”Om en religion inte är beredd att ta in nya kunskaper om biologin och revidera sin syn på livets början och artuppfattningen – då kan den knappast överleva som en livsåskådning.”
Den salvan avlevererade Uppsalaprofessorn Mats G. Hansson (teolog och biolog) i en tidningsintervju i våras (SvD 2/4). Hansson förestår en tvärvetenskaplig enhet inom Uppsala universitet som sysslar med forskningsprogram kring de etiska följderna av biomedicinen.
Han menar att den nya biologiska forskningens resultat gör att debatten om livets början kommer att ta fart igen. Katoliker hävdar att livet börjar med befruktningen (sammansmältning av ägg- och spermiecell). Protestanter menar enligt Hansson att livet börjar när det befruktade ägget fastnar på livmodersväggen. Själv menar han att förutsättningarna för att embryot skall bli en individ börjar senare, efter ca 30 dagar.
Bedömningen av ”protestanters” uppfattning är möjligen överdriven. Det är väl känt att många protestanter är starkt engagerade i olika ”pro life” rörelser, som hävdar att livet börjar med befruktningen och att det därför måste ses som okränkbart från detta ögonblick. Konfessionella lutherska kyrkor har i regel samma uppfattning som den romersk-katolska kyrkan.
Debatten framöver kommer säkert att handla en hel del om den nya genteknikens och biomedicinens möjligheter. Det finns för ”religionen” ingen anledning att blunda för ny biomedicinsk kunskap och ny forskning i livets och utvecklingens tjänst. Men vi måste samtidigt vara ytterst vaksamma mot etiskt och moraliskt förkastliga konsekvenser, t.ex. av experiment med arvsmassa och befruktade ägg. Människovärdet, som alla talar vitt och brett om, och respekten för livet, som alla säger sig värna om, måste gälla från allra första början av ett mänskligt liv, från det ögonblick då livsgnistan tänds av Gud med man och kvinna som redskap. Annars blir människovärde till sist bara ett tomt ord. Här får vi inte falla till föga för sekulariserade, krassa värderingar, och börja ”revidera vår syn”. Vi måste tveklöst ställa oss på livets sida, så som kyrkan många gånger fått lov att göra under tidernas lopp.
Kyrkan har av gammalt, tvärtemot rådande värderingar, värnat om befruktningens ögonblick som livets och människovärdets startpunkt. Hon har gjort det både med argument baserade på förnuft och naturgiven etik och med argument från Skriften. Vi bör komma ihåg, att kristendomen gick framåt i en värld där abort var mycket vanlig. I det romerska riket ansågs livet börja med födseln, inte med befruktningen. Fram till födelsen såg den romerska lagstiftningen fostret bara som en del av kvinnans kropp (foetus pars viscerum matris), som hon kunde göra som hon ville med. Men det fanns också de som hade en annan syn: t.ex. stoikerna, som såg abort som synd mot naturen. Den kristna kyrkan tog mycket tidigt klar ställning mot abort. Livet var heligt och okränkbart.
Bibeln nämner inte, och fördömer inte, någonstans uttryckligen abort eller fosterfördrivning. Ändå drog kyrkan genast slutsatsen att det var något som stred mot femte budet. I Nya testamentet varnas ofta de kristna för att begå mord. Somliga har pekat på att det knappast var vanligt bland kristna att de slog ihjäl varandra, och menar att apostlarna med sin varning främst avsåg det i den dåtida världen vanligt förekommande fostermordet. Det är mycket som talar för att så var fallet. Att avbryta havandeskapet kallades tidigt av kyrkofäderna för parricidium, mord av nära blodsband, och var föremål för mycket sträng kyrkotukt.
Där kristendomen gick fram fick den avgörande inverkan på människosynen. Det visade sig bl.a. i att lagstiftningen i många länder, även i vårt land, kom att ändras så att abort blev ett straffbart brott. Denna utveckling har under det sista århundradet vänt och gått åt motsatt håll. Efter 1975 års abortlagstiftning är de ofödda barnen i vårt land åter ofredade och står utan rättsskydd under livets första månader.
Hansson menar att det för kristendomen och andra religioner nu är dags att revidera sin uppfattning om livets början med hänsyn till ”nya kunskaper om biologin”.
