– att rättfärdiggörelsen genom tron är den kristna trons främsta läropunkt, den trosartikel med vilken kyrkan står eller faller (articulus stantis et cadentis ecclesiae),
– att rättfärdiggörelsen helt och hållet är en Guds gärning genom vilken han för Kristi skull förlåter oss våra synder och förklarar oss rättfärdiga inför honom,
– att rättfärdiggörelsen sker av ren nåd, utan några motprestationer från vår sida som villkor,
– att den uppståndne Kristus är vår rättfärdighet genom tron allena,
– att rättfärdiggörelsen erbjuds oss i nådemedlen för att vi där skall ta emot den och fast förlita oss på att vi, trots att vi är syndare, i Jesus Kristus är fullkomligt heliga och rättfärdiga inför Gud,
– att var och en som tror blir rättfärdiggjord och salig, medan den som förkastar rättfärdiggörelsens gåva blir kvar i sina synder och står under Guds vrede.
Rättfärdiggörelse är en biblisk-juridisk term för syndernas förlåtelse. Den är ett gudomligt domsutslag, där Gud den Högste av nåd frikänner oss från all synd, tillräknar oss Kristi rättfärdighet och förklarar oss i honom vara heliga och goda Guds barn och arvingar till det eviga livet. Sådan förlåtelse ges inte i någon annan religion.
Rättfärdiggörelsens höga och härliga domslut är Skriftens dyrbaraste innehåll och kristendomens hjärta, utan vilket all kristen tro är utan liv och inre sammanhang. Ingen människa kan bestå inför Gud utan att vara rättfärdiggjord. Ingen kan äga den Helige Ande, hålla Guds bud och leva som Guds barn utan att först vara rättfärdiggjord. Det som gör kyrkan till ”de heligas samfund” är just att den består av rättfärdiggjorda syndare.
Skriften talar i frälsningens sammanhang inte om någon rättfärdighet som kommer från oss, utan om ”en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus” (Rom. 3:22). Vi rättfärdiggörs inte genom någon egen rättfärdighet, utan, som Luther säger, genom en ”främmande” rättfärdighet, en annans rättfärdighet, nämligen Kristi.
Den rättfärdighet med vilken vi rättfärdiggörs är den som Kristus hade, när han uppstod på tredje dagen. Den består inte av något annat än syndernas förlåtelse för oss. Ty han som dog för våra synder, uppstod fri från dem. När Gud uppväckte Kristus från de döda förkunnade han hans seger över synd och död och ställde fram honom som syndernas förlåtelse för alla människor i hela världen. Så träder Jesus ut ur graven som ”HERREN vår rättfärdighet”. (Jer. 23:6). Han är den ”rättfärdighetens sol” (Mal. 4:2) från vilken rättfärdiggörelsens och förlåtelsens läkande strålar flödar ut över jorden.
Bibeln understryker överallt att rättfärdiggörelsens nåd måste tas emot i tro om vi skall bli frälsta. Så gör också den lutherska kyrkan: ”Hans uppståndelse från de döda är vår rättfärdiggörelse genom tron allena” (Luther). Kristus har ”uppstått för att regera, rättfärdiggöra och helga de troende” (Apologin, s. 103).
Men tron är inget villkor för frälsningen i den meningen, att vi genom den kan förtjäna syndernas förlåtelse. Rättfärdiggörelsen är helt och hållet Kristi förtjänst. Den sker enbart för hans lydnads och lidandes skull. Bibeln framställer trons väg som raka motsatsen till allt vad lag- och gärningsrättfärdighet heter. Nåden är alltid fri, eller som det så skönt heter på latin: Gratia gratis est. Människans egen väg har alltid varit att försöka köpa sig fri genom att ge Gud sina goda gärningar. Men tron är den tomma handen som inget har att ge. Den tar bara emot gåvan från Gud, utan att bidra med något själv. Eftersom det rör sig om en gåva av ren nåd, kan den helt enkelt inte tas emot på annat sätt än genom tro. Att bli frälst av ”nåd allena” (Sola gratia) är därför detsamma som att bli frälst genom ”tro allena” (Sola fide). Denna allena saliggörande tro tar sig ingen själv. Den väcks av Guds Ande i botfärdiga syndares hjärtan genom rättfärdiggörelsens evangelium.
Gud förlåter och rättfärdiggör här och nu. Evangelium är inte endast en upplysning om vad som hände för länge sedan. Uppståndelsens evangelium fortlever och upprepas i Ordet och sakramenten med samma kraft till frälsning som fanns i Kristi uppståndelse. I och genom dessa medel handlar Gud och talar direkt till den enskilda människan, för att hon skall gripa om Kristi rättfärdighet och med glad visshet säga: ”Den är min!” Den sanna tron söker inte syndernas förlåtelse i det egna hjärtats inre skrymslen, i känslor, drömmar, andliga upplevelser och liknande ting. ”All vår rättfärdighet måste sökas utanför oss (extra nos)”, säger den lutherska bekännelsen (Konkordieformeln, s. 588). Tron söker den mäktigt och underbart rättfärdiggörande Guden där han låter sig finnas: i de yttre nådemedlen. Det är där en syndare möter den uppståndne Kristus och får del av hans saliggörande rättfärdighet.
