eller till en annan form av ämbetet.
Sist men icke minst skall församlingen bedja för sina präster. Det får aldrig glömmas att dessa, trots sina mänskliga brister, innehar kyrkans högsta ämbete.
Jesus bad själv för Ordets tjänare, och han lärde lärjungarna att bedja för ämbetets fortbestånd när han sade: ”Skörden är mycken, men arbetarna få. Bed därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd” (Matt. 9:37 f.). Vi ser också hur apostlarna bad om förbön: ”Och bed även för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för ordet, så att vi kan förkunna Kristi hemlighet... ja, bed att jag må uppenbara den med de rätta orden” (Kol. 4:3 f.).
Hur pass angelägen en kristen egentligen är om att värna kyrkans ämbete och få ha ett rätt Guds Ord i kyrka och församling visar sig kanske mest i det utrymme detta får i hans böner. Ber vi inte för det apostoliska prästämbetet, kan det hända att Gud flyttar ljusstaken till andra som värderar Ordets ljus bättre. Vi kan här tänka på Luthers förklaring till bönen ”Tillkomme ditt rike” i Fader vår:
Guds rike kommer väl av sig självt vår bön förutan,
men vi ber i denna bön, att det må komma även till oss.
De rika gåvor den Helige Ande ger Guds kyrka genom Ordet och sakramenten bevaras genom bön, men där bönen mattas, där minskar gåvorna för att till sist helt upphöra.
Många frestelser och faror hotar prästen. Han halkar lätt ner i misströstans träsk, särskilt om han bara får höra klagomål. När tiden går och allt arbete för Guds rike inte ger något påtagligt resultat, frestas han att ge upp. Prästen är särskilt utsatt för djävulens attacker. Att på olika sätt förhindra och fördärva det offentliga predikoämbetet är naturligtvis en mycket strategisk målsättning för själafienden.
Bönen för Verbi Divini Minister, det gudomliga Ordets tjänare, får därför inte tystna. För hela kyrkans ämbete skall vi alltid bedja såsom vi gör i Litanian:
Vi arma syndare beder dig
att du leder och beskyddar din heliga kristna kyrka,
att du bevarar hennes biskopar präster och församlingar i sann lära och heligt
liv...
Hör oss, milde Herre Gud. Amen.