Vi har mycket svårt att se att den moderna vetenskapens framsteg skulle tvinga oss att avvika från den urkristna hållningen. Det verkar snarare vara tvärtom. Forskningen bekräftar livets mirakel mer än någonsin. Förr tillgreps inte sällan filosofiska och metafysiska argument till försvar för de oföddas liv. Det behövs egentligen inte alls nu. Nya biologiska och vetenskapliga fakta talar för sig själva. Professor M. Matthews-Roth, Harvard University, säger: ”Det är vetenskapligt korrekt att säga att ett individuellt mänskligt liv börjar med befruktningen.” Han är bara en av många framstående forskare, förtrogna med de ”nya kunskaperna om biologin”, som säger detsamma. Mästerfotografen Lennart Nilsson har nyligen, med hjälp av avancerad mikroskop- och filmteknik, låtit oss med egna ögon se vad tidigare generationer aldrig fick se: själva befruktningen och livets början. Hans uppmärksammade film ”Kärlekens mirakel” visar i dramatiska och närgångna sekvenser människans tillblivelse i moderlivet. Man blir förstummad över livets under.
Ingen kan förneka att från och med befruktningen startar en fortgående utvecklingsprocess som resulterar i att ett barn föds till världen. En enda spermie bland miljoner når först fram och avlämnar sin arvsmassa i äggcellen, som därigenom stänger dörren för andra spermier och övergår till att bli en ”zygot”, en urstamcell med en unik genetisk kod bildad av 23 kromosomer från var och en av föräldrarna. Sedan börjar celldelningen. Zygoten är inte bara en ”potentiell” cell med inbyggd möjlighet att senare bli människa. Den innehåller inte bara en genetisk ritning, utan är i sig själv livet i sin början. Här är fröet till allt det som den genetiska koden eller ritningen avser: en fullvuxen människa med alla sina specifika drag. Ingen ytterligare genetisk information tillkommer vid något senare skede. Det enda som behövs för detta livs fortsatta utveckling är syre, näring, vatten och skydd. Nationalencyklopedin definierar alldeles riktigt befruktning eller konception som ”den biologiska process då könsceller (spermie och äggcell) förenas och en ny individ börjar bildas”.
Ordet avla betyder enligt ordboken att ”ge upphov till liv genom befruktning”. Motsvarande hebreiska och grekiska ord i Bibeln har i sak samma betydelse. Även om Bibeln inte i detalj beskriver vad som sker i befruktningen, så förutsätter den tveklöst att livet börjar med avlelsen. Foster omtalas alltid i persontermer: ”Du sammanvävde mig i moderlivet... jag formades i det fördolda... Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster” (Ps. 139:13 ff.), ”Herren kallade mig, när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min mors sköte” (Jes. 49:1). Kyrkan har också alltid hävdat att Guds Son blev människa just i avlelsens stund. Den lutherska bekännelsen talar på liknande sätt om ”avlelsens ögonblick” som både den punkt där människan börjar gestaltas och där arvsynden överförs (SKB s. 551).
Mot denna bakgrund kan man fråga sig varför många protestanter, till skillnad från romerska katoliker, verkar överge ståndpunkten ”livet börjar med befruktningen” och i stället förlägger livets början till vad som kallas implantationen, dvs. den tidpunkt efter ungefär en vecka, då det befruktade ägget, som nu innehåller något hundratal celler, transporterats till livmodersväggen och fäst sig eller implanterats där. Livmoderns slemhinna är en livsviktig näringsbank för embryots vidareutveckling. Här bildas också navelsträngen som transportkanal för syrerikt blod och näring från moderkakan till fostret.
Förskjutning i synen på livets början har märkligt nog skett mer i tysthet, utan någon uppmärksammad debatt. Motiven är ofta ganska diffusa och argumenteringen ytlig och svävande. Det visar hur lätt det går att hamna på det sluttande planet.
Alltfler tycks anse att före fästandet rör det sig bara om en klump likartade celler, som ännu inte utvecklats i någon bestämd riktning. Det hela syns dem vara alltför primitivt, enkelt och torftigt för att vara liv. Man vet också att flera befruktade ägg inte klarar resan ända fram till slemhinnan utan går under. Dessa cellklumpar har man svårt att tillerkänna mänskligt liv. Det är lättare att föreställa sig att livet börjar först vid fästandet, då den fortsatta utvecklingen någotsånär ”säkras”, och då så mycket nytt händer både med moderns kropp och med embryot. Till detta kommer att med val av implantationen som livets startpunkt befrias man från en del besvärande etiska problem, t.ex. i samband med provrörsbefruktningar och experiment på befruktade ägg. Överblivna sådana klassas enkelt som vanligt ”biologiskt material” som vid behov kan slängas som avfall. En annan ”fördel” är att avbrytande av havandeskap före implantationen inte bedöms som abort i egentlig mening, eftersom inget liv utsläcks.