Kyrkans förkunnelse blir alltid på något sätt vilseledande, om inte läran om rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron är klar och får stå i centrum. Rättfärdiggörelsen är själva navet från vilket allt utgår och hålls samman som av ekrarna i ett hjul. På denna huvudartikel hänger alla andra läror i den kristna tron. Det är en djup biblisk och andlig insikt som talar i den lutherska bekännelsen, när den om trons rättfärdighet säger ”Om denna artikel förblir oförvanskad, så förblir också Kristi kyrka ren och härligt endräktig och utan allt sektväsen. Men där den inte förblir oförvanskad, där är det inte möjligt att avvärja villfarelse eller sektanda” (Konkordieformeln, s. 578).
Lova HERREN, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar, han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar. (Ps. 103:2, 3)
Jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David… I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge honom: HERREN vår rättfärdighet. (Jer. 23:5, 6)
För er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. (Mal. 4:2)
Vi tror på honom som från de döda uppväckte vår Herre Jesus, han som utgavs för våra synders skull och blev uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom. 4:24, 25)
Våra fäders Gud har uppväckt Jesus … Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel.(Apg. 5:30, 31)
Liksom en enda människas överträdelse blev till fördömelse för alla människor, så leder en enda människas rättfärdighetsverk till rättfärdiggörelse och liv för alla människor. (Rom. 5:18)
Den som inte visste av någon synd, honom har han för vår skull gjort till synd, för att vi i honom skulle få den rättfärdighet som kommer från Gud. (2 Kor. 5:21)
Den rättfärdighet som kommer från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro. Det är som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. (Rom. 1:17)
Men nu har oberoende av lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet som kommer från Gud, genom tron på Jesus Kristus, till alla dem som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har ju syndat och ingen har kvar den härlighet vi fått av Gud. Alla blir de rättfärdiggjorda, alldeles oförtjänt, av hans nåd, genom den förlossning som kommer till oss i Kristus Jesus. (Rom. 3:21-24)
Vi menar att en människa blir rättfärdiggjord genom tro, utan laggärningar. (Rom. 3:28)
Men den som inte har några gärningar att komma med, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet. (Rom. 4:5)
Ty av nåd är ni frälsta, genom tro, och det inte av er själva. Guds gåva är det. (Ef. 2:8)
Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. (Rom. 5:1)
Vidare lär de [våra kyrkor], att människorna inte kan rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tror, att de upptas i nåden och att synderna förlåts för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud rättfärdighet inför honom. Rom. 3 o. 4. (Augustana, art. 4, s. 58)
Ehuru denna lära föraktas av oprövade, erfar dock fromma och bävande samveten att den skänker den största tröst, emedan samvetena icke kan vinna lugn genom några gärningar, utan blott genom tron, då de är fast övertygade om att de för Kristi skull har en försonad Gud. Så lär Paulus i Rom. 5:1: Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud. Hela denna lära har avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan inte förstås utan denna kamp. (Augustana, art. 20, s. 64)
Vidare bekänner vi, att samme Kristus lidit och dött för att försona Fadern med oss och att han har uppstått för att regera, rättfärdiggöra och helga de troende. (Apologin, s. 103)
Att rättfärdiggöra betyder på detta ställe [Rom. 5:1] i enlighet med forensiskt* språkbruk att frikänna den anklagade och förklara honom rättfärdig, men för en annans, dvs. Kristi, rättfärdighets skull, vilken främmande rättfärdighet kommer oss till del genom tron. (Apologin, s. 158). * forensiskt = rättsligt (domstolsterm)
Denna artikel om trons rättfärdighet är (såsom det heter i Apologien) ”den förnämsta i hela den kristna läran”, ”utan vilken ängslade samveten inte kan vinna varaktig tröst eller rätt lära känna Kristi nåds rikedom”. På samma sätt skriver doktor Luther: ”Om denna artikel förblir oförvanskad, så förblir också Kristi kyrka ren och härligt endräktigt och utan allt sektväsen. Men där den inte förblir oförvanskad, där är det inte möjligt att avvärja villfarelse eller sektanda.” (Konkordieformeln, s. 578)
Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har ”dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighets skull”, Rom. 4:25. Och han allena ”är Guds Lamm, som bär världens synd”, Joh. 1:29. Och ”Gud har lagt allas vår synd på honom”, Jes. 53:6. Vidare: ”De är alla syndare och blir utan egen förtjänst rättfärdiga av hans nåd genom förlossningen i Jesus Kristus, i hans blod” osv., Rom. 3:23 f.