Argumenteringen för att senarelägga tidpunkten för livets början är förrädisk och farlig. En viss förutsättning för fostrets fortsatta utveckling görs godtyckligt till startpunkt för livet. Man blundar därmed för att det under resans gång finns en lång rad andra viktiga förutsättningar som hela tiden måste uppfyllas. Varför inte välja någon av dem? Man kan ju låta livet, på liknande bedömningsgrunder börja vid andra tidpunkter: vid den 30:e dagen, som Hansson menar, eller senare, när hjärnan börjar fungera, eller när modern för första gången känner fosterrörelser osv. Som vi redan nämnt får alla sådana framflyttade positioner betydelse för när en medvetet avbruten graviditet, genom ingrep eller medicinska preparat, skall bedömas som abort eller inte. Där man överger konceptionsögonblicket som livets startpunkt kommer denna att förläggas än här och än där. Det är också stor risk att valet av tidpunkt kommer att styras av krass hänsyn och av andra krafter än respekt för livet och människovärdet.
Ger vi oss ut på det sluttande planet bör vi besinna Kung Davids ord: ”När grundvalarna rivs upp vad kan då den rättfärdige göra?” (Ps. 11:3).
Kampen är ingalunda slut. Vi bör därför vara ytterst observanta på alla tendenser att vilja rucka på konceptionen som livets början. Varje förändring som därefter sker med det befruktade ägget ändrar inte dess grundläggande väsen av mänsklig natur, utan är endast led i utveckling, tillväxt och mognad. Inte på något stadium har vi rätt att frånkänna eller tillerkänna fostret livet. Det måste hållas heligt från allra första början. ”Vem vill förakta den ringa begynnelsens dag?” (Sak. 4:10).
Professor Hansson, som själv bekänner sig vara ”en stor tvivlare när det gäller dogmer och organiserad religion”, varnar för att religionen knappast kan överleva som livsåskådning, om den inte ändrar uppfattning om livets början. Han har fel. Kristendomen har överlevt när den vågat vara obekväm och gå mot sekulära värderingar. Så kommer det vara även i fortsättningen. Livet är alltid hotat i syndens värld. Den livsåskådning som värnar livet som heligt och okränkbart från allra första början står för överlevnad och har bäst förutsättningar att själv överleva.
Låt oss avsluta med ett par citat. Luther skriver i en utläggning av 1 Mos. 25:1-4 i sin Genesiskommentar:
Det ser ut som om Gud vill lära och bekräfta att han ser på barnafödandet med underbart behag, för att vi skall förstå att han uppehåller och försvarar sitt ord, när han säger: ”Var fruktsamma och föröka er.” Han är inte motståndare till barn, så som vi ofta är. Många av oss vill inte ha avkomma... Men han tycks lägga sådan vikt vid fortplantning att till och med äktenskapsbrytare och horkarlar får barn fast det är mot deras vilja.
Hur stor är därför inte den mänskliga naturens förvändhet! Hur många unga flickor finns det inte som förhindrar befruktning, dödar och fördriver späda foster, fast fortplantning är Guds verk! Ja, det är rent av så, att somliga som respektabelt gifter sig och bor tillsammans planerar för olika ting – men sällan för barn.
Det är sig likt. Nu som då för vi ett skoningslöst krig mot befruktning och barn, när dessa står i vägen för vår eget välbefinnande.
Påven Johannes Paulus II säger i encyklikan Evangelium Vitae (1995):
Somliga försöker rättfärdiga abort genom att göra gällande att resultatet av befruktningen, åtminstone under ett visst antal dagar, inte kan betraktas som mänskligt liv. Men faktum är att från och med äggets befruktning har ett liv börjat, som varken är faderns eller moderns. Det är snarare en ny människas liv med sin egen tillväxt. Det skulle aldrig kunna göras mänskligt om det inte redan var det. Detta har alltid stått klart... modern genetisk forskning bekräftar det i hög grad. Den har visat, att från första stund finns ett program för vad denna levande varelse skall bli: en person, en individ med sina karakteristiska drag redan klart fastställda. Just vid befruktningen börjar det mänskliga livets äventyr...
Om dagens konfliktfyllda situation och kampen till försvar för livet säger han:
Denna situation, med dess ljus och skuggor, borde göra oss medvetna om att vi nu står inför en enorm och dramatisk sammandrabbning mellan ont och gott, död och liv, ”dödens kultur” och ”livets kultur”. Vi står inte bara ”inför” utan oundvikligt ”mitt i” denna konflikt: vi är alla involverade och deltar i den, med det ofrånkomliga ansvaret att välja att vara förbehållslöst för livet.
S. Bergman