Emedan detta nu måste tros och eljest inte kan uppnås eller omfattas med någon gärning, laguppfyllelse eller förtjänst, så är det klart och visst, att allenast denna tro gör oss rättfärdiga, såsom den helige Paulus säger i Rom. 3:28: ”Vi håller före, att människan blir rättfärdig genom tron utan lagens gärningar.” Vidare: ”På det att han allena må vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är av tron på Jesus”, Rom. 3:26.
Från denna artikel kan man inte vika eller beträffande densamma kan man inte göra några eftergifter, om än himmel och jord och vad som inte äger bestånd störtade samman. Ty ”det finns intet annat namn åt människorna givet, genom vilket vi kan bli saliga”, säger den helige Petrus Apg. 4:12. ”Och genom hans sår är vi helade”, Jes. 53:5. (Schmalkaldiska art. s. 313)
… människan skall helt och hållet, både till sin person och sina gärningar, kallas och verkligen vara rättfärdig och helig och detta av idel nåd och barmhärtighet, som i Kristus blivit över oss utbredd och utgjuten. (Schmalkaldiska art. s. 336)
Den rättfärdighet, som inför Gud av idel nåd tillräknas tron eller de troende, är Kristi lydnad, lidande och uppståndelse, då har för oss tillfyllestgjort lagen och betalat för vår synd. … Denna rättfärdighet tillbjuds oss av den helige Ande genom evangelium och i sakramenten, och den tillägnar vi oss och tar emot genom tron. Därför har de troende försoning med Gud, syndernas förlåtelse, Guds nåd, barnaskap och arvsrätt till det eviga livet. (Konkordieformeln, s. 579 f.)
Men här måste man, om man vill bevara artikeln om rättfärdiggörelsen ren, med synnerlig omsorg beakta, att inte det som går före tron eller följer efter den blandas eller skjuts in i artikeln om rättfärdiggörelsen som något som med nödvändighet hörande till densamma. Ty att tala om omvändelsen och om rättfärdiggörelsen är inte att tala om ett och detsamma.
Inte allt som hör till omvändelsen, hör direkt till artikeln om rättfärdiggörelsen. Dit hör med nödvändighet endast Guds nåd, Kristi förtjänst och tron, som i evangeliets löftesord tar emot denna Guds nåd och varigenom Kristi rättfärdighet tillräknas oss, på grund av vilken vi får våra synders förlåtelse, försoning med Gud, barnaskap och arvsrätt till det eviga livet. (Konkordieformeln, s. 581 f.)
Då det i våra kyrkor bland teologerna av den Augsburgska bekännelsen är en erkänd sanning, att all vår rättfärdighet måste sökas utanför oss och utanför alla människors förtjänst, verk, dygd och värdighet och endast grundar sig på Herren Kristus, så måste man noggrant lägga märke till, i vilken mening Kristus i denna fråga om rättfärdiggörelsen kallas vår rättfärdighet, nämligen i den, att vår rättfärdighet vilar inte på den ena eller andra naturen i Kristus, utan på hela hans person, då han såsom Gud och människa i sin odelade, hela och fullkomliga lydnad är vår rättfärdighet. (Konkordieformeln, s. 588)
alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär
– att rättfärdiggörelsen genom tron inte är nog för att bli frälst, utan måste kompletteras av människan med egna gärningar (synergism),
– att rättfärdiggörelsen är något annat än syndernas förlåtelse,
– att Kristus inte har vunnit syndernas förlåtelse för alla,
– att alla, oavsett om de tror eller inte, blir frälsta (falsk universalism),
– att tron på något sätt är en förtjänstfull prestation,
– att rättfärdiggörelsen endast är en påminnelse eller information om en förlåtelse i det förgångna och inte en Guds förlåtelsehandling i dag genom Ordet och sakramenten,
– att Gud rättfärdiggör syndare på något annat sätt än genom de yttre nådemedlen (svärmeri).
BÖN
Herre, vår Gud, du som själv har berett vägen till rätt-färdighet och frälsning för oss syndare och uppenbarat den i ditt evangelium – en ljus och klar väg som inte ens dårar behöver fara vilse på.
Vi ber dig, giv oss alla nåd att inte bara känna till denna väg, utan också vandra den och fortsätta på den, till dess vi når vårt slutliga, evigt välsignade mål. Upplys vårt förstånd så att denna väg inte blir till dårskap för oss, och styr våra hjärtan så att den inte blir till anstöt för oss.
På denna väg har du redan fyllt miljoner syndare med tröst i livet och i döden, och har slutligen låtit dem ingå i ditt eviga rike. Gör så också med oss för Jesu Kristi skull, han som är din älskade Son och vår Herre och Frälsare. Amen. (C. F. W. Walther